Detta är ett gästinlägg av Johannes Börjesson. Johannes är prästvigd i Svenska Kyrkan och doktorand i historisk teologi vid Cambridge University.
Inledande kommentar: Detta är en kort artikel jag skrev 2003 i en ungdomstidning i en rörelse i vilken just då en del ungdomar ställde sig frågor kring dop och omdop. Det är knappast nödvändigt, tror jag, att säga att om jag hade skrivit en text på detta tema idag hade den sett annorlunda ut. Jag och David Nyström har samtalat en del om dopet och då han föreslog att lägga ut texten på Teologiskt Forum tyckte jag det var en god idé. Förhoppningsvis kan texten utgöra ett litet startskott till ett samtal kring dopet exegetiskt, dogmatiskt, kyrkohistoriskt, och pastoralt. Texten är här mycket litet omarbetad med endast ett fåtal stilistiska och faktamässiga förändringar.
Olika dopsyn
Vi lever i tider då vi allt mer lär känna bröder och systrar i tron över samfundsgränserna. Detta leder till att vi ställs inför frågor på de områden där vi har olika bibeltolkningar och traditioner. En sådan fråga är den om barndop eller vuxendop. De som förespråkar vuxendop gör ofta detta utifrån ett ganska genomtänkt system. De menar att man i Nya testamentet enbart döper vuxna och att det inte finns några bevis för att man döpte barn. Man säger att dop i Nya testamentet enbart sker med dem som kommit till tro, att tron är en förutsättning för dopet. Dopet blir en bekännelsehandlig från din sida, något du gör som en bekräftelse på att du kommit till tro. Finns inte tron där är det inte ett dop, hur mycket vatten man än häller. Om någon är döpt som barn och under äldre år kommer till tro bland baptister så döper dessa ofta om sig. Detta kallas för omdop.
Vad är dopet?
Om vi vet vad dopet är kan vi också förstå vilka som har tillgång till det. I dopet blir vi delaktiga i Kristi död och uppståndelse (Rom 6:3–4, Kol 2:11–12). Detta gör att våra synder förlåts och vi får den Helige Ande som gåva (Apg 2:38). Vi inlemmas i Kristi kropp (1 Kor 12:13) och blir iklädda honom (Gal 3.27). Allt detta är ju något Gud gör. I dopet är det Gud som handlar, vi är passiva. Gud förenar oss med Kristus och hans verk och vi får del av allt det goda Kristus vunnit åt oss. Allting börjar med Guds verk, hans nåd. Gud genomför själv försoningen, fullständigt utan vår hjälp och vårt medgivande, sen får vi tro på detta. Guds handlande föregår vår tro. Som det var med Jesu verk, så är det med dopet som ju är kopplat till detta verk. Gud förenar nu oss med allt det Kristus har gjort, tron kan komma senare. Detta innebär inte att döpta automatiskt blir frälsta. Dopet behöver följas av tron. Katekesen säger: ”Dopets nåd slösas bort genom att de som är döpta inte låter den helige Ande arbeta med sig för en daglig bättring utan överger Guds ord och bönen, får lust till världen och samtycker till synden”. Jesus säger tydligt att tro på evangeliet + dop = frälsning, men utan tro blir man fördömd (Mark 16:16). Vi vet att tron är nödvändig för att en människa skall bli frälst. Att döpa barn är helt rätt men dopets gåvor behöver sen tas emot ”genom tron på Guds ord och löften” (Katekesen igen).
Sambandet mellan omskärelse och dop
Gud slöt ett förbund med Abraham (1 Mos 17). Omskärelsen var en del av detta. Barnen utelämnades inte i förbundet, utan omskars efter Guds befallning (inte flickorna, men de inräknades i förbundet i alla fall) på åttonde levnadsdagen. Så skulle det vara för all framtid med alla Abrahams efterkommande (1Mos 17:12). När vi tar emot Kristus ingår vi i Guds förbund. Men för oss är det inte längre fråga om omskärelse (Apg 15) utan om dop (Matt 28:19–20). Paulus gör en mycket stark jämförelse mellan dessa båda i Kol 2:11–12: ”I honom (Jesus) blev ni också omskurna, inte med människohand, utan med Kristi omskärelse, då ni avkläddes er syndiga natur och begravdes med honom genom dopet.” Klarare kan det inte sägas, dopet liknas vid omskärelsen. Som det var då, så är det nu, barnen räknas in i förbundet. (Vi lever i en tid som till stor del tänker i individer, Gud tänker ofta i familjer). När Gud slöt förbund med Abraham, skulle inte bara han, utan hela hans hus omskäras (1 Mos 17:10, 23). På exakt samma sätt är det i Nya Testamentet. När Lydia blir kristen, döps hela hennes hus (Apg 16:14–15), samma sak med fångvaktaren (Apg 16: 30–34) och Stefanus (1 Kor 1:16). Kan vi då veta att det fanns barn i dessa hus? Nej, men vi har sett att tanken i bibeln är att alla i familjen räknas in, även om de bara är 8 dagar gamla. Poängen är att hela huset döps. Åldrarna på barnen behandlas inte, för det är oväsentligt. Att det är mest vuxna som döps i Nya Testamentet är självklart, det var en pionjärmissionssituation och apostlarna döpte bara barn till troende föräldrar. Men om mina föräldrar inte tror då, räknas mitt dop ändå? Absolut! Ett dop är ett dop och kan inte bli något annat oavsett om föräldrarna inte tror. Poängen här är att förbundet även gäller små barn.
Kyrkohistoriska bevis för barndop
Under de första 1500 åren av kyrkohistorien är det ingen som tekniskt sett vänder sig mot tanken att döpa barn. Jesus säger: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, Guds rike tillhör sådana som de” (Mark 10:14). Den tidiga kyrkan tolkade detta som en anvisning att döpa barn eftersom ”den som inte blir född av vatten och ande (Joh 3:5, vilket syftar på dopet) kan inte komma in i Guds rike”. Om barnen skall in i Guds rike måste de ju få del av vad Jesus har gjort och då måste de ju döpas. Ibland var man dock praktiskt emot barndop, Tertullianus (tidigt 200-tal) tyckte att det lade för stort ansvar på faddrarna, som på den tiden redan hade ett tungt ansvar. Andra ville vänta med att döpas för att de var rädda för att synda efter att de döpts. Ingen ansåg dock att det var fel att döpa barn, bara oförnuftigt. Det finns många vittnen på att barn döptes under kyrkohistoriens början (de flesta från 3-400talet). Origenes, som levde i början av 200-talet, säger att kyrkan har ”från apostlarna tagit emot traditionen att även döpa barn”.
Baptister säger ofta att kyrkan förföll snabbt efter apostlarnas död och att man felaktigt började döpa barn. Om det var så, borde det ha gett upphov till protesterande röster. Strider fanns det gott om kring olika frågor, men det finns inte ett enda spår som antyder att apostlarnas kyrka inte döpte barn, men senare har gått fel och börjat göra det. Det är inte förrän på 1500 talet de så kallade anabaptisterna slutar döpa sina barn. Kyrkohistorien innan dess är nästan entydig, barn får döpas.
Konsekvenser av dopet
Det kanske finns någon som läser detta som döpts som barn men vuxit upp till ett liv utan Gud och nu kommit till tro. Kanske tänker du att du behöver döpas igen, för du har gjort så mycket dumt sen du döptes och nu har du verkligen fått ett nytt liv med Jesus och vill lägga det gamla bakom dig. Döp inte om dig! Ditt dop gäller. Du behöver döpas om lika lite som Kristus behöver dö på nytt bara för att vi syndar. Jesus dog en gång för alla för våra synder och vi döps en gång för alla till den döden och uppståndelsen. Därför talar Bibeln om ett dop (Ef 4:5), och det finns inget som helst behov av mer. Att döpa om sig är lika fel som att tro att Jesus behöver dö en gång till för dina synder.
Ditt dop gäller. Det är en objektiv grund för din tro, något som Gud har gjort. Intressantare är då att du lägger krutet på att leva i ditt dop. Låt dig uppfyllas av Helig Ande. Med Kristus har du dött från synden – lev nu för Gud! Frambär din kropp som ett levande offer till Gud! Vandra i Ande och du kommer inte göra vad köttet begär. Det finns ett liv för dig med Gud som övergår allt vad du någonsin kan drömma om. Lev det livet med honom! Lev i ditt dop!
Jag instämmer i det mesta som skriv gällande barndopet (är fortfarande SVK:are men sannolikt inte länge till)… Så länge barndopet praktiseras i en levande kyrkan är det ok; även om detta inte faller biblicisterna i smaken…
Frågan är dock om Svenska Kyrkan är en sådan levande kyrka.. Bland de präster och kandidater som jag har trättat har jag mött en överpneumatiserad syn på dopet som i det närmaste slår över i magi… Dopet blir liksom ett evig stämpel på Guds nåd (oavsett livsföring eller avgörande)…
Det nytestamentliga dopet kan aldrig hamna i detta dike eftersom detta i grund och botten är ett dop efter ett avgörande… ”Den som inte blir född av vatten och ande” kommer inte in i Guds rike (fritt parafraserad)… samt den paulinska utsagan:
”Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet”. (Rom 6:4 S00)
Dopet avser tveklöst den kognitivt medvetna människan och den i tro avgjorda människan…
Magnus
Visst, genom dopet får du del av Jesu död och uppståndelse, men genom tron blir du frälst. Dop och tro kan verka tillsammans, tro kan verka utan dop, men dop kan aldrig verka utan tro.
Dopet har ingen som helst verkan förrän du bekänner dig till kristus. Alla som omskars under gamla förbundet kom inte till himlen (tillhörde inte mitt folk), men folk som inte omskars tillhörde Israel, pga deras tro.
Menar du på fullaste allvar att ett spädbarn tar emot den helige ande genom dopet, åtta dagar gammal? Är det tungotal man hör då innan de lärt sig svenska? Själv tog jag emot den helige ande när jag döpte mig, men jag var tio år. Tron och dopet samverkade.
Om du nu är av samma åsikt David så är du ute och cyklar :-)
Jag kan för mitt liv inte begripa varför detta ska behöva diskuteras inom frikyrkor idag. Men jag vet, jag är färgad av min uppväxt inom pingst på en liten ort där det en gång fanns en missionsskyrka men de som ville ha vuxendop och andedop bröt sig ur på -20-30 talet.
Striderna sitter i mina gener trots att inte ens min pappa var född då.
Hej Samuel, och kul att du ger dig in i samtalet.
En av anledningarna till att jag och Johannes har fört långa samtal om dopet är just att vi inte är helt överens i frågan. Däremot erkänner jag villigt att jag under senare år har omvärderat min tidigare mer negativa syn på barndopet. Jag tror mig ha börjat förstå och acceptera en del av argumenten för barndop, samtidigt som jag inte längre rakt av köper en del av de baptistiska motargumenten. Men än så länge är jag baptist, och jag tror mig kunna ge bra skäl för min tro. Jag försöker dock att inte ha prestige i detta, utan målet är att alltid vara villig att omvärdera min teologi i takt med att kunskap och förståelse ökar. Troligen kommer jag med ett svar till Johannes längre fram, kanske i form av ett nytt inlägg, men just nu har jag inte tid (har just flyttat hem till Sverige, bl.a.).
Däremot håller jag inte alls med dig om att dessa frågor inte behöver diskuteras. Dopet är en av de mest centrala kristna frågorna, och dessutom en fråga som skapat väldiga sår och splittringar inom kristenheten under hundratals år. Menar du verkligen att vi inte har något att samtala om här? Är det bättre att låsa fast oss i våra av generationer nedärvda stridigheter än att sitta ned, bena ur problemen, och försöka förstå varandras utgångspunkter?
Nej det var inte riktigt så jag menade. Jag uttryckte mig lite klumpigt. Kritiken var inte riktad mot ett teologiskt forum som detta, här är rätta platsen för dylika samtal. Jag syftade på några exempel där man börjar diskutera en tillbakagång till barndop. För mig är det helt främmande. För mig är det att gå tillbaka till något sämre, något förlegat.
Absolut ska församlingarna vara engagerade i diskussioner kring dopets betydelse men huruvida vi ska praktisera barndop eller vuxendop anser jag frågan avgjord.
Samuel: ok, då är jag mer med på vad du menar…
Det som du säger här är bara trams.
”Under de första 1500 åren av kyrkohistorien är det ingen som tekniskt sett vänder sig mot tanken att döpa barn. Jesus säger: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, Guds rike tillhör sådana som de” (Mark 10:14). Den tidiga kyrkan tolkade detta som en anvisning att döpa barn eftersom ”den som inte blir född av vatten och …”
Barndopet nämns överhuvudtaget inte i Bibeln, inte ens bland de sk apostoliska fäderna under andra århundrandet. Först någongång efter¨år 220 e Kr. börjas det diskuteras huruvida barn bör döpas. Och då handlar det om uppväxande barn från 6-årsålden.
Om man tänker efter vilka de logiska konsekvenserna blir av barndop förstår man att det handlar om förförelse av stora mått.
# ingen omvändelse
# ingen tro
# ingen frälsningsvisshet
# inget dop i Den Helige Ande
Att det ändå finns fina och goda kristna trots barndopet är mer än ett undantag. Det är en gåta.
Samuel: Du skriver: ”Menar du på fullaste allvar att ett spädbarn tar emot den helige ande genom dopet, åtta dagar gammal?”
Mkt kort svarat: Ja. Jag tror att barn som döps till Kristus förenas med honom, med hans död, uppståndelse och med hans liv. Är det ens tänkbart att vara i Kristus och inte få del av den Ande han mottagit och gett till sin kyrka? Att barn fylls av Anden borde inte förvåna, Johannes Döparen blev uppfylld av Anden redan i moderlivet. Att givandet av Anden kopplas till dopet är inte konstigt, bla texten från Titus brevet pekar i den riktningen:
”Men när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig – och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden. Genom Jesus Kristus, vår frälsare, har han låtit Anden strömma över oss, för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv.”
Sen kan man alltid diskutera förhållandet mellan dopet och Andedopet, vilket redan i Apostlagärningarna inte är helt enkelt. I kyrkans tidiga historia bidrog ju detta till en dubbel rit: dop men efterföljande smörjelse (som överlevt i våran konfirmation). Nya Testamentet verkar räkna med ett kontinuerligt uppfyllande av Anden. Texten från Titus skulle också kunna peka i den riktningen: Dopet förnyar genom Anden. Men Anden har också strömmat över oss genom Jesus Kristus, genom honom som person–inte direkt kopplat till en viss händelse, ngt som ju kan pågå genom livet.
Torbjörn: Jag tror du missförstår min argumentation lite. Jag skrev att det inte är någon som ”tekniskt sett vänder sig mot tanken att döpa barn” under de första 1500 åren av kyrkohistorien. Inte att de allra tidigaste färderna argumenterar direkt för barndop. Men varför skulle de argumentera för det om det var en självklarhet? Du säger att det var först ”år 220 e Kr. börjas det diskuteras huruvida barn bör döpas.” Vad tänker du på då? (Tänker du på Tertullianus De Baptismo 18, så är det den text jag redan nämnt i texten).
Men en hel del vittnen från den tidiga kyrkan pekar i riktning att barndop var vanligt. Jag har redan nämnt Origenes citat. I ett annat ställe säger han att barn skall döpas för borttagandet av synder (Lukas Hom. 14). Justinus Martyren liknar dopet vid omskärelsen i sin Dialog med Trypho.
Cyprianus (+258) skrev till en biskop i Nord Afrika, Fidus, som menade att barn skulle döpas på 8:e dagen i linje med omskärelsen, att barn kunde döpas så fort de var födda:
”But in respect of the case of the infants, which you say ought not to be baptized within the second or third day after their birth, and that the law of ancient circumcision should be regarded, so that you think that one who is just born should not be baptized and sanctified within the eighth day, we all thought very differently in our council. For in this course which you thought was to be taken, no one agreed; but we all rather judge that the mercy and grace of God is not to be refused to any one born of man. For as the Lord says in His Gospel, ”The Son of man is not come to destroy men’s lives, but to save them,” Luke 4:56 as far as we Can, We must strive that, if possible, no soul be lost. For what is wanting to him who has once been formed in the womb by the hand of God? To us, indeed, and to our eyes, according to the worldly course of days, they who are born appear to receive an increase. But whatever things are made by God, are completed by the majesty and work of God their Maker. Moreover, belief in divine Scripture declares to us, that among all, whether infants or those who are older, there is the same equality of the divine gift…” (osv, texten fortsätter diskutera dopet. See Ep. 58 [Letter to Fidus] 1.2-3).
Konciliet i Karatago 254 sa att ingen skall hindras att ta emot Guds dopet, allra minst barn och nyfödda. Ett senare koncilium i Nord Afrika, det 16e konciliet i Kartago 418 fördömde den som säger att ”nyfödda barn inte behöver döpas” (Konciliet skall ses med bakgrund av den Pelagianska striden. Konciliet accepterade fullt ut Augustinus teologi i motsats till Caelestius teologi, vilken var Pelagius lärjunge).
Självklart finns det fler vittnesbörd. Det intressanta är om det finns någon som bedriver vad man kan kalla en baptistisk teologi i fornkyrkan. Jag utmanar dig därför att hitta en enda motståndare till barndopet (på baptistisk grund) under de 1500 första åren av kyrkohistorien, förutom Tertulllianus, vilkens invändiningar jag redan nämnt i texten ovan.
Sedan vill jag kort nämna att jag inte alls förstår vad du talar om när du säger att barndopet leder till ingen omvändelse, ingen tro, ingen frälsningsvisshet, och inget dop i Den Helige Ande.
DET FATTAS EN DEL LOGIK.
Det fattas en hel del logik i dina påståenden.
Ta tex.
”Men varför skulle de argumentera för det om det var en självklarhet? ”
Hur kan du påstå att en sak var en självklarhet då det inte alls omnäms i Bibeln. Blir en sak en självklarhet för att miliontals människor tror så. Milioner tror på återfödelsen…
Ingen särskild akademisk tanke.
En logisk kullerbytta.
Hela Jesu och Pauli undervisning handlar om
1. En personlig tro
2. En personlig bekännelse som leder till:
3. En personlig frälsning.
Hela stadskyrkoide´n med att utplåna skillnaderna mellan troende och icke troende har sitt uttryck i barndopet.
Alla döps och blir Guds barn.
Dopet blir något magiskt, rituellt och därför hedniskt istället för ett personlig bekräftelse och ställningstagande för en tro som man har med MUNNEN bekännt. Rom 10: 10
Och kom inte och kalla spädbarnsskrik för bekännelse.
Det skulle i så fall vara protest mot löjligheten att döpa barn…
I den Lutherska och katolska kyrkan med nöddopet och annat trams har dopet blivit något som Gud aldrig avsett att det skulle vara.
Dopet är inte omvändelse och frälsning och
Frälsningen är inte dop.
Sedan kommer ett annat påstående:
”Jag utmanar dig därför att hitta en enda motståndare till barndopet (på baptistisk grund) under de 1500 första åren av kyrkohistorien, förutom Tertulllianus…”
Detta påstådende här är inget annat än ett villospår för att fördunkla Bibelns tydliga lära. Man börjar villa av mot kyrkofäderna. Och hoppas att finna tröst…
Inte räknas Pingströrelsens lära ( störst ) som nonsens för att Pingsten och de andliga gåvorna inte uppmålades tydligt förrän i början på förra seklet.
Baptismen lära hade långt tidigare än 1500- talet tydliggjorts men Påven och hans hantlangare brände inte enbart upp troendedöparna utan med förkärlek även deras skrifter.
Jag tycker inte denna fråga är viktig men vill ändå komma med något att fundera över.
Monatister, dåtidens pingstvänner ( som Tertulliandus år 207 anslöt sig till ) och donatister och novatianer fodrade omdop av sådana som lämnade de gamla församlingarna och anslöt sig till dem. Detta sätt att döpa om sig blev till sist belagt med dödsstraff av kejsar Honorius.
Den hyllade kyrkofaden Agustinius var inget annat än en mördare som satte denna ideologi på pränt.
Frågan är hur ett sådan helflängd bibeltolkning: Bibelordet om att ”nödga människorna att komma in i bröllopsalen” skulle kunna användas till våld och dödsstraff mot döpare. Ännu mer konstigt är att även Luther tog upp den tolkningen i det att han satte sin signatur under det sk. kättardopet.
Om Cyprianus (+258) finns också en del mindre bra att säga, men det vill jag inte göra då han dog martyrdöden.
