För att knäcka dödläget här på bloggen, bryter jag lite mot en av de målsättningar vi satt upp för bloggens innehåll, nämligen att inläggen ska vara genomtänkta :-). Detta inlägg är skrivet i hast, och trixar med ett område jag definitivt inte behärskar (religionsfilosofi) så ni får ta det för vad det är…
Ulf Ekman har i ett utmärkt blogginlägg nyligen uppmärksammat att det verkar ha blivit poppis på vissa fronter att anklaga andra kristna för intellektualism. Jag vill bara skriva några rader om detta. Föraktet mot kunskap, rationalitet och viljan till att förstå, är förvisso inget nytt fenomen inom pingst-karismatisk kristendom. Hur många gånger under sin uppväxt i kyrkan har man inte hört orden: ’tänk inte så mycket, bara tro.’ Och till grund för sådana uppmaningar ligger naturligtvis axiomet att rationellt tänkande och tro är varandras absoluta motsatser. Att ’leva i tro’ har setts som en synonym till att alltid göra precis tvärtemot vad förståndet säger. I värsta fall har nästan själva beviset på att man är ’andlig’ och ’lever i tro’ gått ut på att man fattar en massa galna beslut; man åker på missionsresor utan att ha några pengar att betala resan med, man vägrar vaccinera sig när man reser till Indien, man försummar sin familj för att utföra något man upplever sig kallad till etc, etc; listan kan göras lång.
Likadant har det varit på teologins område: huruvida ens teologiska ståndpunkter håller vid en närmare granskning, ens hermeneutiska resonemang är sammanhängande eller ens exegetiska metoder är konsekventa eller inte, är frågor av underordnad betydelse. Tro och förstånd hålls åtskilda genom en avgrundsdjup dualism, som bottnar i en gnostisk dikotomi mellan andligt och materiellt. Gud är ’wholly other,’ existentiellt åtskild från den mänskliga sfären, som olja är skilt från vatten – oavsett hur mycket man skakar vinegretten sker ingen verklig blandning av elementen. Det fideistiska mottot credo quia absurdum (jag tror eftersom det är absurt), felaktigt tillskrivet kyrkofadern Tertullianus, verkar ibland ha upphöjts till andlig lag, och liknande deklarationer används i tid och otid till att avfärda alla försök till rationella diskussioner om trons innehåll.
Nu är det ju så att det kristna livet ÄR fyllt med spänningar av olika slag, som kommit till uttryck genom hela historien. Dels har vi spänningen mellan lära och liv. Å ena sidan betonar kristendomen trons innehåll; kristna tror inte bara i största allmänhet utan de tror på något. Å andra sidan utgör kristendomen inte bara ett rationellt försanthållande av vissa dogmer och doktriner, utan det sanna kristna livet är ett liv i gemenskap med Gud. Sund kristen tro är lära och liv i samklang. Sann lära i förening med ett starkt andligt liv. Dels har vi också en spänning som relaterar till teologins uppbyggnad. The Wesleyan Quadrilateral talar om fyra källor som kristen teologi bärs upp av: Skrift, Tradition, Förnuft och Erfarenhet. Olika kristna traditioner betonar olika delar mer än andra, men i varje sund teologisk tradition bör alla delar närvara, åtminstone i min mening.
Kristen reflektion som tex fullständigt förkastar förnuftets roll ser jag som mycket problematisk, av flera olika skäl, och det är därför förkastandet av ’kristen intellektualism’ bekymrar mig. Jag ska nämna ett skäl här, som kanske är det viktigaste.
Det man ofta inte tänker på i sådana här diskussioner är att ord som relevans och relation är reciproka begrepp, dvs de går åt båda hållen. Om A har en relation till B, så följer automatiskt att B har en relation till A. Om C saknar relevans för D, så saknar D, per definition, relevans för C. Därför, om man hävdar att våra upplevelser, våra känslor, vår rationella kapacitet, våra argument, vårt intellekt, eller i korthet vår mänsklighet inte på något sätt kan leda oss mot kunskap om Gud så har man samtidigt sagt att Gud är så transcendent – så existentiellt annorlunda – att hans existens, vilja och handlingar inte har någon relevans för våra liv. Och det, i alla fall för mig, känns som ett väldigt högt pris att betala för att kunna placera min egen teologiska reflektion utom räckhåll för rationell kritik.
