Detta är ett gästinlägg av Johannes Börjesson. Johannes är prästvigd i Svenska Kyrkan och doktorand i historisk teologi vid Cambridge University.
Inledande kommentar: Detta är en kort artikel jag skrev 2003 i en ungdomstidning i en rörelse i vilken just då en del ungdomar ställde sig frågor kring dop och omdop. Det är knappast nödvändigt, tror jag, att säga att om jag hade skrivit en text på detta tema idag hade den sett annorlunda ut. Jag och David Nyström har samtalat en del om dopet och då han föreslog att lägga ut texten på Teologiskt Forum tyckte jag det var en god idé. Förhoppningsvis kan texten utgöra ett litet startskott till ett samtal kring dopet exegetiskt, dogmatiskt, kyrkohistoriskt, och pastoralt. Texten är här mycket litet omarbetad med endast ett fåtal stilistiska och faktamässiga förändringar.
Olika dopsyn
Vi lever i tider då vi allt mer lär känna bröder och systrar i tron över samfundsgränserna. Detta leder till att vi ställs inför frågor på de områden där vi har olika bibeltolkningar och traditioner. En sådan fråga är den om barndop eller vuxendop. De som förespråkar vuxendop gör ofta detta utifrån ett ganska genomtänkt system. De menar att man i Nya testamentet enbart döper vuxna och att det inte finns några bevis för att man döpte barn. Man säger att dop i Nya testamentet enbart sker med dem som kommit till tro, att tron är en förutsättning för dopet. Dopet blir en bekännelsehandlig från din sida, något du gör som en bekräftelse på att du kommit till tro. Finns inte tron där är det inte ett dop, hur mycket vatten man än häller. Om någon är döpt som barn och under äldre år kommer till tro bland baptister så döper dessa ofta om sig. Detta kallas för omdop.
Vad är dopet?
Om vi vet vad dopet är kan vi också förstå vilka som har tillgång till det. I dopet blir vi delaktiga i Kristi död och uppståndelse (Rom 6:3–4, Kol 2:11–12). Detta gör att våra synder förlåts och vi får den Helige Ande som gåva (Apg 2:38). Vi inlemmas i Kristi kropp (1 Kor 12:13) och blir iklädda honom (Gal 3.27). Allt detta är ju något Gud gör. I dopet är det Gud som handlar, vi är passiva. Gud förenar oss med Kristus och hans verk och vi får del av allt det goda Kristus vunnit åt oss. Allting börjar med Guds verk, hans nåd. Gud genomför själv försoningen, fullständigt utan vår hjälp och vårt medgivande, sen får vi tro på detta. Guds handlande föregår vår tro. Som det var med Jesu verk, så är det med dopet som ju är kopplat till detta verk. Gud förenar nu oss med allt det Kristus har gjort, tron kan komma senare. Detta innebär inte att döpta automatiskt blir frälsta. Dopet behöver följas av tron. Katekesen säger: ”Dopets nåd slösas bort genom att de som är döpta inte låter den helige Ande arbeta med sig för en daglig bättring utan överger Guds ord och bönen, får lust till världen och samtycker till synden”. Jesus säger tydligt att tro på evangeliet + dop = frälsning, men utan tro blir man fördömd (Mark 16:16). Vi vet att tron är nödvändig för att en människa skall bli frälst. Att döpa barn är helt rätt men dopets gåvor behöver sen tas emot ”genom tron på Guds ord och löften” (Katekesen igen).
Sambandet mellan omskärelse och dop
Gud slöt ett förbund med Abraham (1 Mos 17). Omskärelsen var en del av detta. Barnen utelämnades inte i förbundet, utan omskars efter Guds befallning (inte flickorna, men de inräknades i förbundet i alla fall) på åttonde levnadsdagen. Så skulle det vara för all framtid med alla Abrahams efterkommande (1Mos 17:12). När vi tar emot Kristus ingår vi i Guds förbund. Men för oss är det inte längre fråga om omskärelse (Apg 15) utan om dop (Matt 28:19–20). Paulus gör en mycket stark jämförelse mellan dessa båda i Kol 2:11–12: ”I honom (Jesus) blev ni också omskurna, inte med människohand, utan med Kristi omskärelse, då ni avkläddes er syndiga natur och begravdes med honom genom dopet.” Klarare kan det inte sägas, dopet liknas vid omskärelsen. Som det var då, så är det nu, barnen räknas in i förbundet. (Vi lever i en tid som till stor del tänker i individer, Gud tänker ofta i familjer). När Gud slöt förbund med Abraham, skulle inte bara han, utan hela hans hus omskäras (1 Mos 17:10, 23). På exakt samma sätt är det i Nya Testamentet. När Lydia blir kristen, döps hela hennes hus (Apg 16:14–15), samma sak med fångvaktaren (Apg 16: 30–34) och Stefanus (1 Kor 1:16). Kan vi då veta att det fanns barn i dessa hus? Nej, men vi har sett att tanken i bibeln är att alla i familjen räknas in, även om de bara är 8 dagar gamla. Poängen är att hela huset döps. Åldrarna på barnen behandlas inte, för det är oväsentligt. Att det är mest vuxna som döps i Nya Testamentet är självklart, det var en pionjärmissionssituation och apostlarna döpte bara barn till troende föräldrar. Men om mina föräldrar inte tror då, räknas mitt dop ändå? Absolut! Ett dop är ett dop och kan inte bli något annat oavsett om föräldrarna inte tror. Poängen här är att förbundet även gäller små barn.
Kyrkohistoriska bevis för barndop
Under de första 1500 åren av kyrkohistorien är det ingen som tekniskt sett vänder sig mot tanken att döpa barn. Jesus säger: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, Guds rike tillhör sådana som de” (Mark 10:14). Den tidiga kyrkan tolkade detta som en anvisning att döpa barn eftersom ”den som inte blir född av vatten och ande (Joh 3:5, vilket syftar på dopet) kan inte komma in i Guds rike”. Om barnen skall in i Guds rike måste de ju få del av vad Jesus har gjort och då måste de ju döpas. Ibland var man dock praktiskt emot barndop, Tertullianus (tidigt 200-tal) tyckte att det lade för stort ansvar på faddrarna, som på den tiden redan hade ett tungt ansvar. Andra ville vänta med att döpas för att de var rädda för att synda efter att de döpts. Ingen ansåg dock att det var fel att döpa barn, bara oförnuftigt. Det finns många vittnen på att barn döptes under kyrkohistoriens början (de flesta från 3-400talet). Origenes, som levde i början av 200-talet, säger att kyrkan har ”från apostlarna tagit emot traditionen att även döpa barn”.
