Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Stefan Green’ Category

Templet i Timna

”Ett evigt ingenmansland” är en passande beskrivning på ett område i Arabah, söder om Döda havet och 30 km norr om Elat. Platsen heter Timna och ligger vid korsvägen mellan två kontinenter (Asien och Afrika), gränsar till tre länder (Israel, Jordanien och Egypten) och är ett centrum för biblisk historia. Området är känt för dess uråldriga gruvdrift (man har hittat 3000 koppargruvor i området) och det kan ha varit härifrån som Salomo fick sin koppar, även om det idag inte finns några arkeologiska tecken på en hebreisk närvaro vid den tidpunkten.

Det finns mycket att nämna om denna ödsliga plats, men i den här artikeln kommer jag att begränsa mig till den tidsperiod då egyptierna bröt koppar, närmare bestämt Raamse epoken. Från sen bronsålder till tidig järnålder (1400–1200 f Kr) var Timna ockuperat av det faraoniska Egypten. Exploateringen av området skedde bl.a. med hjälp av de lokala stammarna som bestod av Midjaniterna och Amalekiterna. De flesta arkeologer och teologer tror att hebreerna var slavar i Egypten under den här perioden. Om så var fallet, kan man också antaga att även hebreer bröt koppar åt egyptierna i Timna. Ett sådant antagande får konsekvenser för de tidiga bibliska texternas historiska värde.

Under en noggrann genomförd översikt av Timnadalen 1966 lade arkeologerna märke till en svag kontur av en mur som tillhörde en konstruktion, byggd mot vad man idag populärt kallar Salomos pelare. Dessa enorma pelare, vackert formerade av långvarig erosion, ligger i den sydvästra delen av Timna, nästan i centrum av den antika gruvdriften. Byggnaden, som man hittade vid dessa pelare, visade sig ursprungligen vara ett Egyptiskt tempel där man tillbad den egyptiska gudinnan Hathor. Att man fann ett Egyptiskt tempel i Timna, där man tillbad Hathor, är egentligen inte så konstigt då Hathor bland annat var gruvdriftens gudinna. Ett annat intressant karaktärsdrag hos denna gudinna är att hon var en ko. Med hänsyn till den förmodade närvaron av hebreiska slavar under den där tiden vittnar detta om en koppling mellan Timna och 2 Moseboken.

I 2 Mos 32:2-4 kan vi notera att det hebreiska folket hade kunskap om att gjuta och forma en kalv utav guld (vilket kräver en ugn). Om man läser texten framstår Aron som en erfaren yrkesman i det här avseendet. Varifrån fick dom denna kunskap om inte från Timna då de som slavar bröt koppar åt Farao och smälte ner metallen för att skilja kopparen från stenen. Man kan än idag se tusenåriga gamla ugnar i Timna, vilket ger en aning om hur det var att slavarbeta under outhärdliga omständigheter.

Denna koppling mellan Timna och 2 Moseboken kan också förklara varför det var så lätt för det hebreiska folket att plötsligt börja dyrka en guldkalv istället för Herren. Man kan förundra sig över just detta fenomenet då Jahve tidigare hade gjort oerhörda under inför hebreernas åsyn och frigjort dem från det egyptiska oket. Gud hade gjort det solklart för hebreerna vem Han var, ändå var folket villiga att dyrka en guldkalv och proklamera: ”Detta är din Gud, Israel, han som har fört dig ut ur Egyptens land” (32:4). Situationen illustrerar den synergism som plågade Israels religion under stora delar av den gammlatestamentliga perioden, vad en renodlad monotestisk tro hade att kämpa emot. Men guldkalven kan också associeras till Hathor. I själva verket kan det ha varit mycket naturligt för det nyligen befriade Israel att redan vid Sinaiberget sammanblanda denna egyptiska avgud med Herren och proklamera denna mix som sin gud i en pressad situation – om det stämmer att de hade slavat under Hathors skugga i flera hundra år.

Anledning till att det är en ”guldkalv ” och inte Hathor som nämns i 2 Mos 32, beror säkerligen på de problem som israliterna hade med synergistisk religionsutövning. 2 Mos 32 var menat att fungera som en varningstext mot sådant avguderi, eftersom det var naturligt för Israel att redan tidigt som nation tillbe Herren på ett sätt som inte vara acceptabelt enligt Mose lag. Men om Hathor också finns med i bakgrunden, kan det vittna om att Moseböckerna är äldre än babyloniska fångenskapen på 500-talet f Kr. Timnatempel kan nämligen vara ett bevis på att dessa bibliska texter är mycket äldre än vad många bibelforskare anser att de är.

En tid efter det att de egyptiska aktiviteterna hade upphört i Timna (ca 1250 f Kr) återvände den lokala befolkning för ytterligare en period. Dessa människor måste ha varit midjaniterna eftersom det Egyptiska templet vid Salomos pelare blev omgjort till en midjanitisk helgedom. Midjaniterna hade vägrat acceptera den Egyptiska Hathor och hade därför rensat templet från dess avguderi genom att helt enkelt slänga ut de Egyptiska inventarierna, inklusive Hathor (vilket de förstörde ansiktet på), och staplat det bakom templet där arkeologerna fann det cirka 3800 år senare. Då vi fortfarande befinner oss på 1200-talet f Kr upptäcker vi här ännu en mycket intressant koppling till Moseböckerna.

