I några axplock från Uppenbarelseboken ska vi i detta och följande inlägg se hur Jesus beskrivs med gudomliga namn, gudomliga attribut, hur han mottar tillbedjan och hur identifikationen mellan honom och Fadern (och Anden) beskrivs. Tillsammans anser jag att detta ger ett mycket starkt skriftligt vittnesbörd för Jesu gudom och då har vi ändå bara utgått från en bibelbok. Kategorierna kommer tveklöst att gå in lite i varandra men jag tror att de fungerar som ett bra pedagogiskt hjälpmedel för att studera Jesu gudomlighet. I detta inlägg kommer vi att fokusera på hur Uppenbarelsebokens författare beskriver Jesus med gudomliga namn.
(Jag är medveten om diskussionen om författarskapet till Uppenbarelseboken, men väljer i denna serie inlägg att inte adressera den problematiken. Jag utgår från det traditionella författarskapet – Johannes, precis som jag utgår från bokens plats i kanon (även den har ju varit omstridd) och att boken är auktoritativ för kristen troslära.)
Gudomliga namn och titlar
Vi återfinner i Uppenbarelseboken flera tvåledade och treledade temporala beskrivningar som snarast fungerar som namn eller titlar på Gud. Det gäller:
”Honom som är och som var och som kommer” (treledad) (t.ex. 1:4, 8)
”Den förste och den siste (och den som lever)” (tvåledad eller treledad) (t.ex. 1:17)
”A (Alpha) och O (Omega)” (tvåledad) (t.ex. 1:8)
”Början och slutet” (tvåledad) (t.ex. 21:6)
Dessa fyra titlar beskriver till stor del samma sak. Alpha och Omega är den första respektive sista bokstaven i det grekiska alfabetet som författaren använde sig av. Det är därmed synonymt med ”den förste och den siste”, samt ”början och slutet”. Inget och ingen kommer före eller efter. Med andra ord är det en indikation på evighet. Detta förstärks ytterligare av formerna som betonar det pågående varandet: ”honom som är” och ”den som lever”.
Gud är den som är. Judisk tradition (både biblisk och utombiblisk) använder formler som dessa för att reflektera över Gudsnamnet i 2 Mos 3:14: ”Jag är” (JHVH). G.K. Beale hänvisar i sin kommentar över Uppenbarelseboken till Jes 41:4; 43:10; 44:6; 48:12 som bibliska exempel och paralleller till Uppenbarelseboken:
”Jag, Herren, som var den förste och som ännu för de sista är densamme.” (Jes 41:4)
”Ingen gud har blivit till före mig, ingen skall komma efter mig. Jag, jag är Herren.” (Jes 43:10-11)
”Jag är den förste, jag är den siste. Det finns ingen annan Gud än jag.” (Jes 44:6)
”Jag är Gud, jag är den förste och jag är den siste.” (Jes 48:12)
Också i den utombibliska judiska litteraturen finns liknande exempel: ”Jag är den som är och som kommer att vara” och ”Jag är nu vad jag alltid varit och alltid kommer att vara” (Targ. Ps.-J. Exod 3:14, resp. Midr. Rab. Exod. 3:6; Alphabet of Rabbi Akiba; likewise Midr. Ps. 72:1). Det är med denna bakgrund titlarnas gudomliga anspråk i Uppenbarelseboken måste läsas.
