Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Detta är ett gästinlägg av Johannes Börjesson. Johannes är prästvigd i Svenska Kyrkan och doktorand i historisk teologi vid Cambridge University.

Inledande kommentar: Detta är en kort artikel jag skrev 2003 i en ungdomstidning i en rörelse i vilken just då en del ungdomar ställde sig frågor kring dop och omdop. Det är knappast nödvändigt, tror jag, att säga att om jag hade skrivit en text på detta tema idag hade den sett annorlunda ut. Jag och David Nyström har samtalat en del om dopet och då han föreslog att lägga ut texten på Teologiskt Forum tyckte jag det var en god idé. Förhoppningsvis kan texten utgöra ett litet startskott till ett samtal kring dopet exegetiskt, dogmatiskt, kyrkohistoriskt, och pastoralt. Texten är här mycket litet omarbetad med endast ett fåtal stilistiska och faktamässiga förändringar.

Olika dopsyn

Vi lever i tider då vi allt mer lär känna bröder och systrar i tron över samfundsgränserna. Detta leder till att vi ställs inför frågor på de områden där vi har olika bibeltolkningar och traditioner. En sådan fråga är den om barndop eller vuxendop. De som förespråkar vuxendop gör ofta detta utifrån ett ganska genomtänkt system. De menar att man i Nya testamentet enbart döper vuxna och att det inte finns några bevis för att man döpte barn. Man säger att dop i Nya testamentet enbart sker med dem som kommit till tro, att tron är en förutsättning för dopet. Dopet blir en bekännelsehandlig från din sida, något du gör som en bekräftelse på att du kommit till tro. Finns inte tron där är det inte ett dop, hur mycket vatten man än häller. Om någon är döpt som barn och under äldre år kommer till tro bland baptister så döper dessa ofta om sig. Detta kallas för omdop.

Vad är dopet?

Om vi vet vad dopet är kan vi också förstå vilka som har tillgång till det. I dopet blir vi delaktiga i Kristi död och uppståndelse (Rom 6:3–4, Kol 2:11–12). Detta gör att våra synder förlåts och vi får den Helige Ande som gåva (Apg 2:38). Vi inlemmas i Kristi kropp (1 Kor 12:13) och blir iklädda honom (Gal 3.27). Allt detta är ju något Gud gör. I dopet är det Gud som handlar, vi är passiva. Gud förenar oss med Kristus och hans verk och vi får del av allt det goda Kristus vunnit åt oss. Allting börjar med Guds verk, hans nåd. Gud genomför själv försoningen, fullständigt utan vår hjälp och vårt medgivande, sen får vi tro på detta. Guds handlande föregår vår tro. Som det var med Jesu verk, så är det med dopet som ju är kopplat till detta verk. Gud förenar nu oss med allt det Kristus har gjort, tron kan komma senare. Detta innebär inte att döpta automatiskt blir frälsta. Dopet behöver följas av tron. Katekesen säger: ”Dopets nåd slösas bort genom att de som är döpta inte låter den helige Ande arbeta med sig för en daglig bättring utan överger Guds ord och bönen, får lust till världen och samtycker till synden”. Jesus säger tydligt att tro på evangeliet + dop = frälsning, men utan tro blir man fördömd (Mark 16:16). Vi vet att tron är nödvändig för att en människa skall bli frälst. Att döpa barn är helt rätt men dopets gåvor behöver sen tas emot ”genom tron på Guds ord och löften” (Katekesen igen).

Sambandet mellan omskärelse och dop

Gud slöt ett förbund med Abraham (1 Mos 17). Omskärelsen var en del av detta. Barnen utelämnades inte i förbundet, utan omskars efter Guds befallning (inte flickorna, men de inräknades i förbundet i alla fall) på åttonde levnadsdagen. Så skulle det vara för all framtid med alla Abrahams efterkommande (1Mos 17:12). När vi tar emot Kristus ingår vi i Guds förbund. Men för oss är det inte längre fråga om omskärelse (Apg 15) utan om dop (Matt 28:19–20). Paulus gör en mycket stark jämförelse mellan dessa båda i Kol 2:11–12: ”I honom (Jesus) blev ni också omskurna, inte med människohand, utan med Kristi omskärelse, då ni avkläddes er syndiga natur och begravdes med honom genom dopet.” Klarare kan det inte sägas, dopet liknas vid omskärelsen. Som det var då, så är det nu, barnen räknas in i förbundet. (Vi lever i en tid som till stor del tänker i individer, Gud tänker ofta i familjer). När Gud slöt förbund med Abraham, skulle inte bara han, utan hela hans hus omskäras (1 Mos 17:10, 23). På exakt samma sätt är det i Nya Testamentet. När Lydia blir kristen, döps hela hennes hus (Apg 16:14–15), samma sak med fångvaktaren (Apg 16: 30–34) och Stefanus (1 Kor 1:16). Kan vi då veta att det fanns barn i dessa hus? Nej, men vi har sett att tanken i bibeln är att alla i familjen räknas in, även om de bara är 8 dagar gamla. Poängen är att hela huset döps. Åldrarna på barnen behandlas inte, för det är oväsentligt. Att det är mest vuxna som döps i Nya Testamentet är självklart, det var en pionjärmissionssituation och apostlarna döpte bara barn till troende föräldrar. Men om mina föräldrar inte tror då, räknas mitt dop ändå? Absolut! Ett dop är ett dop och kan inte bli något annat oavsett om föräldrarna inte tror. Poängen här är att förbundet även gäller små barn.

Kyrkohistoriska  bevis för barndop

Under de första 1500 åren av kyrkohistorien är det ingen som tekniskt sett vänder sig mot tanken att döpa barn. Jesus säger: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, Guds rike tillhör sådana som de” (Mark 10:14). Den tidiga kyrkan tolkade detta som en anvisning att döpa barn eftersom ”den som inte blir född av vatten och ande (Joh 3:5, vilket syftar på dopet) kan inte komma in i Guds rike”. Om barnen skall in i Guds rike måste de ju få del av vad Jesus har gjort och då måste de ju döpas. Ibland var man dock praktiskt emot barndop, Tertullianus (tidigt 200-tal) tyckte att det lade för stort ansvar på faddrarna, som på den tiden redan hade ett tungt ansvar. Andra ville vänta med att döpas för att de var rädda för att synda efter att de döpts. Ingen ansåg dock att det var fel att döpa barn, bara oförnuftigt. Det finns många vittnen på att barn döptes under kyrkohistoriens början (de flesta från 3-400talet). Origenes, som levde i början av 200-talet, säger att kyrkan har ”från apostlarna tagit emot traditionen att även döpa barn”.

Baptister säger ofta att kyrkan förföll snabbt efter apostlarnas död och att man felaktigt började döpa barn. Om det var så, borde det ha gett upphov till protesterande röster. Strider fanns det gott om kring olika frågor, men det finns inte ett enda spår som antyder att apostlarnas kyrka inte döpte barn, men senare har gått fel och börjat göra det. Det är inte förrän på 1500 talet de så kallade anabaptisterna slutar döpa sina barn. Kyrkohistorien innan dess är nästan entydig, barn får döpas.

Konsekvenser av dopet

Det kanske finns någon som läser detta som döpts som barn men vuxit upp till ett liv utan Gud och nu kommit till tro. Kanske tänker du att du behöver döpas igen, för du har gjort så mycket dumt sen du döptes och nu har du verkligen fått ett nytt liv med Jesus och vill lägga det gamla bakom dig. Döp inte om dig! Ditt dop gäller. Du behöver döpas om lika lite som Kristus behöver dö på nytt bara för att vi syndar. Jesus dog en gång för alla för våra synder och vi döps en gång för alla till den döden och uppståndelsen. Därför talar Bibeln om ett dop (Ef 4:5), och det finns inget som helst behov av mer. Att döpa om sig är lika fel som att tro att Jesus behöver dö en gång till för dina synder.
Ditt dop gäller. Det är en objektiv grund för din tro, något som Gud har gjort. Intressantare är då att du lägger krutet på att leva i ditt dop. Låt dig uppfyllas av Helig Ande. Med Kristus har du dött från synden – lev nu för Gud! Frambär din kropp som ett levande offer till Gud! Vandra i Ande och du kommer inte göra vad köttet begär. Det finns ett liv för dig med Gud som övergår allt vad du någonsin kan drömma om. Lev det livet med honom! Lev i ditt dop!