Nej, får jag föreslå att det forskas lite mer om de iroskotska bröderna som gick ut 12 och 12 och evangeliserade ( skandinavien ? )
Det vore mer intressant istället för att vränga det som är rakt och tydligt.
Ang. dopet i den ortodoxa traditionen (tillhör Koptisk-ortodoxa kyrkan):
I ortodoxa kyrkan finns sju mysterier (sakrament): dopet, myronsmörjelse, bikten, kommunion(nattvarden), äktenskapet, ordination (biskopar, präster, diakoner) och sjukas smörjelse. Dessa mysterier ses som en helhet, har biblisk bakgrund och följer den heliga traditionen.
Vid barndop ses föräldrars tro som en förebild för barnet, och prästen ber föräldrarna att ljudligt och på barnets vägnar avsäga sig djävulen och bekänna Kristus. Direkt efter dopet sker myronsmörjelsen då prästen smörjer barnet med helig olja. Denna smörjelse motsvarar konfirmationen och ses också som det ögonblick som Den Helige Ande ges som gåva. För att dessa mysterier enligt ortodox tradition ska ses som giltiga ska prästen vara ortodoxt vigd, och utan att vara exkommunicerad av sin biskop.
Om äldre kyrkofäder.
Så långt det går att spåra källorna varit praxis att barn döps, om föräldrarna tar ansvaret för den kristna fostran. Bibeln vittnar väldigt tydligt om denna praxis, där ”hus” står för hela familjen. Se Apg 2:17ff, 38f; 11:14; 16:15, 33; 18:8; 1 Kor 1:16 och Kol 2:11f. Jämför med 1 Tim 3:4, där ”hus” inkluderar barn. Jämför även med samtida St IGNATIOS Brev till smyrnierna 13:1; ”Jag hälsar brödernas hus med hustrur och barn…”.
Se också St Polykarpos som med största sannolikhet döptes år 68, enligt Polykarpos martyrium 9:3. Vidare se St Irenaeus Adversus Haereses 2:22:4 (J201), St Hippolytes; ”döp först barnen…” i Den apostoliska traditionen, 21:1; Tertullianus Om dopet 18 och inskriptioner på barngravar. Allt detta är från före 250.
Barndop var det naturliga i urkyrkan. Baptismen fanns inte då, utan dök upp runt år 1550…
Hälsar en gammal EFK:are…
AG
Du gör en höna av en fjäder då du påstår:
-”hus” inkluderar barn-
Att normalt funtade människor kan bygga en ”lära” helt skild från logikens slutsater av TRO – BEKÄNNELSE – DOP utav så få antydningar skulle sådan lära idag genast drabbas av Påvens banbulla.
Som sagt alla som påstår att man kan hitta på en ny lära bara för att det står hela hans hus ( eg inkluderande tjänare och slavar ) gör
EN HÖNA AV EN FJÄDER.
En sådan logik skulle aldrig accepteras i en domstol.
Det finns påståenden i ovanstående huvudinlägg av Johannes Börjesson, som saknar förankring i skriften. Jag kommenterar några av dem nedan.
……..
”Detta kallas omdop”
– Det är den som har en Luthersk syn som talar om troendedopet, på det viset.
Min mening är att det knappast kan vara fråga om ett ”omdop”, om man inte döpt sig på det sätt som Nya Testamentet undervisar om.
………
”Finns inte tron där är det inte ett dop, hur mycket vatten man än häller.”
– Vad är det som gör ett dop till ett dop?
Den Etiopiske hovmannen frågar Filippus: Här finns vatten, är det något som hindrar att jag blir döpt?
Filippus svarar: Om du tror av hela ditt hjärta, så kan det ske. Hovmannen bekänner: Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son. (Apg 7:37)
Bekännelsen är viktig, för initiationsriten.
Luther var övertygad om att tron måste finnas vid dopet. Luther är tydlig: Ingen blir frälst på en i framtiden förutsatt tro, inte heller på någon annans, föräldrarnas eller kyrkans tro. En människa blir i dopet frälst genom det egna personliga mottagandet av evangelium.
…….
Sambandet omskärelse och dop.
– Villkoren för medlemskap i Guds församling är
annorlunda än medlemskap i den nationella förbundsförsamlingen Israel.
Paulus säger uttryckligen att under det nya förbundet sker omskärelsen i hjärtat, det vill säga genom tron. (Rom 2:29; 9:6)
Det innebär att tron kom före omskärelsen. Det är utifrån den insikten som Kol 2:1–11, skall tolkas.
Medlemskap i Kristi kropp är baserad på en inre andlig verklighet.
……..
Dop av hela hus.
– De fem bibelställen som vi har om husdop klargör tydligt att INGA spädbarn döptes. Det framgår vid en noggrann läsning av de fem texterna.
Skälet till att inga spädbarn döptes, har delvis angetts i huvudinlägget ovan: Det var en pionjärsituation.
Det finns inte heller några arkeologiska fynd som indikerar att de första kristna skulle ha döpt små barn.
Barndopet har sina rötter i Nordafrika på 250-talet. Teologin antas på kyrkomötet som leds av Augustinus år 416. Barndopet är en nödvändig förutsättning för att majoriteten av innevånarna i ett land skall kunna betraktas som medlemmar i församlingen, och räknas som ”kristna”. Dessvärre förde de oomvända hedningarna in många hedniska bruk i kyrkan, och förorsakade många svåra och långvariga kyrkostrider. Bibliska sanningar gick förlorade.
………
Hej alla. Jag skall nu försöka kommentera de inlägg som kommit in mellan jag har varit på semester, flyttat mm.
Torbjörn, du skrev 24 juli: ”Men varför skulle de argumentera för det om det var en självklarhet?”. Min mening är nog lite slarvigt uttryckt. Vi argumenterar för mycket som är en självklarhet i våra kyrkor. Det jag menar är att frågan om barndop eller inte barndop verkar ha varit en ickefråga i den tidiga kyrkan. Vi har, vad jag vet, inga tidiga texter som vittnar om en strid om detta där kyrkan behövde försvara tanken på barndop. Jag tror å andra sidan att barndopet var en självklarhet redan på NT:s tid. Du skriver att barndopet ” inte alls omnämns i Bibeln”. Helt riktigt. Explicit nämns inte dop av barn i bibeln. Men jag är övertygad om att bibelns texter implicit vittnar om att så var fallet. Jag tror detta 1) främst utifrån vad dopet är, rent teologiskt. 2) vidare utifrån, som jag skriver i artikeln, det faktum att hela hus döptes.
Du menar att min utmaning ” att hitta en enda motståndare till barndopet (på baptistisk grund) under de 1500 första åren av kyrkohistorien, förutom Tertulllianus…” är ett villospår. Jag följer bara ditt eget resonemang att gå in i kyrkohistorien för att ge en argumentation för sin sak: Du skrev: ”Barndopet nämns överhuvudtaget inte i Bibeln, inte ens bland de sk apostoliska fäderna under andra århundradet. Först någon gång efter år 220 e Kr. börjas det diskuteras huruvida barn bör döpas. Och då handlar det om uppväxande barn från 6-årsåldern.” Är detta ditt resonemang också ett ”villospår” in på efterbiblisk mark bort från frågan om den bibliska läran? Varför kan du använda dig av kyrkohistoriska fakta för att belysa din teologiska hållning, men när jag gör det är det ett villospår? Precis–och jag menar verkligen ”precis”–som när du menar att barndopet först dyker upp i texterna på 200 talet och att detta är en bekräftelse på att kyrkan från apostlarna inte mottagit denna praxis, så menar jag att avsaknaden av tydligt uttryckt anti-pedobaptistisk teologi i baptistisk anda i kyrkan fram till 1500-talet är ett tecken på att den teologin inte är exakt överensstämmande med den tro och praxis apostlarna förkunnade. Jag menar inte att ta bort diskussionen från bibeln, bara att kyrkohistorien kan bli ett vittne för barndopsteologi.
Min fråga, om man känner till en enda motståndare till barndopet–på baptistisk grund–under de 1500 första åren av kyrkohistorien kvarstår.
Finns det belägg på att ”Påven och hans hantlangare” brände upp troendedöparnas skrifter innehållandes bevis för att Baptismen lära hade tydliggjorts långt tidigare än 1500-talet? Detta vet jag inget om. Kan du ge en referens till detta: dvs att de böcker som brändes innehöll bevis för baptismen från ”långt tidigare än 1500-talet”?
Augustinus förslag på behandlig av donatisterna är som du skriver inte särskilt trevlig. Att kalla honom mördare är att gå för långt (vi får inte glömma circumcelliones, see tex. http://www.jstor.org/stable/3160771?seq=1 för den som vill veta mer).
Hej Jonas.
Det finns flera belägg.
År 1170 lämnade Petrus Waldus sitt yrke och ägnade sig åt Guds verk, bla. var han med att genomförda en en bibelöversättning till franska. Jag vill inte säkert påstå att valdensarna kommer från hans namn, men säkert är att kristna från Piedmonts dalar ( norditalien )författade skrifter som ska finnas ännu idag. Dessa förkastade barndopet. Några påstår att ordet valdensare kommer från vallis (dal).
En annan intressant grej är att byggnadshyttorna som på 1100-talet och framåt var en slags religiös fristad för förföljda döpare. Dessa uppförde de stora katedralerna runt om i europa. Håller fn. på att studera äldre mureri och ser ett kristet inflytande tom. på 1700-talet att i svenska murarskråns författningar, tex att en del penningar skulle gå till de fattiga…
På 600-talet då det andliga katolska enväldet började bli totalitärt med barndop och andra vidskepligheter, tex prästernas särställning förföljdes döpare.
Paulicianernas framgångar från 650-talet förföljdes drastiskt och vi har endast kvar motståndarnas skrifter. Vi måste läsa mellan raderna och står det att de förkastade dopet så syftar det antagligen på just barndopet. Från 400- talet med Augustinius i spetsen hade det ju spridit sig överallt. Han var förmodligen andlig pappa till lagen som utfärdades att så väl vederdöparen och den som tagit vederdopet skulle avlivas.
Ett annat bevis är kyrkomötet i Mileve år 416 där följande beslut fattades: ” Var och en som förnekar att nyfödda barn skall döpas – Han vare förbannad”.
Ett starkt uttryck för att det fannns ”riktiga” baptister tidigt.
Från Jesu dop och framåt har det funnits baptister, ibland som en liten bäck vid sidan om den katolska tron, ibland större.
Det är svårt att hävda att baptisterna var den egentliga Kyrkan. Ovanstående rader visar med all önskvärd tydlighet denna problematik.
Katolsk tro var den ursprungliga. Valdensare och andra frångick denna praxis i mycket. Att plocka små dogmatiska sanningskorn i alla heretiska rörelser- för att så få ihop sin kyrkosyn – ger inte en kontinuitet. Det blir svammel!
Barndop nämns inte i skriften, precis som treenighet, kanons omfång, Kristologi och Maria upptagelse (dock se Upp 11:19-12:5). Det gör inte dessa saker mindre sanna för det… Anabtistfundamentalismen förblir svårsåld! Veritas vincit omnia!
Man låter döpa sig för att visa att man har vänt om. Man lever inte i sitt dop utan man lever i sin tro på Gud och hans son Jesus messias.
Det är lögn att påstå att barndopet har något men bibelns ord att göra, så bort med det.
Vi är inte kallade att vara kompisar över samfundsgränserna för att andra (tex ofrälsta) skall bli imponerade utav hur snälla vi är mot varandra.
Vi är kallade att leva i helgelse, att inte ha några avgudar(tex visa vördnad för ikoner, fans till fotbollslag ) och att vittna för andra om frälsningen genom Jesu död.
Mycket bra sagt Lena.
Finns det verkligen sånna kvinnor ?
Eftersom detta med ”hus” har kommit upp flera gånger, tänkte jag ta upp det.
Formeln ”han och (hela) hans hus” är ganska vanlig i GT.
När Abraham tog ”sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta för pengar, alla av manligt kön bland hans husfolk, och skar bort deras förhud så som Gud hade sagt till honom” är det speciellt tydligt att pojkar som var 8 dagar gamla (v. 12) ingick bland ”alla som var födda i hans hus”.
När Farao inbjuder Josefs bröder att ”hämta sedan er far och ert husfolk (hebr.: ’Hushåll’) och kom hit till mig, så skall jag ge er det bästa som finns i Egyptens land” (1 Mos 45:18), så ingår ”små barn” (v.19) i de som hämtas och kommer med.
När ”Elkana med hela sitt hus gav sig i väg för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer åt HERREN” (1 Sam 1:21) nämns Hanna och hennes icke avvanda son (Samuel) som undantag (v. 22), med andra ord: normalt hade de ingått i det som kallades ’hela Elkanas hus’.
När Ahimelek hotas till livet av Saul: ” Du måste dö, Ahimelek, du och hela din fars hus” (1 Sam 22:16) ser vi senare att även småbarn ingår i begreppet ”hela din fars hus”: ”Invånarna i Nob, både män och kvinnor, barn och spädbarn, blev slagna av Saul med svärd.” (1 Sam 22:19).
När sen begreppet ”han/hon och hela hans/hennes hus” nämns i NT, vilket förekommer på flera ställen, är det bara rimligt att tro att barn också döptes, om de ingick i hushållet.
Apg 16 visar tydligt vilken roll familjledaren/fadern hade i att alla i hushållet växlade religion.
”Sedan förde han ut dem och frågade: ”Ni herrar, vad skall jag (sing.) göra för att bli frälst (sing.)?” 31 De svarade: ”Tro (sing.) på Herren Jesus så blir du frälst (sing.), du och din familj.” 32 Och de predikade Herrens ord för honom och för alla i hans familj. 33 Redan vid denna tid på natten tog fångvaktaren dem med sig och tvättade deras sår. Och han och de som hörde till hans familj döptes genast. 34 Sedan förde han dem upp till sin bostad och dukade ett bord, jublande glad över att han med hela sin familj hade kommit till tro på Gud.
Lydia, Apg 16, är ett liknade exempel.
Fanns det nu småbarn i dessa och andra hushåll? Det står inget om det, men det finns inget som hindrar det. Pauls och Silas hade inte mött fångvaktaren tidigare. När jordbävningen sker ”rusade in och föll skräckslagen ner inför Paulus och Silas. 30 Sedan förde han ut dem och frågade: ”Ni herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?” ” Det intressanta ät här att Paulus och Silas svarar och ger ett mycket starkt löfte, utan att veta något om fångvaktarens familj: ”Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj (ditt ‘hus’).” (v.31)
Jag tror det är rimiligast att tänka att detta med att att ”alla i huset döps” är en övergripande princip: om det sen finns småbarn eller inte i ett hus eller annat, är underordnat. Självklart förväntades evangeliet splittra familjer (Matt 10:21), men detta gäller ju fr.a. vuxna individer.
Anders Gunnarsson: ”Katolsk tro var den ursprungliga.”
– Nej, min vän! Man kan inte tala om katolsk tro förrän efter ett antal ekumeniska kyrkomöten. Men ser du Abraham som den förste katoliken, så hade naturligtvis apostlarna katolsk dopsyn. ;)
Det finns bara en sann källa som dopet kan ha kommit från och det är judendomen. Dopet är alltså ingen kristen uppfinning.
Det är hur dopet praktiserades under 1:a århundradets judendom som man kan förstå dess roll i den framväxande jesusrörelsen. Att det innehållsmässigt skiljer sig från det dop som praktiserades under andra templets judendom, betyder inte att dess plats och praxis var annorlunda.
Mvh
SÅ
Hej igen.
Måste nog säga att hela din logik och uppbyggnad av argument visar på ett gott exempel hur man INTE skall tolka, eller ska vi säga förstå Bibeln.
Även om det fanns en teoretisk möjlighet att spädbarn ingick fängelsechefens ( han verkar vara det ) hus återstår frågan;
HUR I ALL VÄRLDEN kan man göra en helt ny lära av detta?
All undervisning i tex. Romarbrevet går till stor del till spillo. De flesta resonemangskedjorna som belyser dopet blir helt meningslösa.
Sedan kan man även fråga sig avseende chefens ålder. När man blir en chef inom statlig förvaltning har många uppnått 50-årsåldern. Hur många har spädbarn i den åldern ?
Det är bara att konstatera att en kritisk och noggrann granskning av NT:s texter vad de egentligen säger verkar vara sällsynt.
Verkligen kul med dina kommentarer Torbjörn! Du ger dig aldrig:-)
Hade varit kul med lite med konstruktiv kritik: om nu min logik och uppbyggnad av argument visar på ett gott exempel hur man inte skall tolka, får du gärna visa vad i detta består.
Sen blir jag lite osäker på fångvaktaren. Jag vet inget om fångvaktare på den tiden, jag antar att det var ett romerskt fängelse eftersom Filippi var en romersk koloni och de var ditförda via stadens ledning. När du säger att man blir ”chef inom statlig förvaltning” i 50-årsåldern, refererar du till dåtidens förhållande i romersk förvaltning eller menar du i överför bemärkelse från vid tids förhållande? Vore intressant att veta.
Föresten, jag blev nyfiken på hur du menar att barndopet skulle få stora delar av Romarbrevet att gå till spillo?
Allt gott!
Detta försvar för spädbarnsdop bygger på att kristendomen under postbiblisk tid blev en religion skild från judendom. Ingen av de troende under apostlarnas tid uppfattade att de hade en annan religion än judendom. Det var judendomens messiaslöften som fått sin uppfyllelse genom Jeshua från Nasaret, att det skulle innebära en ny religion som såg judendom som en motpol, var något som jag tror var helt främmande för apostlarna. Men när människor är inblandade går det inte alltid radrätt. :)
Dopet (tevilah) är en helt igenom judisk företeelse och dopet till Messias är ett konverteringsdop, inte bort från judendomen, utan inom judendomen till att bli en lärjunge till den i vars namn man döps. Därför sker alla dop i Apg i ”Jesu Kristi namn”.
Vad dopet sedan innehållsmässigt innebär när det gäller dopet till Messias, utvecklar den lärde rabbinen Paulus för oss. Därför har Torbjörn S Larsson helt rätt när han säger att Romarbrevets undervisning inte kan appliceras på ett spädbarnsdop. Det är senare som dop av minderåriga barn kommer in i bilden när den messianska rörelsen nästan helt övertas i icke-judars händer efter bar Cochba upproret.
Undervisningen om dop (reningsdop i plural) tillhör grunderna i Messias lära (Hebr 6:1-2 tar upp sex olika saker som grunder i tron) och det innefattar också andra reningar som praktiseras av judar. Detta brev skrevs vad jag förstå i första hand till messianska judar. Kanske dags att börja förkunna grunderna i Messias lära! ;)
SÅ
Exakt, dopet måste förstås i sin judiska bakgrund med tevilah i mikvehs och Quamrans syn på desamme via Johannes döparen (proselytdopet är svårt att orda om då det inte finns direkta belägg för detta under Jesu tid, även om Mishna nämner att Hillel och Shammai diskuterade proselytdopet (se bla Pesahim 8.8)).
Men precis som du säger är den judiska bakgrunden viktig. Därför är det intressant att proselytdop inkluderade hela familjen, även barn och spädbarn. En central bild är ju hur hela Israels folk, även spädbarn, döptes till Moses genom röda havet—hela den kristan familjen blir nu döpt in i Jesu frälsningsgärning.
Tyvärr tror jag att försvar av troendedop har mer att göra med ett försvar av anabaptistisk teologi, medvetet eller omedvetet, än av en genuin förståelse av första århundradets judiska kontext.
SÅ, jag har tidigare sett dig argumentera för att man som en vanlig företelsene inom judendomen på den tiden döptes som lärjunge till en rabbi–i vars namn man döptes. Jag har dock aldrig sett dig hänvisa till en speciell källa. Jag hade varit mycket tacksam om du ville redovisa hur eller vart detta är belagt, självklart helst med en hänvisning till primärkällan.
Johannes Börjesson: ”Men precis som du säger är den judiska bakgrunden viktig. Därför är det intressant att proselytdop inkluderade hela familjen, även barn och spädbarn.”
– Blandar du inte begrepppen nu när du jämför dop till Messias med en familjs konverering till judendomen idag. Vi ser inga exempel på familjer som döps i Apg, vad jag vet, det är bara enstaka personer som nämns. I Apg 8:12 nämns män och kvinnor eftersom ett spädbarn inte kan följa en Mästare. Kan det vara senare kyrklig lära som säger att dopet är det som frälsar och att små barn därför måste döpas så fort som möjligt, ev måste s k nöddop göras för svaga barn som riskerar att dö.