Den första passage då en av dessa titlar används är i 1:4-5: ”Nåd och frid från honom som är och som var och som kommer och från de sju andarna framför hans tron och från Jesus Kristus…” Jag lämnar åt sidan det som jag tror är en trinitarisk struktur (Fader, Ande, Son) och konstaterar att Johannes använder en titel för att i det här fallet omnämna Gud Fadern. I den grekiska Septuaginta lyder frasen från 2 Mos 3:14 ”ego eimi ho on” (”jag är den jag är”) och det ”ho on” (”den som är”) som Uppenbarelseboken använder här var en etablerad förkortning av gudsnamnet bland grekisktalande judar. (David Aune påpekar att “ego eimi”, alltså “jag är”, anspelningen på det gudomliga namnet används i Uppenbarelseboken exklusivt om Gud och Kristus för att uttrycka gudomliga anspråk.) Lägg märke till att nåd och frid kommer både från Fadern och Sonen. Också i vers 8 i samma kapitel återkommer samma namn/titel på ”Herren Gud”, denna gång tillsammans med ”A och O” samt ”allhärskaren”. (Se även Upp 11:17)
Från Upp 1:9 och framåt får Johannes se en vision av den förhärligade Kristus som bland annat säger om sig själv: ”Jag är den förste och den siste och den som lever” (v.17-18). Frasen den ”förste och den siste” är med största sannolikhet hämtad från ovanstående paralleller från Jesaja bok vilket gör dem till gudomliga anspråk. Också den avslutande frasen ”den som lever”, har förutom den uppenbara referensen till uppståndelsen som sedan utvecklas, möjligen också ett gudomligt anspråk. Den bygger ursprungligen på det gammaltestamentliga begreppet ”den levande Guden” som återfinns i formen ”den som lever” i samtida judisk litteratur. Också Upp 2:8 använder titeln ”den förste och den siste” för Jesus Kristus.
Övergångarna mellan personer i Uppenbarelseboken kan vara knepiga. Ibland tycks Gud Fadern och Jesus Kristus byta plats. Detta är så vanligt förekommande att det sannolikt är ett medvetet grepp av författaren och på så vis ett teologiskt statement. Jag återkommer till detta i senare inlägg. I Upp 1:4 och 1:8 har vi sett att det huvudsakligen är Fadern som tituleras med ”honom som är och som var och som kommer” samt ”A och O”, medan Jesus Kristus har titulerats med ”den förste och den siste” i 1:17. Redan från paralleller med GT och samtida judiska skrifter kan det dock konstateras att också ”den förste och den siste” är ett gudomigt namn eller titel och att dess betydelse är synonym med ”A och O”. Detta blir ännu tydligare i Uppenbarelsebokens två sista kapitel.
I Upp 21:5-7 läser vi: ”Och han som satt på tronen sade: ’Se, jag gör allting nytt.’ […] Och han sade till mig: ’Det har skett. Jag är A och O, början och slutet. Jag skall låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten. Den som segrar skall vinna allt detta, och jag skall vara hans Gud och han skall vara min son.” I senare inlägg kommer jag att gå närmare in på vem det egentligen är som sitter på tronen genom Uppenbarelseboken. För stunden kan vi utifrån Upp 5:6-14 anta att det är Gud Fadern som här sitter på tronen och talar. Han kallar sig själv Gud och använder det gudomliga namnet/titeln ”A och O” som vi tidigare såg användas om Fadern.
”Början och slutet” är ytterligare en gudomlig titel som går tillbaka till GT och som till sin betydelse är synonym med ”A och O” samt ”den förste och den siste”. Övriga fraser har gammaltestamentliga och möjligen också kristologiska paralleller som vi inte behöver gå in på närmare nu (Jes 43:18-19; 55:1; Joh 7:37-38; 19:30; 2 Kor 5:17; Upp 7:17; 22:17).
I Upp 22:12-13, 16 använder Jesus dessa gudomliga namn eller titlar om sig själv: ”Se, jag kommer snart och har med mig lön att ge åt var och en efter hans gärningar. Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet. Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.” I finalen av Uppenbarelseboken drar Johannes alltså samman flera av de gudomliga titlarna/namnen och använder dem om Jesus Kristus. Utan tvekan sätter detta hans gudomlighet i fokus.
Gud (Fadern) är A och O, den förste och den siste, början och slutet.
Jesus Kristus är A och O, den förste och den siste, början och slutet.
Jesu gudomliga namn och titlar i Uppenbarelseboken pekar på hans sanna gudom och jämlikhet med Fadern.
Litteratur
Aune, David, Word Biblical Commentary, Volume 52a-c: Revelation 1-5/6-16/17-22, (Dallas, Texas: Word Books, Publisher) 1998.
Beale, G.K., The Book of Revelation, (Grand Rapids, Michigan/Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company/Paternoster Press)
Hej Henrik!
Jag har med intresse läst ditt inlägg och vill gärna kommentera din slutsats om att Gud och Jesus är jämlika.
