Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Joel Halldorf’ Category

Till Halal-TV:s försvar

Det är juletid, och många som jobbar inom äldrevården njuter tacksamt frukterna av den ökade mångfalden i dagens Sverige. Det har helt plötsligt blivit lättare att få ledigt över helgerna, då muslimska kollegor tacksamt täcker upp, glada över de extrapengar som arbetstimmar med helg-ob innebär. Men i andra delar av det svenska samhället bemöts denna pluralism med skepsis och oro.

Bakom ligger en höst där bland annat Halal-TV, moderaternas förslag om svenskkontrakt och Humanisternas outtröttliga opionsskapande har aktualiserat frågor om religion, mångfald och svenskhet. Men frågan är inte begränsad till Sverige: detta är en diskussion som pågår i många europeiska stater.

Den är inte heller ny. Frågan om hur mångfald ska hanteras – om den ens ska tillåtas – har åtminstone 450 år på nacken. Den Augsburgska freden år 1555 begränsade pluralismen inom nationer genom att deklarera att folkets tro skulle vara samma som furstens. Detta var en konsekvens av den politiska teori som sa att ett land som inte var ideologiskt och religiöst enhetligt inte kunde bestå. Under 1700-talets Upplysning föreslogs en delvis annan lösning: staten och de offentliga institutionerna skulle sekulariseras medan religionen hänvisades till den privata sfären. Principen var egentligen densamma som vid den Augsburgska freden, men nu var sekularismen nationens dominerande ideologi.

Detta återspeglas i den svenska debatten idag. Religion är okej, så länge som den används till privat uppbyggelse i det fördolda. Men religion får inte forma utbildning, politik eller ens kritiskt granska det svenska samhället under en halvtimmas TV-tid i veckan. 

Religionen låter sig dock inte begränsas till en del av en människas liv, helt enkelt för att religiösa människor – liksom varje annan människa – strävar efter att bli hela människor. Vi kan inte omfamna den schizofrena personlighetsklyvning som sekularismen försöker pådyvla oss. Vi måste tillåtas att tala utifrån våra verkliga övertygelser och perspektiv. Vi måste få tala om världen som om Gud finns.

Anspråket att få göra det möter idag en rad invändningar. Först: Det innebär att ni utgår från religiösa föreställningar som inte går att bevisa rationellt. Men även ateister hänvisar till saker som inte kan bevisas, varken rationellt eller empiriskt. Som ”människovärde” – vem har någonsin mätt och vägt ett sådant? Eller en ”mänsklig rättighet,” för den delen.

Problemet med upplysningsfilosofernas lösning är att den antar att det finns en position som är neutral och objektiv; uppfattningar som alla människor oavsett religiös tro – eller brist därpå – kan dela. ”Förnuft” och ”rationalitet” har åberopats, men frågan är: vems rationalitet?

Nästa invändning är: Om ni religiösa utgår från särskilda uppfattningar, och inte sådana som alla kan omfatta, är dialog omöjligt. Det går inte föra ett vettigt samtal med människor som slår en i huvudet med bibelversar. Mot detta kan man för det första invända att en dialog där den ena parten inte tillåts att tala utifrån sina verkliga utgångspunkter och övertygelser knappast kan sägas vara en verklig dialog. Men dessutom uttrycker denna invändning en svag tro på samtalets möjlighet. I ett gott samtal är det naturligt att göra allt för att bli förstådd av sin motpart, också genom att tala med honom/henne utifrån hans/hennes förutsättningar – så långt det är möjligt. Detta förstod redan Paulus, som i sitt berömda tal på areopagen i Aten anknöt till uppfattningar som var allmänt omfattade i det grekiska samhället.

Slutligen kan man invända att samhället faktiskt faller sönder och atomiseras om gemensamma värden och utgångspunkter saknas. Men det blir allt mer uppenbart att den enhetlighet som sekularismens apostlar eftersträvar endast är möjlig genom totalitära anspråk och krav på åsiktsmonopol. Detta är paradoxen: den liberala utopin blir möjlig endast genom att använda den totalitarism och sekterism som denna ideologi i begynnelsen ville motverka. Vad vi ser i västerlandet i dag är ingenting annat än den klassiska berättelsen om rebellens ovilja att dela med sig av makten när han en gång lyckats erövra den. 