Baptister säger ofta att kyrkan förföll snabbt efter apostlarnas död och att man felaktigt började döpa barn. Om det var så, borde det ha gett upphov till protesterande röster. Strider fanns det gott om kring olika frågor, men det finns inte ett enda spår som antyder att apostlarnas kyrka inte döpte barn, men senare har gått fel och börjat göra det. Det är inte förrän på 1500 talet de så kallade anabaptisterna slutar döpa sina barn. Kyrkohistorien innan dess är nästan entydig, barn får döpas.
Konsekvenser av dopet
Det kanske finns någon som läser detta som döpts som barn men vuxit upp till ett liv utan Gud och nu kommit till tro. Kanske tänker du att du behöver döpas igen, för du har gjort så mycket dumt sen du döptes och nu har du verkligen fått ett nytt liv med Jesus och vill lägga det gamla bakom dig. Döp inte om dig! Ditt dop gäller. Du behöver döpas om lika lite som Kristus behöver dö på nytt bara för att vi syndar. Jesus dog en gång för alla för våra synder och vi döps en gång för alla till den döden och uppståndelsen. Därför talar Bibeln om ett dop (Ef 4:5), och det finns inget som helst behov av mer. Att döpa om sig är lika fel som att tro att Jesus behöver dö en gång till för dina synder.
Ditt dop gäller. Det är en objektiv grund för din tro, något som Gud har gjort. Intressantare är då att du lägger krutet på att leva i ditt dop. Låt dig uppfyllas av Helig Ande. Med Kristus har du dött från synden – lev nu för Gud! Frambär din kropp som ett levande offer till Gud! Vandra i Ande och du kommer inte göra vad köttet begär. Det finns ett liv för dig med Gud som övergår allt vad du någonsin kan drömma om. Lev det livet med honom! Lev i ditt dop!
Jag instämmer i det mesta som skriv gällande barndopet (är fortfarande SVK:are men sannolikt inte länge till)… Så länge barndopet praktiseras i en levande kyrkan är det ok; även om detta inte faller biblicisterna i smaken…
Frågan är dock om Svenska Kyrkan är en sådan levande kyrka.. Bland de präster och kandidater som jag har trättat har jag mött en överpneumatiserad syn på dopet som i det närmaste slår över i magi… Dopet blir liksom ett evig stämpel på Guds nåd (oavsett livsföring eller avgörande)…
Det nytestamentliga dopet kan aldrig hamna i detta dike eftersom detta i grund och botten är ett dop efter ett avgörande… “Den som inte blir född av vatten och ande” kommer inte in i Guds rike (fritt parafraserad)… samt den paulinska utsagan:
“Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet”. (Rom 6:4 S00)
Dopet avser tveklöst den kognitivt medvetna människan och den i tro avgjorda människan…
Magnus
Visst, genom dopet får du del av Jesu död och uppståndelse, men genom tron blir du frälst. Dop och tro kan verka tillsammans, tro kan verka utan dop, men dop kan aldrig verka utan tro.
Dopet har ingen som helst verkan förrän du bekänner dig till kristus. Alla som omskars under gamla förbundet kom inte till himlen (tillhörde inte mitt folk), men folk som inte omskars tillhörde Israel, pga deras tro.
Menar du på fullaste allvar att ett spädbarn tar emot den helige ande genom dopet, åtta dagar gammal? Är det tungotal man hör då innan de lärt sig svenska? Själv tog jag emot den helige ande när jag döpte mig, men jag var tio år. Tron och dopet samverkade.
Om du nu är av samma åsikt David så är du ute och cyklar :-)
Jag kan för mitt liv inte begripa varför detta ska behöva diskuteras inom frikyrkor idag. Men jag vet, jag är färgad av min uppväxt inom pingst på en liten ort där det en gång fanns en missionsskyrka men de som ville ha vuxendop och andedop bröt sig ur på -20-30 talet.
Striderna sitter i mina gener trots att inte ens min pappa var född då.
Hej Samuel, och kul att du ger dig in i samtalet.
En av anledningarna till att jag och Johannes har fört långa samtal om dopet är just att vi inte är helt överens i frågan. Däremot erkänner jag villigt att jag under senare år har omvärderat min tidigare mer negativa syn på barndopet. Jag tror mig ha börjat förstå och acceptera en del av argumenten för barndop, samtidigt som jag inte längre rakt av köper en del av de baptistiska motargumenten. Men än så länge är jag baptist, och jag tror mig kunna ge bra skäl för min tro. Jag försöker dock att inte ha prestige i detta, utan målet är att alltid vara villig att omvärdera min teologi i takt med att kunskap och förståelse ökar. Troligen kommer jag med ett svar till Johannes längre fram, kanske i form av ett nytt inlägg, men just nu har jag inte tid (har just flyttat hem till Sverige, bl.a.).
Däremot håller jag inte alls med dig om att dessa frågor inte behöver diskuteras. Dopet är en av de mest centrala kristna frågorna, och dessutom en fråga som skapat väldiga sår och splittringar inom kristenheten under hundratals år. Menar du verkligen att vi inte har något att samtala om här? Är det bättre att låsa fast oss i våra av generationer nedärvda stridigheter än att sitta ned, bena ur problemen, och försöka förstå varandras utgångspunkter?
Nej det var inte riktigt så jag menade. Jag uttryckte mig lite klumpigt. Kritiken var inte riktad mot ett teologiskt forum som detta, här är rätta platsen för dylika samtal. Jag syftade på några exempel där man börjar diskutera en tillbakagång till barndop. För mig är det helt främmande. För mig är det att gå tillbaka till något sämre, något förlegat.
Absolut ska församlingarna vara engagerade i diskussioner kring dopets betydelse men huruvida vi ska praktisera barndop eller vuxendop anser jag frågan avgjord.
Samuel: ok, då är jag mer med på vad du menar…
Det som du säger här är bara trams.
“Under de första 1500 åren av kyrkohistorien är det ingen som tekniskt sett vänder sig mot tanken att döpa barn. Jesus säger: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, Guds rike tillhör sådana som de” (Mark 10:14). Den tidiga kyrkan tolkade detta som en anvisning att döpa barn eftersom ”den som inte blir född av vatten och …”
Barndopet nämns överhuvudtaget inte i Bibeln, inte ens bland de sk apostoliska fäderna under andra århundrandet. Först någongång efter¨år 220 e Kr. börjas det diskuteras huruvida barn bör döpas. Och då handlar det om uppväxande barn från 6-årsålden.