Att Jesus är en gud eller gudomlig – med tanke på hans föremänskliga tillvaro – håller nog de flesta troende med om. Att Gud och Jesus är lika eviga och jämlika råder det nog delade meningar om.
Vad jag kan se i Bibeln är Jesus skapad (Kol.1:15-17, Upp.3:14). Uttrycket ”förstfödd” i Kolosserna kan inte bortförklaras med att det syftar på den mest överlägsne eller framstående.
Enligt den vanliga innebörden i uttrycket ”förstfödd” tycker jag man ska tolka ordet för vad det handlar om, dvs. att Jesus är den äldste i Guds himmelska familj. Uttrycket ”förstfödde” och liknande konstruktioner förekommer omkring 30 gånger i Bibeln före Kolosserna 1:15, och varje gång det används om levande varelser har det en och samma innebörd — den förstfödde i en grupp. ”Israels förstfödde” är en av Israels söner; ”den förstfödde av Farao” är en av medlemmarna i Faraos familj; ”den förstfödde av husdjuren” är själv ett husdjur. Varför ska man tillskriva uttrycket ”förstfödd” en annan innebörd än den gängse i Kolosserna 1:15?
Sedan har vi uttrycket ”begynnelsen till Guds skapelse” i Upp.3:14 eller som andra översättningar uttrycker det ”början [grekiska: ar‧khẹ] till Guds skapelse” eller ”Guds skaparverks början”.
I Liddell och Scotts A Greek-English Lexicon anges ”början, begynnelse”, som första betydelse av ordet ar‧khẹ. (Oxford, 1968, sid. 252) Johannes använder i sina texter olika former av det grekiska ordet ar‧khẹ, och varje gång har ordet den allmänna betydelsen ”början av (på)”. Jag tycker att den logiska slutsatsen blir att Jesus är en skapelse, den förste av Guds skapelser, att han hade en början. (Jämför gärna Ords.8:22, där Sonen enligt många bibelkommentatorer framställs som visheten personifierad. Enligt 1878, Åkeson, 1917 och Bibelkommissionens översättning Tre bibelböcker, 1991, sägs den som talar där vara ”skapad”).
Slutsatsen blir att Guds första skapelse var Ordet eller Jesus och därmed är de inte jämlika – precis som Fader och son inte är jämlika. En far är ju alltid äldre än sonen och sonen kommer från fadern.
\”En far är ju alltid äldre än sonen och sonen kommer från fadern.\”
så inte i Theologien.
Hej Tehå och välkommen till TF!
Det gläder mig att du fann inlägget intressant.
(Låt mig först i förbigående kommentera en sak angående min slutsats. Jag försöker inte föra i bevis att Gud och Jesus är jämlika som två olika entiteter. Parallellerna i hur ”Jesus” beskrivs och hur ”Gud” beskrivs i Bibeln visar, enligt mig, att Jesus är Gud, inte någon annan vid sidan av Gud. (Men mer bestämt är han Gud Sonen i den Treenige Guden.))
Du argumenterar utifrån att Jesus beskrivs som ”född” och som ”son” (i förhållande till ”Fadern”) att han därmed måste vara skapad. Jag håller med om att dessa uttryck måste förklaras, eftersom de i gängse mänsklig erfarenhet står i motsats till begrepp som ”evig” och ”sann Gud”.
Jag tror att man måste vara öppen för att det finns ett visst glapp mellan innebörden i ett och samma begrepp när det används om Gud och när det används om människor/det skapade. Precis som en människa som är god eller helig inte är det på samma sätt som Gud är god och helig, så kanske vi inte med bestämdhet kan hävda att Fadern och Sonen i allt måste underkastas våra mänskliga associationer till de orden. (Snarare tvärtom, eftersom det är från Fadern som allt vad fader heter på jorden har fått sitt namn.) Att Fader och Son indikerar en hierarki är inget jag har argumenterat emot, vad jag vet. Det sägs ibland att det är endast i kärlekens Gud som hierarkisk ordning och total jämlikhet förenas utan någon motsättning.
1. Exakt vad ”förstfödd” betyder som beskrivning av Sonen vet jag inte. (Man brukar tala om Sonens eviga utgående från Fadern. Han har inte blivit Son, han har alltid varit det.) Utifrån Kol 1:15-17, som du nämner, tycker jag dock att det står fullständigt klart att det inte betyder ”skapad” i detta sammanhang: Sonen är ”förstfödd före allt skapat”, ”allt är till genom”, ”han är före allting”.
