Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2008

Sedan påvens tal inför kardinalskollegiet den 22 dec har media överflödat av feta rubriker om hur påven har uttalat sig om homosexualitet. Nyfiken gick jag till den officiella website som publicerar Benedikt den XVI:s tal, där talet återfinns på tyska och italienska. Nedan är min preliminära översättning från tyskan – jag säger preliminär, eftersom jag inte hunnit försäkra mig om att varje idiom är korrekt översatt.

Citatet visar med all önskvärd tydlighet att journalister och bakom dem liggande lobbyister inte kunnat eller velat läsa innantill.

Några iakttagelser:
• Texten är en tiondel av påvens ganska långa tal och handlar ingalunda primärt om frågor kring familj och sexualitet.
• Påven uttrycker fr a en klassiskt kristen syn på äktenskapet och Guds skapelse av människan som man och kvinna, och angriper snarare könskonstruktivism och ett nedbrytande av äktenskapet i allmänhet än homosexualitet som sådan.
• Det finns varken något ord för eller ens någon tydlig anspelning på homosexualitet i texten, än mindre något angrepp på homosexuella personer, även om naturligtvis hävdandet av äktenskapet mellan man och kvinna som enda legitim samlevnadsform implicit innebär att utlevd homosexualitet inte är legitimt.
• Styckets sista mening sätter in sexualiteten i skapelsens sammanhang, inte som konsumtionsvara utan som en del av en gudomligt ordnad kärleksrelation, det senare en intressant och belysande läsning av ”Humanae Vitae”.

Med ovannämnda reservation för översättningens kvalitet återger jag härmed passagen in extenso:

”Eftersom tron på Skaparen är en väsentlig del av det kristna credot, kan och får inte Kyrkan nöja sig med att endast förmedla budskapet om frälsningen till de troende. Hon bär ansvar för skapelsen och måste också offentligt betona detta ansvar. Och hon måste då inte bara försvara jorden, vattnet och luften som skapelsens gåvor som tillhör alla. Hon måste också skydda människan mot förstörelsen av henne själv. En slags människans ekologi, rätt förstådd, behövs. Det är inte en föråldrad metafysik, när Kyrkan talar om människans natur som man och kvinna och uppmanar till respekt för denna skapelseordning. Det handlar i själva verket om tron på Skaparen och att lyssna till skapelsens språk, då nedvärderandet av detta skulle leda till människans självförstörelse och till förstörelse av Guds eget verk. Det som ofta utsägs och menas med begreppet ’gender’ resulterar i förlängningen i människans självemancipation från skapelsen och Skaparen. Människan agerar på egen hand och vill alltid endast själv bestämma om sitt eget. Men på så sätt lever hon sitt liv mot sanningen, lever mot Anden Skaparen. Regnskogarna förtjänar förvisso vårt skydd, men det gör inte i någon mindre utsträckning människan som skapelse, som sig bär ett budskap som inte står i motsats till vår frihet utan är dess förutsättning. Stora teologer under skolastiken har betecknat äktenskapet, den livslånga relationen mellan man och hustru, som ett skapelsesakrament, som Skaparen själv instiftat och Kristus sedan – utan att ändra på skapelsebudskapet – inlemmat i frälsningshistorien som ett sakrament i det nya förbundet. Till Kyrkans förkunnaruppgift hör vittnesbördet om Anden Skaparen i naturen som helhet, liksom i människans natur som Guds avbild. Utifrån detta perspektiv bör man ånyo läsa encyklikan ’Humanae Vitae’; för påven Paul VI handlade det i denna om att försvara kärleken gentemot sexualiteten som konsumtion, framtiden mot nutidens totalanspråk, och människans natur mot manipulation av den.”

Hela texten återfinns på http://www.vatican.va/holy_father/benedict_xvi/speeches/2008/december/documents/hf_ben-xvi_spe_20081222_curia-romana_ge.html

Anders Gerdmar

Annonser

Read Full Post »

Jesu födelse

”Han är inte långt borta från någon enda av oss” säger Paulus i sitt tal inför areopagen i Aten (Apg 17:27b). Människorna som Paulus adresserade var okunniga om vem Gud var – han var okänd, han var långt borta. Men Paulus argumenterar att Gud inte är långt borta från en enda av oss: han är vårt ursprung, det är i honom vi lever, rör oss och är till. Därför är inte Gud rikedom, vetenskap, teknik eller någon mänsklig idé. Johannes för fram samma tanke som Paulus i Joh 1:9–10, 14, men i andra ordalag. I vers 14 säger han: ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.”

