Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Henrik Engholm’ Category

Om fasta

Fastan i kyrkoåret
Vi närmar oss nu påskfastan i kyrkoåret. Förfastan har redan börjat men i och med askonsdagen så börjar den fyrtio dagar långa fastan som leder fram till kyrkoårets höjdpunkt – påsken. De fyrtio dagarna representerar Jesus fyrtio dagar av prövning i öknen och är en tid av förberedelse för firandet av Jesu uppståndelse. Söndagarna räknas inte som fastedagar eftersom varje söndag är en ”mini-påsk” då uppståndelsens seger är i fokus. Under övriga dagar uppmuntras vi att på de sätt vi förmår praktisera fasta, som innebär att helt eller delvis avstå från föda och/eller andra saker.

Traditionen med påskfasta går tillbaka mycket långt i kyrkohistorien, men det är dock först på 800-talet som den fyrtio dagar långa perioden slutligen fastställs enligt nuvarande beräkning. De två sista veckorna av påskfastan kallas passionstiden och den allra sista veckan kallas också för stilla veckan. I en tid då allt fler frikyrkliga också börjar återupptäcka kyrkoåret kan det vara på sin plats att skriva något om fastan. Fasta är ju en praxis som har ett stort utbredande i den pingst-karismatiska kristenheten, även om den där oftast är mer relaterad till tillfälliga behov och ingivelser än av kalendern och möjligen också i ganska stor utsträckning är en övervägande individuell praxis. Individuell och behovspåkallad fasta är både bibliskt och välsignat och traditionen med kollektiv fasta enligt kyrkoåret är inte till för att ersätta detta, utan att berika böne- och fastelivet ytterligare. Påskfastan är därför en möjlighet för oss att tillsammans med tusentals andra troende fördjupa vår vandring med Herren och vår förståelse för Jesu försoningsverk. Den innebär i denna bemärkelse inte krav på någon total avhållsamhet från födoämnen, utan här finns olika traditioner av partiell fasta och vad som omfattas av en sådan. Det är dock inte så mycket det den här texten ska handla om som några tankar om biblisk fasta i allmänhet.

Fastans sammanhang
Jag ser framför allt fem områden av mänskligt liv i Bibeln där Guds folk manas till någon form av avkall, avhållsamhet eller fasta:
1. Mat och dryck
2. Arbete
3. Ägodelar
4. Sömn och vila
5. Mänskliga relationer:
a) fysiskt/sexuellt fram till äktenskapet, kallelse/nådegåva till celibat, tillfälligt inom äktenskapet för bön/fasta/avskildhet.
b) socialt, avskildhet under kortare eller längre perioder.

Alla dessa områden har det gemensamt att de i sig själva består av något grundläggande gott, och i de flesta fall livsnödvändigt. De kan också alla missbrukas, perverteras och på så vis kopplas till specifika synder, laster och missbruk: frosseri, omåttlighet, arbetsnarkomani, identifikation mellan arbete och nytta/värde, girighet, materialism, felaktig förtröstan, lathet, lättja, otukt, sexmissbruk, nöjeslystnad, osv.

Bibelns uppmaningar till hel eller gradvis avhållsamhet har alltså inte att göra med någon form av dualism mellan det jordiska och det himmelska, mellan det kroppsliga och det andliga. Bibelns tänkande är holistiskt och bejakar den fysiska skapelsen. Ändå vet Gud att alla behov och begär också kan leda oss bort från vårt beroende av honom om de ges en felaktig plats, prioritet eller förtröstan. Det som är skapat till välsignelse kan bli till något annat. Därför sa Jesus: ”Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun” (Matt 4:1-4). Och ”min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk” (Joh 4:31-34). Genom att avstå från det naturliga nödvändiga visar vi vårt beroende av Gud och den andliga näring som han ger. Det är denna dimension som gör fasta och avhållsamhet till något andligt och till något som Guds folk i historien ständigt funnit förnyelse, styrka, kraft och mening i.

Jesus och fasta
Fasta är inte en hungerstrejk, det handlar inte om att gå ner i vikt eller att snygga till sin form. Den fasta bibeln talar om är heller ingen hälsokur även om många rekommenderar fasta för hälsans skull. Det handlar heller inte om att spara pengar i matkassan. Inte heller är tidsvinsten vi gör eller den sympati vi kan känna med dem som är tvingade till svält de primära syftena med fasta även om det är positiva bieffekter.

Biblisk fasta är något andligt. Det är alltid kopplat till bön och finns exemplifierat på en mängd platser i både nya och gamla testamenten. Fasteperioden är i biblisk och kyrklig tradition en tid av bön, självrannsakan, omvändelse och förändring. Det är en tid då man särskilt går in i kamp mot synden och dess inflytande. En tid då man väljer att avhålla sig från olika saker för att vinna något bättre. Det kan vara saker som är skadliga för oss och vars makt vi behöver bryta över våra liv. Men det kan också vara saker som är goda och nyttiga i sig själva, men som vi ändå väljer att åsidosätta för att visa vårt större beroende av Gud. Fastan är en tid av allvar och eftertanke. Samtidigt blickar den som sagt fram emot påsken med uppståndelsens mirakel och seger som en festhögtid.

