Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2008

Skulle bara vilja följa upp Henriks utmärkta serie om Jesu gudomlighet i Uppenbarelseboken med en kort studie om vad NT som helhet säger om tillbedjan av Jesus som Gud.

Det finns ett antal bibelställen som talar om hur Jesus ”tillbes” i NT. Ordet som översätts med tillbe är grekiskans proskuneo, vilket kan översättas med  just ”tillbe” eller ”falla ner inför,” beroende på sammanhanget. I den antika grekiska litteraturen används detta ord bl.a. för att beskriva hur undersåtar faller ner i vördnad inför sin kung. En del har hävdat att man pga detta inte med säkerhet kan hävda att Jesus tillbads som Gud i NT. Även om jag håller med om att det innebär ett teologiskt ställningstagande att översätta proskuneo som att Jesus ”tillbads” så vill jag ändå mena att det i flera fall är ett helt riktigt ställningstagande.

Den enskilt viktigaste faktorn som avgör hur man bör översätta ett ord utgörs av det textmässiga sammanhang som ordet återfinns i. Det är alltid sammanhanget som avgör hur ett ord ska översättas. Detta gäller i synnerhet antika och utdöda språk (som tex antik grekiska) eftersom vi inte har tillgång till några dokument som normativt lägger ut grammatik och vokabulär. Det vi känner till om antik grekisk formlära, syntax och vokabulär är endast baserat på rekonstruktioner från de primärkällor vi har tillgång till. Anledningen till att vi kan hävda att tex vissa prepositioner får flera möjliga betydelser i koiné-grekiskan (den folkliga variant av grekiska som bl.a. NT:s texter författades på) än vad de har i klassisk grekiska, är inte att vi har tillgång till en antik version av koiné-grammatik, utan att man helt enkelt lagt märke till att vissa prepositioner används på mer varierade sätt i koinén. De klassiska översättningarna av en preposition har helt enkelt, utifrån sammanhangen, visat sig inte alltid fungera i koinén.

Jag ska inte bli för teknisk runt detta (så bra är dessutom inte min grekiska :-)), men min poäng är att sammanhanget i alla lägen, året om, är det som avgör hur ett ord ska översättas. Det viktigaste sammanhanget är naturligtvis det omedelbara text-perikop som man finner ordet i. Men det är ju inte alltid som denna sk närkontext ger fullständig klarhet i allt, så då får man flytta ut parametrarna lite. Först kan man då undersöka hur ordet används i resten av samma dokument (tex Romarbrevet). Om inte det hjälper kan man undersöka andra alster från samma författare (tex resten av Pauli brev) och om inte detta hjälper resten av NT och annan samtida kristen eller icke-kristen litteratur, osv, osv.

Att jämföra olika NT-texter med varandra är lite kontroversiellt i vissa läger, eftersom NT från vissa perspektiv är en fullständigt godtycklig samling skrifter. Till viss del håller jag med om detta (på ett litterärt plan, inte ett teologiskt), men jag tycker ändå att ett sådant förfarande är legitimt, åtminstone till en viss gräns. Det rör sig trots allt om skrifter som är författade på samma språk, någorlunda samtidigt, och av människor som i det stora tillhörde en gemensam kommunitet (dvs den kristna). Därför skulle jag nu vilja titta på hur NT i sin helhet förhåller sig till ordet proskuneo, och det jag kommer försöka visa är att proskuneo hade en teknisk betydelse för NT:s författare. Det var en handling som skulle riktas mot Gud, inte människor.

Det intressanta just nu är alltså inte om proskuneo bör översättas med ”falla ner inför” eller ”tillbe” när det handlar om Jesus utan vilken inställning NT:s författare hade till handlingen som sådan. Här ser vi nämligen ett tydligt mönster. I de flesta bibelöversättningar används – i min mening helt korrekt – olika översättningar av proskuneo vid olika tillfällen. Ibland verkar det endast betyda ”falla ned inför” men i andra fall har det definitivt en betydelse som ligger närmare vårt ord ”tillbedjan”. Tex så är proskuneo det ord som konsekvent används i Jesu samtal i Joh 4 med den samaritiska kvinnan om Guds sanna tillbedjare.

Frågan är dock hur vi ska tolka proskuneo som handling när den riktas mot Jesus? Här skulle jag då vilja flytta ut parametrarna lite och först undersöka dynamiken bakom hur ordet används generellt i NT. En snabb översikt ger följande vid handen (detta är en sammanställning av kontexter, och redogör inte för exakta antal gånger som ordet i sig används):

I NT förekommer proskuneo 14 gånger i referens till tillbedjan av Gud (tex Joh 4:20-24, 1 Kor 14:25, Upp 19:4) och 7 gånger för att beskriva tillbedjan av demoner, avgudar, djävulen etc (jfr Apg 7:43, Upp 9:20, 13:4). 14 ggr används det i referens till Jesus, 2 gånger till änglar och endast 3 (!) gånger i hela NT är handlingen riktad mot människor (Jesus borträknad).

