Detta är en gästblogg av Johan Winbo
När Luther bröt med Katolska Kyrkan i reformationen gjorde han sig av med fyra av de sju sakramenten. 1519 började han forma sin sakramentala teologi och behöll tre sakrament; dopet, nattvarden och bekännelsen. 1520, kom han fram till att dopet och nattvarden var de två enda sakramenten, för de skulle vara instiftade av Jesus och synliga tecken. Luther byggde sin lära om ”rättfärdighet genom tro” på just sakramentet om bekännelse. Han gillade inte ”tvånget” att bekänna (som i KK); det skulle vara något frivilligt, så han arbetade om bekännelsen. I KK på hans tid kom människor till bekännelsen tyngda av bördor och såg Gud som en grym domare. Medeltida konstnärer målade Gud som en arg domare sittandes på en regnbåge och redo att gå tillrätta med människans synder. Luther däremot såg den kärlek Gud visade genom att låta Jesus dö för våra synder som en kärlekshandling. Luther såg att vi var förklarade rättfärdiga genom tro på Jesu försoningsverk, men samtidigt var vi fortfarande syndare och fortsätter synda och därför började han skriva mycket om bekännelse.
Först och främst skulle man bekänna sin synd inför Gud, men om man hade synder som tyngde mycket så skulle möjligheten finnas att bekänna för en präst. Han ville först och främst att bekännelse skulle göras till en präst men om denne inte var närvarande kunde t.o.m. en kvinna eller ett barn proklamera syndernas förlåtelse efter syndabekännelsen. Så dyrbart var bekännelsen för Luther för han insåg att vi är rättfärdiga men samtidigt syndare. Han såg bekännelsen leda tillbaka och påminna en själv om dopet i vattnet där man dog bort från sina synder. Hur gick bekännelse till då enligt Luther? 1) Du bekänner din synd för prästen 2) Prästen löser dig från din synd (Matt 16:19) 3) du upplever friden, syndernas förlåtelse 4) tro, du måste tro att vad Bibeln säger och det prästen säger är sant. Den sista punkten var extrem viktigt för Luther annars var det ingen mening med bekännelsen. Luther använde de tio budorden som en guide för bekännelsen. Den inkluderade hans senare ”Stora Katekesen” 1530. Luther tyckte att bekännelsen för en präst inte borde behövas eftersom vi har en direkt relation med Gud. Det var dock bara några få som kunde leva ett kristet liv utan att bekänna sina synder för en präst. Det intressanta var att Luther inte såg sig själv som en av dessa. 1522 så tog en man vid namn Carlstadt bort bekännelsen i Wittenberg, vilket han kunde eftersom Luther inte var närvarande då. Luthers svar på detta var ”I know the devil well. If you had known him as well as I, you would not have thrown private confession so quickly to the wind.”
1523 och framåt så gjorde Luther det möjligt för alla att bekänna på onsdagar, fredagar och lördagar. Detta var frivilligt men han ville visa på hur viktigt detta var. Efter det 30-åriga kriget så försvann bekännelsen nästan helt i Lutheranska kyrkor. Dagarna som var åsidosatta för bekännelse försvann helt och istället gjorde man det på speciella dagar under kyrkoåret. Det ledde till att en präst inte hann höra på alla bekännelser på en enda dag; det blev helt enkelt för mycket. Därför gjorde man en generell bekännelse innan nattvarden. Något av det värsta var att man nu tvingade folk att bekänna t.ex. äktenskapsbrott inför hela församlingen. Detta ledde till att folk av fruktan för att bli utpekad inte dök upp på mötena. Det var en tragisk utveckling i den Lutherska kyrkan; det Luther menade som en välsignelse blev till slut en institution. Detta skedde bara ca 100 år efter Luther först börjat skriva om bekännelse. Min fråga till församlingen idag är: vad har hänt med bekännelsen? Jag tror vi totalt har missat den i väckelsekristna rörelser. Personligen har jag varit väldigt välsignad själv att ha någon att bekänna min oro, synder, problem etc. som vi alla brottas med, inför. För att avsluta med Luthers egna ord: “I will let no one take away private confession and would not exchange it for all the wealth of the world, for I know what strength and comfort it has given me.”
