Detta är en gästblogg av Johan Winbo
Vi känner alla till reformationen när Luther bröt med den rådande Katolska Kyrkan. Detta är ett arv som vi idag kan vara stolta över; den tidens kyrka var tyvärr långt ifrån evangeliet. Men ville verkligen Luther lämna den Katolska Kyrkan som han tillhörde? Var det hans intention när han förde fram sina 95 teser vilka innehöll motstånd mot pilgrimsfärder, reliker etc. (det mesta handlade om gärningar)? Jag tror, och detta handlar artikeln om, att han ville förändra den kyrka han var medlem i. Det Luther reagerade mest på var hur man missbrukade sakramentet ”bekännelse”. Det man praktiserade i Katolska Kyrkan under Luthers tid var att man betalade prästen för sin synd, men detta kom in först under medeltiden. I den tidiga kyrkan bestraffades synden genom t.ex. 3 timmars bön eller genom att man fick göra någon annan praktisk god gärning (vem frestas av att göra grova synder då?). Nu fanns inte alltid denna möjlighet p.g.a. brist på tid mm. Då såg påven möjligheten att man kunde köpa sig ur detta och givetvis gick mycket av dessa pengar till byggandet av St: Petruskyrkan i Rom.
Det är intressant att se att Luther till en början ville behålla tre sakrament: dopet, nattvarden och bekännelsen. Han övergav bekännelse som ett sakrament men ville verkligen att det skulle utövas i kyrkan, för han menade att bekännelse finns överallt i hela Bibeln. Han behöll till slut dopet och nattvarden som de två enda sakramenten pga att de var instiftade av Jesus och dessutom utgjorde synliga tecken. Luther byggde sin lära om ”rättfärdighet genom tro” på just sakramentet om bekännelse. Problemet var hur Luther skulle göra med bekännelsen nu när vi blivit rättfärdiga genom tro. Melanchton menade att själva kärnan i evangeliet är syndernas förlåtelse. Luther arbetade om bekännelsen och kom fram till att bekännelse skulle först och främst göras till en präst men om en sådan inte var närvarande kunde t.o.m. en kvinna eller ett barn uttala syndernas förlåtelse efter syndabekännelsen. Så dyrbar var bekännelsen för Luther för han insåg att vi är rättfärdiga men samtidigt syndare. Han såg bekännelsen leda tillbaka och påminna om dopet i vattnet där man dog bort från sina synder.
En annan sak Luther ville förändra var moralen; han tyckte många präster och människor inte var bevandrade i Bibeln och traditionen och därför skrev han ”den lilla katekesen” samt ”den stora katekesen” (det senare en mer detaljerad beskrivning av ”den lilla katekesen”). Detta var också något som praktiserades i Katolska Kyrkan. Luther menade att hans katekes var ett urplock och en kommentar till det viktigaste från Bibeln. Katekeserna innehöll kommentarer rörande de tio budorden, Herrens bön, dopet, nattvarden och den apostoliska trosbekännelsen. Det sistnämnda är en genomgång av traditionens syn på en treenig Gud uppenbarad genom Skriften. Därför kan man säga att trosbekännelsen är en länk som hjälper oss att se sambandet mellan kyrkohistorien och Bibeln. Om du idag deltar i en luthersk gudstjänst så är hela hans katekes utövad i gudstjänsten förutom de tio budorden.
Vad var det då som skilde Luther från det som rådde i den Katolska Kyrkan? Främst ville han att man skulle tillbaka till Skriften, vilket delvis innebar att han inte kunde acceptera de sju sakramenten. Intentionen från Luther kan inte ha varit att starta en ny rörelse utan han ville se förändring i saker han inte tyckte stämde överens med Bibeln. Problemet var att han blev bannlyst så han var tvungen att starta en egen rörelse. Han gjorde om bekännelsen som är nämnt ovan, han behöll den apostoliska trosbekännelsen (vilket han kallade en sammanfattning av kyrkans tro på den treenige Guden som är uppenbarad i Skriften), dopet och nattvarden. Luther sa t.o.m. (som KK lärde), att det inte finns någon frälsning utanför kyrkan. Luther menade att man inte kan leva bara ”jag och Jesus” utan att det krävs en grupp av troende som delar ens tro i samma kyrka.