Jesus, Guds Son, praktiserade fasta. Mest bekant för oss är förstås hans fyrtio dagar långa prövning i öknen, innan han påbörjar sin tjänst. Han förväntade sig också att hans lärjungar skulle praktisera fasta (Matt 9:14-15):

Sedan kom Johannes lärjungar fram till honom och frågade: ’Varför fastar inte dina lärjungar, när både vi och fariseerna fastar?’ Jesus svarade dem: ’Inte kan väl brudgummens vänner sörja, så länge brudgummen är hos dem? Men det skall komma dagar när brudgummen tas ifrån dem, och då skall de fasta’

Här förutsätter Jesus att hans lärjungar ska fasta. Mose lag påbjöd bara fasta en dag om året – försoningsdagen, men efter fångenskapen i Egypten vittnar profetböckerna om att fromma judar fastade vid fyra tillfällen under det judiska högtidsåret. På Jesu tid praktiserade dessutom fariséerna fasta två dagar i veckan, en tradition som faktiskt fortsatte i den tidiga kyrkan (om än på andra dagar) och praktiseras av många än idag. Precis som det är kristna plikter att be, läsa Bibeln, visa barmhärtighet, ge till församlingen och till den nödställde, osv, så är det också en kristen plikt att fasta. Det hör till efterföljelse och lärjungaskap och är inte något bara för en andlig elit.

Bibliska exempel
Bibeln är full av heliga föredömen som praktiserade fakta och så är också kyrkohistorien. Individuella fastor praktiserades i både GT och NT vid tider av sorg, nöd, botgöring och förbön. Ibland uppmuntrades till allmän fasta i tider av nationell nöd (Ester 4:16). Fastor har dessutom föregått viktiga tidpunkter i Guds frälsningshistoria. Mose tillbringade fyrtio dagar i fasta inför Guds ansikte vid givandet av lagen (5 Mos 9:9). Den främste profeten i gamla testamentet, Elia, som fick vara med som en representant på förklaringsberget och som var en förebild på Johannes Döparens tjänst, fastade också i fyrtio dagar under en tid av andlig nöd och konfrontation i Israel. Johannes Döparen som förberedde marken för Jesu ankomst levde, liksom många munkar efter honom, i en slags ständig fasta, eftersom hans föda bestod av gräshoppor och vildhonung. Vi såg också att Jesus tillbringade fyrtio dagar i bön och fasta som en förberedelse för sin tjänst. Ytterligare några exempel är Nehemja (Neh 1:4), Daniel (Dan 1:8-16; 9:1-23; 10:1-21), Hanna (Luk 2:37), Paulus (Apg 9:9; 13; 14:23; 2 Kor 6:5; 11:27), församlingen i Antiokia (Apg 13).

Dessa bibliska exempel pekar på fastans betydelse och dess kraft. Fasta handlar inte om att förtjäna något från Gud. Gud ger av nåd, inte förtjänst. Men han har också valt att samarbeta med oss. Församlingen är Kristi kropp och på så sätt har Gud valt att göra sig beroende av oss troende för att utföra sin vilja på jorden. När Guds folk ber och fastar och ropar till Gud om hans förbarmande och ingripande, så handlar det inte om att blidka Gud eller om att få honom att ändra på sig. Gud vill väckelse mer än vad vi vill. Men när vi ropar till honom så förändras vi själva till att bli mer lyhörda, brinnande och redo för Guds verk. Vi fostrar och disciplinerar vår själ (Ps 35:13; 1 Kor 9:24-27; 2 Kor 12:9-10; Gal 5:22-25).

Fotnot: Mer läsning om fastetraditionen finns i exempelvis Mats Modéus bok ”Tradition och liv” (Verbum), och mer om fasta i allmänhet finns i exempelvis Peter Halldorfs ”En liten vägledning till fastan”.

Annonser

Read Full Post »

Identifikationen mellan Fadern och Sonen

På många ställen i Uppenbarelseboken tycks olika personer nästan ”flyta samman” och subjektet ändras utan någon tydlig information därom. Detta gäller både mellan änglar och Jesus, samt Jesus och Fadern. Det senare fallet är det mer markanta och i åtminstone vissa fall övergår sammanblandningen till vad som måste vara en medveten identifikation från författarens sida. Denna identifikation tycks vara ytterligare ett sätt att bekänna Jesu sanna gudom. Jag menar inte att Johannes inte skiljer på personerna (modalism), utan bara att han identifierar dem som samme Gud. (För exempel på identifikation mellan Sonen och Anden, se Upp 2:1, 7, 8, 11, 12, 17, 18, 29; 3:1, 6, 7, 13, 14, 22. Kristi ord är Andens ord.)

Tidigare har vi sett på en annan typ av identifikation genom att Jesus bär gudomliga namn och demonstrerar gudomliga attribut. Den typ av identifikation mellan Fadern och Sonen som jag vill peka på här syns kanske tydligast i beskrivningen av tronen i kapitel 22:

22:1 ”Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron.”

22:3-5 ”Och ingen förbannelse ska finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare ska tjäna honom. De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem.” (min kursivering)

Guds och Lammets tron omtalas här som en enda tron. De sitter på samma tron – Guds och Lammets tron (Jfr. 3:21; 5:11-13; 7:17). Vidare finns det inget som tyder på att pronomenet ”hans” syftar på den ene eller den andre. G.K. Beale förklarar:

That ‘they will serve him” likely does not refer only to God or only to the Lamb. The two are conceived so much as a unity that the singular pronoun can refer to both. […] That both are sitting on only one throne and together form one temple (21:22) enhances their perceived unity. Also, this unity is highlighted by both having the titles “Alpha and Omega” (1:8; 21:6; 22:13). Such statements as these in 21:22 and 22:3 were among those that gave rise to later Trinitarian formulas. (s.1113)

De sitter på samma tron och bär också samma namn. Upp 14:1 där det talas om att ha Lammets namn och Faderns namn skrivet på pannan talar också för att 22:4 inkluderar både Faderns och Sonens namn.