Källhänvisningar:
Bachman, E. Theodore. Luther’s Works volume 35: Word and Sacrament I. Philadelphia: Muhlenberg Press, 1960
Elwell, Walter A. Evangelical Dictionary of Theology. Grand Rapids, Michigan: Baker Academic 2001
Gritsch, Eric W. Luther’s Works volume 39: Church and Ministry I. Philadelphia: Fortress Press, 1970.
Lang, P.H.D. “Private Confession and Absolution in the Lutheran Church: A Doctrinal, Historical ,and Critical Study” Concordia Theological Quarterly 56, no 4 (Oct 1992): 241-262.
Maurer, Wilhelm. Historical Commentary on the Augsburg Confession. Philadelphia: Fortress Press, 1986
Philip E. Luther’s Catechism Today: What Does This Mean? Minneapolis: Augsburg Publishing House, 1979. Stump, Joseph. An explanation of Luther’s Small Catechism. Philadelphia: Muhlenberg Press, 1960.
Johan Winbo studerar till en MA i historisk teologi vid Oral Roberts University i Tulsa, Oklahoma.
Intressant och givande. Jag kan inte annat än att hålla med. En positiv bieffekt som är nog så viktig är att om man bekänner sina synder inför någon annan blir man inte så hågad att gå och synda igen eftersom det är så jobbigt, kännbart, pinsamt att bekänna det inför någon annan. För övrigt något jag och min man praktiserar. Prästaspekten i bekännelsen är intressant. Måste fundera lite.
Det är en mycket väsentlig synpunkt som Johan Winbo ger uttryck för. Emellertid måste man kanske se till vad Luther själv använder för ord i denna sak. Ordet ”bekännelse” är på latin och västerländska språk dubbeltydigt eftersom det avser både trobekännelse och syndabekännelse. Luther använder sig ofta av uttrycket Botens sakrament ”Sakrament der Busse”. Och då kan det vara extra intressant att se vad Luther skriver härom i en tidig reformationsskrift ”Ein Sermon von dem Sakrament der Busse. 1519″
”Botens skarament består av tre saker i Guds Ord: absolutionen (avlösningen), tron som tror på absolutionen och friden som följer i tron på syndernas förlåtelse.”
Vad Luther genomgående betonar i denna sak här och på andra ställen är just avlösningen, absolution. Detta mycket mer än han betonar själva bikten eller syndabekännelsen, även om de för honom är förutsättningar för att ta emot och tro avlösningen.
Emellertid är det som Johan påpekat också av en vidare karaktär. För här i synen boten ligger den genuina lutherska läran om omvändelsen, den som uttrycks i ånger och tro, ånger till följd av Guds lag som avslöjar synden, och tron som tror och tar fasta på syndaförlåtelsen.
I den gamla svenska katekesen från 1689, Swebilii cateches finns en intressant sak.
Där frågas och svaras:
”Varav kommer syndaånger?
Av lagen, som träffar människans samvete, visar at hon har illa gjort, och därmed förtjänt Guds vrede, timligt och evigt straff.
Varav kommer tron?
Av Evangelii hugnelig lära och nådelöfte om syndernas förlåtelse för Christi skull.”
Det förklaring, som sedan inte återfinns i senare katekseser, finns just här i fråga om boten eller bikten i denna gamla katekes och visar på den ursprungliga synen på omvändelsen i lutherdomen. Omvändelsen är då ett faktum när människan tror syndaförlåtelsens ord. Och den dagliga omvändelsen är att för varje dag fly till denna Kristi försoning och förlåtelse.
