I mitt förra inlägg konstaterades att grekisk filosofi onekligen har gjort en del skada under den kristna idéhistorien, men det hävdades också att det grekiska inflytandet över kristen teologi ofta har överdrivits (detta inte minst av grupperingar som har sina egna teologiska agendor och polemiska skäl till att göra detta). Först måste man nämligen diskutera hur en term som inflytande bäst bör förstås.
I sådana här sammanhang tror jag att inflytande oftast ska förstås som att man använder termer och begrepp hämtade från andra källor för att föra fram sitt eget budskap. Mindre vanligt är att man wholesale tar över tankar från en annan tradition (men transubstantiationsläran, som nämndes i det förra inlägget, är onekligen ett exempel på detta, om än ett ganska sent sådant i den kristna idéhistorien).
Jag kommer här inte att gå in djupare på frågan om ett eventuellt hellenistiskt inflytande över Nya Testamentets skrifter – dels för att frågan är väldigt känslig och dels för att jag inte har studerat detta speciellt mycket – men jag är själv inte lika nervös inför detta forskningsområde som många av mina protestantiska bröder och systrar. Om det tex kan påvisas att Paulus tagit intryck av en stoisk begreppsvärld, så är det med all sannolikhet endast inflytande i den förra bemärkelsen som det handlar om – dvs att Paulus i så fall använde ord och begrepp hämtade från samtidig filosofi för att formulera den uppenbarelse han fått av Gud. Paulus var välutbildad och troligen väl förtrogen med hellenistisk filosofi, och att han inte skulle använt hela sin kunskap i presentationen av evangeliet tycker jag personligen skulle ha varit märkligt. Det betyder inte med nödvändighet att budskapet förvanskats.
Ett tydligt exempel på hur NT:s författare kunde använda kända begrepp för att skapa en anknytningspunkt är Johannesprologen. Beasley-Murray skriver om den:
“The remarkable feature of this presentation is that it employs categories universally known, possessing universal appeal, which would attract and have attracted alike Jews, Christians and pagans, Hellenists and Orientals in their varied cultures, followers of ancient and modern religions, philosophers and people of more humble status who were yet seekers after God.” [1]
Logos (i svenska bibelöversättningar oftast översatt med Ordet) var ett mycket viktigt begrepp inom den hellenistiska filosofin (inte minst inom stoicismen och medel/nyplatonismen). När Johannes inleder sitt evangelium med orden ”I begynnelsen var Logos, och Logos var hos Gud och Logos var Gud … och Logos blev kött och tog sin boning ibland oss” kan ni lita på att han fångade varje utbildad och filosofiskt intresserad läsares uppmärksamhet. Att han dessutom kopierar Septuagintas version av 1 Mos 1:1 och låter Logos ta Guds plats rent strukturellt och grammatiskt i satsen, och därmed implicit identifierar Logos med Gud, försäkrade även den judiska kommunitetens intresse.
Samtidigt står det klart, vid en närmare undersökning, att Johannes Logos-begrepp rent innehållsmässigt inte påminner mycket om tex den rationella princip med panteistiska drag som vi finner inom stoicismen. Det sätt Johannes använder Logos på hyser mycket större likheter med hur det hebreiska ordet davar används i GT. Anknytningspunkten till hellenistisk filosofi är därför begreppsmässig, inte innehållsmässig. Den hade samma syfte som när Paulus hävdade att atenarnas altare till en okänd gud egentligen var byggt åt hans Gud (väl medveten om att så, strikt sett, inte var fallet), nämligen att skapa kontaktyta. Inom senare kristen logos-teologi är inflytandet från hellenistisk filosofi mycket starkare, och har tydliga innehållsmässiga paralleller till stoisk och senare platonsk filosofi. (Platon själv talade sällan om Logos på detta sätt, utan hans bidrag till kristen logos-lära får istället sökas i hans anmärkningar om nous, ett närliggande begrepp. Logosbegreppet gör dock entré i senare platonsk filosofi. I Filons filosofi, som bär starka medelplatonska drag, har begreppet en framträdande plats).