Om man tänker efter vilka de logiska konsekvenserna blir av barndop förstår man att det handlar om förförelse av stora mått.
# ingen omvändelse
# ingen tro
# ingen frälsningsvisshet
# inget dop i Den Helige Ande
Att det ändå finns fina och goda kristna trots barndopet är mer än ett undantag. Det är en gåta.
Samuel: Du skriver: “Menar du på fullaste allvar att ett spädbarn tar emot den helige ande genom dopet, åtta dagar gammal?”
Mkt kort svarat: Ja. Jag tror att barn som döps till Kristus förenas med honom, med hans död, uppståndelse och med hans liv. Är det ens tänkbart att vara i Kristus och inte få del av den Ande han mottagit och gett till sin kyrka? Att barn fylls av Anden borde inte förvåna, Johannes Döparen blev uppfylld av Anden redan i moderlivet. Att givandet av Anden kopplas till dopet är inte konstigt, bla texten från Titus brevet pekar i den riktningen:
“Men när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig – och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden. Genom Jesus Kristus, vår frälsare, har han låtit Anden strömma över oss, för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv.”
Sen kan man alltid diskutera förhållandet mellan dopet och Andedopet, vilket redan i Apostlagärningarna inte är helt enkelt. I kyrkans tidiga historia bidrog ju detta till en dubbel rit: dop men efterföljande smörjelse (som överlevt i våran konfirmation). Nya Testamentet verkar räkna med ett kontinuerligt uppfyllande av Anden. Texten från Titus skulle också kunna peka i den riktningen: Dopet förnyar genom Anden. Men Anden har också strömmat över oss genom Jesus Kristus, genom honom som person–inte direkt kopplat till en viss händelse, ngt som ju kan pågå genom livet.
Torbjörn: Jag tror du missförstår min argumentation lite. Jag skrev att det inte är någon som “tekniskt sett vänder sig mot tanken att döpa barn” under de första 1500 åren av kyrkohistorien. Inte att de allra tidigaste färderna argumenterar direkt för barndop. Men varför skulle de argumentera för det om det var en självklarhet? Du säger att det var först “år 220 e Kr. börjas det diskuteras huruvida barn bör döpas.” Vad tänker du på då? (Tänker du på Tertullianus De Baptismo 18, så är det den text jag redan nämnt i texten).
Men en hel del vittnen från den tidiga kyrkan pekar i riktning att barndop var vanligt. Jag har redan nämnt Origenes citat. I ett annat ställe säger han att barn skall döpas för borttagandet av synder (Lukas Hom. 14). Justinus Martyren liknar dopet vid omskärelsen i sin Dialog med Trypho.
Cyprianus (+258) skrev till en biskop i Nord Afrika, Fidus, som menade att barn skulle döpas på 8:e dagen i linje med omskärelsen, att barn kunde döpas så fort de var födda:
“But in respect of the case of the infants, which you say ought not to be baptized within the second or third day after their birth, and that the law of ancient circumcision should be regarded, so that you think that one who is just born should not be baptized and sanctified within the eighth day, we all thought very differently in our council. For in this course which you thought was to be taken, no one agreed; but we all rather judge that the mercy and grace of God is not to be refused to any one born of man. For as the Lord says in His Gospel, “The Son of man is not come to destroy men’s lives, but to save them,” Luke 4:56 as far as we Can, We must strive that, if possible, no soul be lost. For what is wanting to him who has once been formed in the womb by the hand of God? To us, indeed, and to our eyes, according to the worldly course of days, they who are born appear to receive an increase. But whatever things are made by God, are completed by the majesty and work of God their Maker. Moreover, belief in divine Scripture declares to us, that among all, whether infants or those who are older, there is the same equality of the divine gift…” (osv, texten fortsätter diskutera dopet. See Ep. 58 [Letter to Fidus] 1.2-3).
Konciliet i Karatago 254 sa att ingen skall hindras att ta emot Guds dopet, allra minst barn och nyfödda. Ett senare koncilium i Nord Afrika, det 16e konciliet i Kartago 418 fördömde den som säger att “nyfödda barn inte behöver döpas” (Konciliet skall ses med bakgrund av den Pelagianska striden. Konciliet accepterade fullt ut Augustinus teologi i motsats till Caelestius teologi, vilken var Pelagius lärjunge).
Självklart finns det fler vittnesbörd. Det intressanta är om det finns någon som bedriver vad man kan kalla en baptistisk teologi i fornkyrkan. Jag utmanar dig därför att hitta en enda motståndare till barndopet (på baptistisk grund) under de 1500 första åren av kyrkohistorien, förutom Tertulllianus, vilkens invändiningar jag redan nämnt i texten ovan.
Sedan vill jag kort nämna att jag inte alls förstår vad du talar om när du säger att barndopet leder till ingen omvändelse, ingen tro, ingen frälsningsvisshet, och inget dop i Den Helige Ande.
DET FATTAS EN DEL LOGIK.
Det fattas en hel del logik i dina påståenden.
Ta tex.
“Men varför skulle de argumentera för det om det var en självklarhet? ”
Hur kan du påstå att en sak var en självklarhet då det inte alls omnäms i Bibeln. Blir en sak en självklarhet för att miliontals människor tror så. Milioner tror på återfödelsen…
Ingen särskild akademisk tanke.
En logisk kullerbytta.
Hela Jesu och Pauli undervisning handlar om
1. En personlig tro
2. En personlig bekännelse som leder till:
3. En personlig frälsning.
Hela stadskyrkoide´n med att utplåna skillnaderna mellan troende och icke troende har sitt uttryck i barndopet.
Alla döps och blir Guds barn.
Dopet blir något magiskt, rituellt och därför hedniskt istället för ett personlig bekräftelse och ställningstagande för en tro som man har med MUNNEN bekännt. Rom 10: 10
Och kom inte och kalla spädbarnsskrik för bekännelse.
Det skulle i så fall vara protest mot löjligheten att döpa barn…
I den Lutherska och katolska kyrkan med nöddopet och annat trams har dopet blivit något som Gud aldrig avsett att det skulle vara.
Dopet är inte omvändelse och frälsning och
Frälsningen är inte dop.
Sedan kommer ett annat påstående:
“Jag utmanar dig därför att hitta en enda motståndare till barndopet (på baptistisk grund) under de 1500 första åren av kyrkohistorien, förutom Tertulllianus…”
Detta påstådende här är inget annat än ett villospår för att fördunkla Bibelns tydliga lära. Man börjar villa av mot kyrkofäderna. Och hoppas att finna tröst…
Inte räknas Pingströrelsens lära ( störst ) som nonsens för att Pingsten och de andliga gåvorna inte uppmålades tydligt förrän i början på förra seklet.