”Ordet blev människa och bodde bland oss”, Gud är med andra ord nära oss. Barnskriket från krubban i Betlehem borde skingra alla våra tvivel om vem Gud är och vad han vill, han vill komma oss nära. På ett mänskligt, men ändå övernaturligt sätt blev Gud med oss. I Matt 1:18–25 berättades det att en jungfru födde en son som blev till genom helige Ande. Varje barn som föds på jorden är ett mirakel, och Jesu födelse är det största av dessa mirakel.

Född av en jungfru
Gud blev människa, för att bli som en av oss, det är vad som sker i Matt 1:18–25. Hela texten är tänkt av Matteus som en uppfyllelse av Jes 7:14 – ”Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss’.” Det hebreiska ordet för ”den unga kvinnan” i 7:14 är alma, som syftar på en giftasmogen flicka – en ung kvinna. Ett annat mer vanligt hebreiskt ord, som ofta översätts till “jungfru” i Gamla testamentet, är det hebreiska ordet betula. Frågan kan då ställas, om nu verkligen profeten Jesaja syftade på en jungfru i Jes 7:14, varför använde han då inte det sistnämnda ordet? Faktum är att betula betyder inte “biologisk jungfru” i besläktade språk, och utav 51 gånger i Gamla testamentet syftar det enbart två eller tre gånger med säkerhet på “jungfru” (Tsevat, TDOT II, 338–43; Wenham, VT 22, 326–48). De två hebreiska orden är med andra ord synonyma och betyder “en giftasmogen flicka”, och kan då även användas på en jungfru.

Att profeten Jesaja inte kan ha syftat på en jungfru i Jes 7:14, eftersom han använde ordet alma istället för ordet betula, saknar alltså hållbara argument. I Matt 1:23 har också alma blivit översatt med det grekiska ordet parthenos från Septuaginta (LXX), som i våra svenska bibelöversättningar i sin tur har översatts med ordet “jungfru.” Men “jungfru är inte en självklar översättning av parthenos, då ordets primära betydelse syftar på sexuell mognad och en kvinnas ålder (Walton, NIDOTTE, 418). Parthenos används alltså inte för att definiera oskuld, utan syftar på en ung ogift kvinna – en bra översättning av det hebreiska ordet alma med andra ord. Varför hänvisar då Matteus till Jes 7:14? Svaret är att det finns inget i det hebreiska och grekiska ordet som utesluter att de också kan användas på en biologisk jungfru, och Jesu födelse presenteras i evangeliet som ett tecken och mirakel från Gud att jungfru Maria skall föda en son, en Frälsare. Jesu födelse kunde därför identifieras som en uppfyllelse av en profetia om en framtida befrielse.

I Matt 1:23 lyder således LXX: “Se, Jungfrun skall bli havande (futurum) och föda en son.” I denna formulering finns visserligen ingen antydan om att kvinnan är jungfru efter befruktningen, men händelsen beskrivs trots allt som ett tecken eller mirakel både i den hebreiska och grekiska texten. I den hebreiska texten är det emellertid osäkert om den unga jungfrun redan var gravid eller skall bli gravid, vilket också framgår i en jämförelse mellan översättningarna i B2000 och SFB. Det hebreiska ordet för ”havande” i 7:14 är nämligen ett adjektiv och kan därför översättas på båda sätt. Eftersom valmöjligheten finns, väljer LXX förstå den hebreiska texten som att kvinnan skall bli havande och föda en son. Men vem var kvinnan? Utifrån jesajakontexten tillhörde antingen den unga kvinnan den kungliga familjen (troligt om hon redan var gravid), eller så var det profetissan som Jesaja hade sexuellt umgänge med i 8:3 (troligt om hon skulle bli gravid). För Matteus var kvinnan i alla fall Jesu moder Maria.