Denna midjanitiska helgedom hade varit täckt av ett tält, eftersom man fann hålen efter tältpinnarna och en mängd röda och gula tyger. En annan upptäckt, vilket får anses vara den mest sensationella, var en kopparorm som troligen tillhörde midjaniterna. Denna kopparorm hittade man i helgedomens allra heligaste del (naos). Den var 12 cm lång med förgyllt huvud och två ögon och med en fint bearbetad kropp. Dessa två upptäckter får oss att tänka på tabernaklet i 2 Mos 25-31 och kopparormen i 4 Mos 21:4-9.

Det är möjligt att dessa midjaniter var kainéer (en midjanitisk klan eller stam) då de var de traditionella metallarbetarna i området. Moses svärfader Jetro var enligt 2 Mos 2:16-21; 3:1; 18:1 kallad ”prästen i Midjan” och ”midjaniten” i 4 Mos 10:29, men en ”kainéer” i Dom 1:16. Han var alltså en kainéer-midjanit, vars avkomlingar immigrerade till Juda öken, söder om Arad, dvs norr om Timna (Dom 1:6). Här finns ett märkligt sammanband eftersom Jetro var en präst (2 Mos 3:1) och Moses rådgivare (2 Mos 18:13-27).

Bibelforskning har försökt visa att den hebreiska religionen och gudssynen var starkt påverkad av kainéerna-midjaniterna på grund av tabernaklet i 2 Moseboken och kopparormen i 4 Moseboken. Det är inte svårt att komma fram till den slutsatsen med tanke på Timna Templet och Moses 40 år bland midjaniterna (2 Mos. 2:11-3:3) och Jetro som rådgivare till Mose. Men utifrån bibeltexterna är det svårt att styrka detta då det inte finns någon direkt antydan att Mose var påverkad av Jetro på detta vis. Tvärtom är det tydligt att Mose fick instruktionerna angående tabernaklet och kopparormen direkt från Gud.

Jetro hörde talas om vad Jahve hade gjort med Israel (2 Mos 18:1). Ryktet gjorde Jetro nyfiken så han besökte Mose, som berättade för honom allt som hade hänt Israel; då står det: ”Och Jetro fröjdade sig över allt det goda som Herren hade gjort mot Israel… Och Jetro sade: ‘Lovad vare Herren, som har räddat er ur egyptiernas hand och ur Faraos hand, Herren, som har räddat folket undan egyptiernas hand! NU VET JAG ATT HERREN ÄR STÖRRE ÄN ALLA ANDRA GUDAR…'” (vv 9-11). Efter detta frambar Jetro offer åt Jahve och deltog i en helig måltid inför Gud (v 12). Jetro var tydligen starkt imponerad av vad som hade hänt och något nytt uppenbarades för honom, att Jahve var större än alla andra gudar.

Jetro begav sig tillbaka till sitt land i 2 Mos 18:27. Kort därefter tog Mose emot budorden och föreskrifter från Gud. Men tydligen stannade en av Jetros söner, Hobab, kvar med Mose och Israels folk (4 Mos 10:29-32), då de behövde honom som guide i öknen. Alltså måste Hobab ha varit vittne till allt det som uppenbarades för Mose och Israel, inklusive tabernaklet och kopparormen. Den dag då Hobab kom tillbaka till sitt folk (vilket var hans önskemål enligt v 30) hade han mycket att förtälja, speciellt om Jahves uppenbarelse i tabernaklet och hur Han räddad Israel med en kopparorm.

Teorin att den hebreiska tron var starkt påverkad av midjaniterna behöver inte vara den enda tolkningen av de arkeologiska fynd man har gjort i Timna templet. Det motsatta kan vara mer troligt – midjaniterna blev starkt påverkade av den hebreiska tron och när detta folk kom till Timnatrakten, för att återuppta sitt traditionella hantverk (metallarbete), gjorde de om det Egyptiska templet till en helgedom som var mer passande för en Gud som var större än alla andra gudar. Därför förstörde och slängde man ut Hathor (i enligt med det första och andra budordet, 2 Mos 20:3-4) och byggde ett tabernakel över helgedomen med ett ”allra heligaste” där man placerade en kopparorm för att kanske påminna dem om Guds frälsande kraft, dock inte samma orm som omtalas i 4 Moseboken (se 2 Kung 18:4).

Oavsett slutsats, blir Timna ett starkt vittnesbörd om att det finns en historisk bakgrund till Moseböckerna. Templet i Timna talar om för oss att dessa texterna är äldre än vad bibelforskningen ibland anser att de är.

Bibliografi:

Rothenberg, Beno; Timna, Valley of the Biblical Copper Mines. London, Great Britain, 1972.

John Bright, A History of Israel, tredje utgåvan. SCM Press Ltd, London, Great Britain, 1981.

International Standard Bible Encyclopedia, fully revised, red. Geoffrey W. Bromiley. W. B. Eerdmans Publishing Company, Grand Rapids, Michigan, 1988.

För vidare läsning:

Rothenberg, Beno, The Egyptian Mining Temple at Timna, London Institute, 1988 (research in the 4e Arabah 1959-1984; v.1.)

Read Full Post »

Klimatengagemang och kristen

I både den kristna och sekulära pressen har det diskuterats hur demonstranterna under klimatkonferensen i Köpenhamn har behandlats av polisen. På några kristna bloggar har det ifrågasatts om kristna skall överhuvudtaget vara engagerade i sådant. Detta inlägg är inte ämnat att ta ett politiskt ställningstagande om polisens agerande, men frågan om kristna skall ha ett klimatengagemang eller inte har jag funderat över. Bibelteologiskt ser jag faktiskt inga problem med att kristna deltar i demonstrationståg för ett bättre klimat eller på annat sätt lever på ett sådant sätt att vår miljö gynnas. Det borde faktiskt vara självklart.

