En ansvarsfull karismatik, del 2/2

(Fortsättning på föregående inlägg)

Att pröva profetiskt tal
Min andra punkt för ett mer ansvarsfullt förhållande till det profetiska elementet i våra församlingar gäller den bibliska principen att pröva profetiskt tal, som jag anser vara en alldeles för försummad del av en sund karismatik. Trots bibelns varningar för falska profeter och trots dess uppmaningar att pröva profetior vågar jag påstå att många sammanhang har en alltför ogenomtänkt hållning till hur man tillämpar detta. Egentligen menar jag att ansvaret för en åhörare att pröva är något som är tillämpbart på alla budskap, vare sig det är inspirerad (?) förkunnelse eller har mer direkta profetiska anspråk (här finns väl ingen absolut väsensskillnad?).

Jag tror att prövningen av det profetiska bör ske på tre plan. För det första: Den som meddelar det profetiska budskapet bör vara noga med att själv pröva om det är från Herren. För det andra: Det profetiska budskapet bör i de fall då det känns motiverat prövas av ett profetkollegium eller församlingens ledarskap. För det tredje: Profetian bör prövas av åhörarna eller adressaterna. Låt mig utveckla detta något.

Den första prövningen är väl förhoppningsvis självklar. Samtidigt som jag tror att det är en träning i både lyhördhet och lydnad att förmedla det profetiska, och varje träning innebär att misstag görs, tror jag det är viktigt att betona att budbäraren själv prövar och urskiljer de ord eller det budskap han/hon upplever kommer till honom/henne. Det är naturligtvis ett stort ansvar att vara Guds språkrör och åtminstone i de fall då någon tveksamhet föreligger tror jag det är tillbörligt att välja en annan form för frambärandet än ”Så säger Herren…” (se mer om detta i det första inlägget med tillhörande kommentarer).

I det andra fallet så har jag redan tidigare skrivit om ledarskapets roll att utöva en ansvarsfull kontroll. Detta gäller naturligtvis även inte bara före frambärandet. Skulle det profetiska budskapet eller budbäraren på något sätt upplevas som tveksamt, är det naturligtvis också pastorns/ledarskapets roll att ta itu med detta för församlingens skull. Det är förstås känsligt men jag vet och har sett att det går att göra med stor respekt och taktfullhet och på ett sätt som får alla att känna sig trygga och väl behandlade. Det kan finnas en annan aspekt i detta, som beror lite på hur man tolkar bibeln och lite beroende på typen och innehållet på det profetiska budskapet. Vissa bibeltolkare menar att det verkar ha fungerat så att en grupp av erkända profetröster fungerade som en slags kollektiv prövningsinstans för profetiska budskap. Utifrån principen att Anden är en och densamme, fick övriga erkända profetröster pröva det någon av dem eller någon annan frambar. Tolkningen bygger framför allt på att man förstår ”övriga” i 1 Kor 14:29 står för ”övriga profeter” och att ”profeternas andar” i v. 32 står för ”profernas utsagor/profetior”. De exakta formerna för detta i fornkyrkan kan vi nog bara spekulera om, men det finns något sunt med själva idén. Sannolikt är detta profetkollegium ju också en del av det naturliga ledarskapet i församlingen.

Den tredje prövningen har en universell karaktär eftersom den handlar om åhörarnas eller adressaternas ansvar att pröva. Detta är något som upprepade gånger betonas i NT och gäller förstås i högre grad den som själv berörs av ett profetiskt budskap än den som endast hör ett budskap riktat till någon annan. Vår respekt för profeten och hans ord får inte göra att vi sätter en felaktig förtröstan och tilltro på vad vi hör. Vi har fortfarande ett ansvar att pröva det profetiska, först och främst mot Guds Ord om det låter sig göras, men också mot det vi upplever att Herren har talat till oss eller lagt ner i våra hjärtan. Att det finns samklang mellan mitt eget hjärta och det någon annan profeterar över mig är viktigt. Finns inte det trots en uppriktig prövning inför Herren, så finns det ingen anledning att låta sitt liv styras av profetians budskap.