Matt 1:18–25 beskriver Maria som sexuellt orörd. Maria hade blivit trolovad med Josef, men blev ”havande genom helige ande” innan de hade börjat leva tillsammans. Josef presenteras som en ”rättfärdig man” som inte vill dra vanära över Maria. Han beslutade att i tysthet skilja sig från henne, men en Herrens ängel i en dröm ändrade på hans beslut då han fick förklarat vad som egentligen hade skett och varför det hade skett: ”Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” I ängelns budskap följer sedan citatet från Jes 7:14, som Matteustexten har som syfte att profetiskt uppfylla. Matteus försäkrar i slutet av vår text att Josef, efter att ha fört hem Maria, inte rörde henne ”förrän hon hade fött en son. Och han gav honom namnet Jesus.”

“Gud är med oss”
I Matt 1:25-2:1ff hörs underförstått ett nyfött barnaskrik. Frågan är vad det innebär, vad det betyder för människan? När det första barnskriket från den nyfödde Jesus nådde föräldrarnas öron, och därmed mänsklighetens öron, var det ett budskap från Gud att han inte alls är långt borta – han ville bli känd långt bortom det judiska folket, och han ville komma människan mycket nära. Men namnet Immanu El, som betyder ”Gud (är) med oss”, skickar ytterligare ett budskap till världen, att Gud nu är här (eller rättar sagt där vi är).

I Gamla testamentet finns ett mycket viktigt gudsnamn som betyder “Jag är”, representerad av fyra konsonanter i den hebreiska texten (JHWH). Detta Namn beskriver Guds närvaro bland sitt folk, och är översatt till “Herren”. I Hesekiels bok kombineras detta Namn med shamma (“Herren är där”), där det avslutar profeten Hesekiels vision och blir namnet på Guds stad (Hes 48:35). Att Guds stad eller rike får detta namn beror på att Herrens heliga närvaro och kraft skall manifesteras där. Epitetet pekar på Guds närhet (eller närvaro) – där Herren är, där är hans stad; där Gud är, där är det nya Jerusalem, uppfyllelsen av alla hans löften.

Namnet “Herren är där” förekommer enbart i Hes 48:35, men vittnesbördet om Guds närvaro är många både i Gamla testamentet och Nya testamentet. Om Gud är JHWH shamma i Gamla testamentet, så är Han Immanu El i Nya testamentet. I Jesus har Herrens härlighet kommit ner för att vara där vi är (Joh 1:14) – “där två eller tre är samlade” i Jesu namn så är han där (Matt 18:20).

Att Gud är här med oss genom Jesus Kristus får flera betydelser för människan: 1. Han är här för att leda oss (se Ps 23:1, 2, 4); 2. Han är här för att skydda oss (se Jes 43:2); 3. Han är här för att möta oss (se Ps 139:7–12); 4. Han är här före oss (se Heb 13:5); 5. Han är här för att vara med oss (se Matt 28:18, 20b).

Två sanningar vittnas det således om i och med Jesu födelse: att Gud inte är långt borta utan mycket nära, och att han är där oavsett var vi är. Det kan också beskrivas som ett vänskapsförhållande, där möjligheten att lära känna Gud på ett mer intimt sätt har öppnats upp.

Read Full Post »

Josuas Jeriko

Jeriko är kanske den mest spännande staden i Gamla Testamentet att studera – för att den är äldst och för att den blev ett vittnesbörd om Guds kraft (Jos 6). Staden låg i de södra delarna av Jordanslätten, omkring 16 km nordväst om Döda havet och 27 km nordöst om Jerusalem, vid en av de största sötvatten källorna i hela Palestina, ’Ain es-Sultân, och nära den öst-västra vägleden som kopplade samman Transjordanien med det Palestinska höglandet (Ammon-Palestine). Staden hade därför en framskju­tande position ända sen dess tidigaste bosätt­ningar.

Jeriko är en av de äldsta, om inte den äldsta staden, som någonsin blivit arkeologiskt utgrävd. Stadens första bosättningar sträcker sig ända tillbaks till c:a 8000 f Kr (Mesolitisk tid). Kvarlevorna, som är identifierade med Jeriko i Jos 6, har för en lång tid varit utsatt för arkeologins destruktiva men undersökande metoder. Om man kan hitta säkra bevis angående en förstörelse, som kan associeras med israeliterna, vore det en stor hjälp när det gäller datering av det israeliska intåget i Kanaan.