Hej
skriver en kommentar också i hast. Lite tankar jag fick.
Mycket intressant reflektion, vi behöver tron men ändå kunskapen. Föraktet mot kunskap var tyvärr en sidoeffekt av Asuza-street väckelsen och är kvar ännu idag. Tittar man på väckelsehistoria (går en kurs i det nu) då hade alla stora namn, Augustinus, Martin Luther, John Wesley (listan kan göras väldigt lång) en riktigt gedigen utbildning. De kompromissade inte med det andliga livet, Det var ett utflöde av deras teologi och hjälpte dem att reformera deras miljö. Detta behöver kyrkan idag, en sund teologi som levs ut i en andlig miljö.
Mycket bra skrivet, David!
Tack för ett bra inlägg, David. Spontant vill jag instämma i allt du säger.
Jag vill gärna lägga till ett argument: Den som på allvar menar att tro och förnuft inte har något med varandra att göra kan inte heller använda förnuftsskäl som argument i teologiska debatter.
För övrigt: Just talet om Gud som ”den helt och hållet Andre” (jag har för mig att uttrycket kommer från Barth) har vållat oändligt stor teologisk skada. Själva kärnan i den kristna tron är ju faktiskt att Gud själv valde att bli en av oss och att vi kan lära känna Honom.
Är du säker på att detta var skrivet ”i all hast”? Kändes som en av de mer genomtänkta och välargumenterade bloggposter jag har läst på länge. Tack för ett mycket bra inlägg!
Alla: tack för era kommentarer.
Johan: Jag tror det ligger mycket i det du skriver. Eftersom det känns tjatigt att hela tiden helgardera sig när man skriver om sånt här brydde jag mig inte om det denna gång, men givetvis finns det diken även på andra sidan vägen, där den kristna tron reduceras till rationalistiska och moralfilosofiska principer. Detta är inte heller önskvärt och väckelserörelser som genom historien betonat det inre livet har alltid fungerat som en motvikt mot en alltför stel och rationalistisk kristendomstolkning. Det som var speciellt med pingströrelsen var att den redan från början leddes av outbildade lekmannapredikander, och att en skepsis mot teologi och utbildning (därför?) på något sätt funnits med i bilden redan från början. Man kan ju tolka det faktum att tex Seymour och Wigglesworth var obildade män ur folket på olika sätt. Antingen drar man slutsatsen att det är sådan man måste vara för att Gud ska kunna använda en, eller så drar man slutsatsen att Gud kan använda vem som helst som är villig, vare sig man är utbildad eller inte. Jag lutar nog åt den senare tolkningen…
Henrik: Tack!
Johannes: Jag håller med; om förnuftet inte har någon relation till tron blir teologiska diskussioner meningslösa.
Johanna: Tack. Jo, jag skrev visserligen inlägget ganska snabbt, men å andra sidan är detta saker jag brukar gå och grubbla på ibland, så tankarna är väl inte direkt nya :-)
David: Jag håller med dig fullt ut. Såg nu att jag inte helgarderade mig ;-). Glömde nämna att det är bättre med en lekman som fullt ut tror på att bibeln är Guds ord än en fullt utbildad doktorand i teologi som inte läser bibeln, bra att du nämnde det. Men när både teologi och anden förenas blir det en stark grund.
Läs gärna profetian av Wigglesworth; (som du sa var han lekman) om detta ”Det kommer en tvådelad utgjutelse av den helige Ande; den första för med sig en upprättelse av den helige Andes gåvor; den andra för med sig en väckelse med betoning på Bibeln. När dessa två delar av Andens verk kombineras kommer vi att se den största väckelsen som Jesu Kristi församling någonsin sett.”
Ett mycket klokt inlägg David! Instämmer helt i att förnuftet inte bör åtskiljas från tron.