Redan i den ursprungliga skapelseordningen (1 Mos 1–2) fick människan ett ansvar att ta hand om jorden. Ett av människans ansvarsområden under det jag benämner skapelseförbundet var nämligen arbetet. Någon behövdes för att bruka jorden (1 Mos 2:5–7), och när Gud hade skapat människan placerade han henne i Edens lustgård för odla och bevara den (1 Mos 2:15). Att människan skulle arbeta gav henne däremot inte rätten att exploatera och bedriva rovdrift. Istället skulle människan på ett klokt sätt förvalta jorden genom att arbeta för sitt uppehälle. Att ”odla” eller ”bruka” jorden innebär även att betjäna och sköta om den. Uppmaningen att ”vårda” eller ”bevara” jorden betyder i grundtexten ”att vaka” eller ”hålla vakt över något” för att det inte skall förstöras. Jorden är människans hem och dess frukter är en förutsättning för hennes existens. Tanken var inte att detta hem eller företag skulle drivas med vinstintressen till vilket pris som helst, utan jorden var ämnad att betjäna människan och människan skulle i sin tur betjäna den. Här har vi en viktig biblisk tanke som Gud vill skall genomsyra alla former av relationer, men synden har orsakat att andra intressen har kommit i vägen.

Att människan också beskrivs i 1 Mos 1:26–28 som skapad till Guds avbild påverkar också hennes förhållande till jorden. Kontexten visar att frasen ”till Guds avbild” refererar inte bara till en moralisk/andlig likhet och jämlikhet, utan också till funktion och roll. Det indikeras att människan skapades för att vara Guds representant på jorden – liksom ett barn representerar sina föräldrar. Således syftar “avbild” inte bara på den mänskliga naturen, utan också på människans sociala roll, bestående av man och kvinna. Denna roll innebär att människan inte är en autonom varelse som kan göra som hon vill, utan hon har ett ansvar att lägga under sig skapelsen på ett sådant sätt att Guds makt över jorden manifesteras med omsorg och rättvisa. Varför har då denna text istället blivit ett hot mot jordens resurser och överlevnad? För att människan som syndare inte alltid agerar utifrån vad som är Guds omsorg och rättvisa, hon agerar inte alltid som skapad till Guds avbild! (med en moralisk, andlig och jämlik utgångspunkt).

Men detta var ju innan syndafallet! Nu är situationen annorlunda och vi som kristna skall inte vara engagerade i sådant. Det är missionsbefallningen i Matt 28:19–20 som vi skall uppfylla. Denna förgängliga och syndiga jord och himmel skall ju brinna upp, bytas ut mot något nytt och oförgängligt! Så kan motargumenten lyda. Men som jag nämnde ovan kan Guds vilja, och de ansvarsuppgifter människan fick, förklaras som ett skapelseförbund. I Jer 31 och 33 är det förutsagda ”Nytt förbund” förankrat i detta skapelseförbund. För att summera ett ganska långt resonemang, så är skapelseförbundet Guds vilja från början till slut och ”Nytt förbund” det som Nya testamentet handlar om, som Gud genom Kristus Jesus har slutit med människan. Begreppet ”nytt” måste också i sitt bibliska sammanhang betyda ”förnyat”. Att ”nytt” har innebörden ”att byta ut” är ett synsätt som mer hör hemma i vårt västerländska slösarisamhälle.

Psalm 19:2–7 är en lovsång till Gud Skaparen, som inleds med orden: ”Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk.” Men om vi kristna fortsätter att leva på ett sådant sätt att harmonin, rytmen och skönheten i skapelsen rubbas och bryts ner, vad kan vi då peka på som vittnar om en god Gud? Hur vi lever våra liv i harmoni med det människan är satta att förvalta är en del av vittnesbördet om Kristus Jesus. Och det är här som missionsbefallningen kommer in i resonemanget.

Nu anser jag att kristna bör leva ett sunt miljöriktigt liv oavsett missionsbefallningen, av skäl jag redan har tagit upp ovan. Men eftersom Matt 28:19–20 talar om vad det kristna uppdraget är bör det tas på allvar. Befallningen i denna text säger inte exakt hur uppdraget skall utföras, förutom att vi skall gå ut och göra alla till Kristi lärjungar. Men om kristna har en arrogant inställning till jordens klimat och därmed till de villkor som gäller för ett rättvist liv för alla, kommer detta uppdrag att misslyckas. Vi lever i en tid när inställningen till klimatfrågor mer än någonsin är en förtroendefråga. Tar inte kristna klimathotet på allvar, blir det väsentligt svårare att argumentera för varför omvärlden bör ta till sig det kristna budskapet.

Read Full Post »

Arkeologi i Israel är ett dammigt, varmt och obekvämt företag. För många som har prövat på har ryggvärk, törst och smuts fått en ny och fördjupad mening. Ofta vill den stora upptäckten inte infinna sig, utan istället får man nöja sig med benbitar av husdjur, kolbitar från forntida eldstäder och tonvis med lerskärvor, som man efter dagen slut ändå slänger eftersom de inte kastade något nytt ljus över det man försöker förstå.

Arkeologi i Israel består till stor del av små detaljer som förhoppningsvis kan fogas samman och ge en beskrivande bild av Bibelns länder och folk. Många gånger ger utgrävningarna en djupare förståelse av Bibelns innehåll, men lika många gånger skapas också nya frågor.