Också referenserna till templet och tabernaklet pekar på en stark identifikation mellan Gud och Kristus:

21:22: ”Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren Gud, allhärskaren, är dess tempel, han och Lammet. Och staden behövde varken sol eller måne för att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den, och Lammet är dess lampa och folken ska leva i detta ljus.”

Återigen, både Gud och Lammet är samma tempel. De är också det ljus som lyser över Guds stad och Guds folk.

Upp 21:3 säger: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem…” Jämför med Joh 1:14 där det är Jesus som ”tabernaklar” bland människorna.

Sammanfattningsvis:
Identifikationen mellan Gud och Jesus sträcker sig över både namn, titlar, attribut och en slags identifikation av deras personer i samma gudom. De sitter på samma tron, bär samma namn, har samma ansikte, är samma tempel och samma ljus. Med andra ord har de en sådan enhet att Jesus inte kan vara någon annan än sann Gud. Detta stämmer också oerhört väl med budskapet i Johannesevangeliet.

Avslutning

Medan jag tror att sanningen om Jesu gudom och uppenbarelsen om Treenigheten ytterst sett är en trosfråga, så tror jag att det utifrån bibeln och historien går att lägga fram mycket starka argument för den bekännelse som är klassisk kristen tro i dessa frågor. Kyrkan har aldrig gjort anspråk på att förstå Guds natur på ett logiskt sätt, endast att formulera, försvara, tro och bekänna det apostoliska vittnesbördet angående Fadern, Sonen, och den helige Ande. Vad gäller Sonen så säger den nicaenska trosbekännelsen bland annat följande: ”Jag tror… på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern…”

I denna serie inlägg har jag velat lyfta fram hur en av de bibliska författarna presenterade sin syn på Jesu gudomlighet. Jag menar att han gör det genom att identifiera Jesus Kristus med gammaltestamentliga bilder av Gud, tillskriva Jesus exklusivt gudomliga namn, titlar och attribut, visa hur Sonen tillbes, samt genom att likställa och identifiera honom med Gud Fadern i Uppenbarelsebokens skildring. Dessa anspråk är det som kyrkan har bearbetat i trosbekännelser och i kristologiska och trinitariska doktriner. Och dessa anspråk är det som vi människor ställs inför vad det gäller Jesus Kristus: ”Vem säger ni att jag är?”
Litteratur

Aune, David, Word Biblical Commentary, Volume 52a-c: Revelation 1-5/6-16/17-22, (Dallas, Texas: Word Books, Publisher) 1998.
Beale, G.K., The Book of Revelation, (Grand Rapids, Michigan/Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company/Paternoster Press)

Read Full Post »

Tillbedjan

Vi ska stanna upp vid tre passager i Uppenbarelsen som visar att Jesus också är objekt för tillbedjan. Också denna kategori flyter dock in i de andra och inte minst den kommande diskussionen om identifikationen av Fadern och Sonen.

Upp 1:5b-6 säger: ”[Jesus Kristus] som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod och som har gjort oss till ett kungadöme, till präster åt sin Gud och fader, honom tillhör härligheten och väldet i evigheters evighet, amen.”

Även om översättningen lämnar öppet för tolkning huruvida den avslutande lovprisningen är riktad till Sonen eller Fadern, menar David Aune i Word Biblical Commentary att denna doxologi är riktad till Jesus Kristus, till skillnad från de mer vanliga riktade till Gud Fadern.
Den grekiska meningsbyggnaden har direkta paralleller i Rom 16:25-27; Ef 3:20-21; samt Judas v. 24-25, men dessa gånger handlar det om lovprisning riktad till Gud (Fadern).

Den andra passagen jag vill stanna vid är Upp 1:17: ”När jag såg honom [Jesus Kristus] föll jag ner som död för hans fötter.” Detta är mer en reaktion av fruktan och spontan undergivenhet än den traditionella formen av tillbedjan – att falla ner inför Gud. Därför används också ordet ”pipto”, snarare än det ord för att falla ner som i sig bär betydelsen tillbedjan – ”proskyneo”. Ändå finns det mycket som tyder på att texten bär med sig implikationer av en reaktion inför det gudomliga. Både GT och NT visar på liknande reaktioner. 3 Mos 9:24, 4 Mos 16:22, samt Hes 1:28 är exempel på omedelbara paralleller där man faller ner inför Gud. Det senare exemplet har jag tidigare argumenterat för att det utgör en litterär förebild för Johannes skildring av Jesus i Upp 1. Reaktionerna och sammanhanget är i stort sett desamma. (LXX använder i dessa exempel samma grekiska ord som Upp 1:17.) Även om det alltså inte handlar direkt om den typen av tillbedjan som vi mest associerar med ordet, så handlar det här om en reaktion av undergiven vördnad och respekt inför den som är både Herre och Gud – Jesus Kristus.

Den tredje passagen är Upp 5:13-14: ”Och allt skapat… hörde jag säga: ’Den som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och väldet i evigheters evighet.’ Och de fyra varelserna sade: ’Amen.’ Och de äldste föll ner och tillbad.”

Precis som i 1:17 handlar det här om en lovprisning till Jesus Kristus (Lammet), denna gång uttryckligen tillsammans med Gud Fadern (den som sitter på tronen). Sammanhanget börjar egentligen redan med änglarnas proklamation att Jesus (Lammet) är värdigt lovsång (v.12) och avslutas med att del äldste faller ner (pipto) och tillber (proskuneo).