Att man använder filosofiska begrepp för att presentera sina teologiska tankar, är i sig inget konstigt eller problematiskt. Varje gång vi öppnar munnen för att tala om Kristus så gör vi ju det inom ramen för vår tidsbundna kulturella matris; hur mycket tror du att en person från 1600-talet skulle förstå av en modern predikan? Det betyder inte att budskapet är förvrängt, bara att det är paketerat på ett språk som människor i vår samtid förstår. Självklart paketerade NT:s skribenter också sitt budskap på ett sätt så att samtidens människor kunde förstå det. Och när jag skriver ”paketerade”, så menar jag inte att detta nödvändigtvis var ett medvetet handlande – lika lite som vi medvetet använder språk och resonemang som är typiska för vår tid och kultur, trots att vi gör det varje dag.
Sedan finns det naturligtvis en gräns när inflytandet går över i förvanskning, och det är när inte bara termer och begrepp lånas utan när även begreppsinnehåll börjar tas över. Detta skedde på vissa håll i den tidiga kristna kyrkan och det ställde många gånger till problem. Jag tror dock inte detta var unikt för den tidiga kyrkan, och därför blir dikotomin mellan judiskt och just grekiskt tänkande ofta lite krystad. Den demonisering av allt grekiskt som man finner på vissa håll inom den karismatiska kristendomen idag blir ibland smått löjlig; de stackars grekerna verkar ju göras ansvariga för allt elände som världen drabbats av genom historien. I en debatt för ett tag sedan påstod en kristen ledare till och med att det moderna västerlandets sexuella omoral var de gamla grekernas fel. Man baxnar: skulle svenska tonåringars sexuella lössläppthet bero på inflytande från de gamla grekerna? Som historieundervisningen ser ut i skolorna idag tvivlar jag på att många tonåringar vet något överhuvudtaget om det antika Grekland, än mindre något om deras tankar runt sexualitet. Människor har också i alla tider och samhällen lyckats klura ut hur man begår otukt, så det hänger nog mer ihop med den mänskliga syndiga naturen än med några greker. Tror jag. Dessutom har grekisk filosofi, vetenskap och politik bidragit enormt mycket till den västerländska civilisationens uppkomst, så om man vägrar att se något positivt med det antika Greklands inflytande över det ”kristna” västerlandet sätter man sig själv i en mycket märklig sits.
Idag är det för övrigt knappast Platons idévärld som dominerar folks sinnen, utan det är andra filosofier som råder och som det kristna budskapet måste konfronteras med. Precis som i antikens värld tror jag att en viss interaktion med den aktuella kulturen är nödvändig för att kommunikation överhuvudtaget ska kunna uppstå. Att därför en predikant paketerar sitt budskap på ett sätt att det blir förståeligt för den postmoderna människan, ser jag inga problem med. Problemet uppstår, precis som tidigare i historien, när interaktionen går för långt och vi slutar att bara använda samtida begrepp för att kommunicera vårt budskap utan också börjar integrera idéinnehåll från modern filosofi in i vår teologi.
Men, för att återknyta till grekisk filosofi så tror jag, som sagt, att dess inflytande över kristen teologi och de tidiga kristna ledarnas positiva inställning till den ofta har överdrivits. I mitt sista inlägg i denna serie kommer jag ge ett exempel på detta genom att titta närmare på en specifik kristen teologisk trossats, nämligen treenighetsläran. Det har ibland påståtts att denna lära är ett resultat av inflytande från grekisk filosofi, men i själva verket är det faktiskt tvärtom. Treenighetsläran är ett utmärkt exempel på hur den tidiga kyrkan kraftfullt markerade mot det grekiska inflytandet över sin teologi. Men mer om detta nästa gång.
[1]Beasley-Murray, G. R. 1998. Vol. 36: Word Biblical Commentary : John (electronic ed.). Logos Library System; Word, Incorporated: Dallas
Hej,
Enligt en skribent på “jewsforjesus.com” var begreppet “memra” vanligt använt av rabbiner under första århundradet. Philo använde det när han skulle knyta an till innebörden av grekiskans motsvarighet “logos”.