Arkeolo­giska lämningar antyder att en stor omvälvning kan ha pågått i Palestina vid slutet av sen bronsålder (1550-1200 f.Kr.); många städer, några av dem nämnda i Bibeln som intogs av Israeliterna, blev förstörda vid denna tidpunkt (ex Hasor, och kanske Jeriko). En del forskare ser här ett bevis på att en israelisk erövring skedde i slutet av det trettonde århund­radet f Kr (sen bronsålder).

Garstangs murar
På 1930-talet (1930-1936) utgrävdes Jeriko av den brittiske arkeologen Sir John Garstang. Enligt en rapport hade han funnit ett stadium av bebyggelse som motsvarade tidpunkten för Josuas erövring, då han trodde sig ha funnit murar som hade fallit på grund av jord­bävning0 omkring 1400 f Kr. Garstang spårade fyra stadsmurar, som efter varandra hade inringat kullen Tell es-Sûltan (Det arabiska namnet för Gt Jeriko). Den mur som han ansåg vara den senaste var svårt bränd och hade tydligen kollapsat.

Utgrävningsmetoderna i Palestina vid denna tidpunkt var inte tillräckligt exakta när det gäller dateringen av stadsmurar i anslutning till de nivåer de befann sig på. I detta fall misstog sig Garstang när han trodde sig ha funnit de murar, som hade fallit under Josuas tid. Mer exakta bevis angående lerskärvor (det mest viktigaste för datering i Palestina) hopade sig efter Garstangs utgrävningar och visade behov av en ny undersökning, vilket utfördes mellan 1952 och 1958.

När de började trodde man fortfarande att Garstang hade funnit de murar som hade rasat (på grund av ett gudomligt ingripande) i Jos. 6, men nu blev det motsagt av Kathleen Kenyon, en av de mest respekterade arkeolo­gerna i modern tid. Kenyon fann att de murar, som var förstörda av jordbävning och daterade till sen brons­ålder av Garstang, hade i själva verket rasat många århundraden innan Josuas intåg i Kanaan skedde, under yngre bronsåldern. Kenyon hittade nästan ingenting från den sena bronsålderstaden, som israeliterna förstör­de.

Förstörd av erosion
Kenyons utgrävningar av Jeriko visade att bronsåldersmurarna runt staden är mycket komplicerade att förstå ur historisk synvinkel. De murar från yngre bronsåldern (som omfattar nästan hela tredje årtusendet f Kr) var gjorda av lertegel och var ofta reparerade. I ett område identifierade man sjutton olika reparationer och återuppbyggnader. Det var en av de äldsta av dessa yngre bronsåldersmurar som Garstang förknippade med sen bronsålder. Alla dessa yngre bronsålders murar var faktiskt begravda av en stor jordbank från medel bronsåldern. Den översta delen av denna jordbank har till största delen blivit förstörd av erosion och bara på ett ställe har den översta delen av murens grund blivit bevarad. Erosion, på grund av att den var övergiven i århundraden, har också tagit bort nästan all kvarläm­ning från medel bronsålderstaden, och därför också till ännu större del den överliggande sena bronsålderstaden.

Tillräckligt med bevis, emellertid, fanns fortfa­rande kvar, som visade att där hade existerat en sen bronsålderstad ovan på medel bronsstaden. Eftersom lämningarna från denna sena bronsålderstad var enbart bevarad på ett begränsat område, kunde inget bli sagt angående dess struktur, mer än att den tydligen inte var speciellt starkt befäst. Med hjälp av lerskärvor kunde man bestämma (föreslog) att staden förstördes, enligt Jos 6, under det fjortonde århundradets sista kvartal. Utgrävningarna har alltså räddat tillräckligt med bevis för att kunna fastställa att en sen bronsålderstad har ex­isterat i Jeriko, den stad som föll under Guds kraft i Jos. 6, men blev tydligen övergiven efter dess förstörelse. Man kan säga att Jeriko (Tell es-Sûltan) upphörde att vara stad c:a 1500 f Kr.

