Golgata

Detta är ett gästinlägg av Thomas Hermansson.

Alla människor, oavsett om man är religiös eller exempelvis historieromantiker, hyser av olika anledningar en viss romantisk kärlek till diverse platser – det kan vara städer, byar, sjöar eller annat. En grupp värderar minnet av massdop i en viss sjö, andra tänker på en viss stads forna religiösa glans, en tredje på kanske ett helt lands religiösa liv i gångna tider. Kanske är just städer alldeles speciella. För katolikerna spelar det hierarko-karismatiska Rom en stor roll. Pingstvänner glömmer aldrig händelsen på Azuza Street i Los Angeles. De ortodoxa bär på sitt encyklopediska minne över under som skett i Jerusalem, Konstantinopel, Moskva, Kiev eller andra platser. Luther – Augsburg. Calvin – Geneve. Anglikanerna – Canterbury.

Staden framför alla, den vilken kanske de flesta Jesustroende världen över håller högst i ära, är utan tvekan Jerusalem. Framförallt för att här skedde det största undret – Gud i mänsklig gestalt dog och uppstod, söndersprängandes döden med sitt eget Liv. Han dog på en kulle, och lades i en grav – ”frälsningens livmoder”, som en poet skrev – från vilken Han på den tredje dagen efter skrifterna återuppstod. Alla kristna finner åtminstone någon form av intresse för frågan – var finns denna kulle, var finns denna grav? Det ligger i det mänskliga sinnet för kärleksfull respekt att känna till och hålla i minne viktiga platser.

Låt oss så se, om en av de viktigaste platserna för mänskligheten – Golgata och Jesu Grav – på denna jord står att finna. Jag börjar med att mycket, mycket kort visa hur kristna sett på graven genom tiderna.

Det finns en plats, som av ålder har hållits för platsen för Jesu offer och uppståndelse. Det är den plats, som idag ligger innesluten i ”The Church of The Holy Sepulchre”; eller som vi oftast säger på svenska – Gravkyrkan (De östkristna med sina kanske mer uppståndelsebetonade sinnen säger ju som bekant hellre Uppståndelsekyrkan). Liksom det mesta inom kristen tro kom att kritiseras och hållas för vidskepliga skrönor under och efter upplysningstiden, så föll även denna plats offer för skepticism. De flesta protestanter kom med tiden att acceptera den skeptiska hållningen, av olika anledningar. Så skrev t.ex. den fromma kvinnokämpen Fredrika Bremer vid slutet av 1800-talet i sin palestinska reseskildring apropå sitt besök vid gravkyrkan att:

jag hade läst lärda och fromma mäns kritiska undersökningar över sannolikheten, att gravkyrkan är, såsom det uppgives, byggd på det forna Golgata, och de som förnekade det, syntes mig hava rätt.

Tidigare hade som sagt även protestanter accepterat platsen för vad den sades vara, dock med varierande åsikter om dess betydelse. Luther skrev:

Den grav, i vilken Herren legat och som turkarna innehava, den frågar Gud lika mycket efter, som efter alla kor i Schweiz.

Medan Luther höll graven för sann, men oviktig, så höll Fredrika Bremer den för falsk, men den sanna för viktig – hon skrev vidare:

Det är människor och kristna tillbörligt att känna det annorlunda [huruvida Jesu grav är viktig eller ej, förf. anm.]. Är det oss icke dyrbart att gå till våra älskades gravar, att kläda dem med blommor till tecken av vårt trogna minne, och att vid dem påminna oss vad de bortgågna varit för oss? Detta är naturligt, vackert och gott så länge som vi icke stanna blott vid graven, utan taga den för vad den är, den älskades sista jordiska vilobädd före hans uppståndelses morgon, för stället, varifrån hans stoft talar till oss om livets förgänglighet och om livets högre mål. Min frälsares, min högste välgörares grav, rummet, där min herre och mästare legat, kunde ej vara mig likgiltigt, även om jag icke sökte honom – ej ens hans stoft mera – där.