Vi ser av Johannes döparens verksamhet att han samlade lärjungar till sig av de som mottog ett dop till omvändelse. För att bli en lärjunge till Jeshua var dessa tvungna att döpa om sig till Messias. En jude döptes många gånger under sitt liv och av olika anledningar. Varje gång han skulle gå upp till templet. Man kan idag se utgrävningar av de mikvot som fanns vid ingången till templet på södra sidan.
Något annat som visar att en tevilah är en handling som visade att man övergått från en auktoritet till en annan, är det dop som den blivande bruden gör före en judisk vigsel, så sker även idag. Hon låter doppa ned sig helt naken med kvinnor som vittnen. Detta skall symbolisera att hon från denna stund övergår från att stå under sin fars auktoritet till att stå under sin mans auktoritet. Kanske något som dagens feministinfluerade kvinnor borde praktisera. :)
Jag menar att argument för späda barns dop, är argument utifrån en tyst bibel. :(
SÅ
Det är mycket luft i barndöparnas logik.
Unken luft.
Det fattas också en hel del hederlighet och logik i resonemangen.
Hur kan man med Bibeln som utgångspunkt förklara:
# Att döpa spädbarn
# Att utse fadderföräldrar
# Att begjuta istället för att nedsänka som talar om begravning och avläggande av den gamla människan.
# Den löjliga soppan med konfirmation i efterhand. ( obs jag har ingenting emot bibelundervisningen som har frälst och hjälpt många), nu talar vi om logiken i det hela.
# framför allt Romarbrevets, galaterbrevens och apostlagärningarnars undervisning om köttet, döden och äktenskapet och uppståndelsen som blir totalt obegriplig i relation till barndopet.
Nej, en värre inrotad villolära får man leta efter. Och frågan är om den inte förhärdar sina förespråkare för logiska argument likt mormonerna.
– Det är uppenbart att gamla lögner lever längst, på samma sätt som det självklara i att det är hönan som kom först och inte ägget.
Att med nit och flit göra sig till en trons försvarare helt och hållet att försvara sin kyrka och sitt samfund blir därmed viktigare än det enda pris som kan uppenbara Sanningens Ord: En fullständig överlåtelse till levande Gud, utan hänsyn till dogmer uppfunna av ”kyrkan”. Att dessa dogmer i sitt fundament är ett tänjande av bibelordet intill bristningens gräns, med tillägg av utombibliska tolkningar, är lika uppenbart som tråkigt.
Det uppenbara visar sig främst i att alla försvarare av barndopets s.k. bibliska grund (de som hävdar att ägget kom före hönan) är strikt knutna till en av dessa avfallna kyrkor. Skötesynden blir då att försvara kyrkan på Sanningens bekostnad, och därigenom försvarar man även sig själv och sitt eget obrottsliga högmod.
Väl är att efterföljelse av sådana här bibelförvrängningar, om än av mkt gammalt dato, väl är förlåtliga när det sker i hjärtats oskuld. Och bättre är att de knappast vinner några proselyter bland dem som en gång mött Guds Andes förvandlande kraft.
Och, tyvärr lär denna vanföreställning bestå intill Jesu återkomst. Men den har ingen välsingnelse att förmedla, vilket framstår lika uppenbart genom människors handel och vandel. Jag tror rent av det skulle kunna göras jämförande statistik av det, om någon ansåg mödan värd.
Jag har läst Calvins kommentarer om barndopet.
Jag som reformert håller inte riktigt med varken Calvin eller Luther även om jag håller med dem i allt annat.
Josef,
Håller med dig helt.
Läser man tex Luthers postillor eller lyckas få tag i någonting från Calvin så har man ju fått tag i en skattkammare, fjärran från dagens ytliga predikanter…
Jag är ledsen om jag bumpar den här debatten så länge efter att den stannat av. Den har väckt en nyfikenhet hos mig och det är en fråga jag skulle vilja ha svar på. Jag har inte er teologiska kunskap och bevandring så frågan kan nog ses som tämligen barnslig. Ni verkar eniga om att dop utan tro inte har någon ”verkan”. Vad har då barndopet för betydelse? Är det för att ”ha det gjort” Den dagen man beslutar sig för att tro och följa Jesus ?
Hej Andreas
Du verkar ställa en ärlig fråga: ”Vad har då barndopet för betydelse? ”.
Jag vill svara så här: Precis som den muslimska tron är ett falsarium som ger hängivenhet och endräkt bland dem som tror. Men det är ett enormt stöd för den onde att hindra människor från att ta emot tron på den levande Kristus så är det med barndopet. Det ligger enorma välsignelser i att låta döpa sig efter man kommit till tro. Som hindras av inbillningen av att man är döpt i spädbarnsdopet.
Katolikerna och Sv. kyrkan har helt förstört sakramentenerna, dopet och nattvarden, lagt ett filter över välsignelserna så knappt nåt tränger igenom.
Du är rätt ute i din fråga Andreas. Jag brukar säga att dopet är som en present man får. Tron är öppnandet av denna present. Till att börja med kan man få hjälp med detta ”öppnande” av sina föräldrar och faddrar.
Jag menar att de som har störst tro är barn och de som är som barn. Detta förutsätter förstås att någon förmedlar tron till dem.
Det viktiga är att vi döps inte när. Gud har förbundit kyrkan att döpa, inte sig själv vid att ta emot enbart de döpta.Därför blir de som inte tror fördömda, medan de som döps och tror blir räddade. Det är Jesus försoningsdöd och uppståndelse som räddar dem som tror. Dopet är ett verktyg för oss människor att ta detta till oss. Det ligger mycket gudomlig pedagogik i dopet och nattvarden.
Med detta sagt så vill jag också säga att vi faktisk tror att det händer något i dopet. Att Gud gör något. I diskussionen ovan togs inte den frågan upp, vilket var synd.
Baptister menar oftast att dopet är symboliskt, precis som nattvarden. Man tror inte att Gud använder fysiska medel för att förmedla sin nåd. Detta säger man är magi. Alla barndöparsamfund säger dock (förenklat)att eftersom Gud kunde använda Jesus från Nasaret, en människa av kött och blod, så kan han också använda bröd, vin och vatten för att förmedla sin nåd. (Katoliker och ortodoxa några fler element) Vi menar helt enkelt att det är skillnad på sakrament och magi.
Det finns inget som heter sakrament i Bibeln heter då ofta. Vi svarar, det finns inget som heter treenighet heller.
Vi barndöpare ser ingen anledning att vänta med att barnet ska få del av Guds nådemedel-dopvattnet.
Eftersom det krävs en viss mängd tro för att döpas som baptist (hur man nu avgör vad som är tillräckligt )så undrar jag hur man gör med dem som hela livet är ”som barn” d.v.s. förståndshandikappade. Döper man en som är på en 6-årings nivå men är 36? Vore det då inte konsekvent att döpa även normalstörda 6-åringar?
Att minnas sitt dop är en stor tillgång, varför ta ifrån människor detta genom barndopet som endast föräldrar och andra minns ? Vad är skillnaden på döpta och odöpta små barn, tror du verkligen Gud ser skillnad på dem, jag kan inte se något försvar för barndopet om man nu inte verkligen tror att barnen kan gå förlorade om de dör eller blir av med någon speciell välsignelse utan att ha blivit begjutna.
Nej ta inte detta ifrån dem, låt dem få glädjen i det minnet, dopet är som ett bröllop och vem vill inte minnas sitt eget bröllop och att det var du som svarade ja, inte någon annan i ditt ställe.
Jag tvivlar på att barndöpare är så övertygade om nödvändigheten med just barndopet, isåfall har man nog praktiserat nöddop, sedan vore det oansvarigt att inte genast efter födelsen döpa barnet, ingen vet ju när en människa dör och om det händer något speciellt i själva barndopet så varför missunna barnen det ibland flera månader framåt ?
http://bibeltemplet.net/Dopet.html
Kära bröder & systrar,
När är man ”vuxen” enligt ert sätt att tänka? Om man är barn när man är 8 dgr, 8 veckor, 8 månader, 8 år, hur är det då ok med ett s.k. ”vuxendop” (även ibland kallat ”troendedop”) av en 6-,7-,8-,9-,10-,11-,12-åring, som sker ibland oss ganska frekvent…?
Jag finner det lite sorgligt att läsa denna argumentation, både för och emot.
Jag finner det också mycket sorgligt att läsa detta illa dolda ”förakt”, som genomsyrar en hel del av kommentarerna. Vem av er som låter detta ”höras” i kommentarer av andras ord, tror sig mötas av applåder från Gud, den dagen vi står inför Honom?
Skulle det kunna tänkas att vi förhåller oss en smula ödmjukt till varandras tro, och visar varandra en smula respekt? Och inte bara tar brännbollsträt och klipper till i ”huvet” på den, vars tro vi inte delar helt (i kärlek, naturligtvis… av omsorg om den stackare, som så uppenbart gått vilse…)
Till sist:
Om nu någon troende förälder skulle låta döpa sitt barn (oavsett ålder), och denna ”stackare” sedan som ”vuxen” söker Gud och blir frälst, men inte låter döpa ”om” sig, står det då en vaktmästare vid porten och säger: Sorry, men din frälsning räknas inte. Du missade att vuxendöpa (troendedöpa) dig, så dina 70 år, i det du trodde vara ”Herrens tjänst”, är tyvärr bortslängda. Vänligen avlägsna dig härifrån. Nästa!
Gud med er!
(som jag hoppas Han är med mig…)
Mycket bra har sagts här av mera lärda män och kvinnor än jag. Jag måste ändå få peka på problemen i ett av argumenten för barndopet som inte skärskådats här ännu. Johannes Börjesson skriver: ”Att det är mest vuxna som döps i Nya Testamentet är självklart, det var en pionjärmissionssituation”. Men även i urkyrkan föddes barn av kristna föräldrar och frågan ifall dessa skulle döpas måste ha uppstått. Ifall dop av barn var vanligt förekommande kan man förvänta sig att det tydligt skulle avspegla sig både i texterna och teologin kring dopet.
Men tvärtom ser vi att all undervisning om dopet förutsätter sinnesändring, något spädbarn varken kan eller behöver göra. Det enda stället jag hittat där dopet frikopplas helt från kravet på sinnesändring är det svårtydbara 1 kor 15:29 ”Vad skall annars de göra som låter döpa sig för de dödas skull?”. Men det bibelstället har jag aldrig hört åberopas som argument för barndopet.
Beger mig in i ett sent inhopp i diskussionen här.
Torbjörn Larsson och stora delar av barndopsförnekarna (däribland hela pingströrelsen) bygger stora delar av sitt resonemang på att det i NT aldrig uttryckligen nämns att spädbarn döptes, och att vi därför kan dra slutsatsen att underkänna barndopet som teologiskt berättigat. Detta är dålig argumentation och ännu sämre teologi. Om ni är konsekventa med den sortens tänkande så antar jag också att ni vägrar ge kvinnor nattvard i era kyrkor? Det står nämligen ingenstans att kvinnor tog emot nattvarden i NT. Hur tänker ni där?
Hela detta sättet att tänka underkänns å det grövsta eftersom vi tydligt kan se på nattvardens instiftelse och undervisningen kring nattvarden att den självklart ska tilldelas även kvinnor – även om vi aldrig kan se att så uttryckligen skedde i NT.
Huruvida barn ska döpas eller ej måste utgå ifrån instiftelsen och undervisningen om vad dopet Är i NT, inte efter hänvisningar vilka som råkade bli omskrivna i t ex Apostlagärningarna som döpta, de senare säger nämligen väldigt lite om vad dopet egentligen innebär om vi jämför med undervisningen om dopet. Sen kan man ändå ta diskussionen huruvida spädbarn ingick i de ”hus” som döptes, precis på samma sätt som vi kan ta diskussioner huruvida kvinnor tog emot nattvarden, men det är inte lika relevant. Redogör nedan grundligen för dopet i skriften i 3 delar.
1. Synden:
Bakgrunden till frälsningen hänger samman med syndafallet. Bibeln lär att människosläktet föll i synd när Adam syndade. Det är en av grundstenarna i hela den kristna teologin, som också är grundläggande för om barnen ska döpas eller inte. Det handlar just om synden, skulden hos mänskligheten och även barnen, huruvida dessa är inkluderade i detta eller inte. Bibeln menar att vi inte blir syndare den dag du och jag börjar synda, utan att vi idag syndar för att hela mänskligheten är syndig sedan syndafallet. En del menar att läran om arvsynden är ett mänskligt påhitt, men låt oss se vad Bibeln säger om det!
Rom. 5:12: ”Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat.”
”Människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen”(1 Mos. 8:21)
David var fullt medveten om detta och säger efter rop till Gud om hans skuld: ”Se i synd är jag född och i synd har min moder avlat mig” (Ps. 51:7).
I Johannes 3:3-7 läser vi ett av de allra tydligaste uttalanden ifrån Jesus själv, som understryker detta och som är otroligt viktigt att komma ihåg vad man än läser om människans ställning gentemot Gud sedan födelsen:
Jesus svarade: ”Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Nikodemus sade: ”Hur kan en människa födas när hon är gammal? Inte kan hon väl komma in i moderlivet och födas en gång till?” Jesus svarade: ”Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt.
Låt oss för tillfället se vad Jesus här säger alla födda människor i detta skriftställe, som vi återkommer till senare. Det som är fött av människan, det är kött. Vad är köttet i människan för något?
”Köttets sinne är fiendskap mot Gud, eftersom det inte är Guds lag underdånigt, ej heller kan vara det” (Rom. 8:7)
I Galaterbrevet 3:17-21 skriver Paulus till människor som blivit frälsta och pånyttfödda av den helige Ande om kriget i dem mellan det gamla köttet, och den nya Ande de fått:
”Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill. Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen. Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike. Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill.”
Jesus sa i Joh 3:3-7 att människan ifrån början inte är född av anden, utan att hon är av köttet, och måste bli pånyttfött för att ärva Guds rike.
I Efesierbrevet 2:1-3, läser vi hur Paulus än en gång skriver till de som nu blivit rättfärdiga, men som levde i synd sedan födelsen: ”Ni var döda genom era överträdelser och synder den gång ni levde i dem på denna tidens och världens vis och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor. Sådana var vi alla en gång, då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville, och av födseln var vi vredens barn, vi som alla de andra.”
Bibeln lär alltså att Adams syndafall fortplantades i människosläktet, och att vi alla oavsett ålder sedan syndafallet är syndiga och förlorade. Gud skapar inte syndiga människor, vi människor är idag inte perfekta skapelser som är Guds avbild i begreppets fulla och ursprungliga betydelse, som det var från början i skapelsen. Gud är mänsklighetens skapare och därmed också vår skapare – men hela mänskligheten är ättlingar till Adam, avbilder av honom och är drabbade av den skuld som drabbade honom. Det rör sig om en kollektiv synd, när Adam syndade så syndade även vi. Men människan är inte enbart syndig på grund av vad hon är genom sin födelse, utan även på grund av vad hon faktiskt själv gör, ingenting utesluter det andra i detta fall. Många understryker bara detta och glömmer helt vår skuld alltsedan vi blev människor.
”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom. 6:23).
Kan verkligen barnen ha syndat? Rom 5 menar just detta, att även alla vi syndade i syndafallet. Detta bibelord nedan sammanfattar väldigt bra vad Bibeln säger om alla, i alla åldrar utan undantag, även barnen. Bibeln talar verkligen om ALLA och då menar Bibeln alla, vi har ingen anledning att tro något annat. Tyvärr vägrar dock många acceptera detta.
”Ingen rättfärdig finns inte en enda. Ingen förståndig finns, ingen som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda. Inte en enda.” (Rom. 3:10-12). Ingenstans exkluderas spädbarnen.
2: Dopet – Nådemedlet
Ordet och dopets pånyttfödande kraft
Kom nu ihåg vad Jesus sade i Johannes 3:3-7! Joh. 3:5 ”Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.”
Talar Jesus här om dopet? Svar: Ja. Paulus säger precis samma sak, fast i perfektum:
Tit. 3:4-6 ”Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare.”
Även om dopet inte är det enda medlet till pånyttfödelse, är dopet det enda badet därtill. Och liksom ett naturligt bad inte är ett blott och bart tecken på eller en symbol för rening utan är själva reningsmedlet, så är på samma sätt dopet inte en blott och bar symbol för pånyttfödelse utan medlet, badet, varigenom den Helige Ande åstadkommer pånyttfödelsen.
Vad händer egentligen i dopet? Vi ser att Gud i dopet erbjuder oss sin nåd, förlåtelse och frälsning. Detta erbjudande är mer än bara ett anbud eller förslag. Det är effektivt, verksamt. Gud inte bara lovar och erbjuder oss allt detta, utan Han gör också så att vi tillägnar oss det. I våra hjärtan uppväcker Han tron, varigenom alla dessa välsignelser blir våra. Han förvandlar oss radikalt, i det att Han ger oss ett nytt hjärta, som tar emot och i tron lever av Hans nåd, förlåtelse och frälsning. Utan tvivel skall man invända mot oss: »Men de tre tusen, som blev döpta på den första pingstdagen, omvände sig, innan de tog emot dopet. De var alltså redan födda på nytt, de ägde redan förlåtelsen och frälsningen.» Det är sant. Det är inte desto mindre sant, att dopet är ett bad till ny födelse. Det behagar Gud i Hans oändliga barmhärtighet att använda olika medel för att skänka oss det eviga livet. Skall vi ta anstöt av det? Skall vi svara med förvåning och häpenhet, med tvivel och skepticism? Borde vi inte i stället tacka Honom för det? Han har olika sätt att handla med oss, så angelägen är Han, att vi skall bli frälsta. Under det att predikan riktar sig till alla, som hör den, och erbjudandet om förlåtelse och frälsning där är generellt, kommer Han i dopet till oss var och en särskilt med sina nådeskatter för att ge oss dem individuellt och besegla dem och garantera dem åt oss genom det synliga tecknet, som är vattnet.
Dopet frälser
Vi har alltså sett att Gud föder människor på nytt genom dopets vatten. Bibeln säger alltså att dopet är frälsande, alltså att Gud i dopet frälser människan.
När jag läste dessa Bibelställen för en vän så sade han: ”Hur kan dopet vara frälsande, är det inte genom Kristus vi blir frälsta? Då kan vi ju inte bli frälsta genom dopets vatten!” Jag svarade med en bild: ”Om du går till doktorn för att du är sjuk och får medicin så att du blir frisk, genom vad blir du botad, är det på grund av honom som uppfann medicinen, är det genom läkaren som ger dig medicinen, eller är det genom medicinen?” Min vän svarade att alla svar, på sätt och vis, kan vara rätta. På samma sätt är det med frälsningen. Genom Jesu Kristi ställföreträdande gottgörelse är vi frälsta, men Bibeln säger också att vi blir frälsta genom tron, därför att vi tar emot frälsningen genom tron, och Bibeln säger att vi blir frälsta genom Ordet, därför att den tro som förtröstar på Kristus kommer till en människa genom Ordets förkunnelse.
Jakob 1:21: ”Ordet, som är inplanterat i er… har makt att frälsa era själar.” Samma sak gäller för dopet, eftersom dopet överför frälsningen i Kristus till oss. Skriften säger att dopet, precis som Ordet, frälser.
”Den troende och döpte skall bli frälst, men den som inte tror, han skall bli fördömd” (Mark 16:16)
Skriften förbinder tron och dopet med varandra. »Den troende och döpte skall bli frälst.» Man invänder genast mot oss: ”Jesus säger inte, att den som inte tror och inte blir döpt, skall bli fördömd. Bara att den, som inte tror, skall bli fördömd. Dopet är alltså inte nödvändigt för frälsningen. Dopet åstadkommer alltså inte frälsningen.” Till detta svarar vi: Det är sant, att dopet inte är absolut nödvändigt för frälsningen. Rövaren på korset blev utan tvivel aldrig döpt. Men det ger oss inte tillåtelse att påstå, att dopet inte åstadkommer frälsningen. Jesus sade: »Den troende och döpte skall bli frälst.» Han förbinder alltså tron och dopet med varandra och säger, att genom de båda blir man frälst. De båda hör alltid samman Tron grundar sig på dopets löften.