Detta är bara ett axplock av vad Luther gjorde under sin reformation. Men denna artikel har jag velat belysa de likheter lutheraner och katoliker har gemensamt, men även visa på de svårigheter som ledde till en splittring. Jag tror att vi idag måste våga se likheterna först innan vi dömer ut en rörelse. Det viktigaste måste ändå vara detta: tror mina bröder på Jesus som Guds son, född av en jungfru, att han dog på ett kors och att han uppstod för syndernas förlåtelse? Allt detta är uppenbarat genom Skriften och trosbekännelsen; tror en kyrka eller ett samfund på detta, då har vi mer likheter än vi tror.
Källhänvisningar:
Bachman, E. Theodore. Luther’s Works volume 35: Word and Sacrament I. Philadelphia: Muhlenberg Press, 1960
Elwell, Walter A. Evangelical Dictionary of Theology. Grand Rapids, Michigan: Baker Academic 2001
Maurer, Wilhelm. Historical Commentary on the Augsburg Confession. Philadelphia: Fortress Press, 1986
Philip E. Luther’s Catechism Today: What Does This Mean? Minneapolis: Augsburg Publishing House, 1979.
Stump, Joseph. An explanation of Luther’s Small Catechism. Philadelphia: Muhlenberg Press, 1960.
Johan Winbo studerar till en MA i historisk teologi vid Oral Roberts University i Tulsa, Oklahoma
Hej Johan!
Tack för en intressant artikel. Det är en viktig poäng du har att Luther kanske aldrig menat att lämna kyrkan utan reformera och förändra inom den. Jag skulle gärna läsa mer om dina skäl till varför du skriver ”Intentionen från Luther kan inte ha varit att starta en ny rörelse utan han ville se förändring i saker han inte tyckte stämde överens med Bibeln.” Det är högst troligt, men kan vi egentligen veta vad han hade för intentioner? Vi vet vad som blev resultatet av hans 95 teser.
Ytterligare en fråga är vad Luther hade gjort om han inte blivit bannlyst och om kyrkan inte ändrat sig. Hade han stannat kvar ändå eller hade han valt att lämna självmant?
Ser fram emot att läsa mer av era artiklar!
Hej Frida!
Det första jag kom att tänka på är att Luther hade aldrig skrivit de 95 teserna om han inte ville förändra kyrkan. När man läser nr 2 av hans teser så går han emot bekännelsen (bikten) att den var felaktig, man ska inte behöva göra en gärning och speciellt inte betala en större summa pengar för att gottgöra sin synd. Så därför är det intressant att Luther ville behålla bekännelsen även senare när han blev bannlyst av KK men gjorde om den (inga pengar till prästen eller krav på gärningar). Men som sagt Luthers intention var fel formulerat av mig, det vet vi aldrig helt säkert, det måste jag fråga honom ;-)
det intressanta i hans 95 teser är att de handlar om avskyn mot avlatsbrev, inte mot ämbetet se denna t.ex
7. Gud förlåter över huvud taget aldrig någons skuld utan att samtidigt göra honom ödmjukt undergiven sin ställföreträdare prästen.
Tack för svaret! Jag menade inte att märka ord utan ville bara få fram att du kanske vet mer än mig – eftersom du vet mer om Luther – om hans förmodade intentioner och avsikter och det vore intressant om du kunde utveckla dina tankegångar om det. Vad tror du att han hade gjort om han inte blivit bannlyst? Hade han stannat? Kan den nya rörelsen varit Guds bästa plan eller ville Gud i första hand reformera kyrkan genom Luther?