Även om upplysningen väckte en skepsis bland kristna gentemot gravens autenticitet, så har man dock bland kristna alltid haft olika åsikter gällande dess betydelse. Gregorios av Nyssa menade att s.k. ”heliga platser” var till ingen nytta – Gud finns överallt och bor ej på en plats mer än en annan påpekade han (han besökte dock Jerusalem för att bedja där, men menade att det varken hade fördjupat eller försämrat hans tro). Augustinus menade däremot att det gjorde en kristen gott att besöka frälsningshistoriska platser. Han fick medhåll från biskopen av Jerusalem, Kyrillos, som med stolthet proklamerade: ”överallt i världen kan de kristna höra Herrens ord predikas, men här hos oss kan vi smaka och se!” Någonstans mittemellan befann sig Hieronymus, som menade att en kristen efter besök vid Jesu platser får djupare förståelse av Skrifterna; han tillade dock att det är till ingen nytta om Jesus inte bor och verkar i den kristnes hjärta.

Men låt oss nu se närmare på själva frågan om platsens autenticitet.

Först och främst måste vi nämna, att det står utom all tvivel att området som idag utgör Gravkyrkan, på Jesu tid var en kulle, en kulle på vilken det stod att finna gravar, av vilka ett flertal ännu idag står att finna. Berget har av arkitektoniska skäl huggits och formats av byggnadsarbetare, och dessutom täckts av byggnaden själv, så att idag inte mycket är synligt för ögat. Ej heller finns mycket kvar av själva gravgrottan, som tidigt höggs ut för att kunna innesluta den i en kyrka. Det mesta av både in- och utsidan är idag täckt.

Det tidigaste omnämnandet (utanför Bibeln) av värde jag känner till är från biskopen Melito av Sardes, som efter att ha besökt platsen kring år 150 skriver att graven ligger ”i mitten av” Jerusalem. För en bibelläsare är detta såklart förbryllande, eftersom vi ju fått veta att Kristus korsfästes och lades i en grav utanför stadsmurarna. Man måste dock hålla i minnet, att vid denna tid hade själva staden förstörts och sedan återuppbyggts av den romerske kejsaren – således kunde Golgata, om det låg hyfsat nära stadsmuren, ha hamnat inom den nya stadens murar. Gällande Melitos uttalande kan man dessutom göra följande observation: han skriver egentligen att graven låg i mitten av ”plateia”, med vilket han kan mena det romerska forumet. Om man gör den tolkningen av ordet plateia, så skulle graven alltså ligga precis vid sidan – åt söder – av nuvarande Gravkyrkan! Troligen var det lokala kristna som pekade ut platsen för honom. Mycket talar för att denna tradition mycket väl kan ha varit sann: hade de uppfunnit platsen själv skulle de naturligtvis ha placerat sin grav utanför stadsportarna, så att deras plats var i harmoni med vad skriften sa.

Det var som sagt ett flertal lärde under 1800-talet som betvivlade gravens äkthet eftersom den ej verkade ligga på rätt sida den antika muren. Men vid slutet av 1800-talet så kom man att göra ett intressant arkeologiskt fynd. Den ryske tsaren Alexander den III hade grundat Ortodoxa Palestina Sällskapet, och finansierade tillsammans med ett flertal andra denna grupps aktiviteter i Jerusalem och landet. Sällskapet sysslande med många ting, som jag inte tar upp här; en uppgift var arkeologi. Under ledning av Arkimandrit Antonin Kapostin, ledaren för den Ryska Kyrkliga Missionen i Jerusalem och själv en duglig arkeolog, leddes utgrävningar i gamla stan. Under dessa utgrävningar deltog ett flertal välkända arkeologer från västerlandet: Clermont-Gennau, Schick, Vincent…

Man gjorde under utgrävningarna ett flertal intressanta fynd. Främst torde vara fyndet som dels bekräftar att traditionens Golgata på Jesu tid låg utanför stadsmurarna, samt dels någorlunda bestämmer varomkring Golgata måste ha legat. Detta var fyndet av resterna av Domedagsporten. Under de judeiska kungarnas tid fanns här den ursprungliga muren, med Efraimsporten. Kung Herodes kom att flytta denna del av muren utåt. På den gamla murens plats reste han ett litet fort. I den nya muren lät han uppföra ett större torn, och i detta torn ingick den nya Efraimsmuren. Alldeles i närheten av fortet låg en marknadsplats. För att ta sig ut härifrån genom Efraimsporten, behövde man dock – eftersom fortet låg i vägen – gå genom en mindre port som kallades Domedagsporten. (Denna port var så liten att det räckte med en vakt – den var på sin tid även känd som ”Nålens öga”; detta är det nålsöga en kamel ej kan passera, i Jesu liknelse). Efter det gick man genom fortet, ut genom Efraimsporten i tornet, och således var man utanför staden. En bit rakt framåt och lite till vänster skulle man så ha sett kullen som traditionen utpekar som Golgata. Således vet vi nu att den traditionella platsen låg utanför stadsmuren.