Detta avslöjar en dynamik som är mycket intressant att studera; om man bortser från de tre tillfällen då proskuneo riktas mot människor har vi alltså en handling som i NT riktas exklusivt antingen mot Gud, Jesus eller djävulen. Men låt oss också titta på de tre referenser som talar om proskuneo som en handling riktad mot människor. Det första exemplet finner vi i en av Jesu liknelser (Mat 18:26) där tjänaren faller ner inför sin herre och ber om tålamod. Eftersom Jesus senare explicit säger att ”herren” symboliserar Gud i denna liknelse (18:35), så faller ju detta lite som ett exempel på proskuneo riktad mot en människa. Den andra referensen finner vi i Upp 3:9, och den handlar om hur några från ”Satans synagoga” ska komma och ”falla ner” inför församlingen i Filadelfia. Detta bör dock troligen förstås symboliskt som att de faller ner inför Kristus själv, snarare än inför församlingens medlemmar, så inte heller detta är ett bra exempel på hur ordet proskuneo används för att beskriva vördnadshandlingar mot människor i NT. Återstår ett exempel, och detta är faktiskt det ENDA tillfället i NT när proskuneo tydligt används för att beskriva en vördnadshandling av en människa gentemot en annan människa. Vi finner det i Apg 10:25 där följande står:

”Då nu Petrus skulle träda in, gick Kornelius emot honom och betygade honom sin vördnad, i det att han föll ned för hans fötter [proskuneo].” Det intressanta i sammanhanget här är Petrus reaktion som vi får i nästa vers: ”Men Petrus reste upp honom och sade: ’Stå upp; också jag är en människa.’”

När Cornelius föll ner inför Petrus fötter så förmanade alltså Petrus honom. Vilken var motivationen? ”Också jag är MÄNNISKA.” Proskuneo var alltså en handling som, enligt Petrus, inte fick utföras gentemot människor. Och det är inte bara människor som inte får mottaga proskuneo, enligt NT.  Två gånger under sin uppenbarelse på Patmos (19:10, 22:8-9) försöker Johannes falla ner [proskuneo]  inför ängeln som visat honom allting, och båda gångerna blir han förmanad. Vad säger ängeln?

”Gör icke så. Jag är din medtjänare och dina bröders, deras som hava Jesu vittnesbörd. Gud skall du tillbedja.”

Enligt ängeln är det alltså bara Gud som får mottaga proskuneo. Detta bekräftas av Jesus själv. I Mat 4:9-10 vill Djävulen få Jesus att falla ner inför honom och tillbedja. Vad svarar Jesus? ”Gå bort, Satan; ty det är skrivet: ‘Herren, din Gud, skall du tillbedja [proskuneo], och honom allena skall du tjäna.'” NT:s samlade budskap är alltså att proskuneo är en handling som bara får utföras gentemot Gud, inte gentemot änglar eller människor.

Låt oss nu summera vad vi har funnit hittills. Proskuneo är ett ord som i NT i realiteten endast används om handlingar utförda mot Gud, Jesus eller ondskans andemakter. Kontrasten och dynamiken i detta är tydlig och i uppenbarelseboken till och med explicit. Guds folk tillber Gud, medan de förtappade tillber vilddjuret och dess märke (dvs djävulens allierade). Petrus säger tydligt att proskuneo är en handling som inte får utföras mot människor och ängeln i Uppenbarelseboken samt Jesus själv säger att proskuneo endast får utföras gentemot Gud.

När man mot bakgrund av dessa observationer finner att lärjungarnas ”tillbedjan” av Jesus i evangelierna beskrivs med just ordet proskuneo ligger slutsatsen nära till hands att evangelisterna hade en förståelse av Jesus som gudomlig, och eftersom Jesus själv (i motsats till Petrus och ängeln i Uppenbarelseboken) aldrig tillrättavisade sina lärjungar för att de tillbad honom, är det rimligt att anta att Jesus delade denna förståelse. Oavsett om vi tänker på proskuneo som ”falla ned inför” eller ”tillbedja” så menar jag alltså att NT:s vittnesbörd om proskuneo som en handling som endast bör riktas mot Gud, tolkat i ljuset av Jesu villiga mottagande av proskunesis (vilket är det motsvarande substantivet) utgör ett argument för förståelsen att NT:s författare såg Jesus som gudomlig.

Med detta sagt så  menar jag ändå att det i flera fall finns goda skäl att förstå proskuneo som ”tillbedjan” när den riktas mot Jesus. Det tydligaste exemplet på detta är Luk 24:51-52 där följande står:

”Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen. Då tillbådo [proskuneo] de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje.”

De utförde alltså proskuneo EFTER att Jesus hade farit upp till himlen. Hur kan man ”falla ner” inför någon som inte är närvarande? Detta är ett tillfälle då jag bestämt menar att proskuneo måste översättas med ”tillbedja”. Sammanhanget som sådant tillåter, enligt mig, inte en tolkning som gör gällande att lärjungarna bara ”föll ner” inför Jesus (som ju inte ens var där).