Hej Frida, igen
du hade alldeles rätt, jag var glad att du tog fram den meningen för den var inte förklarande alls, jag drog en slutsats för snabbt som jag blev nyfiken på själv, så jag ska läsa på lite mer och se om jag kan ge dig ett bra svar på det. Det var en mycket intressant fråga, hur skulle det sett ut annars :-)
Frida: jag har kolla upp lite grann, ska titta mer på detta, du väkcte min nyfikenhet ;-) men jag hittade iallafall detta så länge. I ”evangelical dictionary of theology” kan man läsa att Luther aldrig såg sig själv som en som startade en ny rörelse. Han gillade inte när folk använde hans namn och kallade sig Lutheraner. För att citera honom själv ett år efter att han blev bannlyst ”Let us abolish all party names and call ourselves Christians, after him whose teachings we hold…I hold, together with the universal church, the one oniversal teaching of Christ, who is our only master.”
din senare fråga vad som hänt annars det kan nog ingen svara på, Gud har sina vägar också, men själva syftet med min artikel var främst att visa på att Luther faktiskt inte ifrågasatte auktoriteten (kyrkan) utan främst hyckleriet.
”Det finns ingen frälsning utanför Kyrkan” är en tes som håller – men bara om man utgår från den augustinska definitionen av Kyrkan: ”Där Kristus är, där är Kyrkan!”
Busse K
Det ligger säkert en riktighet i det att Luther inte egentligen avsåg att bryta med den katolska kyrkan, men att bannlysning etc förde saken vidare och egentligen Rom bröt med Luther.
Dock bör man komma ihåg att Luther först efter publiceringen av de 95 teserna och in på 1518 kom fram till större klarhet över frågor som evangelium och tron. Det visar han på olika sätt inte minst genom de skrifter som utgavs 1520 t ex En kristen människas frihet.
Man kan ju också se hans kritik mot romarkyrkan i boken Kyrkans babyloniska fångenskap (1520).
/arne
Arne: Tack för din kommentar. att Luther inte avsåg att bryta med KK är det intryck jag fått när jag läst honom. Du nämner det viktiga att Luther bröt inte med Rom, Rom bröt med Luther. sen att han ville inte att hans efterföljare kalla sig ”Lutheraner”, visar tecken på att han ville ha en enad kyrka. Men tror detta ska läsas som du säger i balans till ”kyrkans babyloniska fångenskap”. känner att jag behöver läsa den igen för att förstå bredare konflikten bakom detta.
”Luther sa t.o.m. (som KK lärde), att det inte finns någon frälsning utanför kyrkan. ”
Då blir det ju avgörande hur man definierar Kyrkan. Är den i sanning universell (dvs ”katolsk”) så håller det. Var det inte Augustinus som definierade kyrkan så:
*Kyrkan är där Kristus är.*
Alltså inte omvänt. Kyrkan har inte fångat Frälsaren. Tack och lov.
BK, katolik
Busse Källing: du pekar på en viktig sak, Kyrkan var ju enad på Augustinus tid, (vilket vi inte har idag) nu är inte jag bra insatt i Augustinus. Men det Luther pekade på var den lokala kyrkan som jag förstår det. En grupp av troende alltså. Eftersom Luther höll sig till sakramenten så måste man tillhöra en kyrka för att ta del av dem.
”kyrkan är där Kristus är” jag gillar det uttycket, Jesus sa själv ”där två eller tre är samlade i mitt namn där är jag mitt ibland dem”. Därför är det så viktigt att inte leva själv med Jesus, vi behöver andra troende omkring oss
Var kyrkan verkligen enad på Augustini tid? Det tycks mig klart att den vödige berbern menade Kyrkan, alltså inte i organisatorisk-formell utan i metafysisk-reell mening. Begreppet ”Guds stad” är tydligt på den punkten. Organisatoriskt och formellt var kyrkan ingalunda enad vid 390-talet. Oändligt käbbel och tjafs – av ett slag vi dessvärre ännu är bekanta med – föranledde snarare dn gode retorikern att definiera kyrkan utifrån dess centrum, snarare än tvärtom. Ty den vanligare dogmen var och är att Kristus är där Kyrkan är.
