Mission som inkulturation

Mission som inkulturation

I min förra artikel om mission talade jag om Missio Dei. I den här artikeln så ska jag ge några tankar om en annan viktig missiologisk och teologisk term, nämligen inkulturation. En arbetsdefinition av Inkulturation är att termen beskriver den dynamiska relationen mellan det kristna budskapet, evangelium, och kulturen eller kulturer (Shorter 11). En av de stora orsakerna till att evangeliet och den Kristna tron inte slått rot och fått ett stort fäste i många länder i Fjärran Östern har att göra med inkulturation. Termen refererar till evangeliets anpassning, ingång och förmåga att slå rot i kulturer. Termen försöker förklara hur evangliet kan upptäcka och använda sig av kulturens rikedomar såväl som den rena kulturens svagheter. Termen försöker svara på frågan hur Guds uppenbarelse i Jesus Kristus kan framställas, förkunnas och levas med andra kulturers språk och symboler. Man brukar säga att termen inkulturation blev populariserad i och genom den påvliga encyklikan Redemptoris Missio, som skrevs av den nu bortgångne och mycket respekterade Johannes Paulus II. Inkulturation kom att bli en viktig agenda inom den Romersk Katolska kyrkan i och med Andra Vaticankonciliet. Fenomenet inkulturation i sig är gammalt. Allt från Israels folk inkulturering när dom bosatte sig i Kanans land till Aposteln Paulus tal till grekerna vid Aeropagen i Aten (Apg 17:22-33) kan ses som tidiga exempel på försök till inkulturation. Ja, inkarnationen i sig är kanske det största exemplet på inkulturation när Gud kom till den här världen genom att själv inkultureras i en speciell kulturell kontext. Jesu liv och tjänst inkluderar ju både en acceptans av en speciell kultur såväl som konfrontation med vissa element i den kulturen.

Vidare, kyrkohistorien visar på Kristendomens växlande inkulturationer i judisk, grekisk, romersk och germansk miljö. Under kyrkans äldsta tid fanns ingen annan möjlighet än just att formulera det kristna budskapet på den dåtida världens språk. Nya testamentet skrevs på grekiska, inte på arameiska. Kyrkan måste växa in i Medelhavsområdets kultur. Man var tvungen att inlemma seder, språk, kulturella och religiösa uttryckssätt när evangeliet skulle introduceras. De tidiga kyrkofäderna t. ex. använde sig av grekisk filosofi för att presentera den kristna tron och argumentera med platonister och stoicister. Där det kristna budskapet inte har inkulturerats, där har det förlorat sin kraft och inflytande. Tidiga Kristna hjältar i missionshistorien, såsom St:Patrick på Irland och St. Cyril och Methodius bland de slaviska folken i Öst Europa tillämpade framgångsrikt inkulturation när dom kom till sina missionsfält.

Under medeltiden fanns strålande exempel på försök till inkulturation genom kulturellt utbyte och intellektuell dialog mellan kristna, judar och muslimer och andra (se t.ex. Thomas Aquinas-Summa contra gentiles). Faktum är ju att de stora schismerna som ägde rum mellan öst och väst (1054) och inom väst (Reformationen) kan ses som bekräftelse på olika kulturella koncept och traditioner av kristna erfarenheter i olika gemenskaper, Öst såväl som väst. Men samtidigt som det pågick inkulturation i vissa avseenden, så uppstod problem under medeltiden. När kyrkan ansåg att den då kända världen var kristen så kom Kristendomen att bli identifierad med västerländsk kultur. När sedan nya kontinenter öppnades på vid gavel, var kyrkan inte alls inställd på att inkulturera evangeliet. Istället kom Kristendomen att förknippas med kolonialmakt och ekonomisk utsugning. Kristendomen kom att förknippas med västerländsk livsstil och form. Även fast det fanns enstaka exempel på försök till inkulturation (t.e.x Ricci i Kina, Francis Xavier eller Nobili i Indien, så var de enstaka och begränsade i sin påverkan. Under 17, 18 och 1900-talets tidiga början, så hade väl egentligen ingen större förändring ägt rum.

Här ska dock läggas in en passus för den Karismatiska Kristendomen i form av Pingströrelsen som uppstod. I samband med att rörelsen började spridas ut över världen genom missionärer under 1900-talets första hälft, så hade Pingströrelsen på något sätt en inbyggd egenskap att anpassa sig till den inhemska kulturen och utvecklas lokalt. Det fanns en frihet för uttryckssätt och många gånger en uppblandning med kulturella och religiösa uttryckssätt och symbolspråk. Mycket studier finns idag bl.a. om den Afrikanska Pingströrelsen och dess relation till inhemsk kultur. Vem har undgått att känna till att det finns ett oräkneligt antal olika Pentecostala riktningar och lokala uttryckssätt. Mycket har skrivits om detta och Pingstforskare som t.ex. Allan Anderson har betonat denna sida som en viktig aspekt för att förstå Pingströrelsens globala framgång både numerärt såväl som från ett sociologiskt och kulturellt perspektiv.