G.K. Beale säger i sin kommentar till Uppenbarelseboken:

The emphasis on glorifying Christ is enhanced by the fact that God also is to be glorified, no doubt because it was through God’s sovereign arm that redemption was wrought through Christ. But, even more so, God is mentioned as being glorified together with Christ to highlight that Christ is in the same divine position as God and likewise to be glorified. The glory of God and the Lamb, which is grounded in their sovereignty, is the main point of the ch. 5 vision, as well as of the vision in ch. 4. (s. 365)

Innebörden i den tillbedjan Jesus mottar förstärks dessutom av budskapet i Upp 22:8: “Och när jag hade hört och sett det föll jag ner för att tillbe ängeln som hade visat det för mig. Men han sade till mig: ’Nej, inte så. Jag är Guds tjänare liksom du och dina bröder profeterna och alla de som tar vara på orden i denna bok. Gud skall du tillbe.” (se även Upp 19:10) Ängeln vägrar att motta tillbedjan och förklarar att endast Gud ska tillbes. I ljuset av detta står också Jesu sanna gudomlighet fram så mycket klarare eftersom han tidigare i boken varit föremål för samma tillbedjan som Fadern.

Litteratur

Aune, David, Word Biblical Commentary, Volume 52a-c: Revelation 1-5/6-16/17-22, (Dallas, Texas: Word Books, Publisher) 1998.
Beale, G.K., The Book of Revelation, (Grand Rapids, Michigan/Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company/Paternoster Press)

Read Full Post »

Gudomliga attribut och bilder

Under den här rubriken kommer jag att ta med ett urval av sådana beskrivningar av Jesus Kristus som annars i regel exklusivt används för Gud. Den kommer delvis att gå in i föregående rubrik eftersom det är svårt att dra någon definitiv gräns mellan titlar och beskrivningar.

Johannes syn av den förhärligade Kristus i Upp 1 innehåller flera beskrivningar som vittnar om Jesu gudomliga makt, härlighet och suveränitet. Författaren låter Hesekiels och Daniels syner (Hes 1; Dan 7) tjäna som modeller för sin egen skildring, men refererar också till många andra gammaltestementliga sammanhang. När Johannes beskriver Jesu röst ”stark… som en basun” är det sannolikt ämnat att hans med Skrifterna bekanta läsare ska tänka på den hornstöt som hördes på Sinai när Gud uppenbarade sig för Mose (2 Mos 19:16-19; se även Hes 3:12).

Den med Danielsboken väl bekante författaren för också samman motiven av ”Människosonen” (Dan 7:13-14; Upp 1.13) och ”den Uråldrige/Gamle av dagar”, dvs Gud (Dan 7:9; Upp 1:14). Den Uråldrige beskrivs i Dan 7:9 som en vars kläder var snövita, och vars huvudhår var som ren ull. Johannes beskriver den förhärligade J.K. med följande ord: ”Hans huvud och hår var vitt som vit ull, som snö…” Daniel berättar vidare hur den Uråldriges (Guds) tron var eldslågor och hjulen därunder flammande eld med en ström av eld som flöt fram från platsen där han satt. I Johannes version har Jesus ögon som eldslågor och fötter som gyllene brons när den glöder i smältugnen, inte det heller utan paralleller. Lägg därtill Hesekiels beskrivningar av Gud på tronen i Hes 1:27: ”Och jag såg något som liknade glänsande malm, omgivet runt omkring av något som liknade eld, från det som tycktes vara hans höfter och ända upp. Och neråt, från det som såg ut att vara hans höfter, såg jag något som såg ut som eld omgiven av ett sken.” Johannes säger också om Jesus: ”Hans ansikte var som solen när den lyser i sin kraft.” Precis som Hesekiel faller också Johannes ner till marken vid åsynen av det gudomliga. Också Johannes beskrivning av Jesu röst ”som rösten av stora vatten” påminner om Hesekiels beskrivning ”som dånet av stora vatten, som den Väldiges röst” (Hes 1:24). Om min tolkning är riktig vill alltså Johannes dels föra samman Danielsbokens beskrivning av Herren Gud med samma boks beskrivning av Människosonen i gudamänniskan Jesus Kristus. Dessutom identifierar han Jesus Kristus med den som sitter på tronen (Gud) i Hesekiels vision.

I en vers som jag tog upp i förra inlägget (Upp 1:17-18) beskriver Jesus sig själv som den ”förste och den siste och den som lever.” Han fortsätter med att säga: ”Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.” Beskrivningen ”lever i evigheters evighet” återkommer ytterligare fyra gånger i Uppenbarelseboken (4:9, 10; 10:6; 15:7) Vid dessa tillfällen tycks det primärt vara ett attribut på Gud Fadern (han som sitter på tronen; skaparen; Gud), men här används det om Jesus Kristus. Liknande beskrivningar av Gud finns också i t.ex. Dan 4:31; 6:27, en bok vars motiv och språk Uppenbarelsebokens författare ofta återanvänder. Också beskrivningen av Kristus med nycklarna till döden och dödsriket ger oss en bild av något som i judisk tanketradition är Gud förbehållet – makten över liv och död.

Budskapen till de sju församlingarna i kapitel 2 och 3 fortsätter beskrivningarna av J.K., ofta med ord som pekar tillbaka på synen i kapitel 1. I 3:7 beskrivs han som ”den helige och den sannfärdige”, en beskrivning eller titel som används om Gud i 6:10. Beale menar att man utifrån sammanhangets tydliga referenser till Jesaja (22:22; 45:14ff.) kan anta att Uppenbarelsebokens författare här återanvänder Jesajas exklusiva bruk av ordet ”helig” för Gud och därmed förstärker bilden av Jesu sanna gudomlighet. (”’Holy’ and ’true’ are divine attributes elsewhere in Revelation (so 6:10), so their use here suggests Jesus’ deity. In fact, Isaiah uses hagios (‘holy’) almost exclusively of Yahweh as part of the title ‘the Holy One of Israel’ (about 20 occurances). This background is probably present here in anticipation of the Isa. 22:22 quotation and of the Isaiah allusions in 3:9, where Jesus assumes the role of Yahweh and his followers represent the true Israel…”, Beale, s. 283).