Men då och då hittar arkeologerna något stort, som hjälper oss att komma närmare Bibelns värld och förstummar en tvivlande omvärld då dess trovärdighet bekräftas. För det mesta sker det helt odramatiskt, men slumpen kan ibland slå till då man minst anar det, och det hela utvecklas till ett riktigt klassiskt äventyr. Den här artikeln handlar om en sådan händelse.

En tidig klarblå aprilmorgon, 1969, var Jim Fleming tidigt uppe. Han studerade biblisk arkeologi vid American Institute of Holy Land Studies i Jerusalem, och den här speciella vårmorgonen var perfekt för att undersöka Gamla stadens mur och portar. Morgonsolen hade just krupit över Olivberget, luften var frisk och klar efter en ovanligt regnig natt.

Med kameran över axeln, begav han sig till utsidan av Gamla stadens östra mur och följde den genom muslimska kyrkogården mot Gyllene porten (se bilden ovan), målet för hans morgonpromenad. Föga anade han, när han andades in vårluften, att han inom loppet av några minuter skulle befinna sig knädjut i människoben.

Den stängda porten
Gyllene porten är utan tvekan en av de vackraste av Gamla stadens åtta portar. Idag är de två bågformiga valven igenmurade och dess tystnad står i skarp kontrast med de livliga och högljudda aktiviteterna vid Jaffaporten i väst och Damaskusporten i norr.

Forskarna vet inte riktigt när porten stängdes. Det kan ha stängts av säkerhetsskäl under olika konflikter mellan araberna och korsfararna (1000-1200 talet). Eller den kan ha blivit stängd av de osmanska turkarna efter det att Suleiman den store återuppbyggde Jerusalems murar mellan år 1539 och 1542.

Portens bibliska anknytning (Sak 14:4-5; Joel 2:30-31; 3) kan också vara anledningen till att den är stängd.

Den slutliga domen och den judiska, kristna och muslimska traditionen angående Messias återkomst är sammankopplad med porten. Under medeltiden var den en plats där judarna kom för att bedja, som de gör vid klagomuren idag. Kristna har alltid associerat Gyllene porten med palmsöndagen (Luk 19:37; Mark 11:11; Joh 12:12-19) och Kristi andra tillkommelse. Muslimer vill bli begravda nära den eftersom Koranen nämner den i samband med Allahs sista dom. Under århundraden av politiska omvälvningar har den judiska och kristna närvaron minskat medan den muslimska kyrkogården växt längst den östra muren ända fram till portens portaler.

Dessa profetiska och apokalyptiska associationer har förändrat utseendet på Kidrondalen utanför Gyllene porten. På Olivbergets sluttningar finns judiska, kristna och muslimska kyrkogårdar. Den judiska kyrkogården, den äldsta i världen som fortfarande är i bruk, täcker dalens västra sluttning. Den kristna kyrkogården ligger djupt inne i en vägg på botten av dalen. Den muslimska kyrkogården täcker sluttningen fram till Gyllene porten. I århundraden har anhängare av dessa tre religioner önskat bli begravda så nära porten och Olivberget som möjligt. De tusentals gravar som täcker ”Domens dal” (Joel 3:14) vittnar om de dödas tro och deras väntan att på domens dag uppstå från det döda.

Föll rakt ner
Det var antagligen med allt detta i tankarna som Jim Fleming närmade sig porten från utsidan den där tidiga vårmorgonen 1969. När han la sig på knä framför Gyllene porten för att ta några foton fylldes han av dessa mystiska och vackra tankar och la märke till hur porten glänste i den tidiga vårsolen, redo att förtälja alla sina hemligheter. Omedvetet började hans fötter sakta sjunka ner i den muslimska kyrkogårdens leriga jord, fortfarande mjuk efter nattens kraftiga regn som ännu inte hade avdunstat. Plötsligt gav marken vika under honom och något som kan liknas vid ett mindre jordskred drog ner honom i underjorden. Han föll rakt ner i ett två och ett halvt meter djupt hål.

Han var förvirrad men oskadd. Han reste sig upp och försökte fokusera ögonen i det skumma ljuset som strilade ner från hålet ovanför. Plötsligt insåg han att han stod djupt i benrester från 30 till 40 människoskelett, antagligen lämningar från en massgrav. En del ben hade fortfarande brosk kvar, vilket gjorde att några skelett fortfarande hängde ihop. Jordfästningen måste ha skett någon gång under vårt århundrade.

När Jim till slut lyckades orientera sig i denna något obehagliga situation började han fundera på hur han skulle ta sig därifrån. Tillräckligt med sten hade rasat ner i graven för att han skulle kunna bygga en plattform och därifrån klättra upp genom hålet. Med tillfredsställelse konstaterade han att det fanns en väg ut ur röran och började därför närmare undersöka graven.

Till sin stora förvåning upptäckte han att framför honom, fullt synlig, fanns en antik mur under den Gyllene porten. Denna förvåning förstärktes ytterligare då han direkt under Gyllene porten fann fem kilformade stenar, som genom noggrann placering utgjorde en del av en massiv cirkelbåge insprängd i muren. Det var lämningar från en tidigare port till Jerusalem, som tydligen aldrig till fullo hade blivit dokumenterad. Jim försökte ta några bilder på upptäckten, även om han inte hade något blixtaggregat med sig. Sedan klättrade han ut ur hålet och återvände till skolan.