Det parallella uttrycket ”enfödd” (Joh 3:16) visar ju också på det unika sonskap som Sonen har och som inte är detsamma som ”Guds barn” i allmänhet.
2. Att Jesus är begynnelsen eller upphovet till Guds skapelse i Upp 3:14 förstår jag på samma sätt. Skapelsen har sin början i Honom. Det är logiskt att det tolkas i enlighet med hur Sonen beskrivs på andra ställen i Uppenbarelseboken. Och i mina inlägg tycker jag att Sonens eviga natur och sanna gudomlighet framgår med all önskvärd tyngd. Grekiskans ”arche” används ofta om Jesus och har ju betydelserna början; härskare; orsak. Ingenstans förstår jag det som att Jesus är den första skapelsen. ”I begynnelsen var Ordet, och ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till.” (Joh 1:1-3)
3. Ords 8:22 är svårare. Grundläggande är det ju ingen text som uttryckligen handlar om Sonen, även om många kristna tidigt kom att tolka passagen så. Kanske var det bland annat det som öppnade just för den tolkning som Arios gjorde i fornkyrkan och som Jehovas vittnen gör i vår tid, det vill säga att Jesus är skapad?
Sammanfattningsvis tror jag inte att dessa bibelord motsäger den studie jag har gjort i Uppenbarelseboken. Jag har inte gjort en lika noggrann studie kring exempelvis Kol 1:15ff, som jag har gjort kring Uppenbarelseboken, så jag kan inte uttala mig lika uttömmande om detta. Men i ljuset av inlägget ovan, där Jesus beskrivs med så många exklusivt gudomliga epitet, ja, till och med omskrivningar av gudsnamnet JHVH, tycker du inte att det ger en väldig tyngd åt den traditionella tolkningen av vem Jesus är?
Då har det blivit bevisad att orden “far” och “son” ingenting betyder när dessa ord flyttas till Theologiens sfär och skrivs med versaler. Tänk om “glappet” istället finns mellan Ordet och Theologien.
“Var och en som faller på den stenen, han skall bliva krossad; men den som stenen faller på, honom skall den söndersmula.” Lukas 20:18
“Men han svarade och sade: »Var planta som min himmelske Fader icke har planterat skall ryckas upp med rötterna.” Matteus 15:13
Om “den ende sanne Guden” för Jesus är “du” i Joh 17:3, hur tolkas detta i kristen teologi för att få fram betydelsen att ordet “den ende” kan innefatta mer än en person vilket måste vara fallet om Jesus är Gud.
Tacksam för svar.
Outsider, att Gud är en är en grundläggande hörnsten för kristen teologi. Som jag skrivit i mitt första inlägg så är den judiska bekännelsen utgångspunkten, som sedan kompletteras med uppenbarelsen och erfarenheten av Jesus Kristus och den helige Ande. Jag tar för givet att detta måste ha varit en märklig och mödosam process för apostlarna. Ekvationen att Gud är en, samtidigt som den Jesus Kristus som de sett och hört tala med Fadern, själv är Gud, måste ha revolutionerat deras tänkande. Treenighetsbekännelsen är ett resultat av detta som försvarar att Gud är en, i motsats till avgudarna, men också bejakar att denne ende Gud är Fader, Son och helig Ande. En Gud i tre personer.
För att förstå Jesu förhållande till Fadern i versar som den du nämner måste vi förstå att inkarnationen – Sonens människoblivande – också innebar ett begränsande och döljande av hans gudomlighet. Två versar längre indikeras detta (Joh 17:5), men den klassiska texten för detta är Fil 2:6-11.
Välsignelser
Henrik Engholm,
I all vänlighet, men din historiebeskrivning är tyvärr genomfalsk. Apostlarna kom aldrig fram till någonting utöver det som du kallar för den “judiska bekännelsen”.
Paulus skriver: “Så har vi bara en Gud, Fadern,”
Judas skriver: “den ende Guden, vår Frälsare, genom Jesus Kristus, vår Herre – honom tillhör ära och majestät,”
Hade du trott på Jesus skulle din Gud också ha varit,”den ende sanne Guden” (Joh 17:3), “Herren Jesu Gud och Fader” (2 Kor 11:31), och ingenting annat.