Baptismen lära hade långt tidigare än 1500- talet tydliggjorts men Påven och hans hantlangare brände inte enbart upp troendedöparna utan med förkärlek även deras skrifter.
Jag tycker inte denna fråga är viktig men vill ändå komma med något att fundera över.
Monatister, dåtidens pingstvänner ( som Tertulliandus år 207 anslöt sig till ) och donatister och novatianer fodrade omdop av sådana som lämnade de gamla församlingarna och anslöt sig till dem. Detta sätt att döpa om sig blev till sist belagt med dödsstraff av kejsar Honorius.
Den hyllade kyrkofaden Agustinius var inget annat än en mördare som satte denna ideologi på pränt.
Frågan är hur ett sådan helflängd bibeltolkning: Bibelordet om att “nödga människorna att komma in i bröllopsalen” skulle kunna användas till våld och dödsstraff mot döpare. Ännu mer konstigt är att även Luther tog upp den tolkningen i det att han satte sin signatur under det sk. kättardopet.
Om Cyprianus (+258) finns också en del mindre bra att säga, men det vill jag inte göra då han dog martyrdöden.
Nej, får jag föreslå att det forskas lite mer om de iroskotska bröderna som gick ut 12 och 12 och evangeliserade ( skandinavien ? )
Det vore mer intressant istället för att vränga det som är rakt och tydligt.
Ang. dopet i den ortodoxa traditionen (tillhör Koptisk-ortodoxa kyrkan):
I ortodoxa kyrkan finns sju mysterier (sakrament): dopet, myronsmörjelse, bikten, kommunion(nattvarden), äktenskapet, ordination (biskopar, präster, diakoner) och sjukas smörjelse. Dessa mysterier ses som en helhet, har biblisk bakgrund och följer den heliga traditionen.
Vid barndop ses föräldrars tro som en förebild för barnet, och prästen ber föräldrarna att ljudligt och på barnets vägnar avsäga sig djävulen och bekänna Kristus. Direkt efter dopet sker myronsmörjelsen då prästen smörjer barnet med helig olja. Denna smörjelse motsvarar konfirmationen och ses också som det ögonblick som Den Helige Ande ges som gåva. För att dessa mysterier enligt ortodox tradition ska ses som giltiga ska prästen vara ortodoxt vigd, och utan att vara exkommunicerad av sin biskop.
Om äldre kyrkofäder.
Så långt det går att spåra källorna varit praxis att barn döps, om föräldrarna tar ansvaret för den kristna fostran. Bibeln vittnar väldigt tydligt om denna praxis, där ”hus” står för hela familjen. Se Apg 2:17ff, 38f; 11:14; 16:15, 33; 18:8; 1 Kor 1:16 och Kol 2:11f. Jämför med 1 Tim 3:4, där ”hus” inkluderar barn. Jämför även med samtida St IGNATIOS Brev till smyrnierna 13:1; ”Jag hälsar brödernas hus med hustrur och barn…”.
Se också St Polykarpos som med största sannolikhet döptes år 68, enligt Polykarpos martyrium 9:3. Vidare se St Irenaeus Adversus Haereses 2:22:4 (J201), St Hippolytes; ”döp först barnen…” i Den apostoliska traditionen, 21:1; Tertullianus Om dopet 18 och inskriptioner på barngravar. Allt detta är från före 250.
Barndop var det naturliga i urkyrkan. Baptismen fanns inte då, utan dök upp runt år 1550…
Hälsar en gammal EFK:are…
AG
Du gör en höna av en fjäder då du påstår:
-”hus” inkluderar barn-
Att normalt funtade människor kan bygga en “lära” helt skild från logikens slutsater av TRO – BEKÄNNELSE – DOP utav så få antydningar skulle sådan lära idag genast drabbas av Påvens banbulla.
Som sagt alla som påstår att man kan hitta på en ny lära bara för att det står hela hans hus ( eg inkluderande tjänare och slavar ) gör
EN HÖNA AV EN FJÄDER.
En sådan logik skulle aldrig accepteras i en domstol.
Det finns påståenden i ovanstående huvudinlägg av Johannes Börjesson, som saknar förankring i skriften. Jag kommenterar några av dem nedan.
……..
“Detta kallas omdop”
- Det är den som har en Luthersk syn som talar om troendedopet, på det viset.
Min mening är att det knappast kan vara fråga om ett “omdop”, om man inte döpt sig på det sätt som Nya Testamentet undervisar om.
………
“Finns inte tron där är det inte ett dop, hur mycket vatten man än häller.”
- Vad är det som gör ett dop till ett dop?
Den Etiopiske hovmannen frågar Filippus: Här finns vatten, är det något som hindrar att jag blir döpt?
Filippus svarar: Om du tror av hela ditt hjärta, så kan det ske. Hovmannen bekänner: Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son. (Apg 7:37)
Bekännelsen är viktig, för initiationsriten.
Luther var övertygad om att tron måste finnas vid dopet. Luther är tydlig: Ingen blir frälst på en i framtiden förutsatt tro, inte heller på någon annans, föräldrarnas eller kyrkans tro. En människa blir i dopet frälst genom det egna personliga mottagandet av evangelium.
…….
Sambandet omskärelse och dop.
- Villkoren för medlemskap i Guds församling är
annorlunda än medlemskap i den nationella förbundsförsamlingen Israel.
Paulus säger uttryckligen att under det nya förbundet sker omskärelsen i hjärtat, det vill säga genom tron. (Rom 2:29; 9:6)
Det innebär att tron kom före omskärelsen. Det är utifrån den insikten som Kol 2:1–11, skall tolkas.
Medlemskap i Kristi kropp är baserad på en inre andlig verklighet.
……..
Dop av hela hus.
- De fem bibelställen som vi har om husdop klargör tydligt att INGA spädbarn döptes. Det framgår vid en noggrann läsning av de fem texterna.
Skälet till att inga spädbarn döptes, har delvis angetts i huvudinlägget ovan: Det var en pionjärsituation.
Det finns inte heller några arkeologiska fynd som indikerar att de första kristna skulle ha döpt små barn.
Barndopet har sina rötter i Nordafrika på 250-talet. Teologin antas på kyrkomötet som leds av Augustinus år 416. Barndopet är en nödvändig förutsättning för att majoriteten av innevånarna i ett land skall kunna betraktas som medlemmar i församlingen, och räknas som “kristna”. Dessvärre förde de oomvända hedningarna in många hedniska bruk i kyrkan, och förorsakade många svåra och långvariga kyrkostrider. Bibliska sanningar gick förlorade.