Från Edinburgh 1910 till Edinburgh 2010

Det här året så firas 100-års minnet av Världsmissionskonferensen, som hölls 14-23 juni 1910 i Edinburgh.  Att det blev just Edinburgh kanske beror på att landet producerade så många respekterade kyrkoledare som arbetade med mission, t.ex. Robert Moffat, Alexander Duff och David Livingstone, som alla var kända utöver världen. Denna konferens samlade mer än 1200 delegater från olika protestantiska missionsorganisationer och missionsstyrelser.  Villkoret för att kunna delta i konferensen var att missionsorganisationen stödde utländska missionärer och lade minimum 2000 pund årligen på mission. [1]Titeln på konferensen var ‘World Missionary Conference: to Consider Missionary Problems in Relation to the Non-Christian World’. Att det var en världsmissionskonferens må vara lite missvisande med tanke på att varken Romersk-katolikerna eller de Ortodoxa var närvarande officiellt. Däremot fanns det katolska  representanter närvarande som besökare. Annars var det bara Protestanter närvarande. Pingströrelsen som uppstod vid den här tiden hade inte heller några representanter närvarande.

Syftet med konferensen var bl.a. att diskutera problem som var relaterade till missionsarbetet.  Alla delegater hade europeiskt ursprung, förutom 17 inhemska delegater från olika missionsländer. Två av de ledande personerna under konferensen var John R. Mott (Amerikansk Metodist) samt Joe Oldham (Skotska kyrkan). Konferensen hade förberetts av flera kommissioner (8st), som hade diskuterat viktiga missionsfrågor vid den tiden. Forskningen och resultatet av konferensen ledde bl.a. till utformandet av den nya disciplinen ”missionsstudier”. Detta är en av de stora orsakerna till att Edinburgh 1910 idag 2010 uppmärksammas i kyrkliga sammanhang runt omkring i världen och att en ny missionskonferens i Edinburgh förberetts, till hundraårsminnet.

En annan orsak till uppmärksamheten av konferensen 1910 var den väckelseatmosfär som konferensen genererade. Det andliga liv som konferensen producerade gav smak för fortsättning. Bl.a. så ledde detta till grundandet av missionstidskriften International Review of Mission (s) och organisationen The International Missionary Council. (IMC)

En tredje orsak till att Edinburgh 1910 uppmärksammats 2010 är att konferensen hade några av de viktigaste kyrkoledarna vid tiden närvarande. Förutom samarbeten i teologi- och missionsutbildningar, så ledde konferensen till formerandet av ekumeniska samarbeten. Dessa olika grupper kom senare samman och formade WCC, World Council of Churches.[2]

För det fjärde, passionen för världsevangelisation som kom till uttryck i Edinburgh 1910, uppskattades även av evangelikala organisationer som hade valt att stå utanför den ekumeniska rörelsen, t.ex. World Evangelical Alliance (Världsevangeliska Alliansen) och Lausannerörelsen, såväl som mer konservativa grupper.

100-års-firandet av Edinburgh 1910 förenar människor på ett kreativt sätt och öppnar upp nya perspektiv på mission idag. Den grupp av teologer som samlas inför 2010 har som uppgift att reflektera över mission då och nu, och förmedla detta till kyrkorna så att tillämpning kan ske.

TEOLOGISKA SKIFTEN FRÅN 1910 TILL 2010

1910 så var missionsstudier i sin linda, men 2010 så kan man dra nytta av 100 års reflektion när det gäller missionsarbete. Vilka skillnader och förändringar kan man se. När man jämför, så kan man se ett antal viktiga punkter där stora förändringar har skett:

  1. 1. Språk: Från rike till Ande

Det har bl.a. konstaterats att det blivit en förändring i missionsspråket från tal om rike till tal om Ande. Detta är två olika typer av missionsvokabulär som även är parallellt i Nya Testamentet. Här kan man t.ex. se Matteus och Markus som betonar just talet om ”riket”, medan Johannes och Paulus föredrar talet om ”Anden”. Lukas kombinerar dem båda. Att man talade om riket 1910 är väl inte så konstigt med tanke på bakgrunden av koloniala riken styrda av kungar. I vår tid så är talet om Ande eller andlighet mer i linje med globaliseringens tidevarv där man mindre betonar statsgränser och snarare talar om globala flöden, global kommunikation och kulturella inflytanden. Det samtida intresset för Den Helige Andes part i missionen kan ses som en konsekvens av Missio Dei teologin. Gud är aktiv i missionen idag genom sin Ande. I populärt språk så kan man säga att mission har blivit: ”ta reda på var Den Helige Ande är verksam och anslut dig”.[3]

  1. 2. Från missionsorganisationer till kyrkor

Det har blivit ett skifte idag när det gäller genom vem som missionsarbetet bedrivs. Man har gått från missionssällskap och missionsorganisationer till kyrkor. ”The Primary centre of evangelism…,” hävdade den respekterade missiologen Leslie Newbigin ”is the local congregation.” [4] Detta blev en konsekvens, när missionärerna lämnade kolonierna. Kyrkans missionerande natur, som går tillbaka till Missio Dei, ändrade fokus. Kyrkan numera ”existerar för mission som eld existerar för branden”.[5]

Det här tänkandet har tagits ner på en nivå till, nämligen den lokala församlingen. Man brukar tala om ”den lokala församlingens missionerande natur”. Det reflekteras även i olika teologier om ”den missionerande kyrkan” eller ” den missionsformade kyrkan”(Missionshaped church). Detta är en positiv utveckling. Dock så finns faror. En fara är att utan missionsorganisationer som kontinuerligt påminner om den globala aspekten, så kan missionsuppdragen begränsas till lokala aktiviteter. Det blir ett provinsiellt tänkande.

  1. 3. Modell för Enhet: Från ett centralt styre till Flera center

En stor förändring har skett när det gäller styre/ledarskap för missionen. Edinburgh 1910 representerar starten för ett återvändande till kyrkomötes- strukturen när det gäller samarbetet mellan olika kyrkor, som kännetecknade den tidiga kyrkan. Det fanns röster även under denna konferens som hade önskat att alla kyrkofamiljer varit närvarande, vilket skulle senare gå i fullbordan igenom bildandet av WCC (World Council of Churches)[6]. Brian Stanley har gjort en intressant iakttagelse där han menar att det finns en påverkan från Edinburgh 1910 på 2:a Vatican Konciliet i denna aspekt.[7] Efter 2:a Vatican Konciliet, som hade deltagare även från andra kyrkliga traditioner, så har ju Katolska kyrkan just erkänt vikten av samtal och dialog med andra kristna traditioner. Vikten av fortgående samtal mellan olika kristna grupper från olika kontexter, kulturer och regioner är stor och nya vägar där man uttrycker enheten uppstår.

  1. 4. Från Universalism till Pluralism

Ett filosofiskt paradigmskifte kan man också se från 1910 till 2010. 1910 så var de europeiska kristna övertygade om Kristendomens överlägsenhet. Man var övertygad om att sanningen var uppenbarad endast i Kristendomen och att det egentligen inte fanns något att hitta eller veta av sanningshalt i främmande religioner och livsåskådningar. Modernismen var det härskande paradigmet. 2010, så är det dominerande kulturella inflytandet i samhället inte universalism, utan snarare pluralism. I postmodernismens tid, så är man skeptisk till stora berättelser och universella sanningar. Kristendomen är nu beskriven som en (av många) världsreligioner och alla är jämbördiga. Det är inte politiskt korrekt att hävda Kristendomens överhöghet. Dessutom så erkänner vi idag den stora mångfalden och diversifieringen inom Kristendomen. Teologiskt så är kristna idag mer öppna att lära från olika teologiska perspektiv. Idag är utmaningen att veta hur man vittnar om Kristus och proklamerar hans unika budskap i ett pluralistiskt samhälle.

