Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dopet’

Detta är ett gästinlägg av Johannes Börjesson. Johannes är prästvigd i Svenska Kyrkan och doktorand i historisk teologi vid Cambridge University.

Inledande kommentar: Detta är en kort artikel jag skrev 2003 i en ungdomstidning i en rörelse i vilken just då en del ungdomar ställde sig frågor kring dop och omdop. Det är knappast nödvändigt, tror jag, att säga att om jag hade skrivit en text på detta tema idag hade den sett annorlunda ut. Jag och David Nyström har samtalat en del om dopet och då han föreslog att lägga ut texten på Teologiskt Forum tyckte jag det var en god idé. Förhoppningsvis kan texten utgöra ett litet startskott till ett samtal kring dopet exegetiskt, dogmatiskt, kyrkohistoriskt, och pastoralt. Texten är här mycket litet omarbetad med endast ett fåtal stilistiska och faktamässiga förändringar.

Olika dopsyn

Vi lever i tider då vi allt mer lär känna bröder och systrar i tron över samfundsgränserna. Detta leder till att vi ställs inför frågor på de områden där vi har olika bibeltolkningar och traditioner. En sådan fråga är den om barndop eller vuxendop. De som förespråkar vuxendop gör ofta detta utifrån ett ganska genomtänkt system. De menar att man i Nya testamentet enbart döper vuxna och att det inte finns några bevis för att man döpte barn. Man säger att dop i Nya testamentet enbart sker med dem som kommit till tro, att tron är en förutsättning för dopet. Dopet blir en bekännelsehandlig från din sida, något du gör som en bekräftelse på att du kommit till tro. Finns inte tron där är det inte ett dop, hur mycket vatten man än häller. Om någon är döpt som barn och under äldre år kommer till tro bland baptister så döper dessa ofta om sig. Detta kallas för omdop.

Vad är dopet?

Om vi vet vad dopet är kan vi också förstå vilka som har tillgång till det. I dopet blir vi delaktiga i Kristi död och uppståndelse (Rom 6:3–4, Kol 2:11–12). Detta gör att våra synder förlåts och vi får den Helige Ande som gåva (Apg 2:38). Vi inlemmas i Kristi kropp (1 Kor 12:13) och blir iklädda honom (Gal 3.27). Allt detta är ju något Gud gör. I dopet är det Gud som handlar, vi är passiva. Gud förenar oss med Kristus och hans verk och vi får del av allt det goda Kristus vunnit åt oss. Allting börjar med Guds verk, hans nåd. Gud genomför själv försoningen, fullständigt utan vår hjälp och vårt medgivande, sen får vi tro på detta. Guds handlande föregår vår tro. Som det var med Jesu verk, så är det med dopet som ju är kopplat till detta verk. Gud förenar nu oss med allt det Kristus har gjort, tron kan komma senare. Detta innebär inte att döpta automatiskt blir frälsta. Dopet behöver följas av tron. Katekesen säger: ”Dopets nåd slösas bort genom att de som är döpta inte låter den helige Ande arbeta med sig för en daglig bättring utan överger Guds ord och bönen, får lust till världen och samtycker till synden”. Jesus säger tydligt att tro på evangeliet + dop = frälsning, men utan tro blir man fördömd (Mark 16:16). Vi vet att tron är nödvändig för att en människa skall bli frälst. Att döpa barn är helt rätt men dopets gåvor behöver sen tas emot ”genom tron på Guds ord och löften” (Katekesen igen).