Ett samhälle som domineras av en sådan absolutism och sekterism går genom sin inskränkthet miste om den stora rikedom som mångfald faktiskt innebär. Denna rikedom är naturligtvis djupare än att ha kollegor som kan täcka upp för mig under de helger då den tradition jag tillhör har fest – eller möjligheten att äta falafel till lunch, för den delen. Varje mänsklig kultur bär på visdom och insikter som kan göra våra liv rikare, och det är bara genom mötet med dessa ”andra” som vi kan få syn på oss själva, få upp ögonen för vad som är särskilt med vår kultur och det sätt vi lever våra liv på. Mångfald leder alltså till självkännedom. Om vi tillåter mångfald så öppnar vi oss förvisso för ifrågasättande, men också för möjligheten att verkligen berikas. Alternativet är en trång sekterism som gör alla fattigare.  

Annonser

Read Full Post »

Den här texten hakar i Davids nedan (”Sofisterna och den svenska nätdebatten”), och är också ett försök skapa reda i tankar och aningar jag burit på i många år, men inte tidigare artikulerat samlat. Frågan är: Vad är det som förenar och skiljer kristna teologier och samfund? Är ståndpunkter i teologiska frågor? Eller är det något annat?

När man talar med skolade systematiska teologer – eller bara dogmatiskt lagda människor i allmänhet – så kan man ibland få intrycket av att olika grenar av kristendomen står väldigt långt ifrån varandra, och att det aldrig kommer vara möjligt att försona dessa skillnader. Ta frågan om nattvarden, till exempel. Antingen tror man att Kristus är närvarande i brödet och vinet, eller så gör man det inte. Öst är öst, och väst är väst och aldrig mötas de två. Efter som att A aldrig kan vara B så kan motsatta ståndpunkter i ett systematiskt teologiskt tänkande aldrig försonas.

Så kan man tänka annorlunda?

Jag tror det. Ett första steg är det som David så insiktsfullt skrivit om nedan: att närma sig den andre med sympati. Men till det kan något annat behöva läggas: nämligen ett annat perspektiv på teologi helt och hållet. Tänk om teologi inte i första hand är ett system, utan ett språk eller till och med en berättelse?

”Narrativ teologi” associeras ibland med liberal relativism, men skolbildarna var faktiskt allt annat än relativister: Georg Lindbeck och Alasdair MacIntyre (Yale respektive Notre Dame) hörde till dem som i början av 1980-talet började närma sig teologin från detta perspektiv. Pietisterna hade naturligtvis gjort det i flera hundra år tidigare: väckelserörelserna förenades av ett avståndstagande från Aristoteles och den skolastiska teologin – inte dess slutsatser (bara), utan framför allt själva metod (Se Ward, Early Evangelicalism). Världen är inte mekanisk och kan därför inte förstås systematiskt, menade till exempel Johann Arndt. Den är organisk och om något så kan det förstås ”relationellt”, via hjärtat.

Pietisterna är inte oproblematiska, men jag vill ändå peka på dem här för att visa att en tveksamhet mot en allt för systematisk ansats till teologin egentligen är främmande för den väckelsekristna traditionen.

Om teologi är berättelser, eller ”språk” för att tala med Lindbeck, då blir läget ett annat än om teologi är ett filosofiskt system. För i ett system finns det bara plats för en sanning, och om en formulering avviker från den fastslagda dogmen så är det utan tvekan heresi. Ett system förmår inte rymma paradoxer, och därför förmår det i slutändan inte att rymma livet, än Gud själv! Men om teologin är språk så blir det möjligt att tänka sig att ett annat sätt att formulera sig i själva verket är ett försök att säga samma sak (eller något liknande, i alla fall) som det jag försöker säga fast på ett annat språk. Och det är här möjligheten öppnar sig: Kanske kan jag då förstå att det inte är så stor skillnad mellan vad vi tycker. Detta kan tyckas paradoxalt, för utgångspunkten ”vi talar olika språk” borde ju istället kunna leda till slutsatsen ”vi är helt totalt olika.” Och det kan det förvisso göra. Men jag tror att bland kristna så kan denna ansats leda till igenkänning snarare än främlingskap.