Så talar NT om tillbedjan av Jesus som Gud? Mitt svar är ja!

Read Full Post »

Identifikationen mellan Fadern och Sonen

På många ställen i Uppenbarelseboken tycks olika personer nästan ”flyta samman” och subjektet ändras utan någon tydlig information därom. Detta gäller både mellan änglar och Jesus, samt Jesus och Fadern. Det senare fallet är det mer markanta och i åtminstone vissa fall övergår sammanblandningen till vad som måste vara en medveten identifikation från författarens sida. Denna identifikation tycks vara ytterligare ett sätt att bekänna Jesu sanna gudom. Jag menar inte att Johannes inte skiljer på personerna (modalism), utan bara att han identifierar dem som samme Gud. (För exempel på identifikation mellan Sonen och Anden, se Upp 2:1, 7, 8, 11, 12, 17, 18, 29; 3:1, 6, 7, 13, 14, 22. Kristi ord är Andens ord.)

Tidigare har vi sett på en annan typ av identifikation genom att Jesus bär gudomliga namn och demonstrerar gudomliga attribut. Den typ av identifikation mellan Fadern och Sonen som jag vill peka på här syns kanske tydligast i beskrivningen av tronen i kapitel 22:

22:1 ”Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron.”

22:3-5 ”Och ingen förbannelse ska finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare ska tjäna honom. De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem.” (min kursivering)

Guds och Lammets tron omtalas här som en enda tron. De sitter på samma tron – Guds och Lammets tron (Jfr. 3:21; 5:11-13; 7:17). Vidare finns det inget som tyder på att pronomenet ”hans” syftar på den ene eller den andre. G.K. Beale förklarar:

That ‘they will serve him” likely does not refer only to God or only to the Lamb. The two are conceived so much as a unity that the singular pronoun can refer to both. […] That both are sitting on only one throne and together form one temple (21:22) enhances their perceived unity. Also, this unity is highlighted by both having the titles “Alpha and Omega” (1:8; 21:6; 22:13). Such statements as these in 21:22 and 22:3 were among those that gave rise to later Trinitarian formulas. (s.1113)

De sitter på samma tron och bär också samma namn. Upp 14:1 där det talas om att ha Lammets namn och Faderns namn skrivet på pannan talar också för att 22:4 inkluderar både Faderns och Sonens namn.

Också referenserna till templet och tabernaklet pekar på en stark identifikation mellan Gud och Kristus:

21:22: ”Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren Gud, allhärskaren, är dess tempel, han och Lammet. Och staden behövde varken sol eller måne för att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den, och Lammet är dess lampa och folken ska leva i detta ljus.”

Återigen, både Gud och Lammet är samma tempel. De är också det ljus som lyser över Guds stad och Guds folk.

Upp 21:3 säger: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem…” Jämför med Joh 1:14 där det är Jesus som ”tabernaklar” bland människorna.

Sammanfattningsvis:
Identifikationen mellan Gud och Jesus sträcker sig över både namn, titlar, attribut och en slags identifikation av deras personer i samma gudom. De sitter på samma tron, bär samma namn, har samma ansikte, är samma tempel och samma ljus. Med andra ord har de en sådan enhet att Jesus inte kan vara någon annan än sann Gud. Detta stämmer också oerhört väl med budskapet i Johannesevangeliet.

Avslutning

Medan jag tror att sanningen om Jesu gudom och uppenbarelsen om Treenigheten ytterst sett är en trosfråga, så tror jag att det utifrån bibeln och historien går att lägga fram mycket starka argument för den bekännelse som är klassisk kristen tro i dessa frågor. Kyrkan har aldrig gjort anspråk på att förstå Guds natur på ett logiskt sätt, endast att formulera, försvara, tro och bekänna det apostoliska vittnesbördet angående Fadern, Sonen, och den helige Ande. Vad gäller Sonen så säger den nicaenska trosbekännelsen bland annat följande: ”Jag tror… på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern…”

I denna serie inlägg har jag velat lyfta fram hur en av de bibliska författarna presenterade sin syn på Jesu gudomlighet. Jag menar att han gör det genom att identifiera Jesus Kristus med gammaltestamentliga bilder av Gud, tillskriva Jesus exklusivt gudomliga namn, titlar och attribut, visa hur Sonen tillbes, samt genom att likställa och identifiera honom med Gud Fadern i Uppenbarelsebokens skildring. Dessa anspråk är det som kyrkan har bearbetat i trosbekännelser och i kristologiska och trinitariska doktriner. Och dessa anspråk är det som vi människor ställs inför vad det gäller Jesus Kristus: ”Vem säger ni att jag är?”
Litteratur

Aune, David, Word Biblical Commentary, Volume 52a-c: Revelation 1-5/6-16/17-22, (Dallas, Texas: Word Books, Publisher) 1998.
Beale, G.K., The Book of Revelation, (Grand Rapids, Michigan/Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company/Paternoster Press)

Read Full Post »