Men under det att tron är subjektiv, en förtröstan på de gudomliga löftena, är dopet en aktiv handling, varigenom Herren förverkligar sitt löfte. Dopet kan alltså inte vara en blott och bar symbol, som inte skänker något. Om det vore så, skulle inte dopet vara så direkt förbundet med frälsningen. En symbol har aldrig frälst någon! Från Guds sida skänker dopet frälsningen, och den troende tar i dopet genom tron emot frälsningen ur sin Frälsares händer. Dopet är alltså den kanal, det medel, varigenom Gud skänker världen Kristi frälsning. Att påstå motsatsen och säga nej till dopet, är en motsägelsefull inställning, som utgår från en felaktig uppfattning av detta sakrament. Ingen blir fördömd, för att han inte kunnat bli döpt. Men om man med berått mod säger nej till dopet, omintetgör man ifråga om sig själv Guds plan (Luk. 7:30).
Vad är det som frälser syndaren? En del svarar: Tron. Jesus säger: Tron och dopet. Det ena utesluter inte det andra tvärtom. Tron och dopet frälser. Men inte på samma sätt. Dopet frälser, därför att det är det objektiva medel, varigenom Gud skänker mig sin frälsning. Tron frälser, därför att den är det personliga medel, varigenom jag tillägnar mig frälsningen. Vi säger inte: Därför att tron frälser, frälser inte Jesus. Han är alltså inte upphovet till utan symbolen för frälsningen. Nej, Skriften lär bådadera: Jesus frälser, och tron frälser. Liksom den lär: dopet frälser och tron frälser!
… då arken byggdes, i vilken få, det är åtta själar, blev frälsta genom vatten, vilket också nu i en motbild, dopet, frälser er – inte såsom ett avläggande av köttets orenhet utan såsom ett gott samvetes förpliktelse till Gud – genom Jesu Kristi uppståndelse (1 Petr. 3:20-21)
Vi medger gärna, att denna text erbjuder svårigheter. Låt oss översätta den ordagrant:»… under byggandet av arken, i vilken ett litet antal själar, d.v.s. åtta, blev frälsta genom vatten. Detta, som en förebild, frälser nu er också, som dop.» Låt oss för ögonblicket lämna åt sidan fortsättningen av texten, där det är fråga om ett gott samvetes förpliktelse mot, löfte till, Gud. Vi återkommer till det sedan. Vi skall hålla i minnet, att aposteln drar en parallell mellan syndaflodens vatten och dopets vatten. Vari liknar de varandra? Däri att de båda frälser. På samma sätt som syndaflodens vatten låter Noa och hans familj undkomma domen, som drabbade människorna på hans tid, är det också nu vatten, som frälser oss, som dop. D.v.s. som vatten »helgat genom Guds befallning, och förbundet med Guds Ord». Dopet låter den troende undkomma fördömelsen. Vattnet, som lät Noa och hans familj undkomma Guds fruktansvärda dom och åter sätta foten på en föryngrad och förnyad jord, renade från deras samtidas synder, för de troende genom den slutliga domen till de nya himlarna och den nya jorden, som skall stiga upp ur den renande elden, som förestår världen. Jesus, som har återlöst hela mänskligheten, öppnade himmelens portar för oss den dag, då vi blev döpta. Frälsningen tillhör oss. Den dag, då Herren låter vårt jordeliv sluta, skall Han låta oss njuta denna frälsning till fullo, om vi har varit trogna och hållit fast vid tron på Hans löften. Den bön, som Han riktade till sin Fader: »Fader, jag vill, att där jag är, där skall också de, som du har gett mig, vara med mig, så att de får se min härlighet, som du har gett mig» (Joh. 17:24), skall bli bönhörd till förmån för alla dem, som har iklätt sig sin Frälsare i dopet och varit Honom trogna (Gal. 3:26, 27).
Än en gång: vi skall låta texterna tala! Vi skall låta dem säga oss det, som de verkligen vill förkunna för oss, det som den Helige Ande vill uppenbara för oss genom dem. Den kristne, som tror på dessa texters inspiration, som tror och bekänner, att Gud talar genom dem, skall låta texterna tala och acceptera deras budskap utan att påtvinga dem en tolkning i enlighet med ett visst teologiskt system. Skriften säger uttryckligen: dopet frälser.
Nu åter till vad versen säger om ”ett gott samvetes förpliktelse till Gud”. Barndopets motståndare älskar denna text. Många menar sig i den se det bibliska beviset, att den troende genom dopet förpliktar sig mot Gud, och detta kan man inte begära av späda barn. Men stämmer detta?
För en baptist är dopet i praktiken ingenting annat än detta: en förpliktelse mot Gud. Det är utmärkande för den baptistiska teologin, att den tiger med eller åtminstone undviker alla bibelställen, som bekräftar, att dopet är ett sakrament, genom vilket Gud handlar, skänker sin nåd, förlåter och frälser. Det är sant, att om inte Gud gör allt detta, så har inte barndopet något existensberättigande. Men låt oss inte här upprepa vad vi redan i detalj har redogjort för. Vi vill här bara ställa den frågan: vad betyder apostelns ord, att dopet är ett gott samvetes förpliktelse till Gud? Utläggarnas uppfattningar går i sär på denna punkt. Enligt en del vill Petrus säga, att dopet är en handling, varigenom den döpte ber Gud ge honom ett gott samvete. Enligt andra säger Petrus, att man genom dopet får ett gott samvete inför Gud, och att detta goda samvete ställer en fråga eller riktar en bön till Frälsaren. Men vilken? Aposteln säger det inte, och borde han inte göra det, så att man förstår, vad han menar? Vad vi har sagt om detta sakrament, visar tydligt, att det är mer än en bön, som den troende riktar till Gud för att få ett gott samvete eller för att han har fått det. Petrus talar emellertid inte om den döpte utan om dopet. Han talar inte om vad den döpte gör eller ber om, utan vad Gud gör genom dopet, vilka välgärningar Han ger oss i dopet.
Petrus säger, att dopet inte är ett avläggande av köttets orenhet. Det tjänar inte till att tvätta kroppen som tvättvatten. Vad är det då, om det inte är det? Skulle inte Petrus säga: det är en inre rening av människan, av hennes samvete? Eller också, vilket kommer på ett ut: dopet ger den troende ett gott samvete inför Gud? Men det är just vad aposteln enligt vår mening vill säga med orden »ett gott samvetes förpliktelse». Det ord, som är översatt med förpliktelse, är lånat från det juridiska språket. Ordet betecknar ett avtal, ett kontrakt. T.ex. Luther översatte det t.ex. det med »förbund». Översättningen »förpliktelse» är inte fel.
Men den är bra bara om den gör Gud till upphovet till förpliktelsen. Vi har sett, att Petrus vill säga oss, inte vad människan gör i dopet, utan vad Gud gör. Gud är den som först förpliktar sig till något i dopet. Han förpliktar sig att vara vår Fader och vår Frälsare. Det är Han som sluter förbundet. Människan tar aldrig initiativet inför sin Gud, utan är förmånstagare av det som Herren vill ge henne. Det är sant, att dopet också är en förpliktelse från människans sida. Men det är inte det som författaren vill säga i vår text. När Petrus säger att dopet frälser, som en gång syndafloden räddade Noa och hans familj, och han sedan säger, att det inte är ett avtvående av kroppslig orenhet, vill han framhålla, att det är en förpliktelse från Guds sida: Herren förpliktar sig i dopet att ge oss ett gott samvete i vissheten om Hans förlåtelse. Eller, om man så vill, Han sluter ett förbund med den döpte, i kraft av vilket Han förlåter honom hans synder och förskaffar honom så ett gott samvete. Det är på grundval av denna text och på den parallell som Paulus drar mellan dopet och omskärelsen (Kol. 2), som vi talar om dopförbundet. )
I Dopet skänker Gud syndernas förlåtelse .
Vi frågade inledningsvis: Vad innebär egentligen dopet? Vi har nu sett att Bibeln lär att dopet föder på nytt och att dopet frälser. De är två olika delar av samma skeende. Vi ska se att Bibeln beskriver detta under på en rad andra sätt. I Apg. 22:16 lär vi oss att dopet innebär att vi tvättas ren från synden. Till Paulus sade Ananias: ”Stå upp och låt dig döpas och tvättas ren från synden.”
Genom dopet får vi alltså den syndaförlåtelse Kristus vunnit på korset. Det betyder att dopets vatten, förenat med doporden: ”I Faderns och Sonens och den helige Andes namn” överräcker den färdiga syndförlåtelsen som Kristus vann på korset.
I Ef. 5:25-27 läser vi: ”Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den, för att helga den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet. Ty han ville ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant. Helig och fullkomlig skulle den vara.”
Hur har Kristus renat församlingen? Texten säger: ”genom vattnets bad, i kraft av Ordet.” Det finns två saker som är förenade här: vattnet och ordet. Vad är det för ord som det talas om här? Ja, en människas ord har ingen kraft men Guds Ord är, säger Jesus ”ande och liv.” Det är ”levande och kraftigt” säger Hebréerbrevets författare. Vad är det för speciellt Gudsord som vi ser i Bibeln är förknippat med dopet? Ja, Jesus säger i Matt. 28:19: ”Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.” Det naturliga är alltså att man menar doporden. ”han har renat… [församlingen] genom vattnets bad i kraft av Ordet.” (Ef. 5:26).
Att dopet är det medel Gud använder för att överräcka syndaförlåtelsen ser vi också i Apg.2:38: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna” och i Mark. 1:4 kallas dopet: ”omvändelsens dop till syndernas förlåtelse.”
Dopet innebär att vi dör och uppstår med Kristus
Bibeln berättar också att vi, inte genom vårt eget val, våra ansträngningar eller vårt eget beslut, utan just genom dopet dör bort från synden.
Rom. 6:3, 4: ”vet ni inte, att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus, har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.”
Här ser vi att helgelsen, i bemärkelsen att man dör bort från synden och att man uppstår för att leva det nya livet: livet i lydnad för Gud verkas genom dopet. Det står ingenting här om att det är en bild eller att det är symbolik. Det står klart och tydligt: ”genom dopet.” Genom dopet får vi alltså kraft att säga nej till synden och genom dopet får vi kraft att vandra i ett nytt leverne enligt Guds lag. Samma sak läser vi om i Kol. 2:12: ”ni begravdes med honom genom dopet. I dopet blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft.”
Hur förenas vi med Kristi död, som är en död från synden? Svar: Genom dopet. Var blev vi uppväckta med Honom? Svar: genom dopet. Genom tron lever vi också i det nådeförbund som Gud sluter med var och en i dopet.
Så kraftfullt är vårt dop. Det är ingen symbol, inte en bild eller något annat sådant. Det är Guds mäktiga verktyg eller redskap Han använder för att överräcka sin nåd.
Dopet innebär att vi ikläder oss Kristus
Gal 3:27: ”Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus.” Om någon frågar hur man förenas med Kristus har vi alltså att hänvisa till dopet, därför att Bibeln säger så. ”Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus.”
Paulus ser inte något motsatsförhållande mellan tron och dopet, som baptisterna gör. Baptisterna säger, att eftersom tron frälser, kan inte dopet göra det också. Om det är genom tron som man blir ett Guds barn, säger de, är det inte genom dopet. När de säger så, spelar de ut mot varandra, vad aposteln betraktar som en enhet. Andra delen av bibelordet förklarar faktiskt den första delen: tron har gjort oss till Guds barn, ty när vi tog emot dopet, iklädde vi oss Kristus. Det är därför att de har blivit döpta till Kristus, som de troende är Guds barn genom tron på Kristus.
»Ni alla, som har blivit döpta till Kristus, har iklätt er Kristus.» För en baptist betyder de orden bara, att när den troende tar emot dopet, bekänner han för världen, att han tillhör Jesus, att han går i Hans fotspår och försäkrar att han vill följa Honom. I själva verket betyder det mycket mer än detta. Att ikläda sig Kristus betyder att bokstavligen vara innesluten i Hans förtjänster och Hans rättfärdighet, så att Gud betraktar oss genom Kristus. Det är att genom förlåtelsen ha del i Återlösarens rättfärdighet och helighet, så att Gud inte längre ser våra synder. I Hans ögon är vi från och med då lika rättfärdiga och oskyldiga som Hans älskade Son. Jesus blir vår Bror, så att vi med Honom och tack vare Honom är Guds barn. Att ikläda sig Kristus, det är att genom tron ikläda sig den dyrbara klädnaden, som Fadern hade reserverat för sin förlorade son (Luk. 15:22), bröllopsdräkten, utan vilken man inte har tillträde till frälsningen (Matt. 22:11). Det är att tvätta sina kläder och göra dem vita i Lammets blod (Upp. 7:14). Det är att med profeten jubla: »Jag gläder mig storligen i Herren, och min själ fröjdar sig i min Gud, ty Han har iklätt mig frälsningens klädnad och höljt mig i rättfärdighetens mantel, som när en brudgum sätter högtidsbindeln på sitt huvud, eller som när en brud pryder sig med sina smycken» (Jes. 61:10). »Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skall jubla högt» (Ps. 132:16). Att ikläda sig Kristus, det är, för att tala med Paulus, »att bli funnen i Honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lag, utan med den rättfärdighet, som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten av Gud på grund av tron. Ty jag vill lära känna Honom och Hans uppståndelses kraft» (Fil. 3:9-10). Paulus säger inte, att dopet är symbolen för ett iklädande utan att det är själva det medel, varigenom detta iklädande sker, det medel, varigenom den troende genom tron blir delaktig av sin Frälsares rättfärdighet. Genom detta medel gör Gud nåd med oss och gör av vredens barn, som vi var av naturen, sina älskade barn.
I denna text, liksom i de föregående (inte minst Mark 16:16-17), förbinder Gud dopet och tron med varandra. Det är en sanning av största betydelse. Dopet har ingen magisk kraft. Det är inte vår tro, som gör dopet till ett sakrament, ett nådemedel:
Dopet är ett sakrament och nådemedel i kraft av den gudomliga instiftelsen och löftet. Men det är genom tron, som syndaren tillägnar sig förlåtelsen, frälsningen och alla välsignelserna, som skänks oss i dopet. När vi säger att dopet frälser, är det självklart, att det frälser genom tron. Det är ett kontrakt och ett förbund. Ett förbund, som människan kan förkasta, som hon kan bli trolös mot. Dopet frälser, om vi förblir i tron på den förlåtelse och frälsning, som Gud har lovat och skänkt oss. Många döpta kommer också att gå förlorade, därför att de har vänt sig bort från Kristus och Hans förlåtelse som de som barn en gång fick ta emot och ikläda sig i.
Det finns människor som säger att dopet bara är en lydnadshandling, en symbol eller en bild. Om vi nu ska summera vad Bibeln lär, så måste vi säga att det är lögn och falsk lära att påstå något sådant, och Bibeln uppmanar oss att ta avstånd från falsk lära (Rom. 16:17). Om vi summerar det vi gått igenom så ser vi att:
dopet föder på nytt (Joh. 3:5, Tit. 3:4-6)
dopet frälser (1 Petr. 3:20, 21)
dopet skänker syndernas förlåtelse (Apg. 22:16, 3:28, Mark. 1:4)
dopet renar från synden (Ef. 5:25-27)
dopet innebär att vi dör och uppstår med Kristus (1 Kor. 6:3, 4, Kol. 2:12)
dopet innebär att vi iklädes Kristus (Gal. 3:27)
Dopet är, liksom omskärelsen i Gamla Testamentet, inseglet på nådeförbundet
Gud sade till Abraham: »Jag skall upprätta ett förbund mellan mig och dig och din säd efter dig, från släkte till släkte, ett evigt förbund, så att jag skall vara din Gud och din säds efter dig… Och detta är det förbund mellan mig och eder och din säd efter dig, som ni skall hålla: allt mankön bland er skall omskäras» (1 Mos. 17:7, 10). Gud utvalde Abraham för att göra honom till förfader för ett stort folk, Israels folk. I detta folk skulle födas världens Frälsare, Abrahams Son, Jesus Kristus. Gud slöt ett förbund med Abraham. Senare förnyades detta förbund högtidligt på Sinai med hela Israels folk. Gud föreskrev det dessutom offer och ceremonier, som alla förebildade det stora frälsningsverk, som Kristus skulle utföra i sinom tid. Han sände sina profeter till sitt folk för att förkunna Hans vilja för det och i synnerhet den nära förestående ankomsten av världens Frälsare. Genom omskärelsen blev man medlem av detta folk med gudomlig rätt. Man blev så delaktig i de löften, som Gud hade gett Abraham. Paulus säger, att Abraham »undfick omskärelsens tecken som ett insegel på den rättfärdighet genom tron, som han hade, medan han ännu var oomskuren. Ty så skulle han bli en fader för alla oomskurna, som tror, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem. Han skulle också bli en fader för omskurna, nämligen för sådana som inte endast är omskurna utan också vandrar i spåren av den tro, som vår fader Abraham hade, medan han ännu var oomskuren» (Rom. 4:11-12). I Jesus uppfylls alltså löftet till patriarken. Han är säden, som hade lovats Abraham (Gal. 3:15-16). Och det är genom tron på Honom som människorna, judar och hedningar, blir Abrahams barn. Det är i Kristus som alla jordens folk är välsignade, om de genom tron tar emot Honom som sin Återlösare.
Detta är vad aposteln Paulus skriver till kolosserna:
I Honom har ni blivit omskurna genom en omskärelse, som inte skedde med händer, en som bestod i att ni blev avklädda er köttsliga kropp, jag menar omskärelsen i Kristus. Ni har ju med Honom blivit begravna i dopet. Ni har också i dopet bliv uppväckta med Honom, genom tron av Guds kraft, Hans som uppväckte Honom från de döda (Kol. 2:11-12)
Till skillnad från den judiska omskärelsen, gjord av människohand, finns det en annan omskärelse, som inte består i att man skär av ett litet stycke av huden, utan som består i att man blir fullständigt »hudflängd», fullständigt avklädd den köttsliga kroppen, vilket berör hela kroppen i dess egenskap av köttslig kropp, styrd av det syndiga köttet som vi tidigare behandlat. Det är en inre omskärelse, som helt och hållet förändrar människan. Kroppen blir så i Kristus den Helige Andes tempel.
Därav förmaningen till de kristna att inte överlämna sina lemmar åt synden som orättfärdighetens redskap utan överlämna sig själva helt åt Gud (Rom. 6:12-13). Hur sker denna inre förvandling? Genom dopet. Det är genom dopet som syndaren har blivit begravd med Kristus, och som han är uppväckt genom tron på Gud. Dopet begraver med Kristus. Det är den starkaste bild man kan använda för att uttrycka, att dopet förenar den troende med Kristi död. Paulus invänder den ytterligare en gång i brevet till romarna, när han säger:
Vet ni då inte, att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus, vi har blivit döpta till Hans död? Och vi har genom detta dop till döden blivit begravna med Honom för att, såsom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, också vi skall vandra i ett nytt väsende, i liv (Rom. 6:3-4)
Det handlar om en verklig begravning och en verklig uppståndelse med Kristus, och inte om symboliska, overkliga handlingar. Jesus har verkligen sonat världens synder och försonat världen med Gud. Allt vad Han har gjort, har Han gjort för människorna. Men de måste också bli delaktiga av det. Därför måste de bli förenade med Kristus och Hans korsfästelse. Dopet åstadkommer denna förening. Att vara begravd i döden betyder helt enkelt att dö. Dopet förenar med Kristi död. Det ger den kristne del i allt vad Jesus har gjort för honom och för människorna i hela världen. Det är som om den troende själv hade dött på Golgatas altare och själv sonat världens synder.
Det är vad Bibeln vill vittna om, när den säger, att man ikläder sig Kristus genom dopet (Gal. 3:26-27). Denna innerliga förening med Kristus, befrielsen från skuld och fördömelse uppfordrar den troende till helgelse. Befriad från synden är han därmed också befriad från dess välde för att leva i Kristus och för Honom.
”Det skall vara ett evigt förbund, så att jag skall vara din Gud och din säds efter dig… Detta är det förbund mellan mig och er och din säd efter dig, som ni skall hålla: allt mankön bland er skall omskäras” (1 Mos. 17:7, 10)
”Så skall mitt förbund vara på ert kött betygat som ett evigt förbund” (1 Mos. 17:13)
Det är fel att betrakta omskärelsen som bara ett yttre tecken på tillhörighet till det judiska folket. Dess instiftelse går tillbaka till Abraham, till en tid, då Israel ännu inte var något folk. Paulus betraktar omskärelsen som beseglandet av den rättfärdighet, som Abraham hade fått genom tron, medan han ännu var oomskuren (Rom. 4:11).