………
Hej alla. Jag skall nu försöka kommentera de inlägg som kommit in mellan jag har varit på semester, flyttat mm.
Torbjörn, du skrev 24 juli: ”Men varför skulle de argumentera för det om det var en självklarhet?”. Min mening är nog lite slarvigt uttryckt. Vi argumenterar för mycket som är en självklarhet i våra kyrkor. Det jag menar är att frågan om barndop eller inte barndop verkar ha varit en ickefråga i den tidiga kyrkan. Vi har, vad jag vet, inga tidiga texter som vittnar om en strid om detta där kyrkan behövde försvara tanken på barndop. Jag tror å andra sidan att barndopet var en självklarhet redan på NT:s tid. Du skriver att barndopet ” inte alls omnämns i Bibeln”. Helt riktigt. Explicit nämns inte dop av barn i bibeln. Men jag är övertygad om att bibelns texter implicit vittnar om att så var fallet. Jag tror detta 1) främst utifrån vad dopet är, rent teologiskt. 2) vidare utifrån, som jag skriver i artikeln, det faktum att hela hus döptes.
Du menar att min utmaning ” att hitta en enda motståndare till barndopet (på baptistisk grund) under de 1500 första åren av kyrkohistorien, förutom Tertulllianus…” är ett villospår. Jag följer bara ditt eget resonemang att gå in i kyrkohistorien för att ge en argumentation för sin sak: Du skrev: ”Barndopet nämns överhuvudtaget inte i Bibeln, inte ens bland de sk apostoliska fäderna under andra århundradet. Först någon gång efter år 220 e Kr. börjas det diskuteras huruvida barn bör döpas. Och då handlar det om uppväxande barn från 6-årsåldern.” Är detta ditt resonemang också ett ”villospår” in på efterbiblisk mark bort från frågan om den bibliska läran? Varför kan du använda dig av kyrkohistoriska fakta för att belysa din teologiska hållning, men när jag gör det är det ett villospår? Precis–och jag menar verkligen ”precis”–som när du menar att barndopet först dyker upp i texterna på 200 talet och att detta är en bekräftelse på att kyrkan från apostlarna inte mottagit denna praxis, så menar jag att avsaknaden av tydligt uttryckt anti-pedobaptistisk teologi i baptistisk anda i kyrkan fram till 1500-talet är ett tecken på att den teologin inte är exakt överensstämmande med den tro och praxis apostlarna förkunnade. Jag menar inte att ta bort diskussionen från bibeln, bara att kyrkohistorien kan bli ett vittne för barndopsteologi.
Min fråga, om man känner till en enda motståndare till barndopet–på baptistisk grund–under de 1500 första åren av kyrkohistorien kvarstår.
Finns det belägg på att ”Påven och hans hantlangare” brände upp troendedöparnas skrifter innehållandes bevis för att Baptismen lära hade tydliggjorts långt tidigare än 1500-talet? Detta vet jag inget om. Kan du ge en referens till detta: dvs att de böcker som brändes innehöll bevis för baptismen från ”långt tidigare än 1500-talet”?
Augustinus förslag på behandlig av donatisterna är som du skriver inte särskilt trevlig. Att kalla honom mördare är att gå för långt (vi får inte glömma circumcelliones, see tex. http://www.jstor.org/stable/3160771?seq=1 för den som vill veta mer).
Hej Jonas.
Det finns flera belägg.
År 1170 lämnade Petrus Waldus sitt yrke och ägnade sig åt Guds verk, bla. var han med att genomförda en en bibelöversättning till franska. Jag vill inte säkert påstå att valdensarna kommer från hans namn, men säkert är att kristna från Piedmonts dalar ( norditalien )författade skrifter som ska finnas ännu idag. Dessa förkastade barndopet. Några påstår att ordet valdensare kommer från vallis (dal).
En annan intressant grej är att byggnadshyttorna som på 1100-talet och framåt var en slags religiös fristad för förföljda döpare. Dessa uppförde de stora katedralerna runt om i europa. Håller fn. på att studera äldre mureri och ser ett kristet inflytande tom. på 1700-talet att i svenska murarskråns författningar, tex att en del penningar skulle gå till de fattiga…
På 600-talet då det andliga katolska enväldet började bli totalitärt med barndop och andra vidskepligheter, tex prästernas särställning förföljdes döpare.
Paulicianernas framgångar från 650-talet förföljdes drastiskt och vi har endast kvar motståndarnas skrifter. Vi måste läsa mellan raderna och står det att de förkastade dopet så syftar det antagligen på just barndopet. Från 400- talet med Augustinius i spetsen hade det ju spridit sig överallt. Han var förmodligen andlig pappa till lagen som utfärdades att så väl vederdöparen och den som tagit vederdopet skulle avlivas.
Ett annat bevis är kyrkomötet i Mileve år 416 där följande beslut fattades: ” Var och en som förnekar att nyfödda barn skall döpas – Han vare förbannad”.
Ett starkt uttryck för att det fannns “riktiga” baptister tidigt.
Från Jesu dop och framåt har det funnits baptister, ibland som en liten bäck vid sidan om den katolska tron, ibland större.
Det är svårt att hävda att baptisterna var den egentliga Kyrkan. Ovanstående rader visar med all önskvärd tydlighet denna problematik.
Katolsk tro var den ursprungliga. Valdensare och andra frångick denna praxis i mycket. Att plocka små dogmatiska sanningskorn i alla heretiska rörelser- för att så få ihop sin kyrkosyn – ger inte en kontinuitet. Det blir svammel!
Barndop nämns inte i skriften, precis som treenighet, kanons omfång, Kristologi och Maria upptagelse (dock se Upp 11:19-12:5). Det gör inte dessa saker mindre sanna för det… Anabtistfundamentalismen förblir svårsåld! Veritas vincit omnia!
Man låter döpa sig för att visa att man har vänt om. Man lever inte i sitt dop utan man lever i sin tro på Gud och hans son Jesus messias.
Det är lögn att påstå att barndopet har något men bibelns ord att göra, så bort med det.
Vi är inte kallade att vara kompisar över samfundsgränserna för att andra (tex ofrälsta) skall bli imponerade utav hur snälla vi är mot varandra.
Vi är kallade att leva i helgelse, att inte ha några avgudar(tex visa vördnad för ikoner, fans till fotbollslag ) och att vittna för andra om frälsningen genom Jesu död.