Grundläggande för detta synsätt är en insikt om språket och det mänskliga förnuftets ofrånkomliga ineffektivitet när det gäller att tala om tillvarons djupaste hemligheter. Här tar jag mystikern och väckelsepredikanten Emil Gustafson till vittne:

Vi äro barn med afseende på kunskap. En lifstid af allvarligt och ihärdigt arbete skulle erfordras för att fullkomligt lära känna en enda afdelning af sjögräs. Hur skulle då en människa här på jorden fullkomligt känna den öfvernaturliga verlden. De ibland oss, som kommit längst i kunskap och vishet, äro i jämförelse med hvad de skola blifva, endast såsom små barn. Den skarpaste blick, de fullkomligaste yttringar af det upplysta förståndet, de klaraste uttryck af sanningen äro blott såsom det späda barnetsjoller, i jämförelse med den ställning vi skola innehafva i det mognare lif, hvilket väntar oss deruppe.

(Bref till nyomvända, 1898, s 13.)

Självklart är poängen med detta inte att sanningen inte är åtkomlig, eller att det inte spelar någon roll vad vi säger efter som att ”allt ändå är språk.” Ett språk har grammatiska regler, och att bryta mot dessa grammatiska regler är att tala fel. Ola Sigurdson kommenterar i Himmelska kroppar att det var ett sådant ”grammatiskt fel” som fick Arius utesluten på 300-talet. Kanske kan man formulera det så här: De olika kristna traditionerna representerar olika dialekter av ”kristendomska”; heresi är att begå allvarliga grammatiska fel.

Men tillbaka till huvudspåret: Går det att närma sig de mest kontroversiella teologiska frågorna på ett mer konstruktivt sätt med hjälp av denna modell? Låt oss ta frågan om nattvarden som ett exempel. Säg ”transubstantiation” och avståndet verkar oändligt. Säg istället ”i nattvarden möter vi den levande Kristus” och helt plötsligt är vi inte så långt ifrån varandra. För vilken kristen förnekar att nattvarden är platsen för ett möte med Gud?

Och låt oss göra det än mer kontroversiellt genom att ta upp den katolska läran om mässoffer. Enligt kritikerna handlar denna lära om dels att människorna måste fortsätta att offra på gammaltestamentligt vis, dels att Kristi offer på Golgata inte var nog utan ständigt måste upprepas. Men för att förstå denna lära måste vi först förstå den för-moderna synen på ”vanlig tid” (historia) och ”helig tid” (liturgi). Detta är, skulle man kunna säga, lärans grundläggande ”grammatiska regler.”

Enligt detta synsätt har ”den heliga tiden” del i ”den eviga tiden” – som Guds tid. Och i ”den evigheten tiden” är all tid samlat i ett evigt ”nu.” Allt sker så att säga samtidigt. Därför frälser Kristi offer även Gamla testamentets heliga. Och därför kan vi varje söndag säga att Kristus uppstår ”idag”. Det är därför mässan beskrivas som ett offer, inte för att det ersätter Kristi offer på Golgata år 33 utan på grund av den relation som finns mellan denna händelse och det som händer i nattvarden varje söndag två tusen år senare. Offret på Golgata upprepas alltså inte, men det återaktualiseras genom att vi i gudstjänsten träder in i den eviga tiden.

Förstår man de grammatiska reglerna bakom detta synsätt så blir det, menar jag, inte så svårt att förstå slutsatsen, det som faktiskt sägs. Och även om man inte själv skulle formulera sig så, så kan man i alla fall konstatera att det inte är något heretiskt påstående. Det är en annan dialekt, men man förstår språket. Vi kan beskriva detta med nattvarden på lite olika sätt, men betydelsen är inte så annorlunda: vi tror alla att nattvarden är en plats där vi möter den levande Kristus.

Här kan det vara värt att tillägga att i en för-modern kultur där alla tänker materiellt och konkret så måste också tron vara materiell och konkret. Detta är viktigt att komma ihåg, för att tala abstrakt om ”hjärtats tro” och ”andliga möten med Kristus” förutsätter moderna människor, ett modernt tänkande och inte minst en viss grad av bildning. En sådan tro skulle varit omöjlig att kommunicera till medeltida bönder.

Så vad blir slutsatsen? Vad är det som skiljer och förenar kristna? Det systematiska tänkandet har sin plats, det är ett redskap som övar oss i tankens klarhet. Men det är inte det sista steget, utan tvärtom det första. Om vi närmar oss den andres tro och teologi som en berättelse eller ett språk, eller varför inte en kultur, så kommer vi att märka att avståndet inte ökar utan tvärtom minskar. Att göra detta kräver, som David var inne på nedan, ett visst mått av sympati och inlevelse för att verkligen förstå. Men vågar vi det språnget som kommer vi att inse – det är min övertygelse – att skillnaden inte är så stor ändå. Att det främmande inte är så främmande, trots allt.