Han drar därav den slutsatsen, att Abraham så blev fader för både de oomskurna och de omskurna troende. Han blev detta genom omskärelsen. Omskärelsen är alltså inte ett blott och bart etniskt igenkänningstecken, tecknet på tillhörighet till Israels folk, utan den har en djup andlig innebörd. Det framgår av dessa texter och den tolkning, som Paulus ger dem (1 Mos. 17:7, 10, 11 ): »Det skall vara ett förbund mellan er och mig»; Rom. 4:11: »Han undfick omskärelsens tecken som ett insegel på den rättfärdighet genom tron, som han hade», att omskärelsen är på en gång tecknet på förbundet och själva förbundet. Den betygar på ett synligt sätt, att Gud har slutit ett nådeförbund med den, som blir omskuren, och att han har del i alla de löften, som hör till detta förbund. Omskärelsen är det synliga tecknet, inseglet, att man här har att göra med en människa, som Gud skänker de i Messias utlovade välsignelserna. Samtidigt är omskärelsen den akt, varigenom denna människa blir upptagen i det förbund, som slöts med Abraham.
Om du än måste gå genom vatten, så är jag med dig, eller genom strömmar, så skall de icke fördränka dig. Måste du än gå genom eld, så skall du ej bliva svedd, och lågorna skall ej förtära dig. Ty jag är HERREN, din Gud, Israels Helige, din frälsare» (Jes. 43:1-3).
»Din Gud, Israels Helige, din Frälsare», det är det härliga löftet, vars uppfyllelse omskärelsen garanterade den troende juden. Men nu finns det ett annat medel att komma in i nådeförbundet, ett annat insegel på detta förbund än omskärelsen. Därför tillåter inte heller aposteln, att man inför omskärelsen i den kristna kyrkan (Apg. 21:21). Det skulle vara att gå tillbaka till skuggbilden av det, som skulle komma, fastän löftena har blivit uppfyllda i Kristus. Det skulle vara att förneka att Jesus är den Messias, som profeterna förkunnade. Dopet har sålunda intagit omskärelsens plats: »I Kristus har ni blivit omskurna genom en omskärelse, som inte skedde med händer, en som bestod i att ni blev avklädda er köttsliga kropp, jag menar omskärelsen i Kristus. Ni har ju med Honom blivit begravna i dopet, ni har också i dopet blivit uppväckta med Honom genom tron av Guds kraft» (Kol. 2:11-13). Dopet spelar alltså i det nya förbundet samma roll som omskärelsen spelade i det gamla. Dopet låter syndaren komma i åtnjutande av de välgärningar, som Kristus har förvärvat åt världen. Det gör honom till medlem i Guds folk, till den himmelske Faderns barn och arvinge till den eviga saligheten.
Genom dopet, liksom förr genom omskärelsen, förklarar Gud högtidligt för mig, att Han är min Fader, och att jag är Hans barn. Genom dopet säger Herren till mig, som Han en gång sade till sitt folk: »Frukta icke, ty jag har förlossat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min» (Jes. 43:1).
Underbara sakrament, förunderligt verksamt, en källa till så mycket nåd och så många himmelska välsignelser! Det är inte att undra på att Skriften ständigt påminner oss om att vi har blivit döpta, att den manar oss att i dopet hämta de krafter, som vi behöver för att förbli i tron och leva som kristna.
3: För vilka gäller då dopet?
Är det så att barnen inte behöver döpas för att de är oskyldiga och rena? Som vi såg tidigare så är det inte så att människor föds rena och syndfria. Det fördärv – syndafördärvet som Adam drog in i mänskligheten innebär att vi föds syndiga: ”i synd är jag född” (Ps. 51) sade David och i Ef. 2:3 läste vi att ”av naturen [alltså av födelsen] var vi vredens barn.” Även barnen är födda med ”köttet” dvs. med syndig natur och behöver nya födelsens bad för att bli en ny skapelse i Kristus. Allt detta gick vi tidigare igenom då vi behandlade synden.
Barnen och Guds rike Kristus vill inte att barnen, som vi redan sett är syndiga, skall hållas utanför Guds rike, utan att dessa skall föras till Honom. Vi läser i Mark. 10:13-15: ”Man bar fram små barn till Jesus för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han upprörd och sade till dem: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty Guds rike tillhör sådana. Amen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.”
Kristus säger inte som en del menar idag, att man inte behöver föra barn till Honom, därför att de redan är insatta i Guds rike. Nej, han befaller att de ska föras till Honom, därför att det är nödvändigt. ”Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.” Matt 9:13 ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte.” Det står att man bar fram små barn. Det ord som används på grekiska är ”brefos” som betyder spädbarn.
Hur för vi barn till Kristus idag? Kristus döpte aldrig under sin tid på jorden (Joh. 4:2). Han döpte vare sig vuxna eller barn. När Kristus vandrade på jorden kunde människor komma till Honom direkt. Men när Han är uppfaren till himmelen förs inte människor till Kristus på detta direkta och omedelbara sätt.
Kristus Har befallt Kyrkan att föra människor till Honom genom dopet. Matt. 28:19 ”gör alla folk till lärjungar, Döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes Namn.”
Vi för barn till Guds rike genom att döpa dem. Det var nödvändigt även för barnen att de kom till Kristus. Därför skall vi inte hindra barnen utan föra dem till Honom genom dopet. Vad betyder orden: ”Guds rike tillhör sådana som de.”? Det betyder att Guds rike är till för dem, att Guds rike är avsett för dem. De har ännu inte fått riket, eftersom det var nödvändigt för dem att de fördes till Kristus.
Kristus säger: ”Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig ditin.” även ett barn kan alltså ta emot Guds rike. Man kan aldrig säga att barnen inte kan ta emot Guds rike utan att det skulle handla om ”att vuxna skall ta emot Guds rike på ett barnsligt sätt.” Enligt sammanhanget med versen innan handlar dessa ord om barnens relation till Gudsriket, inte om barnens sätt att vara. Han säger ju: ”Guds rike tillhör sådana.”
Guds rike är till för barnen, det gäller dem. Därför säger också Petrus: Apg. 2:38, 39 ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. Ty er gäller löftet och era barn.”
Något som vi här ska understryka är att det garanterat inte rör sig om de efterkommande till de vuxna åhörarna vid detta tal som Petrus höll, om man ska granska grundtexten. Det rör sig om deras barn.
Dopet är en motsvarighet till det gamla förbundets omskärelse, vi återkommer snabbt till det här igen. I det gamla förbundet omskars barn av manskön på den åttonde dagen (3 Mos. 12:3). Omskärelsen var det sätt på vilket Israel inlemmades i Guds förbund. De hedningar som upptogs i förbundet omskars på samma sätt. I det nya förbundet så finns inte omskärelsen på samma sätt. Men Bibeln lär att dopet har ersatt omskärelsen. Vi läser återigen i Kol. 2:11, 12: ”I honom blev också ni omskurna, men inte med människohand, utan med Kristi omskärelse, då ni avkläddes er syndiga natur och begravdes med honom genom dopet. I dopet blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft”
”er gäller löftet och era barn,” hade Petrus sagt.
För att pånyttföda de syndiga människorna instiftade Gud nådemedlen. Problemet är inte att veta vad Gud kan eller inte kan göra. Vi tror på en allsmäktig Gud. Men denna förvissning ger oss inte rätt att hävda, att Gud kan frälsa barnen utan nådemedel. Herren har uppenbarat sig i den Heliga Skrift. Det är där Han talar om för oss, vad Han vill göra, inte vad Han kan göra. Och även om Han själv inte är bunden vid nådemedlen utan kunde uppfylla Johannes Döparen med den Helige Ande, medan han ännu var i sin moders liv (Luk. 1:15, 44), är det inte desto mindre sant, att Han har bundit oss vid nådemedlen, när Han beslutade att frälsa människorna genom tron och dopet (Mark. 16:16; Tit. 3:5ff; Joh. 3:5). Detta betyder i klartext, att om vi vill, att våra barn skall bli pånyttfödda och frälsta, måste vi använda oss av de medel, som Herren har instiftat för detta. Våra barn är av naturen vredens barn, fördärvade, orena och fördömda av lagen. De är sjuka inför Gud. Men vad gör vi, när ett av våra barn är sjukt? Väntar vi med att göra något, tills det når vuxen ålder, för att det självt skall kunna bestämma, om det vill ha medicin för att tillfriskna? Och om det dör dessförinnan? Vi har inte rätt att vägra våra barn en skatt av nåd, välsignelser, förlåtelse och frälsning, som Han vill ge dem redan nu. Det säger sig självt, att man inte kan föra ett barn till Kristus genom att predika evangelium för det. Men det som evangelium gör, det gör det också i dopet, som är evangeliets löfte (Ordet) förbundet med vatten. När nu dopet skänker förlåtelse och frälsning och är ett medel till pånyttfödelse (Joh. 3:3, 5; Tit. 3:5), är det inte bara tillåtet utan också nödvändigt att döpa barnen.
Dopets instiftelseord är sådana, att de förpliktar oss att döpa barnen. »Gå ut och gör alla folk till lärjungar, döpande dem…»
(Matt. 28:19-20).
Även om vi bara visste, att barnen behöver födas på nytt, att dopet är nya födelsens bad och att Gud inte på något ställe förbjuder oss att döpa dem, skulle vi göra det. Dessa tre bibliska sanningar borde övertyga oss om att spädbarnen har rätt till dopet. Ändå säger Bibeln så otroligt mycket mer. Paulus säger, att Kristus har renat sin kyrka genom vattnets bad i Ordet (Ef. 5:25-27). Om barnen inte skall döpas, måste därav följa, att barnen inte kan höra till Herrens kyrka, Hans fårhjord, som den Gode Herden leder till himmelen! Likväl så riktar sig de apostoliska breven gång på gång till barnen i församlingen. Kom då ihåg att det aldrig fanns odöpta församlingsmedlemmar i urkyrkan, vilket vi behandlar mer senare.
Samme apostel hävdar, att man är ett Guds barn genom tron på Kristus, och att alla de, som är döpta till Kristus, har iklätt sig Kristus (Gal. 3:26-27). Därav följer, att om man förklarar att barnen inte har förutsättningarna för dopet, så utesluter man dem från nåden och hindrar dem från att vara Guds barn. Gud vill, att alla människor skall bli frälsta (1 Tim. 2:4). Ingen, inte ens ett barn, kan bli frälst utan Kristus.
Dopet är det medel, varigenom vi kan föra barnen till Honom. Vad betyder annars detta Jesu ord: »Så är det ej heller er himmelske Faders vilja, att någon av dessa små skall gå förlorad» (Matt. 18:14)?
Vi har redan visat, att det inte är den döptes tro som gör dopet till ett sakrament. Dopet är ett sakrament i kraft av det gudomliga löftet, oberoende av tron, låt vara att man inte utan tron kan ta emot den därmed förbundna nåden. Men är det därför nödvändigt, att barnen tror redan innan de tar emot dopet, för att giltigt ta emot det? Det påstår motståndarna till barndopet. Borde de då inte dra den slutsatsen, att man av samma skäl inte skall predika evangelium för dem, som inte tror? Evangelium kan inte heller tas emot utan tro.
Skall man alltså inte predika för sådana, som inte tror? Jo visst, självklart! Varför det? För att Kristus befaller oss att göra det.
De måste höra för att komma till tro på Kristus. Det är evangelium, Ordet, som skapar tro i människan. »Tron kommer av hörandet» (Rom. 10:17). Evangelium, som man hör, är en Guds kraft till frälsning (Rom. 1:16), en oförgänglig säd, som föder på nytt (1 Petr. 1:23; Jak. 1:18).
Men på samma sätt som evangelium verkar tron i hjärtat och pånyttföder, verkar dopet det i hjärtat för att dopet skall tas emot på ett rätt sätt hos barnet i framtiden, nämligen i tro på Kristus.
För att en människa skall bli troende och ett Guds barn måste Gud omskapa hennes hjärta, hon måste födas på nytt och detta gör Guds Ande genom just dopet och genom Ordet. Bara en människa som är född på nytt kan leva i tro. Lär då Bibeln att även spädbarn kan tro? Kristus talar om barnen när han i Matt. 18:6 säger: ”dessa små som tror på mig.” Vi läser aposteln Johannes ord i 1 Joh. 2:14: ”Jag har skrivit till er barn: ni har lärt känna Fadern.”
Det finns ingenting som säger att Gud inte kan skapa tro också hos ett spädbarn. Men för att någon skall få pånyttfödelsens gåva, och därmed också tron, så måste också de medel som föder på nytt föras till personen. Vi har ingen rätt att spekulera om vad Gud inte kan vad gäller ett litet spädbarn. Gud är större än våra förstånd och förmår att med sin Ande göra mer än vi förstår och kan ana.
Vi läser om Jesu mor Marias besök hos Elisabeth: ”När Elisabeth hörde Marias hälsning, spratt barnet till i hennes moderliv och hon blev uppfylld av den helige Ande” (Luk. 1:41). Hon säger i vers 44: ”Se, när ljudet av din hälsning nådde mina öron, spratt barnet till i mig av glädje.” I vers 15, läser vi: ”redan i moderlivet skall han [dvs. Johannes Döparen] bli uppfylld av den helige Ande.”
Vad var det som gjorde att Johannes Döparen redan i sin moders liv spratt till. Jo, av glädje, han blev glad av Marias besök och hennes fridshälsning till Elisabeth: när ljudet av din hälsning nådde mina öron, spratt barnet till i mig av glädje. Visst kan späda barn fyllas av den helige Ande, likaväl som vuxna, när Johannes Döparen redan i moderlivet kunde bli uppfylld av den helige Ande. Om Gud redan i ofödda barn kan verka glädje över Kristus, så kan Gud också genom det heliga dopet skapa tro hos späda barn. I Matt. 21:16 läser vi: ”Ur barns och spädbarns mun låter du en lovsång stiga upp till dig.” I Ps. 8:3 läser vi: ”Av barns och dibarns mun har du upprättat en makt.” När Kristus vandrade här på jorden fanns Han nära människor och kunde verka direkt och oförmedlat. Men Han har hänvisat sina lärjungar och sin kyrka till intet annat än nådens medel, dopet och Ordet, för att inlemma människor i Guds eviga rike. Vår Bibel inlemmar barnen i Guds löften, och det gäller även dopet. Många vänder sig emot barndopet för att barnet inte förstår vad som sker. Kan det vara rätt att döpa de som inte förstår något? En mycket känd teolog besvarade det med bibelordet då Jesus tog emot barnen och utlade:
”Säg mig, är det kristligt talat att döma Guds gärningar efter våra tankar: barnen har inte nått förnuftig ålder, därför kan de inte tro? Tänk om du genom förnuftet redan har kommit bort från tron och barnen kommit till tro genom sitt oförnuft? Min vän, vad gott tillför förnuftet tron och Guds Ord? Är det inte förnuftet, som allra mest står emot tron och Guds Ord? För att komma till tro och älska Guds Ord, måste man inte förblinda och håna förnuftet, dö bort ifrån det och bli som en dåre och alltså bli så utan förnuft och förstånd som ett litet barn?… Hur ofta säger inte Kristus, att vi måste bli barn och dårar, och fördömer förnuftet? Säg mig vidare, vad förnuft hade barnen, som Kristus tog upp i famnen och välsignade och skänkte Guds rike? Var inte också de utan förnuft? Varför befaller Han då, att de skall föras till Honom, och välsignar dem?…
Just för att de är utan förnuft och dåraktiga, är de bättre skickade att tro än de vuxna och förnuftiga, för vilka förnuftet alltid är i vägen, och som inte vill låta sitt stora huvud gå igenom den trånga porten. När det är frågan om tron och Guds gärningar, får man inte se på förnuftet och dess gärningar. Här verkar Gud ensam, och förnuftet är dött och blint.”
Man tar emot en gåva genom att sträcka ut handen. Tron är handen, som människan sträcker ut mot Gud, varmed hon tar emot förlåtelsen och frälsningen. Jesus gör människornas vishet om intet genom att säga, att inte ens den frommaste av dem kan bli frälst, om han inte tar emot Guds rike som de små barn, som man hade burit fram till Honom. Han gör barnen till föredömen för de vuxna! De vuxna måste bli som barnen, om de vill komma till himmelen. Hur skulle barnen kunna vara föredömen och exempel ifråga om tron, om de inte har med Guds rike att göra fören de har nått en medveten ålder? Om barnen inte ta emot Guds nåd, hade inte Jesus sagt det rakt motsatta till vad Han sade? Hade Han inte sagt: ”Om ni vill finna nåd och bli saliga, måste ni bli helt olika barnen ty de tar inte emot Guds rike, och det måste ni göra, om ni vill bli saliga?”
Man invänder vidare, att barnen inte kan ha en relation med Gud, eftersom den inte bär frukt. Skriften påstår emellertid motsatsen. Med citerande av Ps. 8 säger Jesus till dem som står runt omkring Honom, och som tagit anstöt av lovsångerna, som barnen sjunger vid Hans intåg i Jerusalem: »Har ni aldrig läst: ‘Av barns och spenabarns mun har du berett dig lov’?» (Matt. 21:16). Om Jesus ser trons frukter hos barnen, vågar vi ifrågasätta dem? Vi skall inte ta förnuftet till hjälp för att ange trons frukter. De kan vara osynliga och undgå oss. Huvudsaken är att Herren ser dem.
Slutsatser:
1. Alla är födda som syndare av naturen.
2. Dopet är ett utav Guds nådemedel varigenom människor får del av hela frälsningsverket.
3. Spädbarn är trots sin syndiga natur, okunskap och omedvetenhet precis lika ”godkända” att ta emot detta nådemedel som dig och mig som är vuxna bekännande kristna.
Gör med andra ord som man också gjorde inom hela urkyrkan (det kan vi behandla närmare i en annan kommentar) : låt döpa era spädbarn.
Nästa del:
DOPET I URKYRKAN, UNDER DE FYRA FÖRSTA ÅRHUNDRADENA
Nu kommer vi till ett annat perspektiv på ämnet vi tidigare behandlat, nämligen vad vår historia har att säga till om. Om nu barndopet är en biblisk sanning, så vore det väldigt märkligt om historiska fakta om de första kristnas doppraxis skulle vara paradoxal med Bibelns lära. Det är aldrig historia som är har den relevanta auktoriteten i en slutsats kring ”trosfrågan” om barndopet är bibliskt eller inte, eftersom endast Bibeln är enda rättesnöret för kristen tro. Däremot så bevisar historia hur vida våra slutsatser vi redan dragit om barndopet är reella och även relevanta för kyrkans bruk idag. Den allra första kyrkans bruk och uppfattning av apostolisk lära bör spela en stor roll om det är med hand i hand gentemot vad Bibeln säger. Vi ska här behandla en del, dock inte allt, som berättar om bruket av barndop under kyrkans äldsta historia.
Meningsutbytet om barndopets berättigande måste ha som bakgrund historiska fakta. Det jag här skriver ner är efter ett arbete av Göttingenprofessorn Joachim Jeremias, som presenterar det historiska materialet så sakligt och nyktert som det är möjligt. Detta material har under de senaste decennierna växt på ett oväntat sätt till följd av litterära och arkeologiska fynd, så att barndopets tidiga historia nu avtecknar sig mycket klarare än för bara en mansålder sedan. Den nya boken, ”Barndopet under de fyra första århundradena”, är den bästa, tillförlitligaste och mest utförliga redovisningen och sammanställningen av de tidiga vittnesbörden om barndopet. Den svenska upplagan är tyvärr något förkortad i en del stycken av teknisk karaktär, detta framgår då detta sker i texten med noter. Bibelorden som citeras är ifrån 1917 års svenska översättning av Bibeln.
Del 1. Barndop vid föräldrarnas övergång till kristendomen under den äldsta tiden
Nya Testamentet är skrrivet utifrån en missionssituation. Det bör därför inte överraska oss, när vi till att börja med måste fastslå, att samtliga ställen i Nya Testamentet, som avser dopet, hänför sig till övergångsdop. Därmed menar vi dop av judar eller hedningar vid deras upptagande i den kristna församlingen. Om man bara har detta klart för sig, blir det begripligt, att det är de vuxnas omvändelse och dop som står i blickpunkten, så snart NT talar om dopet. Det är ju de vuxna som verkställer övergången, medan barnen, som så att säga är gömda i familjens sköte, inte kan göra anspråk på samma uppmärksamhet. Detta utgör naturligtvis en svårighet för den följande undersökningen. Däremot saknas emellertid inte alldeles material, som tillåter oss att dra slutsatser, att man vid övergångsdop också tog med barnen i dopet.