Sambandet mellan omskärelse och dop

Gud slöt ett förbund med Abraham (1 Mos 17). Omskärelsen var en del av detta. Barnen utelämnades inte i förbundet, utan omskars efter Guds befallning (inte flickorna, men de inräknades i förbundet i alla fall) på åttonde levnadsdagen. Så skulle det vara för all framtid med alla Abrahams efterkommande (1Mos 17:12). När vi tar emot Kristus ingår vi i Guds förbund. Men för oss är det inte längre fråga om omskärelse (Apg 15) utan om dop (Matt 28:19–20). Paulus gör en mycket stark jämförelse mellan dessa båda i Kol 2:11–12: ”I honom (Jesus) blev ni också omskurna, inte med människohand, utan med Kristi omskärelse, då ni avkläddes er syndiga natur och begravdes med honom genom dopet.” Klarare kan det inte sägas, dopet liknas vid omskärelsen. Som det var då, så är det nu, barnen räknas in i förbundet. (Vi lever i en tid som till stor del tänker i individer, Gud tänker ofta i familjer). När Gud slöt förbund med Abraham, skulle inte bara han, utan hela hans hus omskäras (1 Mos 17:10, 23). På exakt samma sätt är det i Nya Testamentet. När Lydia blir kristen, döps hela hennes hus (Apg 16:14–15), samma sak med fångvaktaren (Apg 16: 30–34) och Stefanus (1 Kor 1:16). Kan vi då veta att det fanns barn i dessa hus? Nej, men vi har sett att tanken i bibeln är att alla i familjen räknas in, även om de bara är 8 dagar gamla. Poängen är att hela huset döps. Åldrarna på barnen behandlas inte, för det är oväsentligt. Att det är mest vuxna som döps i Nya Testamentet är självklart, det var en pionjärmissionssituation och apostlarna döpte bara barn till troende föräldrar. Men om mina föräldrar inte tror då, räknas mitt dop ändå? Absolut! Ett dop är ett dop och kan inte bli något annat oavsett om föräldrarna inte tror. Poängen här är att förbundet även gäller små barn.

Kyrkohistoriska  bevis för barndop

Under de första 1500 åren av kyrkohistorien är det ingen som tekniskt sett vänder sig mot tanken att döpa barn. Jesus säger: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, Guds rike tillhör sådana som de” (Mark 10:14). Den tidiga kyrkan tolkade detta som en anvisning att döpa barn eftersom ”den som inte blir född av vatten och ande (Joh 3:5, vilket syftar på dopet) kan inte komma in i Guds rike”. Om barnen skall in i Guds rike måste de ju få del av vad Jesus har gjort och då måste de ju döpas. Ibland var man dock praktiskt emot barndop, Tertullianus (tidigt 200-tal) tyckte att det lade för stort ansvar på faddrarna, som på den tiden redan hade ett tungt ansvar. Andra ville vänta med att döpas för att de var rädda för att synda efter att de döpts. Ingen ansåg dock att det var fel att döpa barn, bara oförnuftigt. Det finns många vittnen på att barn döptes under kyrkohistoriens början (de flesta från 3-400talet). Origenes, som levde i början av 200-talet, säger att kyrkan har ”från apostlarna tagit emot traditionen att även döpa barn”.

Baptister säger ofta att kyrkan förföll snabbt efter apostlarnas död och att man felaktigt började döpa barn. Om det var så, borde det ha gett upphov till protesterande röster. Strider fanns det gott om kring olika frågor, men det finns inte ett enda spår som antyder att apostlarnas kyrka inte döpte barn, men senare har gått fel och börjat göra det. Det är inte förrän på 1500 talet de så kallade anabaptisterna slutar döpa sina barn. Kyrkohistorien innan dess är nästan entydig, barn får döpas.

Konsekvenser av dopet

Det kanske finns någon som läser detta som döpts som barn men vuxit upp till ett liv utan Gud och nu kommit till tro. Kanske tänker du att du behöver döpas igen, för du har gjort så mycket dumt sen du döptes och nu har du verkligen fått ett nytt liv med Jesus och vill lägga det gamla bakom dig. Döp inte om dig! Ditt dop gäller. Du behöver döpas om lika lite som Kristus behöver dö på nytt bara för att vi syndar. Jesus dog en gång för alla för våra synder och vi döps en gång för alla till den döden och uppståndelsen. Därför talar Bibeln om ett dop (Ef 4:5), och det finns inget som helst behov av mer. Att döpa om sig är lika fel som att tro att Jesus behöver dö en gång till för dina synder.
Ditt dop gäller. Det är en objektiv grund för din tro, något som Gud har gjort. Intressantare är då att du lägger krutet på att leva i ditt dop. Låt dig uppfyllas av Helig Ande. Med Kristus har du dött från synden – lev nu för Gud! Frambär din kropp som ett levande offer till Gud! Vandra i Ande och du kommer inte göra vad köttet begär. Det finns ett liv för dig med Gud som övergår allt vad du någonsin kan drömma om. Lev det livet med honom! Lev i ditt dop!

Read Full Post »