Read Full Post »

Nu och då stöter jag på frikyrkliga som samtidigt känner väldigt varmt för kristendomens judiska arv och är fientliga mot katolicismen. Det som särskilt förundrar mig är att en av de främsta kritiska punkterna då ofta gäller den katolska gudstjänsten. Inte något särskilt moment i den, utan just det faktum att det är en liturgisk gudstjänst.

Den stora gåtan för mig är hur personer som resonerar i dessa termer – dvs. som samtidigt gillar judendomen och ogillar liturgi – läser Gamla testamentet. I det gamla Israel var gudstjänsten oerhört liturgisk, och de instruktioner som Gud gav prästerna kring hur, var och när de till exempel skulle stänka offerblodet kunde vara minutiösa (se t.ex. 3 Mos 16). Den judiska gudstjänsten var då och är än idag en mycket liturgisk gudstjänst.

Men hör inte det till det gamla förbundet? Jo, det är ju ett möjligt argument – om man betonar skillnaden mellan det gamla och det nya förbundet. Men inte ens då tror jag att det är ett särskilt bra argument. Ingenstans i Jesu undervisning finns det något tecken på att han reviderar formen för gudstjänsten, dvs. att man har en ”helig ordning”, en liturgi. Inte heller verkar den första församlingen ha tolkat det så, eftersom de fortsatte att gå till templet (Apg. 2). Det som hände var att liturgin förändrades på grund av det nya som Kristus bringat. Offrandet upphörde till exempel, då inget ytterligare offer behövdes efter Kristi fullkomliga offer. Men Guds pedagogik ändrades inte: han sa aldrig till människan att sluta fira gudstjänst med hela kroppen.

Oftast åsyftas med liturgi att församlingen gör vissa saker tillsammans, och att detta görande inte bara handlar om att man sjunger eller ber tillsammans, utan att man också gör vissa rörelser och riter, som att ta nattvarden, göra korstecken, eller knäfalla. Kanske är man också kritisk mot sådant som ikoner och rökelse.

Men vilka teologiska skäl finns det för att vara kritisk mot en gudstjänst som innefattar människans fem sinnen: lukt (rökelse), syn (ikoner, symboler av olika slag), smak (brödet och vinet i nattvarden), känsel (smörjelsen med olja) och hörsel (predikan och textläsning). Är inte hela människan skapad till att tillbe Gud? Och omvänt: kan inte Gud beröra människan genom alla hennes sinnen? Utifrån vilken logik ges ett av människans sinnen (läs: hörseln) prioritet? Varför kan inte en bild av Kristus bygga upp lika väl som en text om Honom? Både målaren och predikanten söker ju att med hjälp av sina gåvor ”måla Kristus,” som de gamla predikanterna brukade säga.

I Uppenbarelseboken ser vi kontinuiteten mellan det gamla Israel och det himmelska Jerusalem som en dag ska komma ner från himlen och göra hela världen till gudstjänst. Då kommer den gudstjänst som pågår i himlen uppfylla hela världen. När Johannes blickar in i himlen ser han en gudstjänst. Han ser Gud på sin tron, omgiven av tjugofyra äldste i vita kläder med kransar av guld på huvudet (Upp 4:4) Det är dessa tjugofyra äldste som de tjugofyra prästerliga avdelningar för temepeltjänsten varit en spegel av (1 Krön 24:7–19). Runt tronen står fyra varelser som oavbrutet sjunger sitt ”helig, helig, helig”. Här finns en kontinuitet: Templets liturgi instiftades via Mose genom gudomliga instruktioner, och är en spegel av den liturgi som ständigt pågår i himlen.

I ljuset av detta blir en kritik av liturgi i sig så obegriplig för mig. Visst finns det många liturgiska praktiker i olika sammanhang man kan vara kritisk mot, men det kan knappast vara rimligt att vara kritisk mot liturgi som sådan. Särskilt inte om man vill vara trogen det judiska arvet.

Joel Halldorf
Joel bloggar på resande.blogspot.com

Read Full Post »