  1. 5. Från kristnande till vittnande

Slutligen, så har ett skifte ägt rum när det gäller synen på evangelisation. Man har gått från kristnande av samhälle till vittnande. Fastän det fanns 1910 och framåt, starka tvivel på den kristna tron i det vidare modernistiska samhället, så fanns det ändå en allmän uppfattning att alla folk behöver en religion. De europeiska regeringarna uppmuntrade till missionsaktiviteter i sina kolonier så länge som de inhemska inte var fientligt inställda till det. Många missionärer tog denna möjlighet att ”ockupera” främmande länder med evangeliet, och uttrycket ”evangelization of the world in this generation” blev måttet för Edinburgh konferensen. Efter denna tid, så har vi haft vågor av sekularisering, där religionen ansågs dö ut. Idag i vår kontext, när Kristendomen måste bevisa sig värdig sitt budskap, så handlar det inte om världens kristnande, men snarare om att vittna om Jesus idag. Betoningen ligger inte på effektiva metoder för att fullborda världsevangelisationen, men på människors livsstil och kyrkornas trovärdighet som drar människor till Kristus.

Slutord

Edinburgh 1910 och Edinburgh 2010 representerar två olika världar och helt olika teologiska ramverk för att rättfärdiga kristen mission inom dem. Det finns många olikheter, men det finns också många likheter och paralleller mellan de två olika händelserna. I båda fallen så tror jag att kristna och kyrkorna har försökt att vara trofasta i sin kallelse att förmedla vad dom har tagit emot från vår Herre.

David Johansson


[1] Brian Stanley, The World Missionary Conference, Edinburgh 1910 (Grand Rapids, MI: Wm B. Eerdmans, 2009), pp. 91-131.

[2] Timothy Yates, Christian Mission in the Twentieth Century (Cambridge: CUP, 1994), pp. 21-33.

[3] Dr Rowan Williams, Archbishop of Canterbury quoted on the Fresh Expressions website (www.freshexpressions.org.uk), front page, Sept 2006.

[4] Lesslie Newbigin, A Word in Season: Perspectives on

Christian World Missions, Edinburgh: St Andrew Press &

Grand Rapids: Eerdmans, 1994, p. 156.

[5] Se David Bosch, “Transforming Mission: Paradigm Shifts in Theology of Mission”  för en utförlig utläggning av Missio Dei.

[6] Brian Stanley, The World Missionary Conference, Edinburgh 1910 (Grand Rapids, MI: Wm B. Eerdmans, 2009), pp. 91-131.

[7] Ibid. pp. 11-12.

Templet i Timna

”Ett evigt ingenmansland” är en passande beskrivning på ett område i Arabah, söder om Döda havet och 30 km norr om Elat. Platsen heter Timna och ligger vid korsvägen mellan två kontinenter (Asien och Afrika), gränsar till tre länder (Israel, Jordanien och Egypten) och är ett centrum för biblisk historia. Området är känt för dess uråldriga gruvdrift (man har hittat 3000 koppargruvor i området) och det kan ha varit härifrån som Salomo fick sin koppar, även om det idag inte finns några arkeologiska tecken på en hebreisk närvaro vid den tidpunkten.

Det finns mycket att nämna om denna ödsliga plats, men i den här artikeln kommer jag att begränsa mig till den tidsperiod då egyptierna bröt koppar, närmare bestämt Raamse epoken. Från sen bronsålder till tidig järnålder (1400–1200 f Kr) var Timna ockuperat av det faraoniska Egypten. Exploateringen av området skedde bl.a. med hjälp av de lokala stammarna som bestod av Midjaniterna och Amalekiterna. De flesta arkeologer och teologer tror att hebreerna var slavar i Egypten under den här perioden. Om så var fallet, kan man också antaga att även hebreer bröt koppar åt egyptierna i Timna. Ett sådant antagande får konsekvenser för de tidiga bibliska texternas historiska värde.

Under en noggrann genomförd översikt av Timnadalen 1966 lade arkeologerna märke till en svag kontur av en mur som tillhörde en konstruktion, byggd mot vad man idag populärt kallar Salomos pelare. Dessa enorma pelare, vackert formerade av långvarig erosion, ligger i den sydvästra delen av Timna, nästan i centrum av den antika gruvdriften. Byggnaden, som man hittade vid dessa pelare, visade sig ursprungligen vara ett Egyptiskt tempel där man tillbad den egyptiska gudinnan Hathor. Att man fann ett Egyptiskt tempel i Timna, där man tillbad Hathor, är egentligen inte så konstigt då Hathor bland annat var gruvdriftens gudinna. Ett annat intressant karaktärsdrag hos denna gudinna är att hon var en ko. Med hänsyn till den förmodade närvaron av hebreiska slavar under den där tiden vittnar detta om en koppling mellan Timna och 2 Moseboken.

I 2 Mos 32:2-4 kan vi notera att det hebreiska folket hade kunskap om att gjuta och forma en kalv utav guld (vilket kräver en ugn). Om man läser texten framstår Aron som en erfaren yrkesman i det här avseendet. Varifrån fick dom denna kunskap om inte från Timna då de som slavar bröt koppar åt Farao och smälte ner metallen för att skilja kopparen från stenen. Man kan än idag se tusenåriga gamla ugnar i Timna, vilket ger en aning om hur det var att slavarbeta under outhärdliga omständigheter.

Denna koppling mellan Timna och 2 Moseboken kan också förklara varför det var så lätt för det hebreiska folket att plötsligt börja dyrka en guldkalv istället för Herren. Man kan förundra sig över just detta fenomenet då Jahve tidigare hade gjort oerhörda under inför hebreernas åsyn och frigjort dem från det egyptiska oket. Gud hade gjort det solklart för hebreerna vem Han var, ändå var folket villiga att dyrka en guldkalv och proklamera: ”Detta är din Gud, Israel, han som har fört dig ut ur Egyptens land” (32:4). Situationen illustrerar den synergism som plågade Israels religion under stora delar av den gammlatestamentliga perioden, vad en renodlad monotestisk tro hade att kämpa emot. Men guldkalven kan också associeras till Hathor. I själva verket kan det ha varit mycket naturligt för det nyligen befriade Israel att redan vid Sinaiberget sammanblanda denna egyptiska avgud med Herren och proklamera denna mix som sin gud i en pressad situation – om det stämmer att de hade slavat under Hathors skugga i flera hundra år.

Anledning till att det är en ”guldkalv ” och inte Hathor som nämns i 2 Mos 32, beror säkerligen på de problem som israliterna hade med synergistisk religionsutövning. 2 Mos 32 var menat att fungera som en varningstext mot sådant avguderi, eftersom det var naturligt för Israel att redan tidigt som nation tillbe Herren på ett sätt som inte vara acceptabelt enligt Mose lag. Men om Hathor också finns med i bakgrunden, kan det vittna om att Moseböckerna är äldre än babyloniska fångenskapen på 500-talet f Kr. Timnatempel kan nämligen vara ett bevis på att dessa bibliska texter är mycket äldre än vad många bibelforskare anser att de är.

En tid efter det att de egyptiska aktiviteterna hade upphört i Timna (ca 1250 f Kr) återvände den lokala befolkning för ytterligare en period. Dessa människor måste ha varit midjaniterna eftersom det Egyptiska templet vid Salomos pelare blev omgjort till en midjanitisk helgedom. Midjaniterna hade vägrat acceptera den Egyptiska Hathor och hade därför rensat templet från dess avguderi genom att helt enkelt slänga ut de Egyptiska inventarierna, inklusive Hathor (vilket de förstörde ansiktet på), och staplat det bakom templet där arkeologerna fann det cirka 3800 år senare. Då vi fortfarande befinner oss på 1200-talet f Kr upptäcker vi här ännu en mycket intressant koppling till Moseböckerna.