Sedan till frågan om att samlas ”i Jesu namn”.
Vad är ”Jesu namn”? Ser man nyktert och beskedligt på saken så måste man nog tillstå att frågan är svårare än många religiösa anhängare (sk ”troende”) i olika läger gör den. Man gör det ofta lätt för sig, inte för att man inte kan bättre, utan för att man är andligen bekväm av sig.
Vad är, i biblisk mening, ett ”namn”? Är det en ljud- eller bokstavskombination som betecknar en ting eller väsen? Nej, detta är inte ett ”namn” utan en ”benämning”. Ett ”namn” är något helt annat. För bara några generationer sedan stod detta helt klart för dne som kunde svenska språket. Eller engelska för den delen. Man kunde läsa om arga konstaplar som ropade ”halt, i lagens namn!” och tappra soldater som stred ”i Kungens namn”. Kort sagt: ett ”namn” är ett ”ärende”. Frågan är då:
VAD ÄR JESU ÄRENDE?
Ty det är, enligt Honom själv, när människor möts i Hans ÄRENDE som han andligen kan närvara bland dem. Vad är alltså Jesu ärende? Alltså, Vad är Jesus ute efter egentligen?
Den som är ute efter samma sak som Jesus är ute efter, den kan (stundom häpet) upptäcka andra människor som är, och rentav vet sig vara, ute efter precis samma sak. Och detta ALLDELES OAVSETT konfessionstillhörighet eller funderingar kring eskatologiska ting.
Man möter dem i livet. De är som små, små ljuspunkter i mörkret. Man möter dem i vildmarken, på T-Centralen, på allfarvägarna, på Transsibiriska järnvägen, i Harlem, på flygplatsen, de plockar upp en när man liftar, de liftar när man plockar upp dem, de lever strävsamma liv på landet, de rör sig i närheten av ondska och förfall… de döljer sig inte bara BLAND helt vanliga fallna människor, de döljer sig rentav INUTI sådana människor. Framför allt ser man detta ljus, dolt för världens ögon, i människor som brustit och blivit uppresta. I det oväntade, tysta samförståndet bortom allt förstånd, DÄR är Kyrkan.
Och sakramenten… En av de mest sakramentala erfarenheter som förunnats mig i detta liv var just på Transibiriska Järnvägen på 1990-talet. Jag reste i Jesu ärende, inbjuden av ett antal gudsmedvetna praktiker i olika städer, träffade en människa på tåget, vi igenkände (häpet) varandra på det att vi älskade varandra, åt andäktigt en inlagd gurka och en bit mörkt bröd ihop och sågs sedan aldrig mer. Men lämnade heller aldrig varandra. Så okomplicerat. Communio. Det rum vi fortfarande delar är Kyrkan.
BK
Busse Källing: fel av mig att inte utveckla vad jag menade med enad. Kyrkan var en enhet menade jag. Självklart har det alltid rådigt spänningar inom Kyrkan vilket vitaliserar kyrkan också tror jag.
när det gäller Jesu namn behöver vi nog inte gräva djupare än att erkänna att vi som erkänner Jesus som Guds son och världens frälsare kan samlas tillsammans och då är han mitt ibland dem.
jag vet inte om man kan översätta namn till ärende det låter som något helt annat. Men du har en god poäng att Jesus rörde sig bland alla människor och främst de utslagna. Han var ju kallad syndarnas vän.
Men kyrkan VAR inte en nominell-organisatorisk enhet vid 390-talet. Har aldrig varit det heller, om man inte räknar sista gillet i ålderman Josefs (av Arimatea) loge, innan Judas lämnar bordet ”och det blir Natt”. Redan där, skulle jag säga, sprittras kyrkan. Splitet sås. Av Mäster själv. Och av nödvändigheten. Det finns inga olyckshändelser, inga tillfälligheter i det som sker där.