Men låt oss gå lite djupare: om tro och förnuft inte är varandras motsatser, hur ser då förhållandet dem emellan ut? Vilken auktoritet har Skriften, Traditionen och Erfarenheten i jämförelse med Förnuftet? Är de fyra precis jämlika källor till vår kunskap? Eller bör vi t.ex. ge förnuftet mer tillit än skriften (eller det omvända)? Och varför, eller varför inte?
Vad menar vi egentligen när vi talar om förnuft och rationalitet i detta sammanhang? Och vilka konsekvenser får vår positiva syn på förnuftets centrala plats i tron för den kristnes förhållande till de naturvetenskapliga ”Sanningarna” (t.ex. evolutionsteorin) och vetenskapen i största allmänhet?
Tjaa… det var bara några frågande tankar… kring ett mycket stort men ack så viktigt ämne.
Detta paminner mig om nagot som en bysantinsk filosof (och biskop?) – Prokopios av Gaza – skrev en gang, i sin bok Profeten Jesaja. Jag citerar fritt ur minnet:
Nar Jesaja valkomnar den Helige Andes besok, sa upphor han inte att vara en tankande, resonerande, rationell varelse. Istallet fullkomnar uppenbarelsen forstandet; och med forstandet tar han till sig och bearbetar uppenbarelsen.
(kanske det basta vore att leta upp boken Byzantine Philosophy: det var lange sen jag laste den, sa mitt ”citat” kan vara nagot felaktigt – kanske valdigt. Hursomhelst. Det ar samma budskap!)
Tack för vidare kommentarer!
Samuel: du tar upp flera intressanta frågor. Vilken roll de olika delarna i The Wesleyan Quadrilateral bör spela vid skapandet av teologi är ju frågor som hela tiden diskuteras mellan och inom olika grenar av kristendomen. Jag skulle, kanske något radikalt, vilja påstå att alla traditionella kristendomsriktningar börjar med Skriften och traditionen, för att sedan vara oense om huruviuda förnuft eller erfarenhet bör komma först efter dessa. Alla kristna huvudinriktningar, eventuellt med undantag av den yttersta kanten av radikal protestantism, har med traditionen som en faktor vid skapandet av teologi (vi accepterar ju tex kanons utformning och – i de flesta fall – grundläggande kristna läror som treenighetsläran, vilket ju är frukter av traditionen). Mer liberala och modernistiska kristendomstolkningar har däremot vänt på paketet och satt förnuft och ofta även erfarenhet framför Skrift och tradition, vilket i alla fall jag ser som problematiskt.
Jag har ett par ggr lovat att det kommer inlägg om Skrift och Tradition längre fram, där jag ska försöka redovisa min syn på detta. Problemet är att det är viktiga och svåra frågor, och att jag därför vill ha lite tid på mig att skriva dessa inlägg (tid som jag inte har och aldrig verkar få :-))
Vad gäller kristnas relation till naturvetenskaperna så accepterar jag själv Kuhn’s tes om olika paradigm. En person med en ateistisk världsbild kommer inte att dra samma slutsatser ur ett givet material som en person med en teistisk världbild gällande frågor där världsbilden är del av det som ska bevisas. Eftersom världsbilden är med bland premisserna är ju resultatet vid sådana frågor givet. Däremot kan man ju föra diskussioner om vilken världsbild som är mest trovärdig och resonemang inom ramarna för ett paradigm kan ju vara logiska och konsekventa eller inte.
Thomas: intressant citat, tack!
Jag håller inte med alls.. Förnuftet är skit om vi byggde allting på medkänsla vore det mycket bättre. Förnuftet konstruerar ett alltmer komplext samhälle som gör att fler människor mår dåligt när vi egentligen behöver enkelhet. Likadant med kristendomen. Desto ”djupare” andliga sanningar desto mer högmod och tro att nu så lever jag som en kristen. När det egentligen är mysteriet alla söker. Och enkelheten igen. Teologi blir ett eget system som alla andra system. Ungefär som om att Gud skulle kunna plockas isär i sina beståndsdelar. Andliga sanningar kan oftast inte beskrivas med ord eftersom det handlar om det obeskrivliga.
Peace out.!!!
Som jag ser det handlar det om ballans och självrannsakan.
