Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2010

Från Edinburgh 1910 till Edinburgh 2010

Det här året så firas 100-års minnet av Världsmissionskonferensen, som hölls 14-23 juni 1910 i Edinburgh.  Att det blev just Edinburgh kanske beror på att landet producerade så många respekterade kyrkoledare som arbetade med mission, t.ex. Robert Moffat, Alexander Duff och David Livingstone, som alla var kända utöver världen. Denna konferens samlade mer än 1200 delegater från olika protestantiska missionsorganisationer och missionsstyrelser.  Villkoret för att kunna delta i konferensen var att missionsorganisationen stödde utländska missionärer och lade minimum 2000 pund årligen på mission. [1]Titeln på konferensen var ‘World Missionary Conference: to Consider Missionary Problems in Relation to the Non-Christian World’. Att det var en världsmissionskonferens må vara lite missvisande med tanke på att varken Romersk-katolikerna eller de Ortodoxa var närvarande officiellt. Däremot fanns det katolska  representanter närvarande som besökare. Annars var det bara Protestanter närvarande. Pingströrelsen som uppstod vid den här tiden hade inte heller några representanter närvarande.

Syftet med konferensen var bl.a. att diskutera problem som var relaterade till missionsarbetet.  Alla delegater hade europeiskt ursprung, förutom 17 inhemska delegater från olika missionsländer. Två av de ledande personerna under konferensen var John R. Mott (Amerikansk Metodist) samt Joe Oldham (Skotska kyrkan). Konferensen hade förberetts av flera kommissioner (8st), som hade diskuterat viktiga missionsfrågor vid den tiden. Forskningen och resultatet av konferensen ledde bl.a. till utformandet av den nya disciplinen ”missionsstudier”. Detta är en av de stora orsakerna till att Edinburgh 1910 idag 2010 uppmärksammas i kyrkliga sammanhang runt omkring i världen och att en ny missionskonferens i Edinburgh förberetts, till hundraårsminnet.

En annan orsak till uppmärksamheten av konferensen 1910 var den väckelseatmosfär som konferensen genererade. Det andliga liv som konferensen producerade gav smak för fortsättning. Bl.a. så ledde detta till grundandet av missionstidskriften International Review of Mission (s) och organisationen The International Missionary Council. (IMC)

En tredje orsak till att Edinburgh 1910 uppmärksammats 2010 är att konferensen hade några av de viktigaste kyrkoledarna vid tiden närvarande. Förutom samarbeten i teologi- och missionsutbildningar, så ledde konferensen till formerandet av ekumeniska samarbeten. Dessa olika grupper kom senare samman och formade WCC, World Council of Churches.[2]

För det fjärde, passionen för världsevangelisation som kom till uttryck i Edinburgh 1910, uppskattades även av evangelikala organisationer som hade valt att stå utanför den ekumeniska rörelsen, t.ex. World Evangelical Alliance (Världsevangeliska Alliansen) och Lausannerörelsen, såväl som mer konservativa grupper.

100-års-firandet av Edinburgh 1910 förenar människor på ett kreativt sätt och öppnar upp nya perspektiv på mission idag. Den grupp av teologer som samlas inför 2010 har som uppgift att reflektera över mission då och nu, och förmedla detta till kyrkorna så att tillämpning kan ske.

TEOLOGISKA SKIFTEN FRÅN 1910 TILL 2010

1910 så var missionsstudier i sin linda, men 2010 så kan man dra nytta av 100 års reflektion när det gäller missionsarbete. Vilka skillnader och förändringar kan man se. När man jämför, så kan man se ett antal viktiga punkter där stora förändringar har skett:

  1. 1. Språk: Från rike till Ande

Det har bl.a. konstaterats att det blivit en förändring i missionsspråket från tal om rike till tal om Ande. Detta är två olika typer av missionsvokabulär som även är parallellt i Nya Testamentet. Här kan man t.ex. se Matteus och Markus som betonar just talet om ”riket”, medan Johannes och Paulus föredrar talet om ”Anden”. Lukas kombinerar dem båda. Att man talade om riket 1910 är väl inte så konstigt med tanke på bakgrunden av koloniala riken styrda av kungar. I vår tid så är talet om Ande eller andlighet mer i linje med globaliseringens tidevarv där man mindre betonar statsgränser och snarare talar om globala flöden, global kommunikation och kulturella inflytanden. Det samtida intresset för Den Helige Andes part i missionen kan ses som en konsekvens av Missio Dei teologin. Gud är aktiv i missionen idag genom sin Ande. I populärt språk så kan man säga att mission har blivit: ”ta reda på var Den Helige Ande är verksam och anslut dig”.[3]

  1. 2. Från missionsorganisationer till kyrkor

Det har blivit ett skifte idag när det gäller genom vem som missionsarbetet bedrivs. Man har gått från missionssällskap och missionsorganisationer till kyrkor. ”The Primary centre of evangelism…,” hävdade den respekterade missiologen Leslie Newbigin ”is the local congregation.” [4] Detta blev en konsekvens, när missionärerna lämnade kolonierna. Kyrkans missionerande natur, som går tillbaka till Missio Dei, ändrade fokus. Kyrkan numera ”existerar för mission som eld existerar för branden”.[5]

Det här tänkandet har tagits ner på en nivå till, nämligen den lokala församlingen. Man brukar tala om ”den lokala församlingens missionerande natur”. Det reflekteras även i olika teologier om ”den missionerande kyrkan” eller ” den missionsformade kyrkan”(Missionshaped church). Detta är en positiv utveckling. Dock så finns faror. En fara är att utan missionsorganisationer som kontinuerligt påminner om den globala aspekten, så kan missionsuppdragen begränsas till lokala aktiviteter. Det blir ett provinsiellt tänkande.