Det förvånar mig en smula att du har betänkligheter mot att likställa ”namn” och ”ärende”. Det är ju själva nyckeln!
Alltså även ”Petri nycklar”, om man med Petrus/Kefas/Klippan förstår själva ÄRENDET och inte personen som just då förkroppsligade detta ärende. DEN SOM SJÄLV, inte genom hörsägen eller spekulationer utan genom en direkt, intuitiv kunskapsakt (”uppenbarelse från Fadern”), VET att den som promenerade med Jakob och Simon ÄR ”den smorde, den levande gudens son” OCH VAD DETTA INNEBÄR SOM ÄRENDE – den ÄR ETT med denna insikt och är därmed Klippan som gemenskapen kan byggas på, den gemenskap som håller, som bär och som inte ens dödsrikets portar kan splittra. Den får den nyckel som kan låsa och lösa nedan som ovan, ovan som nedan. Petri nycklar, som det heter.
Det handlar då inte om historiska spekulationer eller texttolkning längre, utan om en närvaro i det levande MELLAN HÄR OCH NU. Om att uppfatta och låta sig informeras/förvandlas (”omformateras” skulle man väl säga på nusvenska) av denna närvaro. Mellan här och nu, SÅSOM mellan där och då.
Eller?
BK
Rättelse: ”sprittras” skall givetvis skrivas, läsas och uttalas ”splittras”. Typo.
Så, poängen är inte i vilka mellanrum Jesus rörde sig DÄR OCH DÅ, utan i vilka mellanrum Han rör sig HÄR OCH NU.
Det var i alla fall min poäng…
BK: vi pratar säker förbi varandra. om du menar ”ärende” med nuet att vi kan vara svaret för andra så håller jag med dig. Min poäng med artikeln var att belysa att Luther hade mycket gemensamt med KK och när det gäller att det inte finns frälsning utanför kyrkan så tror jag att vi behöver varandra. Om det är i en kyrka eller en cellgrupp så tror jag att det behövs, eftersom vi behöver hjälpa varandra till att bli ”kristuslika”
Jo. Och jag tror att de som i slutänden bäst hjälper oss att bli kristuslika, att skala fram och utkristallisera vår kristusnatur (”icke jag…” i Pauli mening) är de som INTE förstår oss, som INTE håller med oss, som INTE tycker om oss, utan som förföljer, förlöjligar och gärna förgör oss. Våra ”fiender”.
De bundsförvanter vi behöver i den processen – ty viss behöver vi dessa! – är inte så mycket våra samtida färdkamrater och medvandrare som de som gått före oss och levt och dött för sin tros skull – de som i KK kallas ”de heligas gemenskap”. De behöver vi känna oss förstådda av. Inte våra samtida vänner, än mindre våra ovänner.
Kanske är denna lära för hårdsmält för vår tids känsliga magar. Det är beklagligt i så fall, men är det sant så är det inte mindre sant för att det är oaptitligt. Den enda belöning man får är ynnesten att tvätta fötter på människor som inte förstår vad man gör.
Med ”ärende” (namn) menar jag det gudomliga uppdrag som drar upp oss ur vardagens slummer och väcker oss till ett andligt liv. Hur det än känns och vad det än innebär. Alltså även om korset väntar vid vägs ände, kanske alldeles runt nästa sväng.
Förstår du?
Våra samtida färdkamrater, våra medvandrare, de har en tendens att trots sina goda uppsåt somna när man som bäst behöver dem, under sin getsemanenatt.
Säkert är man själv, utan att veta om det, en som somnar när man hade behövt vara där för sin broder…
Din inledningsartikel är för övrigt intressant. Tendensen till split såddes möjligen redan under Nattvarden, som sagt, men den blottas gång på gång (”jag kommer med ett svärd”…), exempelvis i fallet Luther. Djupt olyckligt!