Nästa dag återvände Jim till Gyllene porten utrustad med ett blixtaggregat. Olyckligtvis hade gravvårdarna agerat mycket effektivt och snabbt, något som inte är speciellt karakteristiskt för Mellanöstern. Graven som Jim hade ramlat ner i hade redan blivit reparerad!

En ny chans
När Jim 1972 visade graven för sin bror la han märke till att ett nytt hål hade uppstått i graven. Glad över en ny möjlighet att fotografera den oupptäckta bågcirkeln under bättre förhållanden, återvände han med Dr Giacumakis, Professor Roy Hayden från Oral Roberts University och Ginger Barth från Institute of Holy Land Studies i Jerusalem.

De tog sig ner i graven och fotograferade återigen muren och den synliga delen av bågcirkeln. Kort därefter blev graven belagd med betong och sluten för gott. Graven och andra gravar direkt framför Gyllene porten blev 1978 omslutna av ett skyddande järnstängsel. Det är osannolikt att någon undersökning av den antika porten blir möjlig inom en snar framtid.

Men Jim och hans kolleger kunde ändå, med hjälp av fotografier och undersökning av omgivningen runt porten, inklusive muren, samla ihop tillräckligt med fakta för att ge upphov till vissa hypoteser och teorier. Utgångspunkten är att den lägre porten är äldre än Gyllene porten. Här bör man påpeka att Gyllene porten är den äldsta av de nuvarande portarna till Gamla staden i Jerusalem.

Gyllene porten var den enda antika porten som bevarades när Suleiman byggde om Jerusalems murar. De flesta forskarna anser att Gyllene porten byggdes under den bysantinska perioden, medan andra menar att den byggdes efter det att araberna hade erövrat Jerusalem år 630 e Kr (p g a likheten med andra portar som byggdes senare och avsaknaden av kristna kors).

Tre teorier
Här nedan följer en kort beskrivning av olika teorier som har uppstått om den lägre porten:

1. Vissa forskare daterar den lägre porten till perioden före bysantinska perioden, under den senare delen av det romerska imperiet. År 130 e Kr började Kejsare Hadrianus bygga upp Jerusalem igen och gjorde om den till en romersk koloni med namnet Aelia Capitolina. Enligt teorin kan den lägre porten ha varit ingången till vägen som ledde upp till Jupiter templet som Hadrianus byggde ovanpå det förstörda judiska templet. Teorin faller emellertid vid en jämförelse med två andra tidigare dolda portar från Hadrianus tid, som man har upptäckt vid utgrävningar runt den gamla staden i Jerusalem. Den lägre porten är annorlunda konstruerad än de andra två portarna.

2. Den lägre porten kan härstamma från Herodes period (37 f Kr – 70 e Kr), men detta är knappast troligt. Josefus, judisk historiker under det första århundradet, säger uttryckligen att den östra tempelmuren var den enda som Herodes den store och hans efterföljare inte byggde om.

3. Nästa slutsats är att om inte den östra tempelmuren byggdes av Herodes måste den lägre porten dateras längre tillbaka i tiden. Här uppstår en rad olika teorier om hur långt tillbaka i historien dateringen bör gå. Vissa vill datera porten och muren tillbaka till den hellenistiska perioden (219-196 f Kr; 103-76 f kr), andra forskare går ännu längre tillbaka i tiden till den persiska perioden (slutet av det sjätte århundradet f Kr). En naturlig koppling blir då judarnas återkomst från det babyloniska fångenskapen, när de återuppbyggde Jerusalem (2 Krön 36:23; Esra 1:2-3, 6:5-8; Neh 3-6). Men judarna fann det svårt att ens bygga ett enkelt tempel. Därför tvivlar vissa forskare att judarna klarade av att konstruerar en så mäktig mur som den östra och vill därför datera porten ända tillbaks till kung Salomos tid.

En exakt datering av den lägre porten verkar nästan omöjligt. Endast en mer noggrann undersökning kan avgöra ett mer noggrant datum. Men en sak är forskarna överens om. Porten måste vara äldre än Herodes den store. Ett datum så tidigt som Salomo verkar inte helt omöjligt pga en omfattande undersökning av muren runt omkring själva porten. Slutsatsen vi kan dra, som kan vara av intresse för läsaren, är att den lägre porten indikerar östra ingången till tempelområdet och templet som Salomo byggde och senare till templet som Herodes den store byggde. Det måste således ha varit den port som Jesus Kristus red igenom på en åsna i Joh 12, symboliskt den sista etappen till korset på Golgata och senare graven som inte kunde behålla honom.

Källa: Biblical Archaeology Review, The Undiscovered Gate Beneath Jerusalem’s Golden Gate. Januari/Februari 1983, Vol IX, nr 1.

Read Full Post »

Jesu födelse

”Han är inte långt borta från någon enda av oss” säger Paulus i sitt tal inför areopagen i Aten (Apg 17:27b). Människorna som Paulus adresserade var okunniga om vem Gud var – han var okänd, han var långt borta. Men Paulus argumenterar att Gud inte är långt borta från en enda av oss: han är vårt ursprung, det är i honom vi lever, rör oss och är till. Därför är inte Gud rikedom, vetenskap, teknik eller någon mänsklig idé. Johannes för fram samma tanke som Paulus i Joh 1:9–10, 14, men i andra ordalag. I vers 14 säger han: ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.”