Människan i sig själv är vredens barn, slav under synden och köttet (våran naturliga natur)- här är våran visdom dårskap för Herren.
Men sen blir man frälst och fött på nytt, och Anden börjar förnya våran sinnen och vi för olika mått av ljus uppenbarat för oss. Det är viktigt att ta vara på det som är förnyat och uppenbarat, och det kan man endast göra med rationalitet och med viljan till att förstå.
Men försöker man i sitt kött, i sin egen förnuft och rationalitet förstå Guds Ord- blir allt frukt löst, dårskap för Herren.
Det finns mycket i Bibeln som människan i sig själv inte kan förstå logiskt, sådana saker måste man ju försöka acceptera och be Herre hjälpa än att förstå. Det kan gälla saker som den fria viljan, hur våran kött influenser oss, eller kristna grunder såsom att Jesus dog för alla människors synder på ett kors.
Själv tycker jag det i dag är konstigt att vi inom frikyrkan har ett sådant Pelagius influerat teologi, när den sekulära forskningen (kanske främst genom Philip Zimbardo) pekar på att den tro som fans i forn kyrkan, och blev återigen uppenbarat genom människor som Luther- stämmer helt överens med människans psyke.
”upplevelser, våra känslor, vår rationella kapacitet, våra argument, vårt intellekt, eller i korthet vår mänsklighet ”
Är inte människan ande också? Många människor kristna som okristna säger att du upplever Gud i naturen. Vilken den av intellektet ansluter det till?
Jag tror Gud är närvarande i sin skapelse och därigenom kan jag förstå eller snarare känna att det finns någonting större än mig själv.
Gud har väl inblåst sin livsande i oss som är del av Gud därför kan jag lära känna honom.
Ja jag är inte så intellektuell alls så det är möjligt jag har missförstått hela resonemanget. Det är bara en reflektion jag fick.
Synnerligen angeläget ämne som avhandlas, tack!
Instämmer i Dina resonemang. Skulle emellertid önska en utveckling av det sista styckets intelligibilitet… Det är litet svårt att följa Din slutledning.
Tack för alla kommentarer,
Pirko: mitt inlägg bör ses som riktat mot vissa givna attityder som jag ser som problematiska. Som jag antydde i en av kommentarerna ovan är jag medveten om att det finns ett dike på andra sidan vägen också, där vårt förstånd tillåts begränsa hela vår verklighetsuppfattning. Vårt förstånd är ett begränsat redskap, men det är ett redskap och en gåva från Gud som jag tror han vill att vi ska använda.
Peter: Det jag försökte få fram är att när vi talar om begrepp som relevans måste vi förstå att de går åt båda hållen. Som jag skrev; om A är irrelevant för B så är B nödvändigtvis irrelevant för A. Här är vi kristna lite inkonsekventa ibland. Å ena sidan betonar vi Guds immanens; han hör oss när vi ber, han griper in i vår vardag, han ger oss tröst i sorgen, styrka i svårigheten, råd i ovishet etc; mao Gud är väldigt relevant för våra liv. När riktningen går åt andra hållet, däremot, förvandlas immanensen till fullständig transcendens; Gud är fullständigt annorlunda och vi kan inte veta något om honom. I kort så är det jag vill säga att om Gud är relevant för vårt förstånd, så kan vårt förstånd också säga oss något om Gud.
Nu är detta inte hela sanningen; faktum är ju att det FINNS en inneboende spänning mellan tro och förnuft som inte alltid kan överbryggas – men lösningen tror jag inte är att koppla löst förnuftet helt och hållet. Vårt förstånd är begränsat och kan natuyrligtvis inte greppa Guds storhet, men samtidigt är det en gåva från Gud, som jag är övertygad om att han vill att vi ska använda.
Hoppas jag inte krånglar till det för mycket; som jag skrev var inlägget inte en produkt av lång reflektion, och det finns säkert svagheter i mina resonemang…
David:
Här har ju båda du och Pricko fel, människan är inte ande också- vi blev andlig döda i syndafallet ”om ni äter från trädet ska ni sannerligen döden dö”- fritt citerat. Dock för vi ju återigen Guds Ande i pånyttfödelsen, se Joh 3.