Mycket bra sagt Lena.
Finns det verkligen sånna kvinnor ?
Eftersom detta med ”hus” har kommit upp flera gånger, tänkte jag ta upp det.
Formeln ”han och (hela) hans hus” är ganska vanlig i GT.
När Abraham tog ”sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta för pengar, alla av manligt kön bland hans husfolk, och skar bort deras förhud så som Gud hade sagt till honom” är det speciellt tydligt att pojkar som var 8 dagar gamla (v. 12) ingick bland ”alla som var födda i hans hus”.
När Farao inbjuder Josefs bröder att ”hämta sedan er far och ert husfolk (hebr.: ’Hushåll’) och kom hit till mig, så skall jag ge er det bästa som finns i Egyptens land” (1 Mos 45:18), så ingår ”små barn” (v.19) i de som hämtas och kommer med.
När ”Elkana med hela sitt hus gav sig i väg för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer åt HERREN” (1 Sam 1:21) nämns Hanna och hennes icke avvanda son (Samuel) som undantag (v. 22), med andra ord: normalt hade de ingått i det som kallades ’hela Elkanas hus’.
När Ahimelek hotas till livet av Saul: ” Du måste dö, Ahimelek, du och hela din fars hus” (1 Sam 22:16) ser vi senare att även småbarn ingår i begreppet ”hela din fars hus”: ”Invånarna i Nob, både män och kvinnor, barn och spädbarn, blev slagna av Saul med svärd.” (1 Sam 22:19).
När sen begreppet ”han/hon och hela hans/hennes hus” nämns i NT, vilket förekommer på flera ställen, är det bara rimligt att tro att barn också döptes, om de ingick i hushållet.
Apg 16 visar tydligt vilken roll familjledaren/fadern hade i att alla i hushållet växlade religion.
”Sedan förde han ut dem och frågade: “Ni herrar, vad skall jag (sing.) göra för att bli frälst (sing.)?” 31 De svarade: “Tro (sing.) på Herren Jesus så blir du frälst (sing.), du och din familj.” 32 Och de predikade Herrens ord för honom och för alla i hans familj. 33 Redan vid denna tid på natten tog fångvaktaren dem med sig och tvättade deras sår. Och han och de som hörde till hans familj döptes genast. 34 Sedan förde han dem upp till sin bostad och dukade ett bord, jublande glad över att han med hela sin familj hade kommit till tro på Gud.
Lydia, Apg 16, är ett liknade exempel.
Fanns det nu småbarn i dessa och andra hushåll? Det står inget om det, men det finns inget som hindrar det. Pauls och Silas hade inte mött fångvaktaren tidigare. När jordbävningen sker ”rusade in och föll skräckslagen ner inför Paulus och Silas. 30 Sedan förde han ut dem och frågade: “Ni herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?” ” Det intressanta ät här att Paulus och Silas svarar och ger ett mycket starkt löfte, utan att veta något om fångvaktarens familj: “Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj (ditt ‘hus’).” (v.31)
Jag tror det är rimiligast att tänka att detta med att att “alla i huset döps” är en övergripande princip: om det sen finns småbarn eller inte i ett hus eller annat, är underordnat. Självklart förväntades evangeliet splittra familjer (Matt 10:21), men detta gäller ju fr.a. vuxna individer.
Anders Gunnarsson: “Katolsk tro var den ursprungliga.”
- Nej, min vän! Man kan inte tala om katolsk tro förrän efter ett antal ekumeniska kyrkomöten. Men ser du Abraham som den förste katoliken, så hade naturligtvis apostlarna katolsk dopsyn. ;)
Det finns bara en sann källa som dopet kan ha kommit från och det är judendomen. Dopet är alltså ingen kristen uppfinning.
Det är hur dopet praktiserades under 1:a århundradets judendom som man kan förstå dess roll i den framväxande jesusrörelsen. Att det innehållsmässigt skiljer sig från det dop som praktiserades under andra templets judendom, betyder inte att dess plats och praxis var annorlunda.
Mvh
SÅ
Hej igen.
Måste nog säga att hela din logik och uppbyggnad av argument visar på ett gott exempel hur man INTE skall tolka, eller ska vi säga förstå Bibeln.
Även om det fanns en teoretisk möjlighet att spädbarn ingick fängelsechefens ( han verkar vara det ) hus återstår frågan;
HUR I ALL VÄRLDEN kan man göra en helt ny lära av detta?
All undervisning i tex. Romarbrevet går till stor del till spillo. De flesta resonemangskedjorna som belyser dopet blir helt meningslösa.
Sedan kan man även fråga sig avseende chefens ålder. När man blir en chef inom statlig förvaltning har många uppnått 50-årsåldern. Hur många har spädbarn i den åldern ?
Det är bara att konstatera att en kritisk och noggrann granskning av NT:s texter vad de egentligen säger verkar vara sällsynt.
Verkligen kul med dina kommentarer Torbjörn! Du ger dig aldrig:-)
Hade varit kul med lite med konstruktiv kritik: om nu min logik och uppbyggnad av argument visar på ett gott exempel hur man inte skall tolka, får du gärna visa vad i detta består.
Sen blir jag lite osäker på fångvaktaren. Jag vet inget om fångvaktare på den tiden, jag antar att det var ett romerskt fängelse eftersom Filippi var en romersk koloni och de var ditförda via stadens ledning. När du säger att man blir “chef inom statlig förvaltning” i 50-årsåldern, refererar du till dåtidens förhållande i romersk förvaltning eller menar du i överför bemärkelse från vid tids förhållande? Vore intressant att veta.
Föresten, jag blev nyfiken på hur du menar att barndopet skulle få stora delar av Romarbrevet att gå till spillo?
Allt gott!
Detta försvar för spädbarnsdop bygger på att kristendomen under postbiblisk tid blev en religion skild från judendom. Ingen av de troende under apostlarnas tid uppfattade att de hade en annan religion än judendom. Det var judendomens messiaslöften som fått sin uppfyllelse genom Jeshua från Nasaret, att det skulle innebära en ny religion som såg judendom som en motpol, var något som jag tror var helt främmande för apostlarna. Men när människor är inblandade går det inte alltid radrätt. :)
Dopet (tevilah) är en helt igenom judisk företeelse och dopet till Messias är ett konverteringsdop, inte bort från judendomen, utan inom judendomen till att bli en lärjunge till den i vars namn man döps. Därför sker alla dop i Apg i “Jesu Kristi namn”.