Begreppet ”hus” i Nya Testamentet
Först ska vi uppmärksamma de ställen i Nya Testamentet, som talar om hur ett ”hus”, ”husfolk” (grek. oikos) blev omvänt och döpt ”. ”Jag har döpt också Stefanas hus” (1 Kor 1:16). Halvproselyten Lydia lät döpa sig ”jämte sitt hus” (Apg. 16:15). Fångvaktaren i Filippi ”lät strax döpa sig med allt sitt husfolk” (Apg 16:33). Krispus, synagogsföreståndaren i Korint, ”kom med hela sitt hus till tro på Herren; också många andra korinter, som hörde till honom, trodde och lät döpa sig” (Apg 18:8). Man kan även jämföra Apg. 11:14, där det om Simon garvaren heter ”du skall bliva frälst, du själv och hela ditt hus”. Vad beträffar synagogsföreståndaren Krispus och kanske även Stefanas, rör det sig om judiska ”hus”, i de andra fallen om halvproselyters och hedningars ”hus”.
Vad man i vanliga fall menade med ”hus” (oikos), kan man t. Ex. se his Ignatius i brevet till smyrnéerna (13:1): ”Jag hälsar mina bröders hus med maka och barn”, dvs. husfader, husmoder och barn i alla åldrar. Dessutom räknades till huset inneboende släktingar och tjänstefolk, däremot inte daglönarna, då de inte bodde i huset.
Avses nu i de anförda ställen, som talar om övergångsdop och dop av ”hus”, även dop av barn och spädbarn? Ett första svar på den frågan ligger redan i iaktagelsen, att det i stället för bara ”hus” kan heta ”hela hans hus och ”allt hans husfolk”. Att sådana förstärkande utryck tillfogas (i grek. holos, pas, hapantes) visar entydigt, att ingen enda medlem av hushållet uteslöts från dopet. I betraktande av de äldsta missionsförsamlingarnas sociala sammansättning är det ytterst tvivelaktigt, om en större skara slavar verkligen tillhörde de nämnda hushållen. Det är därför rimligast att hänföra de förstärkande tilläggen ”hela”, ”alla” etc. till familjens samtliga barn.
Denna slutsats bekräftas av det gammaltestamentliga språkbruket, som NT´s författare, i detta fall Lukas, med all sannolikhet var bekant med. I GT möter i mångfaldiga gestalter uttrycket ”han och (hela) hans hus”. Undersökningen av det rika materialet har lett till den slutsatsen, att det sedan gammal tid existerat en fast utbildad, formelartad biblisk användning av begrepet ”hus”, som inte bara avsåg barnen utan framför allt just dem, inte minst de eventuella spädbarnen”. För att börja med ett exempel kan vi ta det tillfälle då Saul hotar Ahimelek ( 1 Sam 22:16): ”Du måste döden dö, Ahimelek, du själv och hela din faders hus.” Denna hotelse verkställdes så grundligt, att hela präststaden Nob utrotades, frånsett en enda man som undkom. Hur förskräcklig denna hämndakt var, understryks genom att det uttryckligen sägs att inte ens barn och spenabarn skonades (v. 19). Ett annat exempel! När Farao ger Josefs bröder tillåtelse att hämta sina ”hus” ner till Egypten (1 Mos 45:18), så illustreras det generösa i hans omsorger med att han ställde vagnar till förfogande för dem som inte själva var marchdugliga, alltså alla åldringarna, kvinnorna och spädbarnen (v. 19), så att ingen skulle behöva stanna kvar. Jakob hörsammade inbjudan och drog med hela sin släkt ned till Egypten. Att verkligen alla följde med klargöres för läsaren med att även sonsöner och sondöttrar följde med (46:7).
Vid användningen av begreppet ”hus” på det religiösa området betonas likaså, för att förtydliga den totala innebörden i begreppet ”hus”, att även de allra minsta är medräknade. Varje år drog Elkana ”med hela sitt hus” upp till Silo för att offra (1 Sam 1:21). Som ett särskilt undantag anges, att Hanna stannar hemma med sitt ännu inte avvanda spädbarn (v. 22). Alldeles särskilt tydligt kan man i föreskrifterna över omskärelsen se, hur oikos-formeln lägger huvudvikten vid att spädbarnen är inneslutna: ”allt mankön bland Abrahams husfolk” omskars (1 Mos 17:23), dvs. alla manliga medlemmar av hushållet ända ner till åtta dagar gamla spädbarn (v. 12).
Vänder vi oss nu, mot bakgrunden av dessa fakta, till Nya Testamentet, så måste vi allra först göra klart för oss, att det nytestamentliga oikos-begreppet är mycket gammalt. Begreppet dyker redan upp hos Paulus redan år 54 (i 1 Kor 1:16) och möter oberoende därav hos Lukas. Formeln måste alltså vara förpaulinsk. Den härrör följaktlingen från en tid, då det stora flertalet av församlingarnas medlemmar ännu härstammade från synagogan eller de kretsar av ”gudfruktiga”, som stod i ett löst förhållande till denna. Gör man detta klart för sig, så måste man hålla med om att den nytestamentliga oikos-formeln har övertagits från det gamla ritualspråket – speciellt från den terminologi som utbildats kring omskärelsen – och införts i det urkristna dopets formelspråk. Begreppet ”hus” (oikos) har alltså samma innebörd som i den gammaltestamentliga formeln, dvs. det innefattar spädbarnen.
Självklart innebär inte det sagda, att i varje enskilt fall, då det talas om dop av hela ”hus”, så fanns där verkligen spädbarn i dessa familjer. Men däremot gäller, att Paulus och Lukas på inga villkor skulle ha kunnat använda oikos-begreppet, om de hade velat säga, att endast vuxna döptes och kunde döpas.
Till samma resultat kommer vi utifrån helt andra överväganden. Nyare undersökningar har visat, vilken betydelse för det bibliska tänkandet, som den ”korporativa personligheten” har ägt, och vilken betydelsefull roll, som familjesolidariteten spelade i den antika världen. Om vi rätt vill förstå de Bibliska skrifterna, måste vi radikalt frigöra oss från modernt individualistiskt tänkande. Alldeles särskilt måste vi göra klart för oss, att den av husfadern representerade familjen i gammal tid upplevdes som en enhet på ett helt annat sätt än i våra dagar. Familjemedlemmarna kände sig förbundna med varandra i en oupplöslig solidaritet och ansvarighet. Alla viktiga frågor avgjordes av husfadern, och hans beslut var bindande för alla.
Alldeles särskilt utgjorde hela huset en enhet inför Gud. Därför var under antiken husfaderns tro vanligen avgörande, när ett hus lösgjorde sig från en förutvarande religionsgemenskap och antog en ny religion. Med säkerhet fanns redan tidigt även blandäktenskap, där endast den ena maken gripits av budskapet (1 Kor 7:12-16; 1 Pet 3:1 och troligen också Tit 2:5). Men i dessa fall var det i regel så, på samma sätt som vid den judiska missionen, att det var hustrun som ensam gick över (jfr 2 Tim 1:5; Tit 2:5, 1 Pet 3:1). Om husfadern blev kristen så följde familjen honom, visserligen inre alltid (1 Kor 7:12), men i regel.
Ett lärorikt exempel på husfaderns roll, när ett hus gick över till kristendomen, har vi i Apg 16:30-34. Fångvaktaren frågar Paulus och Silas: ”Vad ska jag (singularis!) göra för att jag (singularis!) må bliva frälst?” De svarade: ”Tro (singularis i grekiskan!) på Herren Jesus, så bliver du och ditt hus frälst.” Och de förkunnade Guds Ord för honom och för alla dem som voro i hans hus. Och redan under samma timm epå natten tog han dem till sig och tvådde deras sår och lät strax döpa sig med allt sitt husfolk. Och han förde dem upp i sitt hus, och dukade ett bord åt dem och fröjdade sig med hela sitt hus att han (singularis!) hade kommit till tro på Gud.” – Att husfadern blev troende betydde räddning för huset och utgjorde anledning till glädje för alla dess medlemmar.
På liknande sätt ligger det till i Apg 16:14 f. Lydia, som förmodligen i egenskap av änka förestod sitt hus, kom till tro, och på grund därav blev ”hon jämte sitt husfolk” döpt. Självfallet är skildringen här sammandragen och förbigår, hur evangeliet predikades även för Lydias familjemedlemmar och verkade tro hos dem också. Men just detta, att Lukas kunde berätta på detta sätt, är betäcknande. Ty därmed ger han uttryck åt att det avgörande var familjens dopsolidaritet och inte varje familjemedlems individuella avgörelse. Med denna familjesolidaritet – byggd på familjeöverhuvudets dominerande ställning – för ögonen, kan man knappast föreställa sig annat än att dopet av ett ”hus” omfattade alla dess medlemmar* [not – Barndopet i kyrkan under de första århundradena sammanhänger på det intimaste med frågan om den kristna familjen. Förf. har i detta sammanhang hänvisat till att i 1 Kor 10:1 förutsättes en dopnåd, som omfattar en hel folkgemenskap, alla dithörande barn medräknade]. Hur självklar familjens gemensamma övergång i själva verket var, kan man sluta sig till av den föreskrift, som gällde inom vissa judekristna kretsar, att alla icke döpta familjemedlemmar måste uteslutas ur familjens bordsgemenskap. Denna föreskrift visar, att en sådan möjlighet, som att barn inte skulle kunna döpas, låg fullkomligt utanför frågeställningsförmågan. Det självklara i familjesolidariteten ger för övrigt också förklaringe till att man inte kände något som helst behov av att särskillt framhäva eller motivera barndopet. Man behöver bara erinra sig, hur sällan omskärelse av spädbarn uttryckligen nämndes i Gamla Testamentet.
Slutligen kan man hänvisa till att det urkristna dopet var ett eskatologiskt sakrament. Det innebar med andra ord, att den döpte rycktes ur den värld, som var hemfallen åt Guds snara dom, och inlemmades i skaran av de genom Jesu Kristi frälsningsverk återlösta, ett frälsningens insegel i sista stund före katastrofen. Att man under dessa omständigheter skulle genom en åldersgräns ha delat de övergående familjerna förefaller ytterst osannolikt.
Påvisandet av att barnen döptes, såsom medlemmar i de övergående familjerna, är teologiskt av grundläggande betydelse. Barnen betraktas alltså inte av urkurkan som isolerade personligheter, utan hela huset, familjen, ses som en enhet inför Gud. Husfaderns tro – i hans gemenskap som familjens representant – och moderns tro omslöt även barnen.
Det urkristna dopet och proselytdopet*
[Här återger författaren den slående likheten mellan proselytdopet och det urkristna dopet på många olika sätt. Det görs på ca 15 sidor i boken som jag här valt att bortse ifrån på grund av dess starkt tekniska karaktär. På den sista sidan återges en kortfattad sammanfattning av det sagda, som jag skriver nedan]
Vi sammanfattar! Redan de äldsta rabbinska källorna förutsätter som något fullkomligt självklart, att barnen – också spädbarnen – upptogs i judendomen tillsammans med sina föräldrar. Inte på något ställe finns ett sådant fall omnämnt – och det skulle för denna tids tänkesätt ha varit något hart när otänkbart – då barnen lämnades kvar i hedendomen vid sina föräldrars övergång. För flickorna utgjorde dopet övergångsakten. För pojkarna föregicks dopet av omskärelsen, som i vissa fall skulle ske redan på första levnadsdagen.
Vi har tidigare konstaterat de nära förbindelserna mellan det urkristna dopet och proselytdopet, som inte bara avser dopterminologin och de bilder man använde för att utrycka dopets innebörd, utan också tog sig i utrryck i likheter ända in i detaljer, när det gällde dopets yttre utförande, t. Ex. att kvinnorna löste upp sitt hår och lade av sig sina smycken. Mot bakgrunden av detta är det rimligt att antaga, att den kristna dopseden motsvarar proselytdopet även när det gäller dopet av barn. Med andra ord: när hedningar gick över till kristendomen, döpte man barnen – också spädbarnen – tillsammans med föräldrarna.
Som en bekräftelse av detta kommer Kol 2:11. Här kallar Paulus dopet ”den kristna omskärelsen” (sv. övers. ”omskärelsen i Kristus”). Genom att använda detta uttryck betecknar Paulus dopet som det sakrament, som motsvarar, ersätter och avlöser den judiska omskärelsen. Tidigare har han i 2 Kor 1:22 (jfr Ef 1:13, 4:30) överfört beteckningen ”insegel” på det kristna dopet. Samma beteckning använder han i Rom 4:11 på omskärelsen. Men omskärelsen verkställdes vid en hednisk familjs övergång till judendomen på alla manliga medlemmar i familjen, även på spädbarnen, om de var över åtta dagar gamla. När dopet kallas ”den kristna omskärelsen”, har man anledning att förmoda, att man gick tillväga på samma sätt, alltså att barn i alla åldrar döptes tillsammans med föräldrarna vid dessas övergång till kristendomen.
Enskilda vittnesbörd
Först mot bakgrunden av den undersökning vi nu företagit av oikosbegreppet och proselytdopet, kan vi rätt bedöma enskilda vittnesbörden om dopet av barn vid föräldrarnas övergång.
Om vi börjar på judekristet område, så har vi först och främst att nämna Apg 2:38 f. Efter sin pingstpredikan säger Petrus: ”Gören bättring, och låten alla döpa eder i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; så skolen I såsom gåva undfå den helige Ande. Ty eder gäller löftet och edra barn, jämväl alla dem som äro i fjärran, så många som Herren, vår Gud, kallar.”
Vilka menas nu med de ”barn” (tekna), som omtalas i v.39? Avses möjligen de efterkommande? Denna tolkning har dock sammanhanget emot sig. Det ”löfte” som v.39 talar om och som säger, att det också gäller barnen, är ju ändå Joelsprofetian, som tidigare citerats av Petrus (2:17-21). Men denna säger just, att Gud ska utgjuta sin Ande över allt kött och att ”edra söner och döttrar skola profetera” (Apg 2:17 = Joel 2:28). Även barnen gälelr löftet om Anden, precis på samma sätt som det gäller för ”edra ynglingar” och ”edra gamla män” (Joel 2:28). De ”barn”, som Petrus talar om, är alltså inte kommande generationer, utan åhörarnas söner och döttrar. Då Andens mottagande i 2:38 knytes till dopet, så innehåller den följande versen att låta döpa också barnen. I Apg 2:28 f. har vi alltså framför oss ett vittnesbörd om barndopets bruk under den apostoliska tiden. Det dop det är fråga om, är närmare bestämt dopet av barn till judiska föräldrar vid deras anslutning till den kristna församlingen. Därför är det inte oväntat, som vi bland de i Apg och hos Paulus omnämnda döpta ”husen” återfinner ett, möjligen två judiska hus (Apg 18:8; möjligen även i 1 Kor 1:16). Det enda, som man möjligen skulle kunna fråga, vore, om inte i Apg 2:38 f. indirekt en åldersgräns är förutsatt. Någon forskare har också menat, att det här måste röra sig om större barn, nämligen sådana som var mogna för den bättring, som omtalas i 2:38, och som kunde profetera (2:17). Denna inkränkning är emellertid ytterst osannolik, därför att den räddning (frälsning) från domen som dopet förmedlar, utesluter varje åldersgräns.
Vänder vi oss nu till den hednakristna kyrkan så betydar röster från de mest skilda provinser av kyrkan, att bruket från kyrkans första tid att döpa hela hus enhetligt levde kvar både i Öster och Väster. Dessa kommer att utförligare omnämnas längre fram, här nämner vi dem endast i förbigående. Hippolytos skildrar åskådligt, hur det gick till i församlingen i Rom långt före hans tid, alltså redan under 100-talet, när de familjer som gick över till kristendomen döptes i samband med påskfirandet: först barnen, inräknade de allra minsta som ännu inte kunde tala, dvs. svara på dopfrågorna, sedan de vuxna männen, slutligen kvinnorna. Tillungefär samma tidsperiod, senare delen av 100-talet, och till Afrika för oss Tertullianus. Som den förste kan han berätta, att dopfaddrar medverkade i dophögtiden och angav löften för de smås framtida kristliga levnadsvandel. Dessa dopfaddrar är sannolikt desamma, som de i kyrkoordningarna nämnda ”godemännen”, som brukade träda in för dem, som var villiga att övergå till kristendomen, när dessa anmälde sig som katekumener. Till Syrien slutligen visar oss de pseudoklementiska skrifterna (300-talet), som åtminstone indirekt betygar, att någon klyvning av familjerna vid dopet inte skedde, genom att berätta om, hur barje icke döpt familjemedlem var utesluten från bordsgemenskapen, oavsett om denne var fader, moder, hustru, barn, broder eller annan anförvant.
Inskrifterna på barngravar från den första kristna tiden medger tyvärr endast i undantagsfall slutsatser angående föräldrarnas religionstillhörighet. Men vi har åtminstone en inskrift från 200-talet, som berättar om nöddop av den ett år och nio månader gamle Apronianus. Av inskriften kan man sluta sig till att fadern med stor sannolikhet var hedning. Det rör sig alltså här om ett missionsdop av ett 21 månader gammalt, icke kristet spädbarn, medan det låg för döden.
Del 2. Dop under den äldsta tiden av barn, som fötts i kristna familjer
Vad som sagts i det föregående om barndop i samband med judiska eller hedniska föräldrars övergång till kristendomen, tillåter ännu inga slutsatser om dop av barn som fötts i kristna äktenskap. I själva verket utestänger man sig själv från en klar historisk förståelse av problemet, om man inte omsorgsfullt skiljer på dessa två frågor. Den första frågan – frågan, om man döpte barn till judiska och hedniska föräldrar vid deras övergång till kristendomen – har vi i föregående ”kapitel” i ämnet besvarat med Ja. Den andra frågan är svårare.
Av stor betydelse är då, att vi inte någonstans i den äldsta kyrkohistorien hör talas om två kategorier av kristna: döpta och odöpta. Om det varit så, att man under längre tid hade underlåtit att döpa barn till kristna föräldrar, så skulle mycket snart två sådana grupper av kristna utbildat sig. Inte heller stöter vi någonstans i den gammalkyrkliga litteraturen på några diskussioner över frågan, om man ska låta bli att döpa banen eller inte. Om det hade varit så, att man först under senaste delen av 100-talet hade övergått till att döpa även de barn som fötts inom församlingen så vore det helt enkelt obegripligt, om införandet av en så djupt ingripande nyordning inte skulle ha lämnat något som helst spår efter sig i källorna. Källmaterialet flödar nämligen för denna tid rikligt. I samma riktning pekar också det faktum, att man inte skapade någon särskild ritual för barndopet. Om bruket att döpa kristna föräldrars barn hade uppkommit först under en tid, då dopritualet redan nått en rikare utgestaltning, så hade man knappast nöjt sig med att helt enkelt använda ritualet för vuxnas dop även för barndop.
Kan vi i Nya testamentet finna något stöd för dop av kristna föräldrars barn? I själva verket torde vi i texten om Jesu välsignande av barnen (Mark 10:13-16 med parallellerna Matt 19:13-15 och Luk 18:15-17) ha en indirekt sådan hänvisning.
Denna berättelse har visserligen – det må uttryckligt understrykas – ingenting att göra med dopet utan är ”försakramental”. Berättelsen skildrar en händelse under Jesu verksamhet, som med ganska stor säkerhet måste ha tilldragit sig på försoningsdagens afton, dvs. den 10:e Tishri. Föräldrar bär fram sina barn till Jesus ”för att han skulle röra vid dem” (Mark 10:13). Vad är det som föranledde föräldrarna till denna bön, och vad de menade med den, framgår av en rabbinsk text: ”Det var en vacker sed i Jerusalem, att på fastedagen (=försoningsdagen) låta de små barnen fasta, gossar såväl som flickor, de som var ett år gamla till dagningen, de som var 12 år ända till kvällen, och att sedan bära eller leda dem fram till de äldste (dvs. skriftlärda) för att de skulle välsigna, stärka (dvs. förmana) och be för dem, att de en gång ska komma till kunskap i lagen och goda gärningar.” Även om barnen inte behövde fasta, lät man dem ändå i fromma familjer göra detta, för småbarnens del åtminstone till solens uppgång. Vid solnedgången förde man dem till de skriftlärda, för att de skulle be för dem (Matt 19:13) och under händers påläggning välsigna dem (Mark 10:16). En grupp föräldrar vände sig alltså vid ett sådant tillfälle till Jesus, och kanske kan man ur den föreliggande situationen förstå, en möjlig anledning till varför lärjungarna avvisade föräldrarna: De ville inte att Jesus skulle ställas på samma plan som de skriftlärda. Jesu missnöje är stort över att lärjungarna visade bort föräldrarna. I hela NT används det skarpa ordet eganaktesen (”han blev misslynt”) om Jesus endast här i Mark 10:14. Barnens föräldrar har förstått Jesu budskap bättre än lärjungarna! ”Låten barnen komma till mig och förmenen dem det icke!” Också barnen gäller löftet om delaktighet i Guds kommande konungavälde (”Guds rike”), ja, detta löfte gäller överhuvudtaget sådana, som är som barnen. Det är alltså ett bättringens ord som Jesus på denna botdagsafton säger till sina lärjungar: endast de skall ingå i Guds rike, vilkas hela liv består i detta ständiga ”att bliva såsom barn”.