Michael, du kanske noterade att jag inte kommenterade det där med ande och själ överhuvudtaget; det får bli en annan bloggpost…
Intressant artikel! För den som vill läsa mer i ämnet finns FULL GOSPEL, FRACTURED MINDS? -Rick M. Nañez, Zondervan.
Joel: tack för tipset…
David: Bättre sent en aldrig. Här kommer ett svar:
Kan inte annat än nicka instämmande till din beskrivning över förnuftet, skriften, erfarenhet och traditionens positioner i de olika huvudriktningarna inom kristendomen. Att traditionen har en viktig plats även i de protestantiska rörelser som ställer traditionen i motsatsställning till skriften är intressant, men samtidigt en aning lustigt. Själv betraktar jag skriften som en del av traditionen, eller rättare sagt: som ”den främsta traditionen”. Hur man ska värdera traditionernas betydelse – vilka kriterier och måttstockar som bör användas – i förhållande till varandra är dock minst sagt klurigt. Vem vet, kanske kan du erbjuda lite upplysning i ditt kommande inlägg om skrift och tradition. :)
Diskussionen kring hur teologin bör förhålla sig till traditionen och skriften är givetvis intressant och viktigt (inte minst när ämnet är en så pass het potatis). Men vad jag saknar (jag saknar ju alltid något!) är debatten kring förnuftet och vetenskapens plats i, eller relation till, teologin. Förnuftsbaserade teologier är ju inte på modet i vår postmoderna värld. (Liberalteologin är väl t.ex. rätt ”ohipp” nuförtiden, eller?). Att diskutera förnuftets plats i teologin blir extra viktigt i en tid när förnuftstron är skadeskjutet av det postmoderna tänkandet. Därför vore det intressant med en diskussion – inte bara kring (den eventuella) spänningen mellan skrift och tradition – utan också den mellan förnuft och skrift/erfarenhet/tradition. Intressanta frågor i sammanhanget är: Var går gränsen mellan en ”sund” teologi och en ”osund”, liberal och modernistisk teologi? Eller, vilka blir konsekvenserna för teologin vid ett accepterande av evolutionsläran?
Angående Kuhn: Jag är själv skeptiskt till ett överdrivet användande av Kuhns paradigm (även fast det klart har poänger) och instämmer i Karl Poppers kritik: Kuhns förhållningssätt kan i en vulgariserad (och bland religiösa inte sällan använd) form användas för att legitimera försök att rädda dåliga teorier från kritik genom att hävda att kritikerna utgår från ett annat paradigm. Detta riskerar att, precis som Foucaults tankesystem om ”diskursernas kamp” och kunskapens relation till makten, leda till intellektuell stagnation, en förflackad attityd till kunskapssökandet och en relativisering av sanningen/kunskapen. Därför lutar jag mig mot Popper och aktar mig för Kuhn. Vilka konsekvenser detta får för relationen mellan vetenskap och teologi är jag dock på intet sätt klar över.
Mycket välskrivet och goda poänger…
Inom frikyrkohåll har onekligen kunskapsföraktet varit satt i system… Likväl är den lilla människans eller den teologiskt obildade massans kritik av bildning, nyttig och fyller säkerligen sin funktion.
På samma sätt som kategoriska varningar för mammondyrkan tillika rikendomens bedrägliga lockelser utgör en lisa för själen; utgör sålunda föraktet för teologisk bildning en sund reaktion mot att kunskap ofta/vanligen blåser upp den person som besitter den. Därför bör man alltid ställa sig försiktigt avvaktande mot växande intellektualism i församlingen.