Inom de traditionella kyrkorna, så började ett teologiskt nytänk när det gäller inkulturation en bit in på 1900-talet. Teologer började att inse det orealistiska i att Kristendomen bara uppträdde i västerländsk kulturklädnad. I och med 2 Vatikankonciliet, så fick den här rörelsen stöd inom Katolska kyrkan på ett markant och tydligt sätt. Här kan man t.ex. se den diskussion som har pågått angående olika liturgier. Överhuvudtaget, så har katolska forskare skrivit mycket i ämnet. Här kan nämnas t.ex. Aloysis Pieris, Aylard Shorter, m.fl.

”Our first task in approaching another people, another culture…is to take off our shoes, for the place we are approaching is holy.” Så skrev Max Warren, sekreteraren för CMS, Church Missionary Society mellan åren 1942-1963. Det är tänkvärda ord. Kulturen blev redskap för förmedlingen av Gudomlig uppenbarelse och blev så att säga skådeplatsen för Guds frälsningsingripande. Precis som Moses så måste vi ta av oss skorna. Kulturer måste respekteras.

Vidare, så är det viktigt att förstå att den Kristna tron översätts in i varje kultur. “The Christian faith never exists except as “translated” into a culture.” Så börjar Bosch sin diskussion om de olika vägar och sätt som evangeliet “översattes” genom den Kristna kyrkans missionshistoria. Inkulturation är en oersättlig aspekt av evangelisation och mission. Evangelisation handlar ju om etablerandet av Guds rike på jorden. Kultur är en livsnödvändig aspekt av att vara människa. Det refererar ju till de olika sätt som människor tänker, handlar och känner. Kulturen är det prismat varigenom människor ser och tolkar alla sina erfarenheter. Det är som ”sinnets programvara” för att använda sig av dataspråk. Det är det som hjälper oss att styra över våra tankar och beteenden. Om evangelisation inte innebär en evangelisation av kulturen, så blir det endast ett ytligt projekt. Inkulturation innebär alltså ett förnyat uttrycksätt att presentera evangeliet genom former, symboler och termer som är relevant för en kultur. Vi kan uttrycka detta som en syntes mellan tron och kulturen.

På senare tid har många teologer och missionsorganisationer rört sig mot inkulturations-modellen, som ju har en mer dynamisk syn på relationen mellan evangeliet och kulturen. Medan katoliker talade om inkulturation så talade man i Protestantiska kretsar om kontextualisering. Man skulle kunna säga att en stor landvinning på detta område hos evangelikalerna kom i och med den sk Lausanne Konsultationen eller som den heter på engelska, Lausanne Consultation on Gospel and Culture, som ägde rum i Willowbank, Bermuda. I den här konsultationen antogs en tydlig ställning för den inkulturationsmodell som brukar benämnas ”dynamic equivalence”. Denna metod var fórmulerad av Eugene Nida i början av 60-talet och var primärt tänkt att hjälpa bibelöversättare. Grundtanken var att det bibliska budskapet hade prioritet över dess ursprungliga lingvistiska form. Med andra ord, testet på en bra bibelöversättning var att budskapet uppfattades av människor i icke-kristna kulturer. Man såg denna modell som möjlig för att bygga en dialog mellan evangeliet och kulturen. Här kommer några punkter från Lausanne konsultationen som handlar om just inkulturation och är viktiga.

1.    The local community aided by the Holy Spirit is the primary agent in finding a faithful fit between gospel and culture. The missionary does not have the final say, and joins in the community as a learner in their life together.
2.    Inculturation happens by giving priority and attention to the local situation in all of its dimensions, whether social, economic, political, religious, education, or others.
3.    Inculturation also has a regional dimension, and local churches can work together with others in the same region and find solidarity in the process.
4.    Inculturation is an incarnational model, desiring the gospel to be en-fleshed and em-bodies in specific situations. “In this paradigm, it is not so much a case of the church being expanded, but of the church being born anew in each new context and culture”
5.    Inculturation is a double movement of bringing Christianity to bear on culture and bringing culture to bear on Christianity.
6.    Inculturation seeks to take all aspects of culture into consideration, not just picking and choosing the specific elements that fit without a fight.