De flesta lutheraner jag känner och har träffat skulle förfäras av själva Martin. Mannen stank, svor, bar sig illa åt och var allmänt dryg. Också. Inte att han ville illa. Bara att han var, med våra finkänsliga mått, så otroligt grov till sitt sätt. Folklig, skulle man kanske säga. På latin: vulgär. Det vi kallar hitlerhälsning var från början en lutherhälsning (eller ok, början och början, det var en romersk kejsarhälsning från början). Men ändå. Visst var han på sitt sätt en frisk fläkt. En sorts kristenhetens punkare, som till varje pris skulle röra om i grytan och exponera andra människors brister. Det kunde väl bara gå på ett sätt. Men beklagligt var det, och, som du påpekar, säkert inte hans avsikt.
Du skriver:
”Det Luther reagerade mest på var hur man missbrukade sakramentet ”bekännelse”. Det man praktiserade i Katolska Kyrkan under Luthers tid var att man betalade prästen för sin synd, men detta kom in först under medeltiden. I den tidiga kyrkan bestraffades synden genom t.ex. 3 timmars bön eller genom att man fick göra någon annan praktisk god gärning (vem frestas av att göra grova synder då?). Nu fanns inte alltid denna möjlighet p.g.a. brist på tid mm. Då såg påven möjligheten att man kunde köpa sig ur detta …”
Här har jag ett litet problem. det verkar som du, i vår tids anda, likställer begreppet ”straff” med hämndlystenhet och allmän tykenhet. Men så tänkte ingen på den tiden (utom kanske en oskyldigt dömd, i sin indignation)! ”Straff” är synonymt med ”bot”, alltså den process varmed man BOTAS, i dessa fall inte från en fysisk utan en moralisk sjukdom. Som en parkeringsbot. Lider jag av den moralblindhet som kallas hänsynslöshet, och parkerar så att det stör mina medmänniskors livsflöde eller bryter mot våra gemensamma umgängesreglerande förordningar, då STRAFFAS jag med en BOT, som skall BOTA mig från denna min synsjukdom, så att jag FÅR UPP ÖGONEN för de sociala sammanhangen, för mina medmänniskor! ”3 timmars bön” osv var alltså avsedda att KURERA en botfärdig syndare, dvs en människa som tappat kontakten med sitt bättre vetande OCH VILL återfå denna kontakt. Så även ”straffarbete” eller vad vi idag avser med att döma vissa brottslingar till samhällstjänst. Till och med dödsstraffet handlade om att bota, att kurera, den som tappat greppet om sig själv till den grad att det går ut över medmänniskorna. Det har vi idag svårt att ta till oss. Men det är viktigt att fatta detta om vi inte skall slänga ut Barnet med badvattnet under våra historiska undersökningar.
En pärla:
”… t.ex. 3 timmars bön eller genom att man fick göra någon annan praktisk god gärning (vem frestas av att göra grova synder då?). Nu fanns inte alltid denna möjlighet p.g.a. brist på tid mm. …”
Haha, ja, vem anser sig ha tid att sitta i fängelse! Det handlar ju nettopp om just att BRYTA en FRAMFART, så att den moraliskt tappade individen får en chans att hinna i kapp sig själv, genom att man låser in honom så att han tvingas vänta in sig själv. Eller åtminstonde tvingar honom på knä under tre timmar. Den sista timmen kan då vara lika underbar och fri som de två första är plågsamma och ofria. Frihet är ju en inre sak, inte en yttre sak!
BK
Vite. Straff kallades vite. Man döms att VID VITE göra ditt och datt. Vite botar. Därav VITE KRIST, under en tid där man var allra räddast att dömas till ofrivilligt umgänge med underjordsgudinnan HEL, som visserligen just helar, men inte på ett angenämt sätt. Därav HELVETE, som ursprungligen hette HELVITE, alltså VITE hos HEL. Hellre då Vite hos Krist, var resonemanget. Så, inte ens helvetet handlade om att vara taskig tillbaka för att det känns bra att vara det. Det handlade om bot, om moralisk läkedom.