Jag tror som sagt på den ende Guden. Jag tror också på aposteln Tomas som kallar Jesus för “Min Herre och min Gud” och på aposteln Johannes (se inläggen) och på Paulus som applicerar gudsnamnet JHVH på Jesus i Rom 10, osv.
Jag tror också på Jesu egna anspråk, inte minst “Jag är”-utsagorna, som fick det judiska ledarskapet att vilja döda honom. “Då blev judarna ännu ivrigare att döda honom, eftersom han inte bara upphävde sabbatsbudet utan också påstod att Gud var hans far och därmed jämställde sig med Gud.” (Joh 5:18) “Judarna svarade: ‘Det är inte för någon god gärning vi stenar dig, utan för att du hädar och gör dig själv till Gud, fast du är människa.” (Joh 10:33).
Jag misstänker att du själv haft den bekännelsen en gång, men jag kan ha fel. Min bön är att du hittar tillbaka till den.
Henrik Engholm,
Nu är du där igen! För din teologiska töcken kan du inte ens se vad du själv skriver! Du säger att du tror på den ende Guden men strax därpå presenterar du en till som Gud. Det är oseriöst!
Du tror inte på den ende Guden, Jesu Gud, “den ende sanne Guden” (Joh 17:3). “Den ende Guden” betyder att ingen annan är Gud förutom en.
I de teologiska sfärerna har orden tydligen ingen mening alls, “far” och “son” betyder ingenting, när dessa ord skrivs med versaler upphör relationen far och son. Och nu lär man sig att den ende inte är den ende. En sådan värld är illusorisk och utan mening, det är bara blahaa alltihopa, en enda stor bluff.
Har man en gång hört det som Gud säger om sig själv: “Jag är Herren, ingen annan finns, ingen är Gud utom jag” (Jesaja 45:5) så förstår man alla “bevis” om ytterligare en annan som skulle vara Gud är falska. Du kommer med ett par av de klassiska exemplen som man kör med, men omigen, ifall det finns bara en som är Gud, hjälper det inte hur mycket man än försöker, han som är den ende förblir den ende, och ingen annan finns.(Markus 12:32)
“den ende Guden som har räddat oss genom vår herre Jesus Kristus, hans är härligheten, storheten, styrkan och makten, före all tids början, nu och i all evighet, amen.” (sista versen i Judasbrevet.)
skall vara: …så förstår man att alla “bevis”..
Man kan förvisso anklaga treenighetstron för att vara ologisk. Att vara logisk är inte dess syfte. Men knappast för att vara oseriös. Jesus Kristus är inte någon annan “gud”. Han är Gud kommen i köttet. Den bekännelsen har förenat kristna i alla tider och har av dessa uppfattats som mycket meningsfull och som allt annat än bluff.
Glad midsommar!
En liten korrigering är på sin plats angående vad som sägs här ovan om “treenighetstron” där det påstås att: “Den bekännelsen har förenat kristna i ALLA TIDER och har av dessa uppfattats som mycket meningsfull…” .
Den bekännelsen finns inte i Nya Testamentet, ingen diskussion om den, inte ett ord om den! Begreppet uppkommer i någon form först på 200-talet.
Bekännelsen i Nya Testamentet är den som finns i 1 Kor 8:6; “så har vi bara en Gud, fadern från vilken allting utgår och som är vårt mål, och bara en herre, Jesus Kristus genom vilken allt är till och genom vilken vi är till.”
“Treenighetstron” har, som alla vet, tillkommit senare. Den kom under efterapostolisk tid, det är ett faktum som ingen kan förneka.
Vad som däremot är sant är att den bekännelsen har varit “mycket meningsfull”, verkligen mycket meningsfull!
Läser man i Romarbrevet 1 vers 18, och vidare, så ser man att all korruption i världen härstammar från det att man inte har gett Gud den äran som tillhör honom.
Förr eller senare kommer den kristna kyrkan med sin falska bekännelse att möta det som står i vers 18 i Romarbrevet 1: “Ty Guds vrede uppenbaras från himlen och drabbar all gudlöshet och orätt hos de människor SOM HÅLLER SANNINGEN FÅNGEN I ORÄTTFÄRDIGHET.”