Vad dopet sedan innehållsmässigt innebär när det gäller dopet till Messias, utvecklar den lärde rabbinen Paulus för oss. Därför har Torbjörn S Larsson helt rätt när han säger att Romarbrevets undervisning inte kan appliceras på ett spädbarnsdop. Det är senare som dop av minderåriga barn kommer in i bilden när den messianska rörelsen nästan helt övertas i icke-judars händer efter bar Cochba upproret.
Undervisningen om dop (reningsdop i plural) tillhör grunderna i Messias lära (Hebr 6:1-2 tar upp sex olika saker som grunder i tron) och det innefattar också andra reningar som praktiseras av judar. Detta brev skrevs vad jag förstå i första hand till messianska judar. Kanske dags att börja förkunna grunderna i Messias lära! ;)
SÅ
Exakt, dopet måste förstås i sin judiska bakgrund med tevilah i mikvehs och Quamrans syn på desamme via Johannes döparen (proselytdopet är svårt att orda om då det inte finns direkta belägg för detta under Jesu tid, även om Mishna nämner att Hillel och Shammai diskuterade proselytdopet (se bla Pesahim 8.8)).
Men precis som du säger är den judiska bakgrunden viktig. Därför är det intressant att proselytdop inkluderade hela familjen, även barn och spädbarn. En central bild är ju hur hela Israels folk, även spädbarn, döptes till Moses genom röda havet—hela den kristan familjen blir nu döpt in i Jesu frälsningsgärning.
Tyvärr tror jag att försvar av troendedop har mer att göra med ett försvar av anabaptistisk teologi, medvetet eller omedvetet, än av en genuin förståelse av första århundradets judiska kontext.
SÅ, jag har tidigare sett dig argumentera för att man som en vanlig företelsene inom judendomen på den tiden döptes som lärjunge till en rabbi–i vars namn man döptes. Jag har dock aldrig sett dig hänvisa till en speciell källa. Jag hade varit mycket tacksam om du ville redovisa hur eller vart detta är belagt, självklart helst med en hänvisning till primärkällan.
Johannes Börjesson: “Men precis som du säger är den judiska bakgrunden viktig. Därför är det intressant att proselytdop inkluderade hela familjen, även barn och spädbarn.”
- Blandar du inte begrepppen nu när du jämför dop till Messias med en familjs konverering till judendomen idag. Vi ser inga exempel på familjer som döps i Apg, vad jag vet, det är bara enstaka personer som nämns. I Apg 8:12 nämns män och kvinnor eftersom ett spädbarn inte kan följa en Mästare. Kan det vara senare kyrklig lära som säger att dopet är det som frälsar och att små barn därför måste döpas så fort som möjligt, ev måste s k nöddop göras för svaga barn som riskerar att dö.
Vi ser av Johannes döparens verksamhet att han samlade lärjungar till sig av de som mottog ett dop till omvändelse. För att bli en lärjunge till Jeshua var dessa tvungna att döpa om sig till Messias. En jude döptes många gånger under sitt liv och av olika anledningar. Varje gång han skulle gå upp till templet. Man kan idag se utgrävningar av de mikvot som fanns vid ingången till templet på södra sidan.
Något annat som visar att en tevilah är en handling som visade att man övergått från en auktoritet till en annan, är det dop som den blivande bruden gör före en judisk vigsel, så sker även idag. Hon låter doppa ned sig helt naken med kvinnor som vittnen. Detta skall symbolisera att hon från denna stund övergår från att stå under sin fars auktoritet till att stå under sin mans auktoritet. Kanske något som dagens feministinfluerade kvinnor borde praktisera. :)
Jag menar att argument för späda barns dop, är argument utifrån en tyst bibel. :(
SÅ
Det är mycket luft i barndöparnas logik.
Unken luft.
Det fattas också en hel del hederlighet och logik i resonemangen.
Hur kan man med Bibeln som utgångspunkt förklara:
# Att döpa spädbarn
# Att utse fadderföräldrar
# Att begjuta istället för att nedsänka som talar om begravning och avläggande av den gamla människan.
# Den löjliga soppan med konfirmation i efterhand. ( obs jag har ingenting emot bibelundervisningen som har frälst och hjälpt många), nu talar vi om logiken i det hela.
# framför allt Romarbrevets, galaterbrevens och apostlagärningarnars undervisning om köttet, döden och äktenskapet och uppståndelsen som blir totalt obegriplig i relation till barndopet.
Nej, en värre inrotad villolära får man leta efter. Och frågan är om den inte förhärdar sina förespråkare för logiska argument likt mormonerna.
- Det är uppenbart att gamla lögner lever längst, på samma sätt som det självklara i att det är hönan som kom först och inte ägget.
Att med nit och flit göra sig till en trons försvarare helt och hållet att försvara sin kyrka och sitt samfund blir därmed viktigare än det enda pris som kan uppenbara Sanningens Ord: En fullständig överlåtelse till levande Gud, utan hänsyn till dogmer uppfunna av “kyrkan”. Att dessa dogmer i sitt fundament är ett tänjande av bibelordet intill bristningens gräns, med tillägg av utombibliska tolkningar, är lika uppenbart som tråkigt.
Det uppenbara visar sig främst i att alla försvarare av barndopets s.k. bibliska grund (de som hävdar att ägget kom före hönan) är strikt knutna till en av dessa avfallna kyrkor. Skötesynden blir då att försvara kyrkan på Sanningens bekostnad, och därigenom försvarar man även sig själv och sitt eget obrottsliga högmod.
Väl är att efterföljelse av sådana här bibelförvrängningar, om än av mkt gammalt dato, väl är förlåtliga när det sker i hjärtats oskuld. Och bättre är att de knappast vinner några proselyter bland dem som en gång mött Guds Andes förvandlande kraft.
Och, tyvärr lär denna vanföreställning bestå intill Jesu återkomst. Men den har ingen välsingnelse att förmedla, vilket framstår lika uppenbart genom människors handel och vandel. Jag tror rent av det skulle kunna göras jämförande statistik av det, om någon ansåg mödan värd.
Jag har läst Calvins kommentarer om barndopet.
Jag som reformert håller inte riktigt med varken Calvin eller Luther även om jag håller med dem i allt annat.
Josef,
Håller med dig helt.
Läser man tex Luthers postillor eller lyckas få tag i någonting från Calvin så har man ju fått tag i en skattkammare, fjärran från dagens ytliga predikanter…
Jag är ledsen om jag bumpar den här debatten så länge efter att den stannat av. Den har väckt en nyfikenhet hos mig och det är en fråga jag skulle vilja ha svar på. Jag har inte er teologiska kunskap och bevandring så frågan kan nog ses som tämligen barnslig. Ni verkar eniga om att dop utan tro inte har någon “verkan”. Vad har då barndopet för betydelse? Är det för att “ha det gjort” Den dagen man beslutar sig för att tro och följa Jesus ?