  1. 3. Modell för Enhet: Från ett centralt styre till Flera center

En stor förändring har skett när det gäller styre/ledarskap för missionen. Edinburgh 1910 representerar starten för ett återvändande till kyrkomötes- strukturen när det gäller samarbetet mellan olika kyrkor, som kännetecknade den tidiga kyrkan. Det fanns röster även under denna konferens som hade önskat att alla kyrkofamiljer varit närvarande, vilket skulle senare gå i fullbordan igenom bildandet av WCC (World Council of Churches)[6]. Brian Stanley har gjort en intressant iakttagelse där han menar att det finns en påverkan från Edinburgh 1910 på 2:a Vatican Konciliet i denna aspekt.[7] Efter 2:a Vatican Konciliet, som hade deltagare även från andra kyrkliga traditioner, så har ju Katolska kyrkan just erkänt vikten av samtal och dialog med andra kristna traditioner. Vikten av fortgående samtal mellan olika kristna grupper från olika kontexter, kulturer och regioner är stor och nya vägar där man uttrycker enheten uppstår.

  1. 4. Från Universalism till Pluralism

Ett filosofiskt paradigmskifte kan man också se från 1910 till 2010. 1910 så var de europeiska kristna övertygade om Kristendomens överlägsenhet. Man var övertygad om att sanningen var uppenbarad endast i Kristendomen och att det egentligen inte fanns något att hitta eller veta av sanningshalt i främmande religioner och livsåskådningar. Modernismen var det härskande paradigmet. 2010, så är det dominerande kulturella inflytandet i samhället inte universalism, utan snarare pluralism. I postmodernismens tid, så är man skeptisk till stora berättelser och universella sanningar. Kristendomen är nu beskriven som en (av många) världsreligioner och alla är jämbördiga. Det är inte politiskt korrekt att hävda Kristendomens överhöghet. Dessutom så erkänner vi idag den stora mångfalden och diversifieringen inom Kristendomen. Teologiskt så är kristna idag mer öppna att lära från olika teologiska perspektiv. Idag är utmaningen att veta hur man vittnar om Kristus och proklamerar hans unika budskap i ett pluralistiskt samhälle.

  1. 5. Från kristnande till vittnande

Slutligen, så har ett skifte ägt rum när det gäller synen på evangelisation. Man har gått från kristnande av samhälle till vittnande. Fastän det fanns 1910 och framåt, starka tvivel på den kristna tron i det vidare modernistiska samhället, så fanns det ändå en allmän uppfattning att alla folk behöver en religion. De europeiska regeringarna uppmuntrade till missionsaktiviteter i sina kolonier så länge som de inhemska inte var fientligt inställda till det. Många missionärer tog denna möjlighet att ”ockupera” främmande länder med evangeliet, och uttrycket ”evangelization of the world in this generation” blev måttet för Edinburgh konferensen. Efter denna tid, så har vi haft vågor av sekularisering, där religionen ansågs dö ut. Idag i vår kontext, när Kristendomen måste bevisa sig värdig sitt budskap, så handlar det inte om världens kristnande, men snarare om att vittna om Jesus idag. Betoningen ligger inte på effektiva metoder för att fullborda världsevangelisationen, men på människors livsstil och kyrkornas trovärdighet som drar människor till Kristus.

Slutord

Edinburgh 1910 och Edinburgh 2010 representerar två olika världar och helt olika teologiska ramverk för att rättfärdiga kristen mission inom dem. Det finns många olikheter, men det finns också många likheter och paralleller mellan de två olika händelserna. I båda fallen så tror jag att kristna och kyrkorna har försökt att vara trofasta i sin kallelse att förmedla vad dom har tagit emot från vår Herre.

David Johansson


[1] Brian Stanley, The World Missionary Conference, Edinburgh 1910 (Grand Rapids, MI: Wm B. Eerdmans, 2009), pp. 91-131.

[2] Timothy Yates, Christian Mission in the Twentieth Century (Cambridge: CUP, 1994), pp. 21-33.

[3] Dr Rowan Williams, Archbishop of Canterbury quoted on the Fresh Expressions website (www.freshexpressions.org.uk), front page, Sept 2006.

[4] Lesslie Newbigin, A Word in Season: Perspectives on

Christian World Missions, Edinburgh: St Andrew Press &

Grand Rapids: Eerdmans, 1994, p. 156.

[5] Se David Bosch, “Transforming Mission: Paradigm Shifts in Theology of Mission”  för en utförlig utläggning av Missio Dei.

[6] Brian Stanley, The World Missionary Conference, Edinburgh 1910 (Grand Rapids, MI: Wm B. Eerdmans, 2009), pp. 91-131.

[7] Ibid. pp. 11-12.

Read Full Post »