Vad som gick snett med kristenheten var en härdsmälta som inte går att rätta till längre. Att det inte finns någonting att göra kan man tydligt se t.ex genom den här lilla diskussionen (för den som eventuellt har ögon för det, föga troligt att det ens finns någon.)
Den här diskussionen känns rätt meningslös, eller hur? Det står dig fritt att förakta och förkasta den kristna bekännelsen, en bekännelse som du kanske själv haft en gång. Men jag har ingen lust med att ödsla tid med att vi kastar bibelord på varandra när våra utgångspunkter är så olika. Vår diskussion rör inte direkt min inläggsserie och att ytligt, med några raders utrymme, tro att man kan ge mening åt frågor som Treenigheten, kyrkan, kristendomen, osv är fåfängt, något som jag försökte förklara i inledningen till min inledningsserie.
I din inledning säger du bl.a att: “Förståelsen av Jesu gudom, Andens gudom och i förlängningen Guds treeniga natur växte fram som ett resultat av den gudsuppenbarelse som skildras i NT.”
Detta skall jämföras med inledningen i det korta Judasbrevet (vers 3) där det sänds en maning att kämpa för den tron som “en gång för alla har anförtrotts de heliga.”
Den tron som “växte fram” under efterapostolisk tid har ingenting att göra med den tron som “en gång för alla” hade anförtrotts de heliga under apostolisk tid.
Lärda utläggningar om Jesu gudom finns det massor av, här har man presenterat ännu en.
Det finns en omständighet som gör att alla liknande försök är futila; Gud har sagt vem han är: “Jag är Herren, ingen annan finns, ingen är Gud utom jag” (Jesaja 45:5).
Man lär sig två saker av det ordet; 1. att det finns bara en som är Herren, JHVH, och 2. att det inte finns en enda utöver honom som är Gud. Gud är en. Jesus bekräftar Guds ord i Joh 17:3, Paulus i 1 Kor 8:6, men för den “kristne” duger det inte, han vet bättre, han har högre kunskap!
Det finns ingenting dummare en människa kan göra än att försöka bevisa att Gud vittnar falskt, eller att han inte vet vad han talar om.
Mycket skulle vara vunnet om någon som har varit en falsk lärare skulle omvända sig och bli en sann lärare. Är det för mycket att hoppas på?
@ outsider. “Mycket skulle vara vunnet om någon som har varit en falsk lärare skulle omvända sig och bli en sann lärare. Är det för mycket att hoppas på?”
—Om den kristna traditionen inte faller dig på läppen så kan du ju alltid ansluta dig till någon av alla de “sanna” utbrytargrupper som jorden är uppfylld av. Tex Jehovas vittnen, unitaristerna eller messiansk judendom skulle säkert passa. Att den allmänna Kyrkan i alla tider har bekämpat dessa avvikare lär väl bara göra dig ännu mer övertygad om att de är “sanna”.
Johan Stenberg,
här har du en beskrivning av den “kristna traditionen”:
….”De katolska dogmerna är inget annat än gärningslära, falsk religiositet och vidskepelse.
När kristendomen blev statsreligion, genom kejsar Konstantin på 300-talet efter Kristus, skedde en mycket olycklig utveckling. Man gick från väckelsekristendom till en religiös-politisk maktapparat. Från andefyllda tjänstegåvor gick man till biskopar, kardinaler och påvar som fick sin makt från staten. Man började använda yttre maktmedel istället för andlig auktoritet. En av kyrkohistoriens mest ansedda katolska kyrkofäder Augustinus, menade på fullt allvar att villolärare skulle man skicka armén på. Yttre maktmedel blev alltså vägen att upprätthålla lära och praxis.”….
Ulf Ekman Magazinet, Juni 1989.
http://www.sverigepredikan.se/com/Magazinet1989.pdf
Baste Outsider!!