Med andra ord: “Logos” är grekiska men den hebreiska motsvarigheten fanns redan i människors sinnen och den idémässiga innebörden kan därför ej anses vara en grekisk nymodighet. “Memra” fanns redan. (Sedan slutade man – dvs rabinerna – att använda ordet för att inte låta de kristna få vatten på sin kvarn;))
Lite smått intresssant, så där.
Hej Henrik,
Memra är onekligen ett intressant begrepp, även om dess relation till Johannesprologen, vad jag förstått, vare sig är tydlig eller bevisad.
Sedan måste det nog sägas att memra till sin funktion, även om det är ett hebreiskt/arameiskt begrepp, verkar ha varit nog så påverkat av hellenistisk filosofi. Bl.a. användes det i targumerna med syftet att undvika antropomorfismer när man talade om Gud – en strävan som har starka grekiska förtecken.
Men intressant är det…
Hej, inressanta inlägg på många sätt. Ett par tankar bara som är långt ifrån färdiga.
Du verkar i dina inlägg delvis vilja påvisa negativt inflytande från grekisk filosofi samt även visa att det inte nödvändigtvis behöver vara negativt när man finner spår av det i kristen teologi eller t.o.m i NT. Dock, när du försvarar det så verkar du endast försvara att man använder sig av grekiskt filosofiska begrepp om själva innehållet töms från grekiskt tänkande och fylls med kristet. Här uppkommer en fråga. I vilken utsträckning kan man tänka sig att grekiskt tänkande egentligen är kristet tänkande. Sanning är sanning var man än finner den skulle man kunna påstå. Alltså, om man finner grekiskt inflytande i kristet tänkande så skulle det kunna vara ett erkännade av dess sannhaltighet (till vissa gränser alltså). För att knyta an till ditt exempel med Paulus och hans påstående att atenarna bad till hans Gud. Detta är ett rätt kraftfullt påstående men när du säger att han var medveten att strikt sätt var det inte så förstår jag inte riktigt vad du menar. Kunde inte dessa athenare egenteligen ha tillbett Gud om än i en väldigt suddig version och på ett mycket trevande sätt. Det som var okänt blev nu känt?
Jag är väldigt nyfiken vad du tänker kring detta och mina egna tankar är högst ofärdiga.
Hej Joel,
Du reser mycket intressanta frågor, och det är ju just vid dessa frågor som problematiken dras till sin spets.
”Sanning är sanning var man än finner den” är något Justinus Martyren snabbt skulle ha kunnat skriva under på. Han var mycket positiv till de element i den grekiska filosofin som han fann kompatibla med den kristna tron (vilket var en hel del). Enligt honom bar alla människor på en del av det gudomliga Logos inom sig, och innan Logos blev kött i Kristus kunde människor leva i enlighet med Logos (meta logou) eller icke enligt Logos (aneu logou). Det ledde honom ända till att, i ett mycket omdiskuterat avsnitt, påstå att människor som Sokrates och Heraklitus kan kallas kristna, eftersom de levde enligt Logos, som ju är Kristus.
Det är ju en extrem tolkning, som jag tror de flesta kristna idag känner sig obekväma med, men det reser ju frågan hur mycket vi kan lära känna om Gud utanför Hans uppenbarelse i Skriften. Jag ska inte gå in på dessa frågor nu, eftersom det är ett annat kapitel.
Istället ska jag direkt försöka redovisa min egen syn vad gäller de saker du tar upp, och jag vill inte hävda att mina tankar runt detta är färdiga heller – de formas i en ständig process :-)
Grundläggande så tror jag på den helige Andes inspiration av Skriften, GT och NT, och att den helige Ande vakat över sitt Ord så att den kanon vi har idag utgörs av de skrifter som utgör normen för kristen tro och lära. Utifrån ett sådant perspektiv är det ointressant för mig varifrån Paulus drog sina tankar, eftersom jag tror att när han slutligen satte dem på pränt så gjorde han det under den helige Andes inspiration och ledning. Forskning runt rötterna till Paulus teologi påverkar alltså inte min tro på hans skrifter som inspirerade. Den står fast, även om det skulle visa sig att Paulus citerat Platon utantill (vilket naturligtvis inte är fallet).
