Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2009

Till Halal-TV:s försvar

Det är juletid, och många som jobbar inom äldrevården njuter tacksamt frukterna av den ökade mångfalden i dagens Sverige. Det har helt plötsligt blivit lättare att få ledigt över helgerna, då muslimska kollegor tacksamt täcker upp, glada över de extrapengar som arbetstimmar med helg-ob innebär. Men i andra delar av det svenska samhället bemöts denna pluralism med skepsis och oro.

Bakom ligger en höst där bland annat Halal-TV, moderaternas förslag om svenskkontrakt och Humanisternas outtröttliga opionsskapande har aktualiserat frågor om religion, mångfald och svenskhet. Men frågan är inte begränsad till Sverige: detta är en diskussion som pågår i många europeiska stater.

Den är inte heller ny. Frågan om hur mångfald ska hanteras – om den ens ska tillåtas – har åtminstone 450 år på nacken. Den Augsburgska freden år 1555 begränsade pluralismen inom nationer genom att deklarera att folkets tro skulle vara samma som furstens. Detta var en konsekvens av den politiska teori som sa att ett land som inte var ideologiskt och religiöst enhetligt inte kunde bestå. Under 1700-talets Upplysning föreslogs en delvis annan lösning: staten och de offentliga institutionerna skulle sekulariseras medan religionen hänvisades till den privata sfären. Principen var egentligen densamma som vid den Augsburgska freden, men nu var sekularismen nationens dominerande ideologi.

Detta återspeglas i den svenska debatten idag. Religion är okej, så länge som den används till privat uppbyggelse i det fördolda. Men religion får inte forma utbildning, politik eller ens kritiskt granska det svenska samhället under en halvtimmas TV-tid i veckan. 

Religionen låter sig dock inte begränsas till en del av en människas liv, helt enkelt för att religiösa människor – liksom varje annan människa – strävar efter att bli hela människor. Vi kan inte omfamna den schizofrena personlighetsklyvning som sekularismen försöker pådyvla oss. Vi måste tillåtas att tala utifrån våra verkliga övertygelser och perspektiv. Vi måste få tala om världen som om Gud finns.

Anspråket att få göra det möter idag en rad invändningar. Först: Det innebär att ni utgår från religiösa föreställningar som inte går att bevisa rationellt. Men även ateister hänvisar till saker som inte kan bevisas, varken rationellt eller empiriskt. Som ”människovärde” – vem har någonsin mätt och vägt ett sådant? Eller en ”mänsklig rättighet,” för den delen.

Problemet med upplysningsfilosofernas lösning är att den antar att det finns en position som är neutral och objektiv; uppfattningar som alla människor oavsett religiös tro – eller brist därpå – kan dela. ”Förnuft” och ”rationalitet” har åberopats, men frågan är: vems rationalitet?

Nästa invändning är: Om ni religiösa utgår från särskilda uppfattningar, och inte sådana som alla kan omfatta, är dialog omöjligt. Det går inte föra ett vettigt samtal med människor som slår en i huvudet med bibelversar. Mot detta kan man för det första invända att en dialog där den ena parten inte tillåts att tala utifrån sina verkliga utgångspunkter och övertygelser knappast kan sägas vara en verklig dialog. Men dessutom uttrycker denna invändning en svag tro på samtalets möjlighet. I ett gott samtal är det naturligt att göra allt för att bli förstådd av sin motpart, också genom att tala med honom/henne utifrån hans/hennes förutsättningar – så långt det är möjligt. Detta förstod redan Paulus, som i sitt berömda tal på areopagen i Aten anknöt till uppfattningar som var allmänt omfattade i det grekiska samhället.

Slutligen kan man invända att samhället faktiskt faller sönder och atomiseras om gemensamma värden och utgångspunkter saknas. Men det blir allt mer uppenbart att den enhetlighet som sekularismens apostlar eftersträvar endast är möjlig genom totalitära anspråk och krav på åsiktsmonopol. Detta är paradoxen: den liberala utopin blir möjlig endast genom att använda den totalitarism och sekterism som denna ideologi i begynnelsen ville motverka. Vad vi ser i västerlandet i dag är ingenting annat än den klassiska berättelsen om rebellens ovilja att dela med sig av makten när han en gång lyckats erövra den. 

Ett samhälle som domineras av en sådan absolutism och sekterism går genom sin inskränkthet miste om den stora rikedom som mångfald faktiskt innebär. Denna rikedom är naturligtvis djupare än att ha kollegor som kan täcka upp för mig under de helger då den tradition jag tillhör har fest – eller möjligheten att äta falafel till lunch, för den delen. Varje mänsklig kultur bär på visdom och insikter som kan göra våra liv rikare, och det är bara genom mötet med dessa ”andra” som vi kan få syn på oss själva, få upp ögonen för vad som är särskilt med vår kultur och det sätt vi lever våra liv på. Mångfald leder alltså till självkännedom. Om vi tillåter mångfald så öppnar vi oss förvisso för ifrågasättande, men också för möjligheten att verkligen berikas. Alternativet är en trång sekterism som gör alla fattigare.  

Read Full Post »