Det är därför både intressant och anmärkningsvärt att såväl Jesus som de tolv icke var teologer i dess akademiska bemärkelse eller hade någon annan karriärsmässig status av betydelse. Majoriteten av de första kristna var för övrigt av enkel börd. Jesus själv, var bildad men inte utbildad och saknade följaktligen både inför sig själv och i andra människors ögon en fin titel att beundras för. Däremot förundrades människorna över hans tal…
I personkultens tid (som är vår tid) och i all tid (som är Guds) är det min bestämda uppfattning att Gud både väljer och kröner det som inte är/var något i människors ögon för att de visa skall komma på skam. En ödmjuk lärd/bildad man har mycket att ta ur sitt förråd och kan bli mäktigt använd av Gud. Förutsättningen för det sistnämnda är just ödmjukheten. Utan den förblir den lärde endast lärd och går miste om Guds kraft och närvaro i sitt liv. Den stora risken med påtaglig lärdom i såväl andliga som teologiska spörsmål är att man mycket sällan behöver rådfråga Gud eller spendera mycken tid på knä i bön. Man tar istället saken i egna händer (i kraft av sin kompetens och idérikedom) lägger s a s teologiskt kött till arm…
Evangeliet och den kristna förkunnelsen bygger till syvende och sist på Guds kraft och helig Ande och i sista hand på skickligt sofisteri något som också vi ser poängterat hos en annan lärd man från Tarsos (1 Kor. 1-2).
Saliga är de fattiga i anden…
Magnus
Tack för era kommentarer, och ursäkta mitt sena svar (även om jag på ett sätt tycker det kan vara skönt med ett ’långsamt’ samtal ibland där man kan ta sig för att svara när man känner att man har tid…).
Samuel: Jag håller i princip med om allt du skriver. Du har helt rätt i att Kuhns paradigm både kan och har missbrukats, inte minst av religiösa grupper som har använt det för att isolera sig från all extern kritik. Samtidigt gäller i argumentation att premisserna måste vara sanna för att en slutledning ska anses sund. Om premisserna då är betingade av en grundläggande världsåskådning (vilket ofta är fallet när livsåskådningsfrågor diskuteras) så kan vi skapa en mängd argument som visserligen är giltiga enligt inre logik, men som bara kan anses sunda om man delar den världsbild som premisserna bygger på.
I sådana fall är diskussioner om sakfrågor nästan omöjliga att föra med människor som befinner sig utanför denna världsåskådning (eller detta paradigm). Då är det troligen bättre att föra en diskussion runt världsåskådningar som sådana, dvs samtala om vilket paradigm som bör vara det rådande inom ett givet område.
Man bör aldrig hänvisa till Kuhns paradigm enbart med syftet att diskvalificera utomståendes kritik, men man gör väl i att inse att många frågor endast kan diskuteras på ett vettigt sätt om man delar samma utgångsläge.
Jag håller också med om att ett utökat samtal om relationen mellan teologi, förnuft och erfarenhget vore intressant. Sådana samtal förs säkert i religionsfilosofernas diskussionsrum, men man stöter sällan på dem i mer populär teologisk debatt.
Magnus: Du har rätt i mycket av det du skriver, och din kommentar kan väl anses lägga ut ’å andra sidan’-aspekten av mitt inlägg. Jag tar mig ju an denna fråga från ett visst håll och regarerar på den anti-intellektualism och det kunskapsförakt som ofta varit så kompakt i den tradition jag själv kommer från, dvs den svenska pingst-karismatiska kristenheten. Hade min bakgrund varit amerikansk överklasskalvinism så hade jag kanske formulerat mitt inlägg som du redan från början, för det är vad många från den traditionen skulle behöva höra.
Samtidigt tror jag inte man ska sammankoppla högmod med utbildning alltför mycket. Det finns mycket stolthet och högmod även inom kunskapsfientliga kretsar, men istället för att göra sig märkvärdig över sin utbildning kanske man betonar sina gåvor, sin andliga mognad, sin profetiska urskiljningsförmåga etc. Jag har skrivit det förut och jag gör det igen: om det är något jag slagits av inom högre utbildning är det just att ju mer lärda personer är, desto mer ödmjuka brukar de vara. Det som kommer med kunskap är ofta insikt om just hur lite man kan och hur begränsad ens förmåga att förstå verkligen är. Det ser man ju i sitt eget liv. När man är 16 år kan man allt, och sedan infinner sig ofta känslan att man kan mindre och mindre för varje år som går. Det är en nyttig erfarenhet.
Mitt i prick! Precis vad jag gått och funderat på den sista tiden. Varför har många kristna en sån allergi mot kunskap och vetenskap? Inlägget känns relevant och reflekterat!
Jonas: Tack!