Det finns mer att säga om parallella attribut mellan Gud och Kristus i Uppenbarelseboken. De jag har inkluderat här är de som starkast förknippas med just det gudomliga. Om det är så att Jesus beskrivs såsom varande den Uråldrige i Danielsboken och den som sitter på tronen i Hesekiel så är han ingen annan än Gud. Och om det är så att Jesus beskrivs med attribut som är Gud förbehållna så pekar också det i samma rikting.

Litteratur

Aune, David, Word Biblical Commentary, Volume 52a-c: Revelation 1-5/6-16/17-22, (Dallas, Texas: Word Books, Publisher) 1998.
Beale, G.K., The Book of Revelation, (Grand Rapids, Michigan/Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company/Paternoster Press)

Read Full Post »

I några axplock från Uppenbarelseboken ska vi i detta och följande inlägg se hur Jesus beskrivs med gudomliga namn, gudomliga attribut, hur han mottar tillbedjan och hur identifikationen mellan honom och Fadern (och Anden) beskrivs. Tillsammans anser jag att detta ger ett mycket starkt skriftligt vittnesbörd för Jesu gudom och då har vi ändå bara utgått från en bibelbok. Kategorierna kommer tveklöst att gå in lite i varandra men jag tror att de fungerar som ett bra pedagogiskt hjälpmedel för att studera Jesu gudomlighet. I detta inlägg kommer vi att fokusera på hur Uppenbarelsebokens författare beskriver Jesus med gudomliga namn.

(Jag är medveten om diskussionen om författarskapet till Uppenbarelseboken, men väljer i denna serie inlägg att inte adressera den problematiken. Jag utgår från det traditionella författarskapet – Johannes, precis som jag utgår från bokens plats i kanon (även den har ju varit omstridd) och att boken är auktoritativ för kristen troslära.)

Gudomliga namn och titlar

Vi återfinner i Uppenbarelseboken flera tvåledade och treledade temporala beskrivningar som snarast fungerar som namn eller titlar på Gud. Det gäller:

”Honom som är och som var och som kommer” (treledad) (t.ex. 1:4, 8)

”Den förste och den siste (och den som lever)” (tvåledad eller treledad) (t.ex. 1:17)

”A (Alpha) och O (Omega)” (tvåledad) (t.ex. 1:8)

”Början och slutet” (tvåledad) (t.ex. 21:6)

Dessa fyra titlar beskriver till stor del samma sak. Alpha och Omega är den första respektive sista bokstaven i det grekiska alfabetet som författaren använde sig av. Det är därmed synonymt med ”den förste och den siste”, samt ”början och slutet”. Inget och ingen kommer före eller efter. Med andra ord är det en indikation på evighet. Detta förstärks ytterligare av formerna som betonar det pågående varandet: ”honom som är” och ”den som lever”.

Gud är den som är. Judisk tradition (både biblisk och utombiblisk) använder formler som dessa för att reflektera över Gudsnamnet i 2 Mos 3:14: ”Jag är” (JHVH). G.K. Beale hänvisar i sin kommentar över Uppenbarelseboken till Jes 41:4; 43:10; 44:6; 48:12 som bibliska exempel och paralleller till Uppenbarelseboken:

”Jag, Herren, som var den förste och som ännu för de sista är densamme.” (Jes 41:4)
”Ingen gud har blivit till före mig, ingen skall komma efter mig. Jag, jag är Herren.” (Jes 43:10-11)
”Jag är den förste, jag är den siste. Det finns ingen annan Gud än jag.” (Jes 44:6)
”Jag är Gud, jag är den förste och jag är den siste.” (Jes 48:12)

Också i den utombibliska judiska litteraturen finns liknande exempel: ”Jag är den som är och som kommer att vara” och ”Jag är nu vad jag alltid varit och alltid kommer att vara” (Targ. Ps.-J. Exod 3:14, resp. Midr. Rab. Exod. 3:6; Alphabet of Rabbi Akiba; likewise Midr. Ps. 72:1). Det är med denna bakgrund titlarnas gudomliga anspråk i Uppenbarelseboken måste läsas.

Den första passage då en av dessa titlar används är i 1:4-5: ”Nåd och frid från honom som är och som var och som kommer och från de sju andarna framför hans tron och från Jesus Kristus…” Jag lämnar åt sidan det som jag tror är en trinitarisk struktur (Fader, Ande, Son) och konstaterar att Johannes använder en titel för att i det här fallet omnämna Gud Fadern. I den grekiska Septuaginta lyder frasen från 2 Mos 3:14 ”ego eimi ho on” (”jag är den jag är”) och det ”ho on” (”den som är”) som Uppenbarelseboken använder här var en etablerad förkortning av gudsnamnet bland grekisktalande judar. (David Aune påpekar att ”ego eimi”, alltså ”jag är”, anspelningen på det gudomliga namnet används i Uppenbarelseboken exklusivt om Gud och Kristus för att uttrycka gudomliga anspråk.) Lägg märke till att nåd och frid kommer både från Fadern och Sonen. Också i vers 8 i samma kapitel återkommer samma namn/titel på ”Herren Gud”, denna gång tillsammans med ”A och O” samt ”allhärskaren”. (Se även Upp 11:17)