Denna midjanitiska helgedom hade varit täckt av ett tält, eftersom man fann hålen efter tältpinnarna och en mängd röda och gula tyger. En annan upptäckt, vilket får anses vara den mest sensationella, var en kopparorm som troligen tillhörde midjaniterna. Denna kopparorm hittade man i helgedomens allra heligaste del (naos). Den var 12 cm lång med förgyllt huvud och två ögon och med en fint bearbetad kropp. Dessa två upptäckter får oss att tänka på tabernaklet i 2 Mos 25-31 och kopparormen i 4 Mos 21:4-9.

Det är möjligt att dessa midjaniter var kainéer (en midjanitisk klan eller stam) då de var de traditionella metallarbetarna i området. Moses svärfader Jetro var enligt 2 Mos 2:16-21; 3:1; 18:1 kallad ”prästen i Midjan” och ”midjaniten” i 4 Mos 10:29, men en ”kainéer” i Dom 1:16. Han var alltså en kainéer-midjanit, vars avkomlingar immigrerade till Juda öken, söder om Arad, dvs norr om Timna (Dom 1:6). Här finns ett märkligt sammanband eftersom Jetro var en präst (2 Mos 3:1) och Moses rådgivare (2 Mos 18:13-27).

Bibelforskning har försökt visa att den hebreiska religionen och gudssynen var starkt påverkad av kainéerna-midjaniterna på grund av tabernaklet i 2 Moseboken och kopparormen i 4 Moseboken. Det är inte svårt att komma fram till den slutsatsen med tanke på Timna Templet och Moses 40 år bland midjaniterna (2 Mos. 2:11-3:3) och Jetro som rådgivare till Mose. Men utifrån bibeltexterna är det svårt att styrka detta då det inte finns någon direkt antydan att Mose var påverkad av Jetro på detta vis. Tvärtom är det tydligt att Mose fick instruktionerna angående tabernaklet och kopparormen direkt från Gud.

Jetro hörde talas om vad Jahve hade gjort med Israel (2 Mos 18:1). Ryktet gjorde Jetro nyfiken så han besökte Mose, som berättade för honom allt som hade hänt Israel; då står det: ”Och Jetro fröjdade sig över allt det goda som Herren hade gjort mot Israel… Och Jetro sade: ‘Lovad vare Herren, som har räddat er ur egyptiernas hand och ur Faraos hand, Herren, som har räddat folket undan egyptiernas hand! NU VET JAG ATT HERREN ÄR STÖRRE ÄN ALLA ANDRA GUDAR…'” (vv 9-11). Efter detta frambar Jetro offer åt Jahve och deltog i en helig måltid inför Gud (v 12). Jetro var tydligen starkt imponerad av vad som hade hänt och något nytt uppenbarades för honom, att Jahve var större än alla andra gudar.

Jetro begav sig tillbaka till sitt land i 2 Mos 18:27. Kort därefter tog Mose emot budorden och föreskrifter från Gud. Men tydligen stannade en av Jetros söner, Hobab, kvar med Mose och Israels folk (4 Mos 10:29-32), då de behövde honom som guide i öknen. Alltså måste Hobab ha varit vittne till allt det som uppenbarades för Mose och Israel, inklusive tabernaklet och kopparormen. Den dag då Hobab kom tillbaka till sitt folk (vilket var hans önskemål enligt v 30) hade han mycket att förtälja, speciellt om Jahves uppenbarelse i tabernaklet och hur Han räddad Israel med en kopparorm.

Teorin att den hebreiska tron var starkt påverkad av midjaniterna behöver inte vara den enda tolkningen av de arkeologiska fynd man har gjort i Timna templet. Det motsatta kan vara mer troligt – midjaniterna blev starkt påverkade av den hebreiska tron och när detta folk kom till Timnatrakten, för att återuppta sitt traditionella hantverk (metallarbete), gjorde de om det Egyptiska templet till en helgedom som var mer passande för en Gud som var större än alla andra gudar. Därför förstörde och slängde man ut Hathor (i enligt med det första och andra budordet, 2 Mos 20:3-4) och byggde ett tabernakel över helgedomen med ett ”allra heligaste” där man placerade en kopparorm för att kanske påminna dem om Guds frälsande kraft, dock inte samma orm som omtalas i 4 Moseboken (se 2 Kung 18:4).

Oavsett slutsats, blir Timna ett starkt vittnesbörd om att det finns en historisk bakgrund till Moseböckerna. Templet i Timna talar om för oss att dessa texterna är äldre än vad bibelforskningen ibland anser att de är.

Bibliografi:

Rothenberg, Beno; Timna, Valley of the Biblical Copper Mines. London, Great Britain, 1972.

John Bright, A History of Israel, tredje utgåvan. SCM Press Ltd, London, Great Britain, 1981.

International Standard Bible Encyclopedia, fully revised, red. Geoffrey W. Bromiley. W. B. Eerdmans Publishing Company, Grand Rapids, Michigan, 1988.

För vidare läsning:

Rothenberg, Beno, The Egyptian Mining Temple at Timna, London Institute, 1988 (research in the 4e Arabah 1959-1984; v.1.)

I både den kristna och sekulära pressen har det diskuterats hur demonstranterna under klimatkonferensen i Köpenhamn har behandlats av polisen. På några kristna bloggar har det ifrågasatts om kristna skall överhuvudtaget vara engagerade i sådant. Detta inlägg är inte ämnat att ta ett politiskt ställningstagande om polisens agerande, men frågan om kristna skall ha ett klimatengagemang eller inte har jag funderat över. Bibelteologiskt ser jag faktiskt inga problem med att kristna deltar i demonstrationståg för ett bättre klimat eller på annat sätt lever på ett sådant sätt att vår miljö gynnas. Det borde faktiskt vara självklart.

Redan i den ursprungliga skapelseordningen (1 Mos 1–2) fick människan ett ansvar att ta hand om jorden. Ett av människans ansvarsområden under det jag benämner skapelseförbundet var nämligen arbetet. Någon behövdes för att bruka jorden (1 Mos 2:5–7), och när Gud hade skapat människan placerade han henne i Edens lustgård för odla och bevara den (1 Mos 2:15). Att människan skulle arbeta gav henne däremot inte rätten att exploatera och bedriva rovdrift. Istället skulle människan på ett klokt sätt förvalta jorden genom att arbeta för sitt uppehälle. Att ”odla” eller ”bruka” jorden innebär även att betjäna och sköta om den. Uppmaningen att ”vårda” eller ”bevara” jorden betyder i grundtexten ”att vaka” eller ”hålla vakt över något” för att det inte skall förstöras. Jorden är människans hem och dess frukter är en förutsättning för hennes existens. Tanken var inte att detta hem eller företag skulle drivas med vinstintressen till vilket pris som helst, utan jorden var ämnad att betjäna människan och människan skulle i sin tur betjäna den. Här har vi en viktig biblisk tanke som Gud vill skall genomsyra alla former av relationer, men synden har orsakat att andra intressen har kommit i vägen.

Att människan också beskrivs i 1 Mos 1:26–28 som skapad till Guds avbild påverkar också hennes förhållande till jorden. Kontexten visar att frasen ”till Guds avbild” refererar inte bara till en moralisk/andlig likhet och jämlikhet, utan också till funktion och roll. Det indikeras att människan skapades för att vara Guds representant på jorden – liksom ett barn representerar sina föräldrar. Således syftar “avbild” inte bara på den mänskliga naturen, utan också på människans sociala roll, bestående av man och kvinna. Denna roll innebär att människan inte är en autonom varelse som kan göra som hon vill, utan hon har ett ansvar att lägga under sig skapelsen på ett sådant sätt att Guds makt över jorden manifesteras med omsorg och rättvisa. Varför har då denna text istället blivit ett hot mot jordens resurser och överlevnad? För att människan som syndare inte alltid agerar utifrån vad som är Guds omsorg och rättvisa, hon agerar inte alltid som skapad till Guds avbild! (med en moralisk, andlig och jämlik utgångspunkt).