/Bästa hälsningar
Arne
Frida: du nämner den rätta aspekten med bekännelse. att man inte vill göra det igen för det är så pinsamt när någon annan känner till det. det är föredömligt det du och din man gör, imponerande. Luther tyckte ju det var så viktigt så till och med att man kunde bekänna för barn ;). men det är något med prästaspekten att veta att möjligheten finns, tror inte på tvång, men om man visste att möjligheten fanns i ens kyrka på t.ex en onsdag kväll då tror jag verkligen det skulle praktiseras mer, det är ju en sån välsignelse (efteråt ;-))
Arne: först och främst tack för mycket givande information!!
du har rätt att det är viktigt att skilja på trosbekännelse och syndabekännelse, det borde varit med.
däremot när det gäller absolution, avlösningen får jag inte intrycket att det är det som är viktigast för honom (även om det är nödvändigt för tron, utåt sätt är det i praktiken är det sista som händer när prästen tillsäger syndernas förlåtelse) i predikan du nämnde som blev en skrift ”how a confession should be made” han talar om och om igen om om man inte sätter sin tro att man är förlåten är prästens ord inget värt. Luther ville inte att man skulle sätta tron på bekännelsen i sig utan på att det är Gud som förlåter genom prästen.
det som är intresssant med Luther är att den predikan han började med 1519 utvecklades till den lilla katekesen 1529. Han såg behovet av. Luther såg senare problemet med omoralen hos många präster och ”pastorer” vilket ledde till en reviderad utgåva som ledde till den lilla katekesen
By the year of 1523 Luther developed a reformed version of penance. This was practiced in the Lutheran churches in the sixteenth century. This confession consisted in the following parts; an examination of one’s faith and outward moral conduct, knowledge of one’s depravity, voluntary confession of one’s private sins followed by counseling and absolution.The person who made confession would come up to a confessional chair and kneel, and then the person and the minister would use a rite of confession and absolution. The formula which was used was from the Small Catechism
tack för utdraget i katekesen, som sagt får tyvärr inte med allt blir för långt ;) (då orkar inte folk läsa)
det är ju just det han betonar du har så rätt med lagen som träffar och överbevisar, därför inlkuderades de tio budorden som en mall.
Javisst, Sermon från 1519 var tidig, men jag ser av hans framställning att han då är sätt så klar över vad som gäller. Men precis som du säger Johan, så låg denna sermon och andra bakom den viktiga Stora katekesen. För den är i hög grad en en undervisning för det kristna livet.
Jag tycker det är väldigt intressant att du håller på med att studera Luther. Jag har ju så gjort under många år. Hoppas att du finner någon bra Lutherutgåva i USA. Du kan sannolikt i USA komma över den viktiga Lutherutgåvan som Missiourisynoden gav ut på 1800-talet. Den har jag och den köpte jag på 1980-talet av Concordia Historical Institute. Den har rubricerats som St Louis-utgåvan, men i dag heter den nog Walchutgåvan andra upplagan. Det kan du se i Alands Hilfsbuch zum Lutherstudium. Kanske kan du vända dig till CHI och finna den där. För den är synnerligen bra och fått goda vitsord.
Ja detta var bara en parantes, för det viktiga är just vad du påpekat om vad bikt och avlösning betyder i dagens kyrka. Jag vill gärna återkomma till det.
/Arne
Arne: jag är mycket tacksam för dina responser. jag trodde jag kände till Luther tills jag skrev en uppsats om hans syn på bekännelse. Trodde att han gjorde sig av med den, men istället såg jag att han förändrade den. Nu är jag inte tillräckligt insatt hur vi praktiserar den i Lutherska kyrkan, men i pingst-karismatiska kretsar är detta kanske något vi gått ifrån, det var upphovet till artikeln. nu är det inte så jättemycket studier om Luther just i USA, de har mer en Kalvinistisk bakgrund.