Från Upp 1:9 och framåt får Johannes se en vision av den förhärligade Kristus som bland annat säger om sig själv: ”Jag är den förste och den siste och den som lever” (v.17-18). Frasen den ”förste och den siste” är med största sannolikhet hämtad från ovanstående paralleller från Jesaja bok vilket gör dem till gudomliga anspråk. Också den avslutande frasen ”den som lever”, har förutom den uppenbara referensen till uppståndelsen som sedan utvecklas, möjligen också ett gudomligt anspråk. Den bygger ursprungligen på det gammaltestamentliga begreppet ”den levande Guden” som återfinns i formen ”den som lever” i samtida judisk litteratur. Också Upp 2:8 använder titeln ”den förste och den siste” för Jesus Kristus.

Övergångarna mellan personer i Uppenbarelseboken kan vara knepiga. Ibland tycks Gud Fadern och Jesus Kristus byta plats. Detta är så vanligt förekommande att det sannolikt är ett medvetet grepp av författaren och på så vis ett teologiskt statement. Jag återkommer till detta i senare inlägg. I Upp 1:4 och 1:8 har vi sett att det huvudsakligen är Fadern som tituleras med ”honom som är och som var och som kommer” samt ”A och O”, medan Jesus Kristus har titulerats med ”den förste och den siste” i 1:17. Redan från paralleller med GT och samtida judiska skrifter kan det dock konstateras att också ”den förste och den siste” är ett gudomigt namn eller titel och att dess betydelse är synonym med ”A och O”. Detta blir ännu tydligare i Uppenbarelsebokens två sista kapitel.

I Upp 21:5-7 läser vi: ”Och han som satt på tronen sade: ’Se, jag gör allting nytt.’ […] Och han sade till mig: ’Det har skett. Jag är A och O, början och slutet. Jag skall låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten. Den som segrar skall vinna allt detta, och jag skall vara hans Gud och han skall vara min son.” I senare inlägg kommer jag att gå närmare in på vem det egentligen är som sitter på tronen genom Uppenbarelseboken. För stunden kan vi utifrån Upp 5:6-14 anta att det är Gud Fadern som här sitter på tronen och talar. Han kallar sig själv Gud och använder det gudomliga namnet/titeln ”A och O” som vi tidigare såg användas om Fadern.

”Början och slutet” är ytterligare en gudomlig titel som går tillbaka till GT och som till sin betydelse är synonym med ”A och O” samt ”den förste och den siste”. Övriga fraser har gammaltestamentliga och möjligen också kristologiska paralleller som vi inte behöver gå in på närmare nu (Jes 43:18-19; 55:1; Joh 7:37-38; 19:30; 2 Kor 5:17; Upp 7:17; 22:17).

I Upp 22:12-13, 16 använder Jesus dessa gudomliga namn eller titlar om sig själv: ”Se, jag kommer snart och har med mig lön att ge åt var och en efter hans gärningar. Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet. Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.” I finalen av Uppenbarelseboken drar Johannes alltså samman flera av de gudomliga titlarna/namnen och använder dem om Jesus Kristus. Utan tvekan sätter detta hans gudomlighet i fokus.

Gud (Fadern) är A och O, den förste och den siste, början och slutet.
Jesus Kristus är A och O, den förste och den siste, början och slutet.
Jesu gudomliga namn och titlar i Uppenbarelseboken pekar på hans sanna gudom och jämlikhet med Fadern.

Litteratur

Aune, David, Word Biblical Commentary, Volume 52a-c: Revelation 1-5/6-16/17-22, (Dallas, Texas: Word Books, Publisher) 1998.
Beale, G.K., The Book of Revelation, (Grand Rapids, Michigan/Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company/Paternoster Press)

Read Full Post »

Inledning: Gud och Kristus

Bekännelsen att Jesus är Gud kommen i mänsklig kropp är av central betydelse i den kristna tron. Förståelsen av Jesu gudom, Andens gudom och i förlängningen Guds treeniga natur växte fram som ett resultat av den gudsuppenbarelse som skildras i NT. Lärjungarna hade svårt att förstå sig på Jesus. Han gick omkring som en människa mitt ibland dem, men hade häpnadsväckande anspråk och proklamerades övernaturligt av änglar vid sin mänskliga tillblivelse, vid födseln, efter uppståndelsen och vid himmelsfärden, samt av en röst från himlen vid dopet och på Förklaringsberget. Treenighetsläran är till stor del resultatet av trons bejakande av de många delar av gudomlig uppenbarelse som gavs i Jesu liv och den första församlingens vittnesbörd. Den gavs inte som en färdigformulerad doktrin, utan kom till utifrån ett liv i gemenskap med Sonen och Anden. Förenklat är den resultatet av Torahs bekännelse av den ende Guden och det vittnesbörd om Fadern, Sonen och Anden som NT ger. Om Jesus i allt är gudomlig så är han ingen annan än Gud! Och om Anden jämställs med Fadern och Sonen så är han ingen annan än Gud! Samtidigt tror vi inte på mer än en Gud. Alltså är den Gud vi tror på och som skapat allt en treenig Gud. Detta handlar inte om att rationellt begripa Gud. Tvärtom innebär det att erkänna att Gud gäckar mänsklig logik och förblir ogripbar för vårt förstånd. Vi förhåller oss till Gud i tro på vad han har uppenbarat.