Kan vara bra att förstå, kanske.
BK
Busse: du har en bra poäng om att kalla vad jag kallade straff för bot istället. Vi kanske i dagens samhälle inte ser botgörelse som tanken var på den tiden. Men resultatet blir nog ändå detsamma att det är en yttre tukt som driver, istället för att man förändras från insidan. Där tror jag Luther skilde sig mycket med KK i dess dagar.
”Vi kanske i dagens samhälle inte ser botgörelse som tanken var på den tiden.”
I vilken utsträckning beror det just på Luther? Jag får hela tiden en känsla av att han slängde ut Barnet med badvattnet. Alltså DET Barnet…
Sedan tror jag att det där med att förändras från insidan är överskattat. Visst, vi är väl några procent som har evolverat dit, mer eller mindre, men på det stora hela så är det fortfarande så att en välplacerad P-bot faktiskt botar folk från den hänsynslöshet som får dem att parkera fel. Dvs först parkerar man givetvis rätt för att slippa P-böterna, men MED TIDEN VÄNJER MAN SIG vid att parkera rätt, och kommer att föredra detta. DÄREFTER omvärderar man sakta men säkert och inser – inifrån! – att rättparkering är medmänsklighet och hänsynsfullhet och en bra idé om man vill ha ett fungerande samhälle.
Förändringen kommer alltså i grund och botten inifrån även i fallet med P-botgörarna. Men som en FÖLJD av obehagliga yttre konsekvenser. Det är avgörande för samhällets fortbestånd att vi inte glömmer eller misstar oss på hur det går till att BLI självevolverande. Hur mycken obehaglig tukt och fostran som finns i botten. Hur många äldre och klokare, mer luttrade medmänniskor som måste offra sin popularitet för att ge oss de begränsningar vi behöver för att så småningom – kanske först efter flera inkarnationer!! – själv kunna uppfatta och sätta gränser. Från tukt till självtukt. Från evolution till ejälvevolution. Brån barn till vuxen (buren till bärare).
Tycker ni har fått det lite på bakfoten här.
Luther önskade inte förändra kyrkan utan reformera den- alltså få den att återgå till sina rötter/källan, påven önskade inte återgå till sina rötter utan formade en ny kyrka- det som vi i dag kan se hos RKK…så om man ska se rätt krats på kyrkohistorien och teologien så var det alltså påven som lämnade kyrkan och inte Luther.
Sen kring bekännelse och dylikt, gå in på logosmappen.net eller sök på google- de flästa böcker av Luther finns gratis ute på nättet, läs själv istället för att lita på andra och tredje hand information- som så ofta är ett försök att sudda ut gränser så att olika budskap passar överens med ens egen agenda, istället för att visa på va som faktiskt står skrevet.
alltså Luther kom inte med något nytt, utan lärde va kyrkan alltid har lärt… här är en lektion i kyrkohistoria på 3 timmar (video): http://vimeo.com/4004943 (del 2 kommer inom kort)
Angående Luther och de reformatoriska skrifterna måste man komma ihåg att det förekom missförstånd både från Luthers sida och från kyrkans sida, och att mycket av Luthers kritik måste förstås i den kontexten att kyrkan och påven var mycket mer politisk än den är idag. Det är fel att säga att kyrkan inte var så evangelisk, och när det gäller avlatsbreven så var det aldrig kyrkans lära att de skulle säljas på det sätt de gjordes på några ställen..
Lutheraner och katoliker är ju som bekant överens om rättfärdiggörelse genom tro. När det gäller mässoffret så finns det ingen sån dogm enligt den lutherska tron, man använder andra ord men i praktiken är det ingen större skillnad eftersom det i den lutherska mässan både frambärs offer och vi får ta emot Jesu kristi eviga försoningsoffer i brödet och vinet varje gång vi firar mässa…vidare är skillnaden mellan transsubstantion och konsubstantion inte kyrkoskiljande..det kan också noteras att i Sv K bröts aldrig den apostoliska successionen genom en obruten följd av vigningar av biskopar, även om denna inte erkänns av katolska kyrkan.