Efter det att Jerikos fall var ett faktum, lät Josua folket svärja en ed: ”Förbannad vare inför Herren den man som företar sig att åter bygga upp denna stad, Jeriko. När han lägger dess grund, må detta kosta honom hans äldste son, och när han sätter upp dess portar, må detta kosta honom hans yngste son” (Jos 6:26). Att det var Gud som lade denna förbannel­se över Jeriko är tydligt när nästa vers säger: ”Och Herren var med Josua, så att ryktet om honom gick ut över hela landet” (v. 27). Arkeologerna har problem att hitta Josuas Jeriko, och de flesta tvivlar att en förstörelse skedde överhuvudtaget (därmed menar de att intåget i Kanaan aldrig hände, som det är beskrivet i Josuas bok). Denna tolkning av de bibliska och arkeologiska bevisen beror på att de inte tar hänsyn till de bibelverser som jag just citerade. Om Bibelns berättelse, angående Jerikos fall, är korrekt kan vi inte hitta dess murar.

Brist på fynd stödjer Bibelns redogörelse
Alla arkeologer ställer sig frågan: ”varför finns det ingen israelisk stad på Tell es-Sûltan? De menar att där fanns alla geografiska fördelar för en ny israelisk bosättning efter Jerikos fall. Tell es-Sûltan var en idealisk plats för en israelisk stad, med den största sötvattenskällan i Kanaan, tre huvudleder och en mycket strategisk placering. Trots det bodde israeliterna aldrig där, och de som vågade fick betala för det (se 1 Kung 16:34). Under 3000 år har denna kulle blivit misshandlad av sol och regn, och med tanke på att byggnadsmateria­let var lertegel är stora delar av den ursprungliga staden för alltid borta (på grund av erosion, men antagligen också på grund av att byggnadsmateria­let var återanvänt på annat håll). Experter menar att över 9 meter av Jeriko saknas, och eftersom Josuas Jeriko måste vara den högst belägna var den först med att försvinna. När Kenyon började med sina utgräv­ningar på 50-talet var det medel bronsåldern som hon först stötte på.

En bra fråga är då, var kan vi hitta staden? På grund av erosion borde det finnas lämningar på området runt omkring själva kullen, och där har man faktiskt hittat krukskärvor från sen bronsålder. Det finns ingen sen bronsåldersmur, eftersom erosion har sköljt ner den på sluttningarna och ut på det omkringliggande området. Det är där som vi finner Josuas berömda murar och stad. Lösningen på Jeriko gåtan är frånvaro. Vi kan inte räkna med att hitta israeliska lerskärvor eller någon mur – allt är bortspolat av naturens krafter; och där finns även religiösa skäl till denna frånvaro – Tell es-Sûltan var förbannad. Israeliterna tog den ed som de svor i Jos 6 på allvar och Jeriko blev aldrig återuppbyggt (ett försök gjordes i 1 Kung 16:34), och med tiden försvann den dömda staden på grund av det stränga klimat som rådde där. Det är inte förrän på Nt:s tid som vi fick en ny judisk bosättning där, men då 5 km längre bort (3 km fågelvägen). Istället för att vara en gåta är Jeriko ett bevis på att den biblis­ka historien är mer exakt nedtecknad än vad många forska­re vill erkänna.

Toppen är borta, därför är det svårt att datera Josuas erövring med hjälp av Jeriko. Emellertid har det visat sig att staden är den äldst bebodda och befästa stad som någonsin blivit utgrävd. Det starka runda tornet från neolitisk tid (yngre stenålder, 8000-5000 f.Kr), som Kenyon upptäckte, var byggd innan krukan var uppfunnen. Det är ett märkligt vittnesbörd om den geniala uppfinningsrikedom som existerade vid detta tidiga stadium i världshistorien.

Bibliografi

Bright, John, A History of Israel, tredje utgåvan. Bungay, Suffolk: SCM Press Ltd, 1986.
Wilson, Clifford A, Arkeologin och Bibeln. Örebro: Libris, 1980.
Coughenour, R A, ”Jericho”, The International Standard Bible Encyclopedia, red G W Bromiley, II. Grand Rapids, Michigan: W B Eerdmans Publishing Company, 1982.
Provan, Iain, m. fl., A Biblical History of Israel. Louisville: Westminster and John Knox Press, 2003.
Horn, Siegfried H, Biblical Archaeology, A Generation of Discovery. Washington DC: Biblical Archaeology Society, 1985.

Read Full Post »

Detta är ett gästinlägg av Anders Gerdmar:

1. Idag ifrågasätter en del kristna att man ska fira Kristi Födelses Fest. Men den födelsedag i historien som är mest värd att fira är när Gud blev människa, inkarnationen, och julen, eller Kristi födelses fest, är egentligen ett firande av just inkarnationen. Gud själv iscensätter historiens maffigaste födelsedagsfest med änglasång, och att vanligt folk såväl som kungar samlas vid krubban.