Treenigheten eller ens Jesu gudom är ett för stort ämne att närma sig i ett inlägg här på forumet. Jag vill därför avgränsa mig till att presentera något av det som kommer fram av Jesu gudomlighet i Uppenbarelseboken. En annan avgränsning jag har gjort är att fokusera just på bekännelsen av Jesu gudomlighet. Också angående Jesu fulla mänsklighet har det varit strider och den tidiga kyrkan tycks ha haft mer problem med dem som förnekade Jesu mänskliga sida (doketer) än dem som förnekade hans gudomlighet. Som kyrkohistorikern Jaroslav Pelikan påpekat så är förekomsten av doketismen också ett tecken på styrkan i övertygelsen att Jesus Kristus måste vara Gud.

Innan vi går in i Uppenbarelseboken vill jag dock säga några ord om den i Bibeln och kyrkans historia vanliga formuleringen ”Gud och Kristus” (ex. Joh 17:3; Rom 1:7; 15:6; 1 Kor 1:3; Gal 1:3; Ef 1:2) som verkar skapa förvirring för somliga. Om Jesus är Gud varför talas det då om honom vid sidan av Gud: ”Gud och Kristus”?

1. Formuleringen är teologiskt motiverad av det faktum att Jesus Kristus inte bara är Gud Sonen, den andra personen i Treenigheten, utan också för evigt är förenad med mänskligheten genom inkarnationen. Han är som gudamänniskan unik och den förstfödde från de döda, huvudet för den nya skapelsen. Detsamma kan inte sägas om Fadern och Anden som personer.

2. Formuleringen är till viss del också erfarenhetsmässigt motiverad utifrån lärjungarnas historiska och mentala perspektiv. Eftersom de först lärt känna Jesus som en människa som dyrkar samma Gud som de gjorde är det inte konstigt att Gud och Jesus Kristus hålls isär i den omfattande utsträckning som de gör. Och i enlighet med punkt ett så är det också teologiskt motiverat.

Utifrån detta jämställande mellan Gud och Jesus Kristus var det som Jesu sanna gudom senare definierades (i konflikt med villoläror). Den tidiga kyrkan drog ut konsekvenserna av bekännelsen och den tillbedjan som Jesus fick i den första församlingen. Slutsatsen var inte att han var en lägre gud, eller något lägre än Gud (eftersom det inte hade någon biblisk grund), utan att han var Gud fullt ut.

Read Full Post »

Om dopformeln

I filmen Aposteln med Robert Duvall i huvudrollen som pingstpredikanten ”Sonny” finns många minnesvärda och rörande scener. I en av dem vill den brinnande, men inte helt stabile eller ortodoxe förkunnaren, lämna sitt tidigare misslyckade liv och tjänst bakom sig och med en ny identitet gå in i en ny tjänst för Herren. Han gör detta genom att döpa sig själv i en flod. Med upplyfta händer doppar han sig först en gång ”i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn”. Han upprepar genast dopet ännu en gång, men nu ”i Jesu namn”. Predikanten Sonny gör därmed bruk av både den förhärskande traditionella trinitariska dopformeln och den enklare dopformel som praktiseras av en sidogren av den amerikanska pingströrelsen – Oneness Pentecostals. Kanske ville han vara helt försäkrad om att döpa sig rätt och provade bägge dopformlerna?

Den enklare dopformeln – i Jesu namn – har återigen givits aktualitet genom att tidningen Dagen nyligen rapporterade om förekomsten av en församling i Stockholm med relationer till den amerikanska Oneness-pentekostalismen. Utmärkande för denna rörelse är att de förnekar Treenighetsläran (en Gud – tre personer) och håller sig till en modalistisk gudssyn där Fadern, Sonen och Anden endast är uppenbarelseformer eller roller av samme person/Gud. Jesus förenar det högsta av dessa gudsuppenbarelser och är därmed det sannaste uttrycket för Gud. I enlighet med sin gudssyn och Apostlagärningarnas upprepade vittnesbörd döper de därför endast i Jesu namn. De flesta pingstvänner följer dock liksom andra kyrkor den dopformel som bygger på Jesu befallning i Matt 28:19 – dopet i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.

Naturligt nog följer också den så kallade messianismen, i Sverige representerad av Messianska Föreningen Shalom, den enklare formeln ”i Jesu namn” – dock med en annan utgångspunkt än Oneness Pentecostals. MFS förnekar treenighetsläran, men också Jesu sanna och eviga gudom. De representerar därmed inte någon modalistisk gudssyn, utan har mer gemensamt med ebionismen i fornkyrkan. De menar också att Matt 28:19 är ett senare tillägg till Matteusevangeliet, vilket förenklas av deras övertygelse att det ursprungligen skrevs på hebreiska eller arameiska och att den grekiska versionen (som ligger till grund för våra översättningar) är en förvanskad översättning.