Fantastiskt att läsa alla lärda kommentarer!
Den finaste kommentaren står dock Jan Holton för. Han manar till ödmjukhet inför olika trosuppfattningar.
Ett av troendedopets problem är frågan om när man tror ”tillräckligt” för att döpas. Om detta varit ett problem på Paulus tid borde han ha tagit upp frågan i något av sina brev till församlingarna. Rimligtvis hade man ett mycket enkelt förhållningssätt till dopet = barndop. Själv håller jag fast vid mitt barndop – än så länge i alla fall.
Jag ser dopet som Guds gåva till mig. Jag tar emot gåvan genom att tro, dvs. jag bekräftar dopet (konfirmation betyder bekräftelse).
Jag skulle vilja likna dopet vid ett frieri, som jag svarar JA till!
Per.
Din taktik verkar att vara att försöka trötta ut samtalet.
Saknar respekt för vad Gudsordet egentligen vill säga.
Utgår från en fixt ståndpunkt och försöker bevisa med ugångspunkt från det.
Fortsätt gärna med det.
En av dopets ( det riktiga ) är att det bryter ned -jag vet bäst-mentaliteten-
Det får du tyvärr aldrig uppleva.
Clas.
Du skiter fullständigt i vad överhuvud Bibeln säger. Frälsningen brukar ge en enorm respekt för Ordet.
Men håll du fast. Sitter man fast så kommer man ju inte nåt längre.
Barndopet är ett förförelse och ett missbruk av sakramentet som hindrar människor att komma vidare i tron. Läs en av mina första kommentarer.
Eller tillåt mig att citera Luther när han angriper katolikernas felaktiga syn på dopet. ( Med en lika felaktig reell syn, dock stundtals bra teori ):
” Ett sådant döpande innebär spott och spe mot det heliga dopet, och detta bör man inte tåla”.
Luther var bra på många sätt, men egentligen var han fortfarande en katolsk tiggarmunk som blev utslängd. Han vågade inte bryta med annat än det mest iögonfallande. ( avlat, munkväsende ).
Torbjörn
Du kan till att börja med vara saklig, något som sorgligt nog saknas fullständigt i dina kommentarer. Din bild av min argumentation är inte verklighetsförankrad. Slå upp din bibel
För att förneka barnens inkluderande i det kristna dopet måste du – helt enligt baptistisk 1400-tals teologi – bortse helt eller delvis från någon eller några bibliska och historiska sanningar:
1. Det bibliska faktum att alla människor oavsett ålder eller intellekt är i behov av frälsningen, även spädbarn (Rom 3:12, Ef 2:3 m fl).
2. Det bibliska faktum att Gud både kan och vill ingå nådeförbund även med spädbarn likt han instiftade omskärelsen som är dopets föregångare (1 Mos 17 Rom 4 m fl).
3. Det bibliska faktum att alla människor, även spädbarn trots sitt bristande intellekt faktiskt kan ta emot Ordet, den Helige Ande, Kristi frälsningsverk och bli både en del av Guds rike liksom bli Kristi lärjungar och kyrkans församlingsmedlemmar oavsett ålder ( Luk 1:41, Mark 13:10-15, Matt 21:16), att det är Gud ensam som verkar tro och frälsning i alla dessa människor (Ef 2:8-9) och att så sker i dopet (Tit 3:5, Joh 3:5, Ef 5:25, 1 Pet 3:21)
4. Det bibliska faktum att NT aldrig talar om döpta och odöpta församlingsmedlemmar, trots att det naturligtvis fanns barn som medlemmar i den kristna urförsamlingen (1 Joh 2:14).
5. Det historiska faktum att det i urkyrkan ansågs vara en apostolisk lära och praxis att ta med sig spädbarn i sitt dop liksom att låta döpa sina barn inom den kristna familjen (Origenes, Polykarpos, Hippolytus, Irenaeus, Cyprianus) liksom det finns kristna gravar med döpta spädbarn ifrån de första århundradena (se del 5 ).
Per, om omskärelsen är en föregångare till dopet av små barn, så skall bara pojkar döpas. Det kristna dopet har det judiska omvändelsedopet som förebild.
Små barn tillhör redan Guds rike och är redan frälsta och helgade genom sina troende föräldrar. De behöver därför inte döpas.
Det är skillnad på vad som är apostolisk lära och vad som de citerade kyrkofäderna ansåg vara det. Vad som är apostolisk lära kan vi få veta genom apostlarnas skrifter, i annat fall bygger du på den kristna traditionen. Är du katolik är detta förstås oproblematiskt.
SÅ
SÅ, om du läser hur Paulus utvärderar dopets parallell till omskärelsen i Kol och Rom som ”inseglet av nådeförbundet” blir det ganska snart gällande att detta nya insegel gäller alla människor, inte bara pojkar. Trots att han flera gånger drar direkta paralleller mellan instiftelsen av omskärelsen (som ju alla åhörare visste om att det i regel gällde spädbarn) som till det av Kristus instiftade dopet gör han inte någonstans gällande att spädbarn ska uteslutas detta nya ”insegel”. Borde han inte gjort detta om han ville visa att spädbarn inte behöver detta?
Enligt 1 kor nämner han om församlingsmedlemmarnas barn ”… annars vore de orena, men nu är de heliga”. Av det kan du inte dra slutsatsen att de föds som frälsta eller helgade av sin natur – just eftersom samme Paulus i samma epistlar talar om hur varje människa är född i Adam, i köttets natur, ”av naturen vredens barn” osv. Läs Rom 5-6 om detta.
Paulus omnämnande av de troende föräldrarnas ”helgade barn” är snarare ett tecken på att dessa föräldrar hade låtit döpa sina barn – som vi av kyrkotradition mycket väl vet ägde rum i den första kristna kyrkan. Polykarpos, aposteln Johannes lärjunge talar i sitt martyrium att han blev döpt som barn – han föddes runt år 70. Origenes, som levde i början av 200-talet och vars far samt farfar var troende kristna, skriver att kyrkan har ”från apostlarna tagit emot traditionen att även döpa barn”. Vidare finns flera källor från den äldsta kyrkan som intygar att man tog med sig sina spädbarn i omvändelsedopet och lät döpa sina nyfödda barn inom den kristna församlingen. Om detta ägde rum även i församlingen i Korinth förklarar det varför Paulus här talar om församlingsmedlemmarnas ”helgade barn” när han gör skillnad på dessa och på oss alla i vår naturliga födelse.
Frid!
Per, du drar alldeles för stora växlar på Paulus jämförelse mellan omskärelsen i köttet och hjärtats omskärelse. Denna metafor måste begränsas till det som Paulus vill få fram och inte dra den för långt. Så är det med alla bilder som man använder för att belysa något.
Att barnen är helgade i en familj där bara ena parten är troende, går det inte att pressa fram vatten ur, lika lite som det inte finns en vattendroppe i Jesu ord ”låten barnen komma till mig”. Jag är också barndöpt vid 14 års ålder. :)
SÅ
AV ALLA TJUSIGA TANKAR SOM FRAMFÖRS SÅ ÄR HÄR EN:
Jag ser dopet som Guds gåva till mig. Jag tar emot gåvan genom att tro, dvs. jag bekräftar dopet (konfirmation betyder bekräftelse).
Jag skulle vilja likna dopet vid ett frieri, som jag svarar JA till!
( Claes )
_____________________
Visst det låter ju tjusigt men dopet är ingen gåva. Det är ett tecken på min vilja att följa Jesus. Det har ingenting med frierei att göra. Det är en allvarlig handling som handlar om del i Jesu död och uppståndelse.
HÄR ÄR EN ANNAN:’
3. Det bibliska faktum att alla människor, även spädbarn trots sitt bristande intellekt faktiskt kan ta emot Ordet, den Helige Ande, Kristi frälsningsverk och bli både en del av Guds rike liksom bli Kristi lärjungar och kyrkans församlingsmedlemmar oavsett ålder ( Luk 1:41, Mark 13:10-15, Matt 21:16), att det är Gud ensam som verkar tro och frälsning i alla dessa människor (Ef 2:8-9) och att så sker i dopet (Tit 3:5, Joh 3:5, Ef 5:25, 1 Pet 3:21)
( anonyme Per )
_________________________________
Dom citerade bibelversarnan är bara ett skämt, ett gyckelspel för att göra argumentationen trovärdig. Dom har överhuvud taget inte med barndopet att göra. Dom citerade bibelorden är ett hån mot allt vad sund bibeltolkning säger.
Min avslutande kommentar:
Fastän kommentaren är förmodligen meningslös till människor som väljer att ha en bibelfrämmande uppfattning så vill jag ändå ge den.
I hela nya testamentet så kopplas ALLTID dopet ihop med sinnesändring eller med ett annat ord omvändelse och utfördes alltid samma dag som omvändelsen och bekännelsen skett. Även om det innebar stora uppoffringar. Kolla gärna i Apg.
Barndopet är och har varit den största villoläran i kyrkans historia…
1. När tror en människa ”tillräckligt” för att döpa sig, Torbjörn?
2.En människa som känner sig osäker på sin omvändelse, kan den avge det tecken Du talar om och låta döpa sig?
3. Den människa som kände sig säker på sin omvändelse och lät döpa sig och sedan kommit bort men vill komma igen, ska den döpa sig på nytt?
4. Med Ditt synsätt skulle punkterna 1-3 ha varit problem redan på Paulus tid. Varför skrev i så fall aldrig Paulus något om när vi skulle vara mogna för dopet?
5. Är dopet en prestation som ska utföras?
6. Blir vi rättfärdiga genom att utföra den gärningen?Jämför Paulus brev till Galaterna!
7.Hur kunde apostlarna döpa hela ”hus”, dvs. alla i huset inklusive barn och tjänare?
8. En av de första kyrkofäderna skrev att kyrkan övertagit sedan att döpa små barn från apostlarna. Ljög han?
9. Du menar uppenbarligen att dopet är något människan gör och inte något som Gud gör. Eller har jag missförstått något?
10 Under kristendomens första 1500 år var det ytterst få som ifrågasatte barndopet. Går alla dessa människor förlorade?
Ursäkta, det fattas ett ord i sista meningen. Den ska lyda: Går alla dessa andra människor förlorade?
Oj, Oj, Oj, det var många frågor…
börjar med ett par, helt ostrukturerat.
Jag hade bestämt mig för att avsluta diskussionen här, men känner en ärlig längtan bakom vissa av frågorna så jag gör ett försök att ge MIN version av frågorna. Bibelns klara ställningstaganden har påvisats förut.
fråga 10:
10 Under kristendomens första 1500 år var det ytterst få som ifrågasatte barndopet. Går alla dessa människor förlorade?
Svar: Det var många som ifrågasatte barndopet som vann allt större insteg, men inte förrän en bit in på 400-talet då Augustinius blev en auktoritet och propagerade för det. Dom som hade andra tankar såg han senare till att döda. Han använde nämnligen bibelordet; ” Man skall nödga dem att komma in” (1917 års översättning) till att tortera och döda oliktänkande. P. Halldorfs romantiska bok om 21 kyrkofäder är nog sann i vad den säger. Men ack så enkelpårig. A. synsätt präglade starkt Luther och Schwingli. Följden av hans synsätt är att det finns knappt inga böcker och beskrivningar av dessa döpare annat än av motståndarsidan. Allt brändes upp.
Vidare -Går alla dessa människor förlorade?
Givetvis inte. Dopet är i första hand givet för att ge seger åt den nykristne. Man är lika god kristen och frälst utan troendedopet men saknar kraft mot det som kan dra tillbaka människan mot världen. Svaret är förenklat och jag skriver kanske ett inlägg här senare ifall det är okej för dom som står bakom sajten.
fråga 4:
4. Med Ditt synsätt skulle punkterna 1-3 ha varit problem redan på Paulus tid. Varför skrev i så fall aldrig Paulus något om när vi skulle vara mogna för dopet?
Svar: Det är ett av den moderna frikyrkans stolligheter att man ska vara mogen för dopet. En ungdom, eller en alkolist vill stå upp och följa Jesus. Man böjer knä och ber för personen. I ett väckelsemöte eller personligt. Sen går man och kollar att personen ifråga ”sköter” sig. Man väntar med dopet tills man tror att man är mogen. Helt obibliskt. Man ger några välmenande tips att läsa bibeln och lägga av drickat. Jag vet inte hur många ungdomar och alkolister som kommer bort för att några år senare göra ett nytt försök. På bibelns tid döpte man dom direkt samma dag och dom blev nästan alltid bevarade i tron. När en människa bekänt sin tro på Jesus. Att Jesus är Herre offentligt så är hon direkt redo att döpas. Dröjsmål är farliga. Ta t.ex. fångvaktaren som blev frälst mitt i natten. Man hade inte ens tid att vänta till morgonen. Inte ens tid att äta först. Vi har kommit väldigt långt bort från Apostlagärningarns sätt att se. Det är bara att konstatera.
Tänk bara vilket krångel att döpa 5000-10000 på pingstdagen ( 3000 män ) Alla brunnar och alla apostlar och medhjälpare fick stå till tjänst. Varför inte vara vislig och vänta några veckor och se om dom menade allvar?? Varför ha så bråttom? Som sagt återkommer ev. med ett inlägg och ytterligare försök till svar om frågorna.
Rättelse
Reformatorn brukar stavas Zwingli. Han låg f.ö. bakom tortyren av den kände
döparpredikanten Hubmaier. där hans revben bändes isär och armarna vreds runt tre gånger. Sådant blir honom till evig skam.
Clas, även om dina frågor riktar sig till Torbjörn, och han redan svarat vill jag blanda mig i leken och förhoppningsvis klargöra något.
1. När tror en människa “tillräckligt” för att döpa sig, Torbjörn?
2.En människa som känner sig osäker på sin omvändelse, kan den avge det tecken Du talar om och låta döpa sig?
3. Den människa som kände sig säker på sin omvändelse och lät döpa sig och sedan kommit bort men vill komma igen, ska den döpa sig på nytt?
5. Är dopet en prestation som ska utföras?
6. Blir vi rättfärdiga genom att utföra den gärningen?Jämför Paulus brev till Galaterna!
9. Du menar uppenbarligen att dopet är något människan gör och inte något som Gud gör. Eller har jag missförstått något?
– Bakom dessa frågor ligger missuppfattningen att baptister (i vilket samfund de än befinner sig) skulle göra dopet till någon slags belöning för att ha presterat ”tillräcklig” tro. I tillägg till vad Torbjörn redan sagt om praxis i urkyrkan vill jag säga att frågan i praktiken oftast är mycket enkel. En människa säger: Jag tror på Jesus, jag vill bli döpt. Församlingen döper i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Alltså: Viljan att bli döpt är central, inte graden av tro, däremot förutsätter den viljan att det finns *någon* grad av tro. Varför skulle jag annars vilja bli döpt om jag inte tror?
(Under vissa omständigheter kan en pastor vilja utröna om det rör sig om en äkta tro, eller om det finns andra bevekelsegrunder. Som exempel: En asylsökande från ett land där konvertiter bestraffas kan tänkas vilja bättra på sina asylskäl genom att konvertera. Mycket sällsynt, och en erfaren pastor märker sådant.)
Frågan ifall baptister gör dopet till en prestation är värd ytterligare en reflektion. Att ordet prestation förs in är tyvärr bara av polemiska skäl. Guds är frälsningsverket, detta ges som en gåva till oss utan att vi förtjänat det. Det tror alla kristna, även baptister. Men alla kristna är också ense om att vi måste själva ta emot den gåvan. Avvisar vi den kan vi inte få del av den, det säger sig självt. Detta mottagande sker bl a i dopet, och detta kan naturligtvis beskrivas som en prestation i den meningen att det krävs av oss att vi går ner i dopgraven, svarar på frågorna och låter oss nedsänkas av dopförrättaren. På samma sätt krävs enligt traditionell luthersk teologi att föräldrar och faddrar bär fram barnet till prästen för att döpas och de lovar vidare att uppfostra barnet i kristen tro. Detta kan också beskrivas som ”prestation”. Vidare förutsätts barnet i senare konfirmera sitt dop (återigen i *traditionell* luthersk teologi) vilket naturligtvis också det är en prestation i den här meningen. Varför den ”prestation” som krävs i samband med ett medvetet dop skulle vara sämre än den ”prestation” som krävs i samband med dop av spädbarn förstår jag inte. Alltså handlar det om tom polemik (något som tyvärr förekommer på båda sidor i debatten).
4. Med Ditt synsätt skulle punkterna 1-3 ha varit problem redan på Paulus tid. Varför skrev i så fall aldrig Paulus något om när vi skulle vara mogna för dopet?
Detta slags argumentering kan användas åt båda håll. Jag har tidigare i debatten frågat varför NT:s undervisning om dopet så ensidigt kopplar samman dopet med sinnesändring, om man nu döpte barn. Man kunde förvänta sig att barndopet skulle åtminstone någonstans återspeglas i teologin. Tyvärr är detta slag av argument svaga (jo även mitt eget), eftersom vi inte kan veta något om varför Paulus eller någon annan *inte* har skrivit något.
7.Hur kunde apostlarna döpa hela “hus”, dvs. alla i huset inklusive barn och tjänare?
– Den här frågan har ventilerats tidigare i denna tråd och vi kommer inte längre. Den räcker inte som bevis för att spädbarnsdop förekommit i urkyrkan.
8. En av de första kyrkofäderna skrev att kyrkan övertagit sedan att döpa små barn från apostlarna. Ljög han?
– Nej, Origenes trodde säkert på det han skrev. Han behöver inte ha haft rätt bara därför.
10 Under kristendomens första 1500 år var det ytterst få som ifrågasatte barndopet. Går alla dessa människor förlorade?
– Endast Gud vet! ;-) Men jag hoppas och tror att Gud är mer storsint än så…
MER
Din fråga :
5. Är dopet en prestation som ska utföras?
En lite svårare fråga. Jag har aldrig ens tänkt i dom tankebanorna att dopet skulle vara en prestation, men igår kom ett ord från Jesus när han döptes till mig:
”Låt det nu så ske, ty det höves oss att uppfylla all rättfärdighet”.
Om man mediterar över denna text eller som jag hellre säger – är stilla inför – så kan man nog uppfatta Jesu ord just så.
Svaret blir alltså ja, även om jag inte tycker man ska formulera sig så då det gäller det heliga dopet.
MER ii
Du säger:
2.En människa som känner sig osäker på sin omvändelse, kan den avge det tecken Du talar om och låta döpa sig?
Alla som bekänner att Jesus är Herre i sitt liv och tror på Honom bör döpa sig genast. Jag har mött människor på sjukbesök som varit aktiva i kyrkor i hela sitt liv och ändå inte haft någon frälsningsvisshet, men stått emot troendedopet.
Med dopet kommer frälsningsvisshet och för mig kom även frimodigheten att våga be om den Helige Ande. Jag tyckte att DHA var nog bra, men lite väl mycket heligt för att passa mig. Men efter dopet kom en attitydförändring och berg-och dalbanan i min kristna tro fick en väg som bar sakta uppåt istället för att dras sakta nedåt.
Sedan kan det vara så att omvändelseprocessen kan ta längre tid hos folk som växt upp i kristna sammanhang, men förr eller senare kommer alla inför ett val.
Om man då väljer ja till Jesus, då bör man så snabbt som möjligt låta döpa sig så att man inte blir upphunnen av Egyptens starka arme´ som vill ta tron ifrån oss. Det är bättre att dränka den arme´n i Röda havet än att kämpa själv.
Även jag får säga: Oj, oj, oj! Det var väldigt vad mina enkla frågor satte fart på debatten!