”Ordet blev människa och bodde bland oss”, Gud är med andra ord nära oss. Barnskriket från krubban i Betlehem borde skingra alla våra tvivel om vem Gud är och vad han vill, han vill komma oss nära. På ett mänskligt, men ändå övernaturligt sätt blev Gud med oss. I Matt 1:18–25 berättades det att en jungfru födde en son som blev till genom helige Ande. Varje barn som föds på jorden är ett mirakel, och Jesu födelse är det största av dessa mirakel.

Född av en jungfru
Gud blev människa, för att bli som en av oss, det är vad som sker i Matt 1:18–25. Hela texten är tänkt av Matteus som en uppfyllelse av Jes 7:14 – ”Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss’.” Det hebreiska ordet för ”den unga kvinnan” i 7:14 är alma, som syftar på en giftasmogen flicka – en ung kvinna. Ett annat mer vanligt hebreiskt ord, som ofta översätts till “jungfru” i Gamla testamentet, är det hebreiska ordet betula. Frågan kan då ställas, om nu verkligen profeten Jesaja syftade på en jungfru i Jes 7:14, varför använde han då inte det sistnämnda ordet? Faktum är att betula betyder inte “biologisk jungfru” i besläktade språk, och utav 51 gånger i Gamla testamentet syftar det enbart två eller tre gånger med säkerhet på “jungfru” (Tsevat, TDOT II, 338–43; Wenham, VT 22, 326–48). De två hebreiska orden är med andra ord synonyma och betyder “en giftasmogen flicka”, och kan då även användas på en jungfru.

Att profeten Jesaja inte kan ha syftat på en jungfru i Jes 7:14, eftersom han använde ordet alma istället för ordet betula, saknar alltså hållbara argument. I Matt 1:23 har också alma blivit översatt med det grekiska ordet parthenos från Septuaginta (LXX), som i våra svenska bibelöversättningar i sin tur har översatts med ordet “jungfru.” Men “jungfru är inte en självklar översättning av parthenos, då ordets primära betydelse syftar på sexuell mognad och en kvinnas ålder (Walton, NIDOTTE, 418). Parthenos används alltså inte för att definiera oskuld, utan syftar på en ung ogift kvinna – en bra översättning av det hebreiska ordet alma med andra ord. Varför hänvisar då Matteus till Jes 7:14? Svaret är att det finns inget i det hebreiska och grekiska ordet som utesluter att de också kan användas på en biologisk jungfru, och Jesu födelse presenteras i evangeliet som ett tecken och mirakel från Gud att jungfru Maria skall föda en son, en Frälsare. Jesu födelse kunde därför identifieras som en uppfyllelse av en profetia om en framtida befrielse.

I Matt 1:23 lyder således LXX: “Se, Jungfrun skall bli havande (futurum) och föda en son.” I denna formulering finns visserligen ingen antydan om att kvinnan är jungfru efter befruktningen, men händelsen beskrivs trots allt som ett tecken eller mirakel både i den hebreiska och grekiska texten. I den hebreiska texten är det emellertid osäkert om den unga jungfrun redan var gravid eller skall bli gravid, vilket också framgår i en jämförelse mellan översättningarna i B2000 och SFB. Det hebreiska ordet för ”havande” i 7:14 är nämligen ett adjektiv och kan därför översättas på båda sätt. Eftersom valmöjligheten finns, väljer LXX förstå den hebreiska texten som att kvinnan skall bli havande och föda en son. Men vem var kvinnan? Utifrån jesajakontexten tillhörde antingen den unga kvinnan den kungliga familjen (troligt om hon redan var gravid), eller så var det profetissan som Jesaja hade sexuellt umgänge med i 8:3 (troligt om hon skulle bli gravid). För Matteus var kvinnan i alla fall Jesu moder Maria.

Matt 1:18–25 beskriver Maria som sexuellt orörd. Maria hade blivit trolovad med Josef, men blev ”havande genom helige ande” innan de hade börjat leva tillsammans. Josef presenteras som en ”rättfärdig man” som inte vill dra vanära över Maria. Han beslutade att i tysthet skilja sig från henne, men en Herrens ängel i en dröm ändrade på hans beslut då han fick förklarat vad som egentligen hade skett och varför det hade skett: ”Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” I ängelns budskap följer sedan citatet från Jes 7:14, som Matteustexten har som syfte att profetiskt uppfylla. Matteus försäkrar i slutet av vår text att Josef, efter att ha fört hem Maria, inte rörde henne ”förrän hon hade fött en son. Och han gav honom namnet Jesus.”

“Gud är med oss”
I Matt 1:25-2:1ff hörs underförstått ett nyfött barnaskrik. Frågan är vad det innebär, vad det betyder för människan? När det första barnskriket från den nyfödde Jesus nådde föräldrarnas öron, och därmed mänsklighetens öron, var det ett budskap från Gud att han inte alls är långt borta – han ville bli känd långt bortom det judiska folket, och han ville komma människan mycket nära. Men namnet Immanu El, som betyder ”Gud (är) med oss”, skickar ytterligare ett budskap till världen, att Gud nu är här (eller rättar sagt där vi är).

I Gamla testamentet finns ett mycket viktigt gudsnamn som betyder “Jag är”, representerad av fyra konsonanter i den hebreiska texten (JHWH). Detta Namn beskriver Guds närvaro bland sitt folk, och är översatt till “Herren”. I Hesekiels bok kombineras detta Namn med shamma (“Herren är där”), där det avslutar profeten Hesekiels vision och blir namnet på Guds stad (Hes 48:35). Att Guds stad eller rike får detta namn beror på att Herrens heliga närvaro och kraft skall manifesteras där. Epitetet pekar på Guds närhet (eller närvaro) – där Herren är, där är hans stad; där Gud är, där är det nya Jerusalem, uppfyllelsen av alla hans löften.