När man läser de olika punkterna, så slås man av den kultur-känslighet som betonas. Det handlar om att alla aspekter av kulturen måste bemötas. Detta ska samtidigt ses i ljuset av den utveckling och debatt som tagit fart när det gäller Post-kolonialism, Orientalism och teoribildning. Givetvis är det så att den upplösning av stormaktstiden som tog fart under 1900-talet aktualiserade den nya tiden och den nya relation mellan kyrkor i Väst och de sk missionskyrkorna i Öst som den politiska utvecklingen drev på. Från att ha varit en ”en-vägs kommunikation” så utvecklades relationen till en ”två-vägs kommunikation” där båda sidor hade att lära såväl som att förmedla. Detta är en viktig diskussion som är värt att återkomma till i en senare diskussion.

Faror med inkulturation

Alla dessa element och utvecklingssteg mot inkulturation som har tagit fart på senare tid är lovande. Inkulturation är nödvändigt för att evangeliet ska förankras och slå rot i alla kulturer. Samtidigt är det väldigt utmanande och allt annat än lätt. Vad finns det då för faror och begränsningar med inkulturation. Kanske den största faran är att acceptera och omfamna allt i en kultur så att evangeliet förlorar sin sälta. Bosch menar att det är just det som har hänt i många västerländska länder när han säger att man ”…often domestication the gospel in its own culture while making it unnecessarily foreign to other cultures.” (455). Vi brukar ju tala om en kristen kultur i väst medans det är hedniska kulturer utanför Väst-sfären. Evangeliet är till sin natur främmande för alla kulturer. Det måste inkultureras i varje kultur och i varje tid. Det betyder att fast vi alltid måste röra oss mot inkulturation och inhemskhet, så måste kyrkan och evangeliet bevara sin pilgrimstatus.

I interaktionen och utbytet mellan den kristna tron och icke-kristna kulturer kan det ibland höras röster som varnar för synkretism. Man är mån om evangeliets rena form och är rädd att det ska uppblandas med andra religiösa eller kulturella inslag så att centrala delar såsom lära ändras. Jag tror dock att det är viktigt att skilja på ackulturation och synkretism här. Medans synkretism innebär att centrala delar av en religion förändras, så avser Ackulturation anpassningsfenomen och inflytanden som inte förändrar det centrala i religionen. Det är viktigt att vara medveten om att i alla kulturer och samhällen så spelar religionen en viktig roll i kulturen. För att på ett initierat sätt förstå en främmande kultur, så måste man förstå religionen som har påverkat och influerat kulturen där den befinner sig.

Ett annat problem som tyvärr kan vara ganska vanligt när sann inkulturation inte har ägt rum är att människor intar en respektlöshet för främmande kulturer. Den kan komma till uttryck genom att man vägrar att ta den främmande kulturen på allvar som ett enhetligt och helt system av symboler och värderingar. Istället för att försöka förstå de underliggande idéerna och principerna i den främmande kulturen, så ägnar man sig åt en slags ”pick and mix” princip där man lyfter ut vissa element från en viss kultur och försöker inkorporera det i en annars främmande kontext och kultur. Detta är dock inte inkulturation.

Slutord

Kristen transformering av kulturer (vilket är målet med inkulturation) är ett sätt att ta kulturer på allvar. Det är inte ett sätt att ta över en kultur, likt kultur-imperialism. Snarare är det en ny tolkning av kulturen genom evangeliet, vilket leder till att evangeliet tydliggör kulturens mening och plats i tillvaron.

Inkulturation är en process som aldrig kan deklareras vara fullständigt färdig. Det är en process som alltid fortgår. Kristna behöver söka dialog med andra kristna och ett utbyte av teologier som kan producera som Bosch så bra uttrycker det “a living embodiment of mutual solidarity and partnership” (456). På det här sättet kan man säga att lokala manifestationer av den Kristna tron och praxis alltid kommer att vara ihopkopplad med den globala kyrkan, och att alla lokala teologier är specifika uttryck av den universella sanningen i evangeliet om Jesus Kristus.

Detta var några tankar om inkulturation. Det finns mycket bra skrivet i ämnet. Vill rekommendera Aylard Shorter och hans bok Toward a theology of inculturation som en strålande bok i ämnet. Vad anser ni som läser i detta forum om inkulturation? Har ni någon erfarenhet av inkulturation? Dela gärna med er!

Referenser

David Jacobus Bosch, Transforming Missions: Paradigm shifts in theology of Missions, (American Society of Missiology series, No. 16)

Aylward Shorter, Towards a Theology of inculturation, (Maryknoll, New York: Orbis Books, 1988)