Skillnaden mellan Matteus återgivning av vår Herres ord och Lukas återgivning av hur apostlarna döpte (Apg 2:38; 8:16; 10:48; 19:5) behöver dock inte vara oförenliga. Det finns flera sätt att bejaka Matt 28:19 som autentiskt och ändå försöka förstå varför Lukas skriver som han gör. För det första anser jag att man på goda grunder kan säga att Lukas inte försöker återge någon dopformel över huvud taget, utan att hans formuleringar handlar om något annat. De fyra aktuella texterna i Apostlagärningarna använder följande ordval (transkriberad grekiska/svensk översättning):

Apg 2:38: ”…epi toi onomati Jesou Kristou”/“i Jesu Kristi namn”
Apg 8:16: ”…eis to onoma tou kyriou Jesou”/“i Herren Jesu namn”
Apg 10:48: “…en toi onomati Jesou Kristou”/“i Jesu Kristi namn”
Apg 19:5: ”…eis to onoma tou kyriou Jesou”/“i Herren Jesu namn”

Prepositionernas variation (som inte kommer fram i den svenska översättningen), samt växlandet mellan “Jesu Kristi” och “Herren Jesu” ger fullgott stöd för slutsatsen att Lukas inte menar sig återge en bestämd formel. Detta blir ännu tydligare genom förståelsen av att de olika uttryck Lukas använder dels antyder att den döpte förflyttas in under Jesu herradöme och blir hans egendom (eis to onomata), dels att den troende i och med dopet åkallar Herren Jesus (epi toi onomati) som en trosbekännelse och för att få syndernas förlåtelse (jfr. Apg 22:16). Att Jesu namn på något sätt också nämndes över den döpte kan finna stöd i Jak 2:7 och 1 Kor 1:13-15.

Det är möjligt att dopliturgin till en början använde sig av varierande formler: enbart ”i Jesu Kristi namn” eller den trinitariska formel vi finner i Matt 28:19 och att dessa först efter ett tag formaliserades i enlighet med Herrens egen befallning. (Detta kan ju ha att göra med t.ex. en fördjupad förståelse av skillnaderna mellan det kristna dopet och Johannesdopet.) En sådan formalisering tycks i så fall ha skett mycket tidigt, eftersom den trinitariska formeln tycks vara allenarådande i det utombibliska textmaterialet.

Samtidigt finns det ingenting i Apostlagärningarna som utesluter att dopet verkligen utfördes i enlighet med en trinitarisk dopformel. Jag har redan visat att Lukas i första hand inte återger en dopformel. Utombibliskt material ger dessutom stöd för att ett dop utfört i enlighet med en trinitarisk dopformel också kan kallas dop i Jesu namn. Didaché (eller De tolv apostlarnas lära) är en skrift som sannolikt härrör från första århundradet och som beskriver ordningar i den tidiga kyrkan. Den säger:

”Vad dopet beträffar, så skall ni döpa så: Sedan ni först sagt allt detta, så döp i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn…” (7:1)

Lite senare står det:

”Ingen må äta eller dricka av er eukaristi utom de som blivit döpta i Herrens namn.” (8:5, att Herren här syftar på Jesus framgår av fortsättningen)

Vi finner alltså i Didaché en trinitarisk dopformel från före 100 e.Kr. Och författaren har inga problem med att, trots att detta uppenbarligen handlar om en fastställd liturgi, lite senare tala om samma dop med den förkortade formuleringen ”i Herrens namn”. Alltså behöver inte heller Matteus och Lukas tala om olika dopritualer.

Vissa teologer anser också att texten i Apg 19:1-7 till och med antyder att också Lukas har den trinitariska dopformeln i tankarna. Paulus möter här några lärjungar som inte hade hört talas om den helige Ande och frågar därför: ”In i vem/vad [vilket namn] blev ni då döpta?” Frågan skulle kunna antyda att Paulus förväntade sig att de borde ha hört talas om den helige Ande i samband med dopformeln.

C.K. Barrett skriver: ”Is it conceivable that Christian disciples should have said this? Is it conceivable that disciples of John the Baptist should have said it? Jesus had promised that the disciples would be baptized with the Holy Spirit (1:5; 11:16), and John had foretold this (Lk. 3:16), Readers of the OT must have been aware of the existance of the Spirit. […] One suggestion is that the words mean, ‘We did not at our baptism (John’s) hear whether there is a Holy Spirit – it spoke of nothing but repentance and forgiveness.’” (s. 287-288)

Det borde nu stå klart att Apostlagärningarnas skildring av dopen i den tidiga kyrkan inte står i motsats till Jesu missionsbefallning i Matt 28:19. Det kan till och med tyckas sannolikt att det är den trinitariska dopformeln som Jesus hade befallt som verkligen används i de dop Lukas refererar till även om han inte uttryckligen säger det. Den starka traditionen att endast använda denna formel har därför gott stöd. Historiskt kom denna formel tidigt att bli den självklara, även om man också hävdat att den innebörd man lägger i orden är viktigare än själva formeln. Katolska kyrkan har därför, om jag förstått saken rätt, till exempel godkänt dop som är i Jesu namn så länge de inte har en modalistisk innebörd och alltså förnekar Treenigheten.

Not 1: Oneness-pingstvänner förklarar skillnaden mellan Matt 28:19 och Apg med att den förra handlar om titlar, medan den senare handlar om Guds verkliga namn – Jesus.

Not 2: För utombibliska källor se också Justinus Martyrens Första Apologi 61:3, 10-13.

Litteratur:
Barrett, C.K., Acts: A Shorter Commentary (London: T & T Clark, 2002
Bruce, F.F., The Acts of the Apostles: Greek Text with Introduction and Commentary, 3rd ed. (Grand Rapids, MI: Eerdmans, 1990)
De apostoliska fäderna, övers. Olof Andrén (Stockholm: Åhlén & Åkerlund, 1958)
Dunn, James D.G., Baptism in the Holy Spirit (London: SCM Press, 1970)
Foakes-Jackson, F.J., The Acts of the Apostles, The Moffatt New Testament Commentary (London: Harper, 1931?)
Novum Testamentum Graece, Nestle-Aland, 27th ed.
Reed, D.A., ‘Oneness Pentecostalism’ i Stanley M. Burgess (red.) The New International Dictionary of Pentecostal and Charismatic Movements (Grand Rapids, MI: Zondervan, 2002)

Read Full Post »