Namnet “Herren är där” förekommer enbart i Hes 48:35, men vittnesbördet om Guds närvaro är många både i Gamla testamentet och Nya testamentet. Om Gud är JHWH shamma i Gamla testamentet, så är Han Immanu El i Nya testamentet. I Jesus har Herrens härlighet kommit ner för att vara där vi är (Joh 1:14) – “där två eller tre är samlade” i Jesu namn så är han där (Matt 18:20).

Att Gud är här med oss genom Jesus Kristus får flera betydelser för människan: 1. Han är här för att leda oss (se Ps 23:1, 2, 4); 2. Han är här för att skydda oss (se Jes 43:2); 3. Han är här för att möta oss (se Ps 139:7–12); 4. Han är här före oss (se Heb 13:5); 5. Han är här för att vara med oss (se Matt 28:18, 20b).

Två sanningar vittnas det således om i och med Jesu födelse: att Gud inte är långt borta utan mycket nära, och att han är där oavsett var vi är. Det kan också beskrivas som ett vänskapsförhållande, där möjligheten att lära känna Gud på ett mer intimt sätt har öppnats upp.

Read Full Post »

Josuas Jeriko

Jeriko är kanske den mest spännande staden i Gamla Testamentet att studera – för att den är äldst och för att den blev ett vittnesbörd om Guds kraft (Jos 6). Staden låg i de södra delarna av Jordanslätten, omkring 16 km nordväst om Döda havet och 27 km nordöst om Jerusalem, vid en av de största sötvatten källorna i hela Palestina, ’Ain es-Sultân, och nära den öst-västra vägleden som kopplade samman Transjordanien med det Palestinska höglandet (Ammon-Palestine). Staden hade därför en framskju­tande position ända sen dess tidigaste bosätt­ningar.

Jeriko är en av de äldsta, om inte den äldsta staden, som någonsin blivit arkeologiskt utgrävd. Stadens första bosättningar sträcker sig ända tillbaks till c:a 8000 f Kr (Mesolitisk tid). Kvarlevorna, som är identifierade med Jeriko i Jos 6, har för en lång tid varit utsatt för arkeologins destruktiva men undersökande metoder. Om man kan hitta säkra bevis angående en förstörelse, som kan associeras med israeliterna, vore det en stor hjälp när det gäller datering av det israeliska intåget i Kanaan.

Arkeolo­giska lämningar antyder att en stor omvälvning kan ha pågått i Palestina vid slutet av sen bronsålder (1550-1200 f.Kr.); många städer, några av dem nämnda i Bibeln som intogs av Israeliterna, blev förstörda vid denna tidpunkt (ex Hasor, och kanske Jeriko). En del forskare ser här ett bevis på att en israelisk erövring skedde i slutet av det trettonde århund­radet f Kr (sen bronsålder).

Garstangs murar
På 1930-talet (1930-1936) utgrävdes Jeriko av den brittiske arkeologen Sir John Garstang. Enligt en rapport hade han funnit ett stadium av bebyggelse som motsvarade tidpunkten för Josuas erövring, då han trodde sig ha funnit murar som hade fallit på grund av jord­bävning0 omkring 1400 f Kr. Garstang spårade fyra stadsmurar, som efter varandra hade inringat kullen Tell es-Sûltan (Det arabiska namnet för Gt Jeriko). Den mur som han ansåg vara den senaste var svårt bränd och hade tydligen kollapsat.

Utgrävningsmetoderna i Palestina vid denna tidpunkt var inte tillräckligt exakta när det gäller dateringen av stadsmurar i anslutning till de nivåer de befann sig på. I detta fall misstog sig Garstang när han trodde sig ha funnit de murar, som hade fallit under Josuas tid. Mer exakta bevis angående lerskärvor (det mest viktigaste för datering i Palestina) hopade sig efter Garstangs utgrävningar och visade behov av en ny undersökning, vilket utfördes mellan 1952 och 1958.

När de började trodde man fortfarande att Garstang hade funnit de murar som hade rasat (på grund av ett gudomligt ingripande) i Jos. 6, men nu blev det motsagt av Kathleen Kenyon, en av de mest respekterade arkeolo­gerna i modern tid. Kenyon fann att de murar, som var förstörda av jordbävning och daterade till sen brons­ålder av Garstang, hade i själva verket rasat många århundraden innan Josuas intåg i Kanaan skedde, under yngre bronsåldern. Kenyon hittade nästan ingenting från den sena bronsålderstaden, som israeliterna förstör­de.

Förstörd av erosion
Kenyons utgrävningar av Jeriko visade att bronsåldersmurarna runt staden är mycket komplicerade att förstå ur historisk synvinkel. De murar från yngre bronsåldern (som omfattar nästan hela tredje årtusendet f Kr) var gjorda av lertegel och var ofta reparerade. I ett område identifierade man sjutton olika reparationer och återuppbyggnader. Det var en av de äldsta av dessa yngre bronsåldersmurar som Garstang förknippade med sen bronsålder. Alla dessa yngre bronsålders murar var faktiskt begravda av en stor jordbank från medel bronsåldern. Den översta delen av denna jordbank har till största delen blivit förstörd av erosion och bara på ett ställe har den översta delen av murens grund blivit bevarad. Erosion, på grund av att den var övergiven i århundraden, har också tagit bort nästan all kvarläm­ning från medel bronsålderstaden, och därför också till ännu större del den överliggande sena bronsålderstaden.