Kan inte du kommentera Luthers syn på KK i mitt första inlägg, du som studerat en hel del om Luther. Jag är mest inne i Patristiken och tidig kyrkohistoria, men snubblade över Luther i denna uppsats. måste tillägga att syndabekännelsen är inte helt lätt att förstå honom i och med att han ändrade sig mycket från 1519 till 1532. Men som du nämner är ju de bästa bitarna i den stora katekesen. Jag älskar den fantastisk läsning.
Kul, Johan,att Du tar upp denna viktiga fråga!
För traditionell svensk publik tror jag det är bättre att använda standardbegreppet bikt. <det tog mig ett tag inna jag fattade vad det handlade om =)
Anders Gerdmar
Anders: tackar, problemet är att jag inte använder de svenska termerna så mycket. Du har rätt ”bikt” förstår nog alla vad det handlar om.
Jag skapade just en youtube video om laestadianismen, nordens största väckelserörelse. Kanske ni är intresserade av att se:
Har tagit bort två kommentarer som bara bestod av länkar. Alla är välkomna att delta i diskussionerna, men vi ber att kommentarerna håller sig till ämnet för bloggposten, samt att de har ett substantiellt innehåll och inte bara gör reklam för andra bloggar.
Hej Johan,
Tack för din intressanta artikel. Jag delar din uppskattning av bekännelsen. Jag är själv katolik och bekännelsen/försoningen spelar en stor roll i mitt personliga religiösa liv.
Jag har en fråga. Du berättar om detaljerna i hur bikten kom att försvinna i de lutherska kyrkorna trots att Luther själv verkar ha uppskattat värdet av den. Var denna utveckling bara ett resultat av tillfälligheter eller fanns det något i den lutherska läran som gjorde denna utveckling naturlig? Jag tänkte på det du skriver under punkt 4 ovan, att tron på förlåtelsen är det avgörande kriteriet på förlåtelsens effektivitet. Om tron på förlåtelsen är det avgörande så är väl själva bikten bara ett slags pedagogiskt hjälmedel, dvs ett sätt för oss att komma till tro på förlåtelsen. Tror vi på förlåtelsen ändå så behöver vi inte bikta oss. Alltså blir bikten lätt något som betraktas som överflödigt och följaktligen försvinner, eftersom man helst vill undvika obehaget?
Johan: tack! Roligt att höra att du praktiserar detta, då känner du säkert till mer om detta.
Du ställer en intressant fråga, för självklart ska vi kunna gå direkt till Gud och bekänna våra synder (1Joh 1:9) men Luther ansåg att det var väldigt få som klarar att leva livet helt utan bikt (däribland han själv). Först och främst ansåg nog Luther att vi själva ska kunna bekänna inför Gud men bikten skulle ses som ett hjälpmedel snarare än tvång. När man efter 30-åriga kriget tvingades bekänna inför hela församlingen är det inte så svårt att räkna ut att bikten försvann för den enskilde. Jag är ju inte Lutheran men tycker det är intressant om jag har rätt att den personliga bikten inte praktiseras på samma sätt som under Luthers tid.
Du nämner om obehaget vid bikt och det är ju det som jag tror är bra, som jag själv upplevt som positivt efteråt.
Katolska kyrkan kräver ju av sina medlemmar att alla allvarliga synder måste biktas innan man kan ta emot kommunionen igen. Min tanke var att bikten kanske försvann i den Lutherska kyrkan eftersom den inte längre var obligatorisk. Bikten är nyttig som en del av personlig utveckling. Den är också ett fantastiskt sätt att få ta emot Guds nåd. Men de flesta människor vill nog undvika att gå till bikt om de bara kan slippa, eftersom det är jobbigt att erkänna inför någon annan att man varit annorlunda än man vill vara. Psykologiskt sett är det mycket lättare att bekänna inför Gud i sin kammare.
Johan: Jag tror nog att alla vill slippa bikten, den är bekvämmare som du säger i kammaren :)
Bikten i Lutherska kyrkan var aldrig något obligatoriskt utan den var frivillig, men jag tror som du att den är viktig, jag tror att vi har missat det främst i frikyrkan att göra den tilllgänglig.