Men detta var ju innan syndafallet! Nu är situationen annorlunda och vi som kristna skall inte vara engagerade i sådant. Det är missionsbefallningen i Matt 28:19–20 som vi skall uppfylla. Denna förgängliga och syndiga jord och himmel skall ju brinna upp, bytas ut mot något nytt och oförgängligt! Så kan motargumenten lyda. Men som jag nämnde ovan kan Guds vilja, och de ansvarsuppgifter människan fick, förklaras som ett skapelseförbund. I Jer 31 och 33 är det förutsagda ”Nytt förbund” förankrat i detta skapelseförbund. För att summera ett ganska långt resonemang, så är skapelseförbundet Guds vilja från början till slut och ”Nytt förbund” det som Nya testamentet handlar om, som Gud genom Kristus Jesus har slutit med människan. Begreppet ”nytt” måste också i sitt bibliska sammanhang betyda ”förnyat”. Att ”nytt” har innebörden ”att byta ut” är ett synsätt som mer hör hemma i vårt västerländska slösarisamhälle.

Psalm 19:2–7 är en lovsång till Gud Skaparen, som inleds med orden: ”Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk.” Men om vi kristna fortsätter att leva på ett sådant sätt att harmonin, rytmen och skönheten i skapelsen rubbas och bryts ner, vad kan vi då peka på som vittnar om en god Gud? Hur vi lever våra liv i harmoni med det människan är satta att förvalta är en del av vittnesbördet om Kristus Jesus. Och det är här som missionsbefallningen kommer in i resonemanget.

Nu anser jag att kristna bör leva ett sunt miljöriktigt liv oavsett missionsbefallningen, av skäl jag redan har tagit upp ovan. Men eftersom Matt 28:19–20 talar om vad det kristna uppdraget är bör det tas på allvar. Befallningen i denna text säger inte exakt hur uppdraget skall utföras, förutom att vi skall gå ut och göra alla till Kristi lärjungar. Men om kristna har en arrogant inställning till jordens klimat och därmed till de villkor som gäller för ett rättvist liv för alla, kommer detta uppdrag att misslyckas. Vi lever i en tid när inställningen till klimatfrågor mer än någonsin är en förtroendefråga. Tar inte kristna klimathotet på allvar, blir det väsentligt svårare att argumentera för varför omvärlden bör ta till sig det kristna budskapet.

Arkeologi i Israel är ett dammigt, varmt och obekvämt företag. För många som har prövat på har ryggvärk, törst och smuts fått en ny och fördjupad mening. Ofta vill den stora upptäckten inte infinna sig, utan istället får man nöja sig med benbitar av husdjur, kolbitar från forntida eldstäder och tonvis med lerskärvor, som man efter dagen slut ändå slänger eftersom de inte kastade något nytt ljus över det man försöker förstå.

Arkeologi i Israel består till stor del av små detaljer som förhoppningsvis kan fogas samman och ge en beskrivande bild av Bibelns länder och folk. Många gånger ger utgrävningarna en djupare förståelse av Bibelns innehåll, men lika många gånger skapas också nya frågor.

Men då och då hittar arkeologerna något stort, som hjälper oss att komma närmare Bibelns värld och förstummar en tvivlande omvärld då dess trovärdighet bekräftas. För det mesta sker det helt odramatiskt, men slumpen kan ibland slå till då man minst anar det, och det hela utvecklas till ett riktigt klassiskt äventyr. Den här artikeln handlar om en sådan händelse.

En tidig klarblå aprilmorgon, 1969, var Jim Fleming tidigt uppe. Han studerade biblisk arkeologi vid American Institute of Holy Land Studies i Jerusalem, och den här speciella vårmorgonen var perfekt för att undersöka Gamla stadens mur och portar. Morgonsolen hade just krupit över Olivberget, luften var frisk och klar efter en ovanligt regnig natt.

Med kameran över axeln, begav han sig till utsidan av Gamla stadens östra mur och följde den genom muslimska kyrkogården mot Gyllene porten (se bilden ovan), målet för hans morgonpromenad. Föga anade han, när han andades in vårluften, att han inom loppet av några minuter skulle befinna sig knädjut i människoben.

Den stängda porten
Gyllene porten är utan tvekan en av de vackraste av Gamla stadens åtta portar. Idag är de två bågformiga valven igenmurade och dess tystnad står i skarp kontrast med de livliga och högljudda aktiviteterna vid Jaffaporten i väst och Damaskusporten i norr.

Forskarna vet inte riktigt när porten stängdes. Det kan ha stängts av säkerhetsskäl under olika konflikter mellan araberna och korsfararna (1000-1200 talet). Eller den kan ha blivit stängd av de osmanska turkarna efter det att Suleiman den store återuppbyggde Jerusalems murar mellan år 1539 och 1542.

Portens bibliska anknytning (Sak 14:4-5; Joel 2:30-31; 3) kan också vara anledningen till att den är stängd.

Den slutliga domen och den judiska, kristna och muslimska traditionen angående Messias återkomst är sammankopplad med porten. Under medeltiden var den en plats där judarna kom för att bedja, som de gör vid klagomuren idag. Kristna har alltid associerat Gyllene porten med palmsöndagen (Luk 19:37; Mark 11:11; Joh 12:12-19) och Kristi andra tillkommelse. Muslimer vill bli begravda nära den eftersom Koranen nämner den i samband med Allahs sista dom. Under århundraden av politiska omvälvningar har den judiska och kristna närvaron minskat medan den muslimska kyrkogården växt längst den östra muren ända fram till portens portaler.

Dessa profetiska och apokalyptiska associationer har förändrat utseendet på Kidrondalen utanför Gyllene porten. På Olivbergets sluttningar finns judiska, kristna och muslimska kyrkogårdar. Den judiska kyrkogården, den äldsta i världen som fortfarande är i bruk, täcker dalens västra sluttning. Den kristna kyrkogården ligger djupt inne i en vägg på botten av dalen. Den muslimska kyrkogården täcker sluttningen fram till Gyllene porten. I århundraden har anhängare av dessa tre religioner önskat bli begravda så nära porten och Olivberget som möjligt. De tusentals gravar som täcker ”Domens dal” (Joel 3:14) vittnar om de dödas tro och deras väntan att på domens dag uppstå från det döda.

Föll rakt ner
Det var antagligen med allt detta i tankarna som Jim Fleming närmade sig porten från utsidan den där tidiga vårmorgonen 1969. När han la sig på knä framför Gyllene porten för att ta några foton fylldes han av dessa mystiska och vackra tankar och la märke till hur porten glänste i den tidiga vårsolen, redo att förtälja alla sina hemligheter. Omedvetet började hans fötter sakta sjunka ner i den muslimska kyrkogårdens leriga jord, fortfarande mjuk efter nattens kraftiga regn som ännu inte hade avdunstat. Plötsligt gav marken vika under honom och något som kan liknas vid ett mindre jordskred drog ner honom i underjorden. Han föll rakt ner i ett två och ett halvt meter djupt hål.

Han var förvirrad men oskadd. Han reste sig upp och försökte fokusera ögonen i det skumma ljuset som strilade ner från hålet ovanför. Plötsligt insåg han att han stod djupt i benrester från 30 till 40 människoskelett, antagligen lämningar från en massgrav. En del ben hade fortfarande brosk kvar, vilket gjorde att några skelett fortfarande hängde ihop. Jordfästningen måste ha skett någon gång under vårt århundrade.

När Jim till slut lyckades orientera sig i denna något obehagliga situation började han fundera på hur han skulle ta sig därifrån. Tillräckligt med sten hade rasat ner i graven för att han skulle kunna bygga en plattform och därifrån klättra upp genom hålet. Med tillfredsställelse konstaterade han att det fanns en väg ut ur röran och började därför närmare undersöka graven.

Till sin stora förvåning upptäckte han att framför honom, fullt synlig, fanns en antik mur under den Gyllene porten. Denna förvåning förstärktes ytterligare då han direkt under Gyllene porten fann fem kilformade stenar, som genom noggrann placering utgjorde en del av en massiv cirkelbåge insprängd i muren. Det var lämningar från en tidigare port till Jerusalem, som tydligen aldrig till fullo hade blivit dokumenterad. Jim försökte ta några bilder på upptäckten, även om han inte hade något blixtaggregat med sig. Sedan klättrade han ut ur hålet och återvände till skolan.