Hej Andreas
Du verkar ställa en ärlig fråga: “Vad har då barndopet för betydelse? “.
Jag vill svara så här: Precis som den muslimska tron är ett falsarium som ger hängivenhet och endräkt bland dem som tror. Men det är ett enormt stöd för den onde att hindra människor från att ta emot tron på den levande Kristus så är det med barndopet. Det ligger enorma välsignelser i att låta döpa sig efter man kommit till tro. Som hindras av inbillningen av att man är döpt i spädbarnsdopet.
Katolikerna och Sv. kyrkan har helt förstört sakramentenerna, dopet och nattvarden, lagt ett filter över välsignelserna så knappt nåt tränger igenom.
Du är rätt ute i din fråga Andreas. Jag brukar säga att dopet är som en present man får. Tron är öppnandet av denna present. Till att börja med kan man få hjälp med detta “öppnande” av sina föräldrar och faddrar.
Jag menar att de som har störst tro är barn och de som är som barn. Detta förutsätter förstås att någon förmedlar tron till dem.
Det viktiga är att vi döps inte när. Gud har förbundit kyrkan att döpa, inte sig själv vid att ta emot enbart de döpta.Därför blir de som inte tror fördömda, medan de som döps och tror blir räddade. Det är Jesus försoningsdöd och uppståndelse som räddar dem som tror. Dopet är ett verktyg för oss människor att ta detta till oss. Det ligger mycket gudomlig pedagogik i dopet och nattvarden.
Med detta sagt så vill jag också säga att vi faktisk tror att det händer något i dopet. Att Gud gör något. I diskussionen ovan togs inte den frågan upp, vilket var synd.
Baptister menar oftast att dopet är symboliskt, precis som nattvarden. Man tror inte att Gud använder fysiska medel för att förmedla sin nåd. Detta säger man är magi. Alla barndöparsamfund säger dock (förenklat)att eftersom Gud kunde använda Jesus från Nasaret, en människa av kött och blod, så kan han också använda bröd, vin och vatten för att förmedla sin nåd. (Katoliker och ortodoxa några fler element) Vi menar helt enkelt att det är skillnad på sakrament och magi.
Det finns inget som heter sakrament i Bibeln heter då ofta. Vi svarar, det finns inget som heter treenighet heller.
Vi barndöpare ser ingen anledning att vänta med att barnet ska få del av Guds nådemedel-dopvattnet.
Eftersom det krävs en viss mängd tro för att döpas som baptist (hur man nu avgör vad som är tillräckligt )så undrar jag hur man gör med dem som hela livet är “som barn” d.v.s. förståndshandikappade. Döper man en som är på en 6-årings nivå men är 36? Vore det då inte konsekvent att döpa även normalstörda 6-åringar?
Att minnas sitt dop är en stor tillgång, varför ta ifrån människor detta genom barndopet som endast föräldrar och andra minns ? Vad är skillnaden på döpta och odöpta små barn, tror du verkligen Gud ser skillnad på dem, jag kan inte se något försvar för barndopet om man nu inte verkligen tror att barnen kan gå förlorade om de dör eller blir av med någon speciell välsignelse utan att ha blivit begjutna.
Nej ta inte detta ifrån dem, låt dem få glädjen i det minnet, dopet är som ett bröllop och vem vill inte minnas sitt eget bröllop och att det var du som svarade ja, inte någon annan i ditt ställe.
Jag tvivlar på att barndöpare är så övertygade om nödvändigheten med just barndopet, isåfall har man nog praktiserat nöddop, sedan vore det oansvarigt att inte genast efter födelsen döpa barnet, ingen vet ju när en människa dör och om det händer något speciellt i själva barndopet så varför missunna barnen det ibland flera månader framåt ?
http://bibeltemplet.net/Dopet.html
Kära bröder & systrar,
När är man “vuxen” enligt ert sätt att tänka? Om man är barn när man är 8 dgr, 8 veckor, 8 månader, 8 år, hur är det då ok med ett s.k. “vuxendop” (även ibland kallat “troendedop”) av en 6-,7-,8-,9-,10-,11-,12-åring, som sker ibland oss ganska frekvent…?
Jag finner det lite sorgligt att läsa denna argumentation, både för och emot.
Jag finner det också mycket sorgligt att läsa detta illa dolda “förakt”, som genomsyrar en hel del av kommentarerna. Vem av er som låter detta “höras” i kommentarer av andras ord, tror sig mötas av applåder från Gud, den dagen vi står inför Honom?
Skulle det kunna tänkas att vi förhåller oss en smula ödmjukt till varandras tro, och visar varandra en smula respekt? Och inte bara tar brännbollsträt och klipper till i “huvet” på den, vars tro vi inte delar helt (i kärlek, naturligtvis… av omsorg om den stackare, som så uppenbart gått vilse…)
Till sist:
Om nu någon troende förälder skulle låta döpa sitt barn (oavsett ålder), och denna “stackare” sedan som “vuxen” söker Gud och blir frälst, men inte låter döpa “om” sig, står det då en vaktmästare vid porten och säger: Sorry, men din frälsning räknas inte. Du missade att vuxendöpa (troendedöpa) dig, så dina 70 år, i det du trodde vara “Herrens tjänst”, är tyvärr bortslängda. Vänligen avlägsna dig härifrån. Nästa!
Gud med er!
(som jag hoppas Han är med mig…)
Mycket bra har sagts här av mera lärda män och kvinnor än jag. Jag måste ändå få peka på problemen i ett av argumenten för barndopet som inte skärskådats här ännu. Johannes Börjesson skriver: “Att det är mest vuxna som döps i Nya Testamentet är självklart, det var en pionjärmissionssituation”. Men även i urkyrkan föddes barn av kristna föräldrar och frågan ifall dessa skulle döpas måste ha uppstått. Ifall dop av barn var vanligt förekommande kan man förvänta sig att det tydligt skulle avspegla sig både i texterna och teologin kring dopet.
Men tvärtom ser vi att all undervisning om dopet förutsätter sinnesändring, något spädbarn varken kan eller behöver göra. Det enda stället jag hittat där dopet frikopplas helt från kravet på sinnesändring är det svårtydbara 1 kor 15:29 “Vad skall annars de göra som låter döpa sig för de dödas skull?”. Men det bibelstället har jag aldrig hört åberopas som argument för barndopet.