Det betyder inte att dessa frågor inte är intressanta ur andra perspektiv, bl.a. sådana som har att göra med Guds frälsningsplan och handlande i historien.
Paulus står ju i en tradition av en progressiv gudomlig uppenbarelse som bär direkt kontinuitet med och måste förstås inom ramen för det judiska folkets historia. Jag har debatterat mycket med de sk ”messianerna,” och även om det finns mycket som jag starkt ogillar med deras teologi, så ger jag dem rätt på en punkt – uppenbarelsen i NT måste först och främst förstås utifrån ljuset av de hebreiska skrifterna, för det är deras begreppsvärld som de bygger på. Ett enkelt exempel: jag kan inte acceptera tanken att Paulus talade om Gud inom helt andra referensramar än vad andra judar i hans och tidigare generationer gjorde, även om han använder samma ord för Gud som grekerna. När Paulus talar om Gud, talar han ju specifikt om den Gud som uppenbarar sig i de hebreiska skrifterna.
Jag tror att Paulus använde hela sin kunskap till att föra ut evangeliet, men för att förstå budskapet som sådant måste man känna till vad som utgjorde grunden för hela Paulus identitet, och det var den judiska tron och de hebreiska skrifterna.
Detta är inte ett helt tillfredställande svar, jag vet, eftersom nästa fråga naturligtvis blir hur den judiska kulturen under Paulus tid bör definieras. Starka argument kan föras fram för åsikten att all judendom under NT:s tid, såväl den i Palestina som den i Diasporan, var hellenistisk, och att tanken om en ren, obefläckad och opåverkad judisk kultur under denna tid är en myt. Kan t.ex. rekommendera Martin Hengel’s Judaism and Hellenism, som bl.a. tar upp detta.
Så jag vill inte påstå att det inte kan finnas spår av grekiskt tänkande i NT (som då troligen förmedlats genom en helleniserad judisk kultur) – som jag skrev i inlägget har jag inte forskat i detta närmre. Jag tror dock att även om man hittar termer i NT som har rötter i hellenistisk filosofi, så bör man vara försiktig med att dra slutsatsen att de därför betyder samma sak eller används på samma sätt. Johannes Logosbegrepp är ett utmärkt exempel på att så inte nödvändigtvis är fallet.
Vad gäller Paulus tal om en okänd Gud, så syftade jag på atenarnas ursprungliga intention. Detta altare är omnämnt på andra ställen i den grekiska litteraturen, med förklaringar till varför det restes. Hursomhelst knöt Paulus an till detta som en språngbräda för att föra fram sitt budskap.
Hej igen, jag håller med dej på flera punkter. Din diskussion kring Bibelns inspiration har jag nog inte något att invända emot och inte heller att NT bör förstås främst utirfrån dess judiska bakgrund (utifrån de lilla jag studerat det än så länge). Men som du säger rör detta vid frågor kring Guds frälsningsplan och sätt att uppenbara sig på. Jag tycker väl dock att dessa frågor är djupt sammankopplade med dina inlägg om förhållandet mellan grekisk filosofi och kristendom. Det rör ju i ett större perspektiv hur vi ska förhålla oss till all filosofi, andra religioner och andra människor överhuvudtaget. Precis som att judendomen på NT:s tid inte levde i ett vakuum gör inte heller vi det idag. Jag vill mena att vi som kristna har ett ansvar att pröva allt vi möter mot Sanningen(d.v.s. Kristus och den kristna uppenbarelsen med Skriften som måttstock) oavsett om den kommer från “bibliskt kristet” håll eller från Islam(kanske skulle använt ett snällare exempel ;) ). Om vi då möter sanning så kan det väl omöjligt vara något annat än sanning. Detta skulle ju befästa den kristna uppenbarelsens förträde och överlägsenhet men andå ge en ganska ödmjuk hållning. (jag garderar mig fortfarande med en stark känsla av att inte ha färdiga tankar ;) ).
Tillägg.