Nästa dag återvände Jim till Gyllene porten utrustad med ett blixtaggregat. Olyckligtvis hade gravvårdarna agerat mycket effektivt och snabbt, något som inte är speciellt karakteristiskt för Mellanöstern. Graven som Jim hade ramlat ner i hade redan blivit reparerad!

En ny chans
När Jim 1972 visade graven för sin bror la han märke till att ett nytt hål hade uppstått i graven. Glad över en ny möjlighet att fotografera den oupptäckta bågcirkeln under bättre förhållanden, återvände han med Dr Giacumakis, Professor Roy Hayden från Oral Roberts University och Ginger Barth från Institute of Holy Land Studies i Jerusalem.

De tog sig ner i graven och fotograferade återigen muren och den synliga delen av bågcirkeln. Kort därefter blev graven belagd med betong och sluten för gott. Graven och andra gravar direkt framför Gyllene porten blev 1978 omslutna av ett skyddande järnstängsel. Det är osannolikt att någon undersökning av den antika porten blir möjlig inom en snar framtid.

Men Jim och hans kolleger kunde ändå, med hjälp av fotografier och undersökning av omgivningen runt porten, inklusive muren, samla ihop tillräckligt med fakta för att ge upphov till vissa hypoteser och teorier. Utgångspunkten är att den lägre porten är äldre än Gyllene porten. Här bör man påpeka att Gyllene porten är den äldsta av de nuvarande portarna till Gamla staden i Jerusalem.

Gyllene porten var den enda antika porten som bevarades när Suleiman byggde om Jerusalems murar. De flesta forskarna anser att Gyllene porten byggdes under den bysantinska perioden, medan andra menar att den byggdes efter det att araberna hade erövrat Jerusalem år 630 e Kr (p g a likheten med andra portar som byggdes senare och avsaknaden av kristna kors).

Tre teorier
Här nedan följer en kort beskrivning av olika teorier som har uppstått om den lägre porten:

1. Vissa forskare daterar den lägre porten till perioden före bysantinska perioden, under den senare delen av det romerska imperiet. År 130 e Kr började Kejsare Hadrianus bygga upp Jerusalem igen och gjorde om den till en romersk koloni med namnet Aelia Capitolina. Enligt teorin kan den lägre porten ha varit ingången till vägen som ledde upp till Jupiter templet som Hadrianus byggde ovanpå det förstörda judiska templet. Teorin faller emellertid vid en jämförelse med två andra tidigare dolda portar från Hadrianus tid, som man har upptäckt vid utgrävningar runt den gamla staden i Jerusalem. Den lägre porten är annorlunda konstruerad än de andra två portarna.

2. Den lägre porten kan härstamma från Herodes period (37 f Kr – 70 e Kr), men detta är knappast troligt. Josefus, judisk historiker under det första århundradet, säger uttryckligen att den östra tempelmuren var den enda som Herodes den store och hans efterföljare inte byggde om.

3. Nästa slutsats är att om inte den östra tempelmuren byggdes av Herodes måste den lägre porten dateras längre tillbaka i tiden. Här uppstår en rad olika teorier om hur långt tillbaka i historien dateringen bör gå. Vissa vill datera porten och muren tillbaka till den hellenistiska perioden (219-196 f Kr; 103-76 f kr), andra forskare går ännu längre tillbaka i tiden till den persiska perioden (slutet av det sjätte århundradet f Kr). En naturlig koppling blir då judarnas återkomst från det babyloniska fångenskapen, när de återuppbyggde Jerusalem (2 Krön 36:23; Esra 1:2-3, 6:5-8; Neh 3-6). Men judarna fann det svårt att ens bygga ett enkelt tempel. Därför tvivlar vissa forskare att judarna klarade av att konstruerar en så mäktig mur som den östra och vill därför datera porten ända tillbaks till kung Salomos tid.

En exakt datering av den lägre porten verkar nästan omöjligt. Endast en mer noggrann undersökning kan avgöra ett mer noggrant datum. Men en sak är forskarna överens om. Porten måste vara äldre än Herodes den store. Ett datum så tidigt som Salomo verkar inte helt omöjligt pga en omfattande undersökning av muren runt omkring själva porten. Slutsatsen vi kan dra, som kan vara av intresse för läsaren, är att den lägre porten indikerar östra ingången till tempelområdet och templet som Salomo byggde och senare till templet som Herodes den store byggde. Det måste således ha varit den port som Jesus Kristus red igenom på en åsna i Joh 12, symboliskt den sista etappen till korset på Golgata och senare graven som inte kunde behålla honom.

Källa: Biblical Archaeology Review, The Undiscovered Gate Beneath Jerusalem’s Golden Gate. Januari/Februari 1983, Vol IX, nr 1.

Golgata

Detta är ett gästinlägg av Thomas Hermansson.

Alla människor, oavsett om man är religiös eller exempelvis historieromantiker, hyser av olika anledningar en viss romantisk kärlek till diverse platser – det kan vara städer, byar, sjöar eller annat. En grupp värderar minnet av massdop i en viss sjö, andra tänker på en viss stads forna religiösa glans, en tredje på kanske ett helt lands religiösa liv i gångna tider. Kanske är just städer alldeles speciella. För katolikerna spelar det hierarko-karismatiska Rom en stor roll. Pingstvänner glömmer aldrig händelsen på Azuza Street i Los Angeles. De ortodoxa bär på sitt encyklopediska minne över under som skett i Jerusalem, Konstantinopel, Moskva, Kiev eller andra platser. Luther – Augsburg. Calvin – Geneve. Anglikanerna – Canterbury.

Staden framför alla, den vilken kanske de flesta Jesustroende världen över håller högst i ära, är utan tvekan Jerusalem. Framförallt för att här skedde det största undret – Gud i mänsklig gestalt dog och uppstod, söndersprängandes döden med sitt eget Liv. Han dog på en kulle, och lades i en grav – ”frälsningens livmoder”, som en poet skrev – från vilken Han på den tredje dagen efter skrifterna återuppstod. Alla kristna finner åtminstone någon form av intresse för frågan – var finns denna kulle, var finns denna grav? Det ligger i det mänskliga sinnet för kärleksfull respekt att känna till och hålla i minne viktiga platser.

Låt oss så se, om en av de viktigaste platserna för mänskligheten – Golgata och Jesu Grav – på denna jord står att finna. Jag börjar med att mycket, mycket kort visa hur kristna sett på graven genom tiderna.

Det finns en plats, som av ålder har hållits för platsen för Jesu offer och uppståndelse. Det är den plats, som idag ligger innesluten i ”The Church of The Holy Sepulchre”; eller som vi oftast säger på svenska – Gravkyrkan (De östkristna med sina kanske mer uppståndelsebetonade sinnen säger ju som bekant hellre Uppståndelsekyrkan). Liksom det mesta inom kristen tro kom att kritiseras och hållas för vidskepliga skrönor under och efter upplysningstiden, så föll även denna plats offer för skepticism. De flesta protestanter kom med tiden att acceptera den skeptiska hållningen, av olika anledningar. Så skrev t.ex. den fromma kvinnokämpen Fredrika Bremer vid slutet av 1800-talet i sin palestinska reseskildring apropå sitt besök vid gravkyrkan att:

jag hade läst lärda och fromma mäns kritiska undersökningar över sannolikheten, att gravkyrkan är, såsom det uppgives, byggd på det forna Golgata, och de som förnekade det, syntes mig hava rätt.

Tidigare hade som sagt även protestanter accepterat platsen för vad den sades vara, dock med varierande åsikter om dess betydelse. Luther skrev:

Den grav, i vilken Herren legat och som turkarna innehava, den frågar Gud lika mycket efter, som efter alla kor i Schweiz.