Jag noterar att ingen jämfört omdopet med omskärelsen i Galaterbrevet, där Paulus predikar mot laggärningen att omskära sig. Man kan tycka att det är två olika saker men för en del människor är det nog inte så.
Själv känner jag en kallelse att stå kvar i mitt barndop. Det Gud har gjort kan inte jag göra bättre genom ett omdop. (Att jag under några år i min ungdom levde som ateist men återvände till Gud kanske berodde just på den välsignelse Han gav mig i barndopet) Däremot kan jag bekräfta mitt dop. Och det kan jag göra varje dag. Troendedop förutsätter att de små barnen inte döps förrän ”någon” anser att de är ”mogna” för det. Själv var jag ett känsligt barn och hade säkert mått mycket illa av att ”behöva vänta” på mitt dop tills jag av ”någon” ansetts ”mogen” för det. Bland annat av lojalitet med alla andra känsliga barn vill jag alltså – åtminstone som jag ser det nu – stå kvar i mitt barndop. Och efter mycket bön kring detta i flera decennier tror jag att det är detta Gud vill att just jag ska göra. När jag ser barnvälsignelser i frikyrkan känner jag ibland ett styng i hjärtat. Varför får de inte bli riktigt döpta? Tänk om de råkar ut för någon olycka eller sjukdom och dör odöpta alldeles i onödan!
Jag känner dock stor respekt för dem som vill begrava sin gamla människa i ett troende- vuxen- eller omdop. Jag vet att det för många är en stor befrielse. Kanske är det så att Gud vill olika för olika människor.
Gud välsigne Er alla oavsett uppfattning av vad som är Hans vilja i just Era liv!
Hej Claes.
Du säger: ”Däremot kan jag bekräfta mitt dop. ”.
Man kan inte bekräfta något dop som inte finns och som inte är något dop.
Här skiljs våra vägar. Barndopet om man nu ska utgå från Bibeln är inte något annat än en villfarelse och en humbug.
Ska man däremot se till traditionen så är det en vacker , mer än tusenårig högtidlig tradition.
Jag kom in på denna webbplats för första gången idag och vill gärna skriva ned ett utdrag ur en liten bok ”Gudsuppenbarelser i vår tid, del 3:2 Profetiska budskap till Sveriges folk”, nedtecknade av Britta Hyllstam, som bl a handlar om dopet.
Citat
– Inte underligt att Abraham log, Herre, när han fick höra, att han på nytt skulle bli far vid 100 års ålder och Sara mor för första gången vid nittio. Du är outgrundlig, Gud
Det andra som verkar helt obegripligt är, att det förbund du slöt med Abraham beseglades genom omskärelse. Abraham dröjde inte med att verkställa din befallning, Herre. Omskärelsen blev en lydnadshandling för alla Abrahams efterkommande. Omskärelsen, Herre?
– Omskärelsen är GT:s dop till Kristus. Genom den knöt jag varje barn av mankön till mig på åttonde dagen. Jag är en Fader för alla mina barn. Släktskapens yttre tecken förstärktes i omskärelsen.
– Men allt av kvinnokön, Herre?
– Som Kristus är mannens huvud, så är mannen kvinnans huvud.
– Herre, tala med mig om dopet! Du ser vad dina barn splittrats i dopfrågan.
– Gott, barn, jag vill tala med dig om dopet. Den som tror på det profetiska ordet kommer att ta det till sig. För alla andra kommer det att väcka nya stridigheter.
– Herre, din Ande är en. Varför blir det i alla eller nästan alla lärofrågor splittring?
– Själafienden hatar enhet. Mina barn läser ibland dåligt innantill. All läsning av Skriften har inte alltid skett under Andens ledning, för köttet är svagt och vill göra sig gällande. En uppenbarad sanning har växt sig större än andra, ensidigt förkunnats och splittring och utbrytning har varit ett faktum.Jag,
Herren, begränsar varken dop eller nattvard. Dopets vatten och nattvardens vin finns där till rening för varje syndare som med medveten eller omedveten önskan vill låta sig renas. Föräldrar bär fram sina barn i tro till dopet. Jag, Herren, är där och välsignar.
-Vuxendopet, troendedopet, Herre?
– Du döper dig till Kristus, stor eller liten. Mitt, Herrens, handlande med er i dop och nattvard kan ni aldrig fatta med ert förstånd. Ni skall söka mig för rening, för pånyttfödelse, för liv. Att i otro ta emot dop och nattvard är att korsfästa Kristus på nytt.
– Vem har rätt, barndops- eller vuxendopsförespråkarna?
– Båda har rätt, men rätt är ett dåligt uttryck, ty med det menar mina barn ofta: Vi och bara vi (här ser de enbart på sig själva) har hela sanningen. Den hela och fulla sanningen finns hos Kristus. Den är i djupaste mening ingen människas egendom. Alla som lever i ett öppet och ärligt gudsförhållande har en bit av sanningen. Hela sanningen uppenbaras först hos mig, Herren, på domens dag. Slåss inte! Bits inte inbördes! Stirra er inte blinda på gruskornen, när berget står bredvid i allt sitt majestät! Lärostrider är åderlåtning på Kristi kropp. Lärostrider är strider i köttet. Jag behöver tjänare och tjänarinnor som strider i Andens kraft mot ONDSKAN och inte mot sina trossyskon eller trätobröder!
När jag nu med min Ande vill ena er mot en enda front – ONDSKAN, verkar lösningen jag, Herren, ger er alltför enkel och okomplicerad. Ikläd er Guds vapenrustning och drag ut i striden med MOD! Modet måste få plats i era sinnen och det får det först när allt det bråte, som nu ligger där och pyr, får renas av min Andes eld. Faror lurar på varje stridsman varje ögonblick, men med ögonen fästa på mig, Jesus allena, skall varje kämpe få den framgång i striden, som jag, Herren, vill ge åt var och en av er.
Bönen på knä inför mitt ansikte är slagfältets centrum. Ni skall bära fram allt inför mig och jag, Herren, skall utföra verket. Vänta tills jag ger befallning! Innan är det inte lönt att rusa åstad. Då blir ni nerknäppta av fienden ögonblckligen. Skall ni lära något snart av allt detta jag i denna tid vill säga er?
– Herre, Herre! Hur förhåller det sig med omdopet, Herre?
– Det är en nödvändig lydnadshandling för somliga men en obegriplighet för alla de andra. Skulle jag, Herren, stöta bort någon, som menar sig behöva göra denna lydnadshandling och skulle jag döma dem som tänker annorlunda? Ni är besynnerliga! Det lilla barnet vet ej vad som sker i dopet. Den vuxendöpte kan heller inte fatta vad som sker. Allt som sker i dopet är att varje dopkandidat döpes till Jesus Kristus. I Jesus Kristus skall ni alla vandra. Någon behöver dopet som ett yttre tecken på att på nytt vandra med mig, Herren. Missunna icke denna ärliga människa något! Min famn är öppen för alla. Minns att vattendopet är ett dop i Helig Ande till Kristus, oberoende av ålder hos den som döpes.
– Herre, hur har du kunnat åse, att dina vänner tvistar så om just dopet utan att ingripa och avslöja och tillrättalägga?
– Ingen skulle ha trott på några tillrättalägganden. Även mina vänner har många gånger följt sitt eget förnuft i stället för att lyssna tlll min vilja, min röst. All tvist och split ibland mina barn är djävulens verk. Vad jag nu talat till dig, barn, är sådant som skall göra, att ni alla närmar er varandra.
– Vattendopet är ett dop i helig Ande. Då sker andedopet i vattendopet, Herre?
– Ja, barn.
– Vad är andedop, Herre?
– Andedop är min möjlighet att genomtränga en människa med gudomlig energi. I det ögonblicket brinner reningens eld och min Ande förbliver i henne. Det är kraftöverföring – sådan som jag vill ha varje dag med de mina. Jag, Herren, får i den stunden herraväldet, och den som sett och smakat hur ljuvlig jag är, söker mig på nytt och på nytt. Grenen trår efter ständig näring, ständig rening, ständig ström.
– Herre, vissa kristna anser sig vara andedöpta, andra inte. Vari består skillnaden?
– För alla dem som fått uppleva andedopet som en påtaglig verklighet, där vet personen ifråga med sitt förstånd att något hänt. Upplevelsen av andedopets styrka står i proportion till tomheten. Alla mina barn behöver på nytt och på nytt döpas i helig Ande, så reningens eld får utföra sitt verk i hjärtat. Ni skall bli lika mig, Herren. Ja, ni skall vara lika mig. Där behovet av pånyttfödelse och rening inte förekommer, där kan jag inte heller verka. Då förstår du vem som lever i Anden (och är döpt i helig Ande och eld) och vem som inte är det. Behovet är gränsen för upplevelsen, ja, förutsättningen för den. ”
En förnuftig, vacker och rimlig profetia, men tyvärr inte biblisk och då
har den begränsat värde.
Pingströrelsen är en baptistisk rörelse. För ett tag sedan besökte jag mina trossyskon i en pingstkyrka. Där döptes en förälder samtidigt med sitt gravt handikappade barn, som uppskattningsvis var 10-15 år gammalt. Barnet förstod av allt att döma inte vad det var fråga om, för dopförättaren förklarade handikappet och sa att han var övertygad om att Guds nåd omfattade även barnet. Därefter vände han sig endast till föräldern och frågade om föräldern om ”Ni” tror och vill bli döpta etc. Därefter döptes de båda.Jag är övertygad om att dopförrättaren gjorde rätt. Apostlarna döpte ju ”hela hus”. Om troendedopet drivs in absurdum kan bara den som åtminstone förstår något litet om vad dopet är bli döpt. Att driva saken så in absurdum är inte bibliskt och absolut inte kärleksfullt. Dopet är en gåva. Det kan samtidigt vara en personlig bekännelsehandling men det är alltid en gåva, som förenar oss med Kristi försoningsverk. Det handikappade barnet kanske hade – eller kanske får – viss insikt och tro men bara Gud kan ytterst sett avgöra vad som är verklig tro. Vad jag kan förstå, kan och bör därmed även små, små barn till kristna föräldrar döpas. För att inte dopets helighet och betydelse ska gå förlorad i människornas ögon ska det dock döpas med förstånd. Svenska kyrkan döper även barn till gudsförnekare, som endast ser dopet som en namngivningsceremoni, och det bör ifrågasättas, menar jag.
En liten input bara… Än idag badar Judiskt Ortodoxa kvinnor Mikveh minst en gång per månad. Dopet kommer ju från mikvehn. Borde vi inte döpa oss oftare i så fall?
En bra fundering, Frida. Bibeln har flera olika dop eller reningar och ett av dem är dopet till att bli en Messias lärjunge. Det har sin bakgrund i att man döptes när man ville överlåta sig till en judisk rabbi, även om att följa rabbi Jeshua inte går att jämföra med detta.
Hebr 6:1 talar om ”grunderna i Kristi lära” och en av dessa grunder är undervisning om reningsdop. Det handlar här inte om dopet till Messias, utan om just rituella reningsdop som alla (även män) genomgick varje gång de skulle besöka templet. Hebréerbrevet är ju skrivet till messianska judar och därför finns denna undervisning med. Det kanske känns lite främmande för en del att tänka att Paulus och alla andra jeshuatroende ”döpte” sig varje gång de besökte templet. Även en brud döps innan hon skall sammanvigas med sin man.
Mvh
SÅ Gerdvall
Tack för svar SÅ Gerdvall! Så vad är/var då egentligen skillnaden mellan att döpas/mikveh till rening regelbundet och att vara ”född av vatten (och ande)” egentligen dagligen?
Är inte det kyrkliga dopet ett tecken på rening och överlåtelse på samma sätt som mikveh? Behöver vi inte ständigt ransaka våra hjärtan för att arbeta på vår frälsning om vi inte vill förhärda våra hjärtan och därmed i längden förlora vår frälsning? Borde inte dopet upprepas som en mikveh i åminnelse, liksom nattvarden upprepas i åminnelse, för att ständigt påminna oss om den rening vi oförtjänt har fått genom Hans nåd? Inte för att upprepning av dopet i sig skulle frälsa oss, utan just för att påminna oss och på så vis bland annat bevara våra hjärtan ödmjuka? Som vattnet omsluter och renar kroppen från smutts så omsluter och renar dopet i anden vårt hjärtan och tvättar vår själ och ande från synd vi själva inte kan tvätta bort? När gör Judiskt troende en så stor skillnad i mikveh och mikveh? Rent praktiskt sker det badet i samma badhus på samma vis, oavsett tanken/orsaken bakom (bröllop, månadsrening, tempelbesök eller någon anna specifik anledning till rening och överlåtelse)?
Eller kommer inte dopet i själva verket faktiskt inte alls från Mikveh utan någon annan företeelse?
Frida – funderar
Inte alls bra fundering. Dopet till Kristus är kopplat till Nya Födelsen. Omvändelsen. Pånyttfödelsen. ” Ett bad till ny födelse” som Skriften säger.
Pånyttfödelsen med dopet är en engångshandling. Inget som man gör om. Behövs inte heller för frälsningsvisshet kommer om hjärtat och bekännelsen finns där.
Barndopet är inte bara vilse, det genererar också en hel del konstiga följdläror för ´att gå ihop´. Behöver bara tänka sådana saker som på nöddopet och arvssynden…
Jag kan inte se att dopet föder på nytt, det är vad katolsk tro lär, om jag inte har fel. Det ”bad till ny födelse” som du citerar är Ordets bad till ny födelse. Tron till ny födelse kommer av att höra Guds Ord, enligt Rom 10.
Dopet till Messias är ett enda, men dopet som ett reningsbad är en integrerad del av biblisk lära enligt Hebr 6:1-2. Denna undervisning om reningar syftar inte på dopet till Messias, utan är kopplad till Mose lag. Ickejudar är inte pliktiga att följa dessa bad till rituell renhet, men är inte heller förbjudna.
Jag uppfattar dopet till Messias som ett uteslutande troendedop som åskådliggör det osynliga som redan skett i människans inre.
Gud välsigne dig!
Gud välsigne dig också och alla sökande och ärliga människor som skriver på denna sajt.
Om Paulus pånyttfödelse. Ingen lär väl anse att Paulus inte blev omvänd och pånyttfödd vid ljusskenet på Damaskusvägen efter det att Ananias kom och bad och döpte Paulus. Lukas som kortfattat berättar om händelsen först i början på Apostlagärningarna låter Paulus berätta senare själv i 22:a kapitlet där han minns:
”Varför dröjer du? Stå upp och låt avtvå dina synder och åkalla därvid hans namn”.
Det är ingen tvekan om att dopet är involverat i frälsningsupplevelsen/pånyttfödelsen.
Bilden när man stiger upp ur dopvattnet är just: —Född på nytt—.
Eller hur? Som alla livets-ord-predikanter uttrycker sig.
Ursäkta, i all hast citerade jag fel:
” Stå upp och låt DÖPA DIG och avtvå osv.
Tack Frida för dina funderingar. Jag är ingen expert på dessa frågor även om jag studerat en del om judiskt liv och praktiserar en del av det ”light” för att det är ett gudfruktigt sätt att leva.
Jag håller naturligtvis med om att ”vi ständigt behöver rannsaka våra hjärtan” och att ”arbeta på vår frälsning”, men det finns inget som visar att det skall ske genom dop. Det finns ett enda dop till Messias, skriver Paulus, trots att han renade sig varje gång han besökte templet, Apg 21:24.
Frida: ”Som vattnet omsluter och renar kroppen från smutts så omsluter och renar dopet i anden vårt hjärtan och tvättar vår själ och ande från synd vi själva inte kan tvätta bort?”
– Det låter mycket vackert och det finns väl inget som hindrar att du gör ett reningsbad med den intentionen, men det finns inga befallningar för oss att göra det.
Det finns tre sorter av renhet: rituell, moralisk och fysik renhet. Den rituella gällde i första hand för templet för att kunna komma inför Guds närvaro. Den moraliska gäller för alla människor, alla har syndat och behöver renas från synden, och fysisk orenhet går bort med tvål och vatten. :)
Skillnaderna mellan olika tevilah (dop) beror nog på varför man gör den och förmodligen vilka brachot (välsignelser, böner) som läses i samband med att det sker. Mikveh = dopbassäng. Tevilah = dop
I de utgrävningar man gjort på tempelplatsens södra sida, där trapporna upp till templet fanns/finns, har man funnit flera av de mikveh som användes då man besökte templet. Förmodligen användes dessa när de 3000 döptes på pingstdagen som skildras i Apg 2.
Vi kan läsa om Johannes dop, som var ett omvändelsedop som visade att man gjort bättring och ville leva efter Guds bud och vilja. Jeshua lät döpa sig med detta dop för att ”uppfylla all rättfärdighet” står det. Vad detta betyder finns det olika åsikter om, men kanske var det ett överlåtelsedop till den messianska tjänst som Herrens tjänare, som Jeshua skulle gå in i. Detta dop är alltså inte det dop som Messias efterföljare skall döpas med, de som tidigare döpts av Johannes fick döpa sig igen i ”Jesu Kristi namn”.
”Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla.” Ef 4:3-6
Tack för ett fint svar! Du har gett mig lite mer att tugga på! :)
Du kan få en tugga till. Om du scrollar ned så finner du en bild på en mikveh från bibelns tid. Kanske har apostlarna och Jeshua doppat ned sig i denna.
http://www.bibleplaces.com/southerntm.htm
Man gick ned i mikvehn på ena sidans trappa och doppade hela kroppen och steg upp rituellt ren på andra trappan.
Om du inte redan besökt Jerusalem och Davidson Centers guidade tour, så rekommenderar jag det. Själv har jag besökt Jerusalem 13 ggr.
[…] att särskilt ifrågasätta det. Om vi börjar med att utifrån bibeln beskriva dopet. På sidan teologiforum kan man hitta följande […]
Låt barnen komma till mej, som du citerade kan du inte blanda ihop med dopet,,när det gäller dop så nämnde du att man inte behövde tro i samband med dop,,och att det lika gärna kan komma sedan som jag uppfattade det som,men det är en ren villolära, varför ska du döpas om du inte har tro just då ??
Jag rekomendera dej att skaffa Peter fjellstehts bibliska uppslagsverk, den belyser allt som kristenheten har fått om bakfoten.
Man har blivit så vilseledd på många områden idag, och vissa händelse som skedde i bibeln har man gjort till en metod dvs enstaka händelse.
Gå in på bibelfokus.se……och skaffa lexikonet som jag nämnde ovan så kommer du att få många aha upplevelse.
Och det spelar ingen roll vad vi röstar i valet, för det som ska ske det ska ske ändå…..beträffande väckelse!! Vet du vad ogräset bland vetet innebär?? Det är den falska väckelsen, gå in på Youtube och slå fram ” kundalini warning” och läs även om vad den falske profeten har för avsikt,,”bibel templet i väntans tid”.
Först har vi ersättningsteologi som lär att församlingen är det nya Israel, församlingen har ersatt Israel
underförstått är GT endast historia för de kristna
Det är det förflutna. Israel är borta, står inte längre i gunst hos Gud. De är inte Guds utvalda folk. Församlingen är det. Där finns kanske några judar, men många hedningar. Vi är Guds nya Israel
Guds uppmärksamhet och kärlek vilar nu över församlingen,inte Israel
Det har varit den vanligaste synen, ända från NT:s tid
Den började i församlingen i Rom där predikanterna sade att Gud var färdig med judarna.Därför skrev Paulus Romarbrevet. Där säger han: Har Gud förkastat judarna ALDRIG. Det är den starkaste negationen grekiskan låt det aldrig ske. Paulus var förfärad att kristna i den romerska församlingen kunde tro att Gud hade förkastat det utvalda folket
Gud har en framtid för Israel
Romarbrevet kapitel 11 fortsätter Paulus att beskriva den framtid Gud har för sitt folk
Vi är en del av den planen
[…] par länkar under temat i efterhand.Dels från en sida som dessutom finns med bland mina länkar: Teologiforum samt en artikel från tidningen […]
Hej
Vänta inte på att låta döpa dig! Apostlagärningarna 22:16!
Det finns bara ett enda rätt dop, det dop som vi läser om i GUDS ORD, Bibeln.
JESUS kom till Johannes vid Jordanfloden för att låta döpa sig! JESUS är vår förebild, även i dopet!
”Och när JESUS STEG UPP UR VATTNET….
Tänk att det kan vara så svårt att fatta det man läser ??
Läs som det står, tro som det står skrivet och handla därefter!