På vilket sätt är det då så att fyndet av Domedagsporten styrker påståendet att traditionens Golgata är historiens Golgata? Liksom så ofta inom bibelforskning, så har det att göra med romarna. Romarna hade följande praxis inom sitt rättsväsende; jag tar staden Rom som exempel: när en dödsdömd person leddes till sin avrättning, förde man honom alltid genom den Esqvilianska porten, under det att man högt ropade ut deras namn och brott. Detta gjordes, så att den dödsdömde fick en sista chans att frias från sina anklagelser. Om någon, som hade deltagit under rättegången, fått reda på nytt bevismaterial, som kunde bevisa den anklagade oskyldig hade man nu möjligheten att protestera. Om så gjordes, var man enligt romersk lag skyldig att påbörja en ny rättegång. Romarna introducerade denna praxis i hela Romariket. I Jerusalem var det just Domedagsporten som fyllde denna funktion. Jesus måste således ha passerat denna port innan korsfästelsen. Golgata måste ha legat i närheten av denna port. Porten är inget fullkomligt bevis för gravkyrkans autenticitet, men det är en fingervisning.

Jag nämnde ovan att den traditionella platsen på Jesu tid var en egentlig kulle. Den bestod av porös sten, och hade flera gravar, varav ett flertal användes på Jesu tid. Den skall ha varit överväxt, och således ha sett ut som en trädgård. När kejsaren Hadrianus byggde sitt Aelia Capitolina kom han att resa två hedniska tempel i Jerusalem. Dels ett över den judiska tempelplatsen, och dels ett på den plats där gravkyrkan idag ligger (rester från detta tempel står att finna nära Domedagsporten). För att bygga det andra templet fyllde han först hela området med sand och jord, samt byggde en plattform. Anledningarna för de två templens placering torde ha varit viljan att undertrycka lokal religiositet – d.v.s den judiska tempelvördnaden, samt ”något annat”, vilket skulle kunna ha varit de kristnas vördnad för Golgata.

På 300-talet gav kejsaren Konstantin order om att riva templen. Plattformen togs bort, och man grävde ut sanden och jorden. Under denna utgrävning fann man en kulle och gravar; detta trodde man var Golgata och Jesu grav.

Enligt Oskar Skarsaune kan man utifrån detta dra två slutsatser: antingen ville Konstantin och hans arkitekter helt enkelt förstöra hedniska tempel, och bygga kyrkor på platsen. De råkade finna några gravar, och antog att detta var Jesu grav, utan någon förankring i lokal tradition. Det finns dock ett flertal punkter som talar emot att detta skulle vara fallet: först och främst så skulle de i sådana fall inte ha brytt sig om att ta bort den praktiska plattformen och dessutom gräva bort all jord och sand; onödigt arbete om de inte sökte något där under. Dessutom grävde de ut ett större område än vad som skulle ha behövts för det lilla Martyriet som byggdes. Den andra möjligheten är följande: Kristna i Jerusalem visste att Hadrianus hade begravt Golgata med sitt arbete och täckt det med ett tempel, liksom han hade gjort med den judiska tempelplatsen. Detta var anledningen till att Konstantins arkitekter genomförde sitt utgrävningsarbete. De visste vad de sökte. Oskar Skarsaune skriver vidare:

There are several indications that local Christians knew the location of Calvary and the tomb at this place, and some of this evidence may point to Jewish believers.

Exempelvis kan man ta upp den s.k. Davids grav i gamla stan. Många tror av tradition att detta är Kung Davids grav. Idag vet vi dock var de davidiska kungagravarna ligger. I rummet ovanför graven ligger den kyrka som många kristna menar är sista måltidens rum, vilket tyder på att de som byggde kyrkan kände till en koppling till det som fanns här tidigare, d.v.s just rummet under med graven. Rummet innehållandes Davids grav härstammar från tiden kring år 70, och troddes länge ha varit en synagoga. Det finns dock graffiti i rummet som snarare tyder på att den huserat en kristen församling; en jude-kristen församling. Vissa menar att rummet är riktat mot tempelberget, och att den därför ej var jude-kristen, utan judisk – noggranna mätningar visar dock att den är direkt riktat mot Gravkyrkan.