Angående sakramenten finns det stöd för åtminstone fyra sakrament enligt luthersk tro, även prästämbetet (om man inte ser det som ett offerprästämbete utan som ett särskilt ämbete som förvaltar ordet och sakramenten, läs Bo Giertz, Kristi kyrka). Inga präster och biskopar – ingen kyrka, enligt luthersk tro.
Jonas:
Nu är du väl ända lite ute och cyklar?
http://www.ctsfw.edu/etext/luther/babylonian/babylonian.htm här kan du läsa hans genomgång av va och varför han tar avstånd från katolska kyrkan (svensk tittel ”Den babylonska fångenskapen av den romersk katolska kyrkan”).
”Jag nitälskade till den grad för påven, att jag själv skulle burit fram järn och eld för att döda Johann Hus, om icke i gärning så likväl genom hjärtats bifall, och jag skulle ha ansett mig därmed göra Gud den största tjänst. Därför äro publikaner och skökor icke ens onda, om man jämför dem med sådana skrymtande helgon. Ty de förstnämnda känna samvetskval såsom varande brottslingar och rättfärdiga icke sina ogudaktiga gärningar, men det är långt ifrån att de senare skulle vilja erkänna sina styggelser, sin avgudadyrkan och sin ogudaktiga gudstjänst vara synd. Tvärtom, de framhålla dem som ett Gud synnerligen välbehagligt offer, tillbedja dem som den största helighet, utlova frälsning åt andra genom dem och sälja dem för penningar som något frälsningsbringande.”- Martin Luther
” Påven åter icke endast förblandar lagen med evangeliet utan har av evangeliet gjort idel lagar, till på köpet lagar om ceremonier. Han förblandar världsligt och andligt, vilket innebär en verkligt satanisk och helvetisk förvirring.” – Martin Luther
”Men de flesta bland dessa sköter detta ämbete mycket illa, såsom vi kan se på påven och hans anhang. Därför är kyrkan lik ett sjukhus, som har en otrogen, försumlig och kärlekslös föreståndare, och där de sjuka får ganska dålig vård. Ty i stället för att predika Guds ord, förföljer de det. I stället för att föra människor till Kristus och så hjälpa dem från deras synd, sänker de dem blott djupare ned i denna.” Martin Luther
”En svärmare tror t.ex. att den yttersta dagen skall komma inom fyra veckor. Den tron är idel lögn, ty man har intet Guds ord, som säger det. En turk tror att hans Muhammed skall hjälpa honom till salighet. Det är också idel lögn, ty därom finnes intet Guds ord. Så tror också påven, att en kristen måste med egna gärningar skaffa sig in i himmelen. Men det är en falsk tro, ty också här fattas ordet och löftet. Därför är det väl möjligt, att en människa kan ha en slags tro, så att hon väntar eller hoppas något. Men emedan ordet fattas, så är det ingen rätt tro, utan blott en falsk tro utan grund. Och av den kan det aldrig bli någonting.” Martin Luther
”Antingen tror du på evangeliet eller så tror du på påven” -Martin Luther
Jonas: tack för ditt inlägg, det var väldigt intressant av din analys, Luther behöll många likheter med den KK. Kan du utveckla mer om stödet för fyra sakrament enligt Luthersk tro, låter intressant, det var inget jag hittade i hans skrifter.
Michael: tack för dina inlägg. Den syn du ger av Luther är en sida av vad han har skrivit, jag tog inte med dessa citat, mestadels för att jag har försökt att återge de sidor han var lik den KK. Likheten verkar vara gällande tre sakrament.
Även om Luther kan kritisera påven (och även judarna), så måste man även titta på hela hans teologi.
Undrar vad Luther hade sagt om alla andra tokigheter som KK kom på efter hans tid. Marias himmelsfärd m.m