2. Ingen människa vet Jesu födelsedatum och i de stora kyrkorna är man ju delad: östkyrkan 6 januari, västkyrkan 25 december. Eftersom man inte vet dagen men ändå vill fira den är kanske dagen inte heller det viktigaste. Å andra sidan är det ju lämpligt att man gör det på samma dag i hela kyrkan ­ nu kan det vara lite opraktiskt att man är delad, särskilt när man som undertecknad arbetar bland kristna både i länder med östlig och västlig tradition. Eller är man helt enkelt glad att komma på två fester =).

3. Kom ihåg att Paulus varnar oss för att fastna i kalenderfrågor ­- Kol 2:16­-23. Om kalender eller andra bruk blir huvudfrågor har vi tappat fokus! Kalender, vad vi äter, exakt när eller hur vi firar sabbat ÄR inga huvudfrågor i Kristus och ingen blir lyckligare av att vi lägger nya ok på människor. Att kristna sedan observerat söndagen som sin firningsdag sedan två tusen år är ju en sund och stark tradition med bibliskt stöd: det är Jesu uppståndelsedag och Paulus pekar tydligt på söndag som dagen då man samlas, 1 Kor 16:1,2; Apg 20:7.

4. Man vet att Kristi födelses fest firades kring år 200, i Egypten, som hade en stark kristen kultur. Ursprunget kommer alltså inte alls från Babylon. I olika delar av kyrkan firade man den på olika dagar, och första gången man nämner 25 december är i Antiokia, då av Johannes Chrysostomos, men det är möjligt att man har belägg för ett firande i december redan 205. Har man belägg för detta kan firandet förstås vara äldre.

5. Varför då 25 december? Den kristna kyrkan har ofta markerat sin seger över gammal hednisk religion genom att riva ner templet och kulten och bygga nytt på samma ställe. Ett bra exempel är Gamla Uppsala. På samma sätt gjorde man här i kalendern. 25 december var en solfest, Natalis Invicti (den obesegrades födelse), och när man predikat Kristus hade man redan använt solen som bild för honom. Han är den starkaste ljuskällan, full av helighet och den Sanna Ljuset. Alltså ville man krossa en hednisk kult av solen ­och det finns källor som visar att man inte på någon sätt ville blanda samman solkult och Kristustillbedjan utan ERSÄTTA solkulten genom denna fest!

6. Chrysostomos anknyter till namnet den Obesegrades födelse och säger: vem är obesegrad om inte Kristus, och till soltemat, och säger: vem är en sol om inte Jesus.

7. Alltså: att man ersätter ett hedniskt motiv med ett kristet är väl bara bra, så länge man inte låter det hedniska krypa in i den kristna tron.  Vi kan alltså lugnt fira jul, eller Kristi Födelse den 25 december lika väl som ett annat datum. Men att inte fira Kristus för att Torah inte nämner hans födelses fest i förskott blir ju tokigt. Jesus är Messias och när han kom var tiden fullbordad. Med Messias kommer fullbordan av alla löften: Pesach får sin fulla betydelse som exodus från mörkrets välde, pingsten likaså, som det nya förbundets fest, då Guds vilja inte längre bara är skriven på rullar och tavlor utan i våra hjärtan.

8. Kristi födelses fest, liksom så mycket annat som man gör i en andlig gemenskap som kristendom eller judendom, har alltid med tradition att göra.  Om någon religion har respekt för tradition som växer fram från Sinai och framåt flera tusen år så är det judendomen. Där har man förstått att Ordet hela tiden måste tillämpas i varje ny tid ­ läs Mishna och Talmud, där detta är hur självklart som helst. Detta förde apostlarna med sig in i den messianska rörelsen (Kyrkan) och därför är det självklart att kristna har funnit lämpliga kulturella former för sin tillbedjan av Honom som är den Osynlige Gudens avbild, Jesus Messias, vars namn ska vara välsignat i evighet!

Anders Gerdmar är doktor i Nya testamentets exegetik (Uppsala Universitet) och Dean of Theology vid Livets Ord University.

Read Full Post »