Visst kan man tycka att vår broder Justinus gick lite väl långt i sina påståenden men även om man inte vill följa honom hela vägen så kanske man skulle kunna gå en bit?
Jag håller med dig Joel; kristnas skeptiskhet mot och avfärdande av alla tankar som inte fötts fram i de egna leden är ibland direkt sorglig. Allt behöver inte vara demoniskt bara för att det förs fram av någon som inte är troende. Sedan ska man, som sagt, alltid vara vaksam i dessa tider av konsensusmentalitet och synkretism.
Vad gäller Justinus så har jag haft förmånen att jobba en del med hans skrifter, och jag tycker han är en fascinerande person. Det finns mycket med honom som jag beundrar; hans energi, överlåtelse och innovationsrikedom i sin strävan att försvara och förklara kristendomens budskap i en mycket svår tid; evangeliet hotades både av förföljelser utifrån och allvarliga villoläror inifrån. Han fick också plikta med sitt liv för sin överlåtelse.
Däremot tror jag att han gick alldeles för långt i sin strävan att förklara kristendomen i termer av grekisk filosofi, och det finns delar av hans teologi som, tyvärr, har haft ett mycket dåligt inflytande över senare kristen lära. Detta gäller inte minst hans negativa syn på judarna och deras plats i frälsningshistorien.
Jag fortsätter att läsa med intresse för det är sannerligen intressant att pröva dessa tankar. Din avhandling kring Justinus blir intressant att läsa är den kommer. Just att se hur detta samspel mella filosofi och kristendom tog sig i utryck med specifik teolog och en specifik tidpunkt kan vara mycket vägledande tror jag.
Hej, David!
Jag har med intresse läst de första två inläggen om grekiskt inflytande, och ser med spänning fram emot det kommande om treenigheten (risk för många kommentarer då…?).
En sak jag kommer att tänka på, och som jag gärna skulle läsa din kommentar om, är synen på människan som kropp, själ och ande. Detta intresserar mig mycket, men jag har tyvärr inte haft möjlighet att studera det djupare ännu.
Min, troligen ytliga och begränsade, förståelse hittills är att den ursprungliga judiska synen på människan i GT är som en helhet. Gud blåste in ande, dvs. liv, men människan är en helhet – man skiljer inte på kropp och själ.
I kontrast till detta finns den grekiska synen där man skiljer på kropp och själ (och ande). Själv uppfattar jag att de flesta människor idag, åtminstone icke-kristna, ser kristendomen som en lära om att människan är en själ som lämnar kroppen när vi dör och åker till himlen eller helvetet. För mig är detta främmande, men jag antar (?) att det bottnar i katolsk tradition där själar finns i himlen i väntan på domen.
Men som en vän till mig sa: Om själen åker till himlen när vi dör, varför skulle vi då behöva en domedag?
Det finns ju många olika synsätt. Ett är att vi dör och ingenting vet förrän på yttersta dagen. Då uppstår vi med kropp. Men vilken kropp diskuteras ju också. Vad är en ‘härlighetskropp’ osv.
Vad jag undrar är vad NT egentligen säger om detta. Där nämns väl själen på ett sätt som tydligen gett upphov till tolkningar om en själ avskild från kroppen? Men där står ju också att vi kommer att få en kropp, fastän vi inte vet hur den kommer att vara, exakt.
Här finns väl verkligen själ att fundera över om grekiskt inflytande finns, och vad det betyder (obs! jag tror själv på Bibeln som Guds ord, men vill ju ändå reda ut frågeställningar).
Passager om att Jesus under sin period som död gick för att predika för vissa, och om martyrers själar under altaret i himlen har väl bidragit till förvirringen?
Kommer du att beröra detta i något inlägg?
Hej ”syndare”.
Du tar upp mycket intressanta frågor, som det kanske finns anledning att gå in djupare på någon gång. Det du nämner om själens odödlighet är ju ett skolexempel på inflytandet av platonsk filosofi över kristen teologi. Själens odödlighet nämns inte överhuvudtaget i Skriften, däremot kroppens uppståndelse. Att döda kan uppstå var en absurd tanke för många som levde under hellenismens tidevarv, så för att förklara och försvara denna tro tog kristna hjälp av Platons tankar om själens odödlighet. Detta var tankar som alltså mycket tidigt inkorporerades i det kristna medvetandet.