Du behover uppenbarligen lasa pa din kyrkohistoria. Kyrkan med sitt huvusate i Rom, var redan ifran ar 64, genom St Petrus dod, ett sate over de andra forsamlingscentrena i den da kanda varlden. Detta bekraftar inte minst de apostoliska faderna, samt de patristiska verk som du latt kan fa tag i hos artos.se (oversatta till svenska) Gor dig sjalv tjansten och las dem. Forvandlade min kristna varld!! :)
Det finns ingen motsats till “andefyllda gavor” och Guddomlig ordning. Gud ar en ordningens Gud. Darav att Gud forst lat paven Leo XII, deklararera 1900-talet till Andens arhundrande. ( i ett samtidigt tragiskt arhundrande markt av ateism, likt nazism, kommunism och postmodernism) 1907 utbrot pingstvackelsen, ibland protestanterna i LA. Mark val, Gud ar anda alltid ordningens Gud.
Det ar tragiskt att vissa enskilda protestanter, i reaktion pa pastor Ekmans nodvandiga korrigering, istallet hanger sig at 1700 ar gamla hersier likt fornekande av Kristi Guddom, Moder Marias Eviga Jungfrulighet, Skriftens behov av en Traderare (Kyrkan i Rom och dess Tradition ) och inte minst ett sondrande i en redan djupt sargad protestantism. Kristi Kropp behover endrakt och helande, inte annu mer djavuls-sondrande..:(
Med onskan om Modern Marias forbon for Hennes Kyrka
Andres Chacon,
Du har helt rätt när du placerar läran om Kristi Gudom i samma kategori som lärorna om Moder Marias Eviga Jungfrulighet och Skriftens behov av en Traderare (Kyrkan i Rom och dess Tradition ), men varför inte blicka framåt istället av att gräva i den kyrkohistoriska ruinhögen.
När den kristna traditionen samt alla de andra religiösa traditionerna är borta kommer detta att gälla: “Och Herren skall vara konung över hela jorden. Den dagen skall Herren vara en och hans namn ett enda.” Sakarja 14:9. Innan dess har allt det som står skrivet i Uppenbarelseboken ägt rum.
“…den kyrkohistoriska ruinhögen.
— :D hehe! Kaxigt av en protestant att tala om ruinhögar. Roligt!
Johan Stenberg; jag låter gärna Outsider tala för sig själv, men från vad jag har läst av honom står han minst lika långt från protestantisk main-stream teologi som från katolsk.
Att kalla sig protestant förutsätter ju att man först kallar sig kristen, och jag skulle bli förvånad om “Outsider” verkligen gör det…
Johan Stenberg,
Det är bra att ha roligt ibland, då orkar man bättre med livet!
Det är också bra att frågan om vad som är kristet, och vad som inte är det, kommer upp.
Vad kyrkohistorian är bra för kan också dryftas.
För mig är katolicismen och protestantismen (varianten ortodoxi skall ej glömmas bort den heller, då blir det liksom treenigt…), patologiska varianter av kristen tro.
Studium av dem skulle då bli att ta reda på hur dessa har under tidens gång perverterad människans tanke och handling, och vilka konsekvenser det har blivit av deras härjningar.
——————–
“Att kalla sig protestant förutsätter ju att man först kallar sig kristen, och jag skulle bli förvånad om “Outsider” verkligen gör det…”
För mig kommer ordet “kristen” från Kristus. Människan Jesus från Nasaret är Kristus. Ordet Kristus är samma som Messias fast på grekiska. Att vara kristen är att tro att Jesus från Nasaret är Messias/Kristus. Johannes skriver sitt evangelium med syftet att den som läser evangeliet skall tro att Jesus är Messias, Guds son (Joh 20:31) …”Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att…”. Detta är alltså vad jag tror på, om någon frågar mig: Jesus är Messias, Guds son.
Samma Johannes (eller namne till den första) skriver i ett brev: “Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud.” (Johannes andra brev). “Har inte Gud”!!!
Hur man har gått längre, och därmed gått utöver Kristi lära kan man studera t.ex på den här sajten, och vidare i kyrkohistorien.
Jesus säger att det eviga livet är att känna “den ende sanne Guden” och honom som han har sänt, Jesus Kristus. (Joh 17:3)
Sen kommer main-stream protestanten, katoliken, och den ortodoxe och skriker NEJ,NEJ,NEJ, bort med Jesus från Nasaret, vi tror på Den Treenige!