Medan Luther höll graven för sann, men oviktig, så höll Fredrika Bremer den för falsk, men den sanna för viktig – hon skrev vidare:

Det är människor och kristna tillbörligt att känna det annorlunda [huruvida Jesu grav är viktig eller ej, förf. anm.]. Är det oss icke dyrbart att gå till våra älskades gravar, att kläda dem med blommor till tecken av vårt trogna minne, och att vid dem påminna oss vad de bortgågna varit för oss? Detta är naturligt, vackert och gott så länge som vi icke stanna blott vid graven, utan taga den för vad den är, den älskades sista jordiska vilobädd före hans uppståndelses morgon, för stället, varifrån hans stoft talar till oss om livets förgänglighet och om livets högre mål. Min frälsares, min högste välgörares grav, rummet, där min herre och mästare legat, kunde ej vara mig likgiltigt, även om jag icke sökte honom – ej ens hans stoft mera – där.

Även om upplysningen väckte en skepsis bland kristna gentemot gravens autenticitet, så har man dock bland kristna alltid haft olika åsikter gällande dess betydelse. Gregorios av Nyssa menade att s.k. ”heliga platser” var till ingen nytta – Gud finns överallt och bor ej på en plats mer än en annan påpekade han (han besökte dock Jerusalem för att bedja där, men menade att det varken hade fördjupat eller försämrat hans tro). Augustinus menade däremot att det gjorde en kristen gott att besöka frälsningshistoriska platser. Han fick medhåll från biskopen av Jerusalem, Kyrillos, som med stolthet proklamerade: ”överallt i världen kan de kristna höra Herrens ord predikas, men här hos oss kan vi smaka och se!” Någonstans mittemellan befann sig Hieronymus, som menade att en kristen efter besök vid Jesu platser får djupare förståelse av Skrifterna; han tillade dock att det är till ingen nytta om Jesus inte bor och verkar i den kristnes hjärta.

Men låt oss nu se närmare på själva frågan om platsens autenticitet.

Först och främst måste vi nämna, att det står utom all tvivel att området som idag utgör Gravkyrkan, på Jesu tid var en kulle, en kulle på vilken det stod att finna gravar, av vilka ett flertal ännu idag står att finna. Berget har av arkitektoniska skäl huggits och formats av byggnadsarbetare, och dessutom täckts av byggnaden själv, så att idag inte mycket är synligt för ögat. Ej heller finns mycket kvar av själva gravgrottan, som tidigt höggs ut för att kunna innesluta den i en kyrka. Det mesta av både in- och utsidan är idag täckt.

golgata

Det tidigaste omnämnandet (utanför Bibeln) av värde jag känner till är från biskopen Melito av Sardes, som efter att ha besökt platsen kring år 150 skriver att graven ligger ”i mitten av” Jerusalem. För en bibelläsare är detta såklart förbryllande, eftersom vi ju fått veta att Kristus korsfästes och lades i en grav utanför stadsmurarna. Man måste dock hålla i minnet, att vid denna tid hade själva staden förstörts och sedan återuppbyggts av den romerske kejsaren – således kunde Golgata, om det låg hyfsat nära stadsmuren, ha hamnat inom den nya stadens murar. Gällande Melitos uttalande kan man dessutom göra följande observation: han skriver egentligen att graven låg i mitten av ”plateia”, med vilket han kan mena det romerska forumet. Om man gör den tolkningen av ordet plateia, så skulle graven alltså ligga precis vid sidan – åt söder – av nuvarande Gravkyrkan! Troligen var det lokala kristna som pekade ut platsen för honom. Mycket talar för att denna tradition mycket väl kan ha varit sann: hade de uppfunnit platsen själv skulle de naturligtvis ha placerat sin grav utanför stadsportarna, så att deras plats var i harmoni med vad skriften sa.

Det var som sagt ett flertal lärde under 1800-talet som betvivlade gravens äkthet eftersom den ej verkade ligga på rätt sida den antika muren. Men vid slutet av 1800-talet så kom man att göra ett intressant arkeologiskt fynd. Den ryske tsaren Alexander den III hade grundat Ortodoxa Palestina Sällskapet, och finansierade tillsammans med ett flertal andra denna grupps aktiviteter i Jerusalem och landet. Sällskapet sysslande med många ting, som jag inte tar upp här; en uppgift var arkeologi. Under ledning av Arkimandrit Antonin Kapostin, ledaren för den Ryska Kyrkliga Missionen i Jerusalem och själv en duglig arkeolog, leddes utgrävningar i gamla stan. Under dessa utgrävningar deltog ett flertal välkända arkeologer från västerlandet: Clermont-Gennau, Schick, Vincent…

Man gjorde under utgrävningarna ett flertal intressanta fynd. Främst torde vara fyndet som dels bekräftar att traditionens Golgata på Jesu tid låg utanför stadsmurarna, samt dels någorlunda bestämmer varomkring Golgata måste ha legat. Detta var fyndet av resterna av Domedagsporten. Under de judeiska kungarnas tid fanns här den ursprungliga muren, med Efraimsporten. Kung Herodes kom att flytta denna del av muren utåt. På den gamla murens plats reste han ett litet fort. I den nya muren lät han uppföra ett större torn, och i detta torn ingick den nya Efraimsmuren. Alldeles i närheten av fortet låg en marknadsplats. För att ta sig ut härifrån genom Efraimsporten, behövde man dock – eftersom fortet låg i vägen – gå genom en mindre port som kallades Domedagsporten. (Denna port var så liten att det räckte med en vakt – den var på sin tid även känd som ”Nålens öga”; detta är det nålsöga en kamel ej kan passera, i Jesu liknelse). Efter det gick man genom fortet, ut genom Efraimsporten i tornet, och således var man utanför staden. En bit rakt framåt och lite till vänster skulle man så ha sett kullen som traditionen utpekar som Golgata. Således vet vi nu att den traditionella platsen låg utanför stadsmuren.

På vilket sätt är det då så att fyndet av Domedagsporten styrker påståendet att traditionens Golgata är historiens Golgata? Liksom så ofta inom bibelforskning, så har det att göra med romarna. Romarna hade följande praxis inom sitt rättsväsende; jag tar staden Rom som exempel: när en dödsdömd person leddes till sin avrättning, förde man honom alltid genom den Esqvilianska porten, under det att man högt ropade ut deras namn och brott. Detta gjordes, så att den dödsdömde fick en sista chans att frias från sina anklagelser. Om någon, som hade deltagit under rättegången, fått reda på nytt bevismaterial, som kunde bevisa den anklagade oskyldig hade man nu möjligheten att protestera. Om så gjordes, var man enligt romersk lag skyldig att påbörja en ny rättegång. Romarna introducerade denna praxis i hela Romariket. I Jerusalem var det just Domedagsporten som fyllde denna funktion. Jesus måste således ha passerat denna port innan korsfästelsen. Golgata måste ha legat i närheten av denna port. Porten är inget fullkomligt bevis för gravkyrkans autenticitet, men det är en fingervisning.

Jag nämnde ovan att den traditionella platsen på Jesu tid var en egentlig kulle. Den bestod av porös sten, och hade flera gravar, varav ett flertal användes på Jesu tid. Den skall ha varit överväxt, och således ha sett ut som en trädgård. När kejsaren Hadrianus byggde sitt Aelia Capitolina kom han att resa två hedniska tempel i Jerusalem. Dels ett över den judiska tempelplatsen, och dels ett på den plats där gravkyrkan idag ligger (rester från detta tempel står att finna nära Domedagsporten). För att bygga det andra templet fyllde han först hela området med sand och jord, samt byggde en plattform. Anledningarna för de två templens placering torde ha varit viljan att undertrycka lokal religiositet – d.v.s den judiska tempelvördnaden, samt ”något annat”, vilket skulle kunna ha varit de kristnas vördnad för Golgata.

På 300-talet gav kejsaren Konstantin order om att riva templen. Plattformen togs bort, och man grävde ut sanden och jorden. Under denna utgrävning fann man en kulle och gravar; detta trodde man var Golgata och Jesu grav.