De eskatologiska frågorna (vad som händer när vi dör, vid uppståndelsen, vad som menas med ”en ny himmel och en ny jord” etc) har jag själv inte studerat i detalj, så jag säger pass på dem just nu. De är dock mycket intressanta, och jag hoppas jag får tid att sätta mig in mer i dem såsmåningom.
Spännande blogg!
/Blessings från Charisma
Hej igen David!
Kul att läsa din nya blogg och se att du tänker ta upp många ämnen som jag gått och grunnat på ett tag. “Syndare”ns frågor är också aktuella för mig. Ska bli intressant! Senast härom dagen pratade jag med två vänner från Jehovas Vittnen om bl a “en ny himmel och en ny jord”. De tolkar det som att en ny himmel betyder ett nytt styre och en ny jord betyder en ny slags invånare på jorden (bara rättfärdiga människor). Någonstans i GT står det om “jorden” i den uppenbara betydelsen “människorna på jorden”, och därför tror de att man ska läsa in detta även här. Och “havet fanns inte mer” ska enligt dem betyda ungefär “det upprörda, onda människohavet” om jag minns rätt. Jag har svårt att försvara den vanliga kristna uppfattningen att vi kommer till himlen när vi dör. Det är också lite pinsamt att så många kristna talar om ande, kropp och (odödlig) själ som en biblisk sanning, medan JV är på det klara med att kroppen ska uppstå. Varför studerar vi inte sånt här i kyrkorna? JV är snurriga på många sätt :-), men de är föredömen i att regelbundet studera Bibeln. På taket till deras huvudkvarter i Arboga står det: “LÄS BIBELN VARJE DAG!” Det var länge sedan jag hörde eller såg en sådan uppmaning i min kyrka. Nyligen var jag nära att förlora två släktingar till sekten för att de attraherades av den ordning och reda JV har i sin verksamhet och av det myckna bibelstuderandet.
Ser MYCKET fram emot inlägg om treenigheten. Har du någon koll på om det finns (eller är på G) någon aktuell svensk bok i ämnet? Jag hörde att “messianerna” ska ge ut en bok om detta, så det vore ju bra om det fanns en sund motvikt. Är det så att man inte KAN bevisa med bibelcitat att den bibliska läran otvivelaktigt är att Jesus är Gud? Hur ska man i så fall veta vad som är den rätta läran när en så oerhört viktig lärosats kan infrågasättas? Är det kanske lönlöst med bibelordspingis så länge man inte rett ut vad det spelar för roll för frälsningen ifall Jesus är Gud eller inte? Jag tror JV inte förstår vitsen med att göra Jesus till Gud. Det är bara att krångla till det enkla, tycker de. Vi måste göra mer än att bar rada upp alla de bibelord vi tycker talar för Jesu gudom. Jag tror vi måste gå på djupet med VARFÖR denna fråga är så viktig. JAG längtar i alla fall efter att förstå det bättre.
Oj, nu gick jag visst händelserna lite i förväg. Hoppas inlägget om treenigheten kommer snart! Tack för en bra blogg!
Välkommen, Kristina!
”Bibelordspingis”. Ha, ha, vilket underbart uttryck, det måste jag komma ihåg :-)
Som vanligt reser du många intressanta frågor, och det är väl inte omöjligt att de kommer att behandlas här någon gång, om bloggen får leva och frodas. Treenigheten är ett ämne som jag misstänker kommer att beröras en del. Personligen tycker jag det är en viktig fråga, för det har ju att göra om vem Gud är, och inte minst om vem Jesus är.
Mitt nästa inlägg, som jag planerar att publicera om några dagar, tar mest upp treenighetslärans relation till grekisk filosofi, och är inte ett försvar av doktrinen som sådan, men sådana lär nog komma.