Det finns fler exempel utöver detta som visar att de judekristna riktade om sin vördnad från tempelområdet, mot Golgata. Origenes nämner på ett ställe angående Golgata, att de judekristna lär ut att Adam ligger begravd under Golgata – detta är en ändrad judisk tradition, som höll för sant att han låg begraven under Templet. Här bör även nämnas att det även i Gravkyrkan finns en tradition om Adams grav under Golgata. Man kan även nämna att både Eusebios samt Sokrates Skolastikus skriver att de kristna i Jerusalem kollektivt mindes var Jesus dog och uppstod, och att denna plats på deras tid låg under ett hedniskt tempel. Enligt Eusebios fanns det på platsen även ”a clear and visible proof” för detta – vissa arkeologer spekulerar i om man kanske vid utgrävningar fann klotter i stil med ”detta är Jesu grav”.

De som menar att det ej är troligt att Jesus skulle begravts nära Golgata glömmer att det var vanligt inom Romarriket att begrava avrättade brottslingar just där de hade avrättats; dessutom hade de ju – som alla bibelläsare känner till – knappt om tid att begrava honom.

Således kan vi alltså sammanfatta:

• En närmast enhällig och obruten tradition som idag tidigast kan spåras tillbaka till år 70, senast till år 150, anger gravkyrkans område som det autentiska Golgata.

• Om platsen ”uppfanns” senare skulle en plats utanför stadsmurarna ha valts.

• Platsen var på Jesu tid en kulle utanför stadsmuren med omkringliggande gravar; gravområdet torde ha sett ut som om det inte varit en trädgård.

• Platsen ligger autentiskt till i relation till Domedagsporten.

• På denna plats restes under Hadrianus ett hedniskt tempel, liksom över Tempelplatsen, troligen för att undertrycka lokal religiositet.

• I synnerhet tycks judiska kristna ha bevarat minnet av Golgata, vilket för dem blev något av ett nytt tempelområde. Detta syns i traditionen om Adams grav under Golgata. De judekristnas plats torde ha varit samma som dagens traditionella plats, då en judekristen församlingslokal från ca 70 är riktad rakt mot dagens Golgata.

Vi kan alltså med gott samvete hålla det område som vanligen uppges och av gammal tradition tros vara Golgata och Jesu grav för sant, utan att med fullkomlig säkerhet veta.

Som f.d. stadsarkeologen för Jerusalem, Dan Bahat, skriver:

We may not be absolutely certain that the site of the Holy Sepulchre Church is the site of Jesus’ burial, but we have no other site that can lay a claim nearly as weighty, and we really have no reason to reject the authenticity of the site.

Som passade avslutning för ämnet vill jag slutligen, nu när vi i väst precis har firat uppståndelsen, och då östringarna precis har börjat, tillsammans med Johan Guldmun utbrista:

Christos Anesthe! Alethos Anesthe!

—————————————————————

Källor:

Bremer, Fredrika. 1995. Livet i gamla världen PALESTINA. Atlantis Stockholm.

Eusebios. 2007. Kyrkohistoria. Malmö.

Eusebios. Utdrag ur hans Konstantins Liv – http://www.sacred-destinations.com/israel/jerusalem-church-of-holy-sepulchre-eusebius.htm

Gibson, Shimon. The Cave of John the Baptist.

(inget författarnamn; har ej boken tillgänglig vid skrivande stund) New Discoveries at The Tomb of Mary in Gethsemane

Skarsaune, Oskar. 2007. The Early Centuries – Jewish Believers in Jesus. Peabody, Massachussets.

Orthodox Palestine Society. RUSSIAN EXCAVATIONS AT THE THRESHOLD OF THE JUDGEMENT GATE. Jerusalem

Brouria Bitton-Ashkelony. 2005. Encountering the sacred – the debate on Christian pilgrimage in late antiquity. Berkley, the university of California press.

—————————————————————

Thomas Hermansson tog studenten våren 08, och har precis kommit hem efter sju månaders vistelse i Israel vilken ägnades åt hebreiska-studier. Till hösten väntar studier vid Uppsala Universitet. Thomas bloggar normalt på Omorphia.