Tillräckligt med bevis, emellertid, fanns fortfa­rande kvar, som visade att där hade existerat en sen bronsålderstad ovan på medel bronsstaden. Eftersom lämningarna från denna sena bronsålderstad var enbart bevarad på ett begränsat område, kunde inget bli sagt angående dess struktur, mer än att den tydligen inte var speciellt starkt befäst. Med hjälp av lerskärvor kunde man bestämma (föreslog) att staden förstördes, enligt Jos 6, under det fjortonde århundradets sista kvartal. Utgrävningarna har alltså räddat tillräckligt med bevis för att kunna fastställa att en sen bronsålderstad har ex­isterat i Jeriko, den stad som föll under Guds kraft i Jos. 6, men blev tydligen övergiven efter dess förstörelse. Man kan säga att Jeriko (Tell es-Sûltan) upphörde att vara stad c:a 1500 f Kr.

Efter det att Jerikos fall var ett faktum, lät Josua folket svärja en ed: ”Förbannad vare inför Herren den man som företar sig att åter bygga upp denna stad, Jeriko. När han lägger dess grund, må detta kosta honom hans äldste son, och när han sätter upp dess portar, må detta kosta honom hans yngste son” (Jos 6:26). Att det var Gud som lade denna förbannel­se över Jeriko är tydligt när nästa vers säger: ”Och Herren var med Josua, så att ryktet om honom gick ut över hela landet” (v. 27). Arkeologerna har problem att hitta Josuas Jeriko, och de flesta tvivlar att en förstörelse skedde överhuvudtaget (därmed menar de att intåget i Kanaan aldrig hände, som det är beskrivet i Josuas bok). Denna tolkning av de bibliska och arkeologiska bevisen beror på att de inte tar hänsyn till de bibelverser som jag just citerade. Om Bibelns berättelse, angående Jerikos fall, är korrekt kan vi inte hitta dess murar.

Brist på fynd stödjer Bibelns redogörelse
Alla arkeologer ställer sig frågan: ”varför finns det ingen israelisk stad på Tell es-Sûltan? De menar att där fanns alla geografiska fördelar för en ny israelisk bosättning efter Jerikos fall. Tell es-Sûltan var en idealisk plats för en israelisk stad, med den största sötvattenskällan i Kanaan, tre huvudleder och en mycket strategisk placering. Trots det bodde israeliterna aldrig där, och de som vågade fick betala för det (se 1 Kung 16:34). Under 3000 år har denna kulle blivit misshandlad av sol och regn, och med tanke på att byggnadsmateria­let var lertegel är stora delar av den ursprungliga staden för alltid borta (på grund av erosion, men antagligen också på grund av att byggnadsmateria­let var återanvänt på annat håll). Experter menar att över 9 meter av Jeriko saknas, och eftersom Josuas Jeriko måste vara den högst belägna var den först med att försvinna. När Kenyon började med sina utgräv­ningar på 50-talet var det medel bronsåldern som hon först stötte på.

En bra fråga är då, var kan vi hitta staden? På grund av erosion borde det finnas lämningar på området runt omkring själva kullen, och där har man faktiskt hittat krukskärvor från sen bronsålder. Det finns ingen sen bronsåldersmur, eftersom erosion har sköljt ner den på sluttningarna och ut på det omkringliggande området. Det är där som vi finner Josuas berömda murar och stad. Lösningen på Jeriko gåtan är frånvaro. Vi kan inte räkna med att hitta israeliska lerskärvor eller någon mur – allt är bortspolat av naturens krafter; och där finns även religiösa skäl till denna frånvaro – Tell es-Sûltan var förbannad. Israeliterna tog den ed som de svor i Jos 6 på allvar och Jeriko blev aldrig återuppbyggt (ett försök gjordes i 1 Kung 16:34), och med tiden försvann den dömda staden på grund av det stränga klimat som rådde där. Det är inte förrän på Nt:s tid som vi fick en ny judisk bosättning där, men då 5 km längre bort (3 km fågelvägen). Istället för att vara en gåta är Jeriko ett bevis på att den biblis­ka historien är mer exakt nedtecknad än vad många forska­re vill erkänna.

Toppen är borta, därför är det svårt att datera Josuas erövring med hjälp av Jeriko. Emellertid har det visat sig att staden är den äldst bebodda och befästa stad som någonsin blivit utgrävd. Det starka runda tornet från neolitisk tid (yngre stenålder, 8000-5000 f.Kr), som Kenyon upptäckte, var byggd innan krukan var uppfunnen. Det är ett märkligt vittnesbörd om den geniala uppfinningsrikedom som existerade vid detta tidiga stadium i världshistorien.

Bibliografi

Bright, John, A History of Israel, tredje utgåvan. Bungay, Suffolk: SCM Press Ltd, 1986.
Wilson, Clifford A, Arkeologin och Bibeln. Örebro: Libris, 1980.
Coughenour, R A, ”Jericho”, The International Standard Bible Encyclopedia, red G W Bromiley, II. Grand Rapids, Michigan: W B Eerdmans Publishing Company, 1982.
Provan, Iain, m. fl., A Biblical History of Israel. Louisville: Westminster and John Knox Press, 2003.
Horn, Siegfried H, Biblical Archaeology, A Generation of Discovery. Washington DC: Biblical Archaeology Society, 1985.

Read Full Post »