När du frågar om treenigheten kan ”bevisas” från Skriften, så beror det ju på lite vad man menar med bevisas. Går det att föra fram bevis som övertygar alla? Uppenbarligen inte. Går det att föra fram starka och hållbara argument för en sådan syn? Absolut, menar jag.
Det viktiga att förstå är att treenighetsläran växte fram i församlingen som ett resultat av kyrkans brottningskamp med sina skrifter. Hur kan man förena Nya testamentets vittnesbörd om Faderns, Sonens och den helige Andes natur med den judiska monoteismen – det är det som är frågan! Det är därför man så katastrofalt missar målet om man försöker förstå treenighetsläran utifrån en jämförelse med andra religioner eller filosofier. Det är inte där frågeställningen börjar, utan den börjar i NTs vittnesbörd om Kristus.
Du frågar om det finns någon bra svensk bok som tar upp detta. Det gör det säkert, men jag känner inte till någon på rak arm. Däremot såg jag nyligen en recension av en ny engelsk bok som behandlar NT:s vittnesbörd om Jesu gudomlighet (som ju är den bärande punkten i treenighetsläran). Här är länken till den http://euangelizomai.blogspot.com/2008/03/book-notice-putting-jesus-in-his-place.html
Hej David,
Du diskuterade i inlägget betydelsen av logos och hur det relaterar till grekisk filosofi. Det var kul att du nämnde den judiska vishetstraditionen och Filon. Jag måste fråga: är du bekant med en monografi av min numera pensionerade handledare, prof. em. Karl-Gustav Sandelin, “Wisdom as Nourisher: A Study of an Old Testament Theme, its Development within Early Judaism and its Impact on Early Christianity?” Boken har många beröringspunkter med innehållet i ditt inlägg.
Jag tror det är viktigt att när man funderar på det hellenistiska inflytandet komma med konkreta exempel, vilket gör det lättare att formulera och granska argument. Ett exempel på möjligt hellenistiskt inflytande som jag i min forskning stöter på är Jesu liknelser. Jag har inte kunna läsa in mig tillräckligt för att formulera min egen ståndpunkt i frågan, men det är åtminstone intressant att notera att frågan om hellenistiskt inflytande varit med i liknelseforskningens historia hela vägen fram, allt sedan Adolf Jülicher som i början av 1900-talet utnyttjade den hellenistiska retorikens kategoriseringar av exempel (alltså med vilka sorters berättelser ett tal kunde göras mer effektivt) för att formkritiskt kunna gruppera liknelserna. Detta har han fått stark kritik för: de rabbinska liknelserna är till form och innehåll vårt bästa jämförelsematerial. Likväl har den hellenistiska retoriken varit i med på ett hörn bland forskarna, framför allt på tyskspråkigt håll.
Debatten aktualiserar åtminstone två frågor: (i) I vilken utsträckning har den hellenismens retoriska tradition haft inflytande på semitisk mark och (ii) om retorik är endast något för greker eller om retoriken har att göra med universella principer för argumentation, principer som vi råkar upptäcka i skilda kulturer.
Grekisk retorik och filosofi är givetvis två skilda saker (även om innehåll och form hänger ihop), men Jesu liknelser kan vara ett konkret exempel på hur man inom judendomen drog nytta av det grekiska tänkandet.
Hej Vesa!
Jag har inte läst Sandelins bok, men den ser ju mycket intressant ut. Såg att den finns på biblioteket här, så jag får ta och titta på den när tillfälle ges.
“Jag tror det är viktigt att när man funderar på det hellenistiska inflytandet komma med konkreta exempel, vilket gör det lättare att formulera och granska argument.”
Ja, all verklig diskussion måste nästan utgå från konkreta exempel, för det är ju bara utifrån sådana man kan forma en generell teori.
Det du skriver om den judiska liknelsetraditionen låter mycket intressant. Man kan ju finna retoriska drag i Jesu liknelser, men det är ju sant att liknande drag i sig inte bevisar vare sig direkt eller indirekt påverkan i endera riktning.
Jag har inte studerat detta alls, egentligen, men hela området tycker jag är mycket intressant.
Kristina gå in på denna adress
http://teofilus-filosofen.blogspot.com/2008/04/20.html