Enligt Oskar Skarsaune kan man utifrån detta dra två slutsatser: antingen ville Konstantin och hans arkitekter helt enkelt förstöra hedniska tempel, och bygga kyrkor på platsen. De råkade finna några gravar, och antog att detta var Jesu grav, utan någon förankring i lokal tradition. Det finns dock ett flertal punkter som talar emot att detta skulle vara fallet: först och främst så skulle de i sådana fall inte ha brytt sig om att ta bort den praktiska plattformen och dessutom gräva bort all jord och sand; onödigt arbete om de inte sökte något där under. Dessutom grävde de ut ett större område än vad som skulle ha behövts för det lilla Martyriet som byggdes. Den andra möjligheten är följande: Kristna i Jerusalem visste att Hadrianus hade begravt Golgata med sitt arbete och täckt det med ett tempel, liksom han hade gjort med den judiska tempelplatsen. Detta var anledningen till att Konstantins arkitekter genomförde sitt utgrävningsarbete. De visste vad de sökte. Oskar Skarsaune skriver vidare:

There are several indications that local Christians knew the location of Calvary and the tomb at this place, and some of this evidence may point to Jewish believers.

Exempelvis kan man ta upp den s.k. Davids grav i gamla stan. Många tror av tradition att detta är Kung Davids grav. Idag vet vi dock var de davidiska kungagravarna ligger. I rummet ovanför graven ligger den kyrka som många kristna menar är sista måltidens rum, vilket tyder på att de som byggde kyrkan kände till en koppling till det som fanns här tidigare, d.v.s just rummet under med graven. Rummet innehållandes Davids grav härstammar från tiden kring år 70, och troddes länge ha varit en synagoga. Det finns dock graffiti i rummet som snarare tyder på att den huserat en kristen församling; en jude-kristen församling. Vissa menar att rummet är riktat mot tempelberget, och att den därför ej var jude-kristen, utan judisk – noggranna mätningar visar dock att den är direkt riktat mot Gravkyrkan.

Det finns fler exempel utöver detta som visar att de judekristna riktade om sin vördnad från tempelområdet, mot Golgata. Origenes nämner på ett ställe angående Golgata, att de judekristna lär ut att Adam ligger begravd under Golgata – detta är en ändrad judisk tradition, som höll för sant att han låg begraven under Templet. Här bör även nämnas att det även i Gravkyrkan finns en tradition om Adams grav under Golgata. Man kan även nämna att både Eusebios samt Sokrates Skolastikus skriver att de kristna i Jerusalem kollektivt mindes var Jesus dog och uppstod, och att denna plats på deras tid låg under ett hedniskt tempel. Enligt Eusebios fanns det på platsen även ”a clear and visible proof” för detta – vissa arkeologer spekulerar i om man kanske vid utgrävningar fann klotter i stil med ”detta är Jesu grav”.

De som menar att det ej är troligt att Jesus skulle begravts nära Golgata glömmer att det var vanligt inom Romarriket att begrava avrättade brottslingar just där de hade avrättats; dessutom hade de ju – som alla bibelläsare känner till – knappt om tid att begrava honom.

Således kan vi alltså sammanfatta:

• En närmast enhällig och obruten tradition som idag tidigast kan spåras tillbaka till år 70, senast till år 150, anger gravkyrkans område som det autentiska Golgata.

• Om platsen ”uppfanns” senare skulle en plats utanför stadsmurarna ha valts.

• Platsen var på Jesu tid en kulle utanför stadsmuren med omkringliggande gravar; gravområdet torde ha sett ut som om det inte varit en trädgård.

• Platsen ligger autentiskt till i relation till Domedagsporten.

• På denna plats restes under Hadrianus ett hedniskt tempel, liksom över Tempelplatsen, troligen för att undertrycka lokal religiositet.

• I synnerhet tycks judiska kristna ha bevarat minnet av Golgata, vilket för dem blev något av ett nytt tempelområde. Detta syns i traditionen om Adams grav under Golgata. De judekristnas plats torde ha varit samma som dagens traditionella plats, då en judekristen församlingslokal från ca 70 är riktad rakt mot dagens Golgata.

Vi kan alltså med gott samvete hålla det område som vanligen uppges och av gammal tradition tros vara Golgata och Jesu grav för sant, utan att med fullkomlig säkerhet veta.

Som f.d. stadsarkeologen för Jerusalem, Dan Bahat, skriver:

We may not be absolutely certain that the site of the Holy Sepulchre Church is the site of Jesus’ burial, but we have no other site that can lay a claim nearly as weighty, and we really have no reason to reject the authenticity of the site.

Som passade avslutning för ämnet vill jag slutligen, nu när vi i väst precis har firat uppståndelsen, och då östringarna precis har börjat, tillsammans med Johan Guldmun utbrista:

Christos Anesthe! Alethos Anesthe!


—————————————————————

Källor:

Bremer, Fredrika. 1995. Livet i gamla världen PALESTINA. Atlantis Stockholm.

Eusebios. 2007. Kyrkohistoria. Malmö.

Eusebios. Utdrag ur hans Konstantins Livhttp://www.sacred-destinations.com/israel/jerusalem-church-of-holy-sepulchre-eusebius.htm

Gibson, Shimon. The Cave of John the Baptist.

(inget författarnamn; har ej boken tillgänglig vid skrivande stund) New Discoveries at The Tomb of Mary in Gethsemane

Skarsaune, Oskar. 2007. The Early Centuries – Jewish Believers in Jesus. Peabody, Massachussets.

Orthodox Palestine Society. RUSSIAN EXCAVATIONS AT THE THRESHOLD OF THE JUDGEMENT GATE. Jerusalem

Brouria Bitton-Ashkelony. 2005. Encountering the sacred – the debate on Christian pilgrimage in late antiquity. Berkley, the university of California press.

—————————————————————

Thomas Hermansson tog studenten våren 08, och har precis kommit hem efter sju månaders vistelse i Israel vilken ägnades åt hebreiska-studier. Till hösten väntar studier vid Uppsala Universitet. Thomas bloggar normalt på Omorphia.

Detta är ett gästinlägg av Johan Guldmun

Let all pious men and all lovers of God rejoice in the splendor of this feast; let the wise servants blissfully enter into the joy of their Lord; let those who have borne the burden of Lent now receive their pay, and those who have toiled since the first hour, let them now receive their due reward; let any who came after the third hour be grateful to join in the feast, and those who may have come after the sixth, let them not be afraid of being too late; for the Lord is gracious and He receives the last even as the first. He gives rest to him who comes on the eleventh hour as well as to him who has toiled since the first: yes, He has pity on the last and He serves the first; He rewards the one and praises the effort.

Come you all: enter into the joy of your Lord. You the first and you the last, receive alike your reward; you rich and you poor, dance together; you sober and you weaklings, celebrate the day; you who have kept the fast and you who have not, rejoice today. The table is richly loaded: enjoy its royal banquet. The calf is a fatted one: let no one go away hungry. All of you enjoy the banquet of faith; all of you receive the riches of his goodness. Let no one grieve over his poverty, for the universal kingdom has been revealed; let no one weep over his sins, for pardon has shone from the grave; let no one fear death, for the death of our Saviour has set us free: He has destroyed it by enduring it, He has despoiled Hades by going down into its kingdom, He has angered it by allowing it to taste of his flesh.

When Isaias foresaw all this, he cried out: ”O Hades, you have been angered by encountering Him in the nether world.” Hades is angered because frustrated, it is angered because it has been mocked, it is angered because it has been destroyed, it is angered because it has been reduced to naught, it is angered because it is now captive. It seized a body, and, lo! it encountered heaven; it seized the visible, and was overcome by the invisible.

O death, where is your sting? O Hades, where is your victory? Christ is risen and you are abolished. Christ is risen and the demons are cast down. Christ is risen and the angels rejoice. Christ is risen and life is freed. Christ is risen and the tomb is emptied of the dead: for Christ, being risen from the dead, has become the Leader and Reviver of those who had fallen asleep. To Him be glory and power forever and ever. Amen.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.