Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ersättningsteologi’

Fortsättning från föregående inlägg…

Bemötande av anklagelsen om religionsinnovation
Efter att kort ha tittat på de olika elementen i Justinus logos-lära, ska vi nu se hur han använder denna lära för att bemöta och avvisa anklagelserna om att kristendomen är en nyuppfunnen religion. Justinus gör detta genom att följa två vägar som vid en första anblick verkar leda i olika riktningar.

Den första ansatsen går ut på att bevisa att all antik visdom och uppenbarelse kommer från kristendomen. Han försöker göra detta i två steg:

1. Grekisk filosofi finner sina rötter i Mose undervisning och de hebreiska profeterna

Justinus använder sig av en tradition som var populär i hans dagar, vilken hävdade att Platon, någon gång under sin livstid, hade rest till Egypten. Roten till denna tradition kan bl.a. spåras till den grekisk-egyptiska historikern Hecataeus av Abdera som med sitt verk Agyptiaca hävdade Egypten som källan till all kultur och filosofi. Platon, och andra prominenta greker, hade inhämtat sin kunskap från egyptiska präster, enligt Hecataeus. Justinus teori är en variant av detta, då han hävdar (och med flera givna exempel styrker) att Platon hämtat inspiration från en kopia av Toran som han kommit över i Egypten (1 Apol 44:8-10, jfr. 1 Apol 47).

2. De hebreiska skrifterna tillhör de kristna

Att ‘bevisa’ att Platon hämtat sina tankar från Moses (och andra hebreiska profeter, jfr 1 Apol 59), löser dock bara halva problemet för Justinus. Han måste också skapa en länk mellan kristendomen och de hebreiska skrifterna, annars vore ju allt han bevisat att grekisk filosofi är skyldig mycket till judendomen. Det är i detta steg i resonemanget som Justinus föranleds att formulera sin tes om den kristna kyrkan som ‘det sanna Israel.’ Judarna är inte Guds folk, enligt Justinus, utan bara en förebild för det. Han skriver, i Dial 119:4-6:

And after that Righteous One was put to death, we flourished as another people, and shot forth as new and prosperous corn /…/ For this is that nation which God of old promised to Abraham, when He declared that He would make him a father of many nations /…/ And He has called all of us by that voice, and we have left already the way of living in which we used to spend our days, passing our time in evil after the fashions of the other inhabitants of the earth; and along with Abraham we shall inherit the holy land /…/ [God] promises to him a nation of similar faith, God-fearing, righteous, and delighting the Father; but it is not you, ‘in whom is no faith.’

I Dial 11:5, skriver han också:

For the true spiritual Israel, and descendants of Judah, Jacob, Isaac, and Abraham (who in uncircumcision was approved of and blessed by God on account of his faith, and called the father of many nations), are we who have been led to God through this crucified Christ ( Jfr Dial 123:6-9, 135:3).

Som Guds sanna folk är de kristna även rättmätiga ägare till de hebreiska skrifterna, samt sanna arvingar till löftena i dem. Justinus säger till Tryfon:

For these words have neither been prepared by me, nor embellished by the art of man; but David sung them, Isaiah preached them, Zechariah proclaimed them, and Moses wrote them. Are you acquainted with them, Trypho? They are contained in your Scriptures, or rather not yours, but ours. For we believe them; but you, though you read them, do not catch the spirit that is in them. (Dial 29:2)

Genom att på detta sätt hävda äganderätt för de hebreiska skrifterna, med hjälp av supersessionistisk teologi (i sin tur baserad på en allegorisk tolkning av Skriften) når Justinus slutligen sitt mål. Han har bevisat att det bästa av grekisk filosofi kommer från de hebreiska skrifterna och att de hebreiska skrifterna egentligen är de kristnas skrifter. På så sätt kan kristendomen göra anspråk på att vara äldre än någon annan samtida filosofi eller tro, och ett gediget försvar mot anklagelsen om religionsinnovation kan presenteras. Med Justinus egna ord: ‘It is not, then, that we hold the same opinions as others, but that all speak in imitation of ours.’ (1 Apol 60)

Denna teori fungerar väl som försvar för den kristna trons uråldrighet, men den löser inte problemet med personen Jesus Kristus, som själv skulle kunna beskrivas som en nymodighet. När Justinus levde hade bara ett sekel passerat sedan Jesus gjort insteg på den historiska scenen. Det är detta faktum som gör att Justinus även väljer att beträda den andra av de två vägar som nämnts ovan, vilken leder i en lite annorlunda riktning. Istället för att hänvisa till literärt plagierande för att bevisa kristendomens urålderlighet väljer Justinus här att basera sitt argument på sin teologiska antropologi. Eftersom varje människa, som vi tidigare sett, har fått del av det gudomliga Logos, betyder det att de gamla och visa som levt i enlighet med Logos (dvs Kristus) på sätt och vis därför var kristna (1 Apol 46:1-3). Skillnaden mellan de kristnas och de gamla filosofernas relation till Logos måste beskrivas som en skillnad i grad snarare än väsen. Därför är allt inom den hedniska filosofin som kan beskrivas som sant, vist och rationellt egentligen kristet, eftersom det kommer från Kristus, Logos. Detta fulla anspråk på all mänsklig vishet , sanning och rationalitet är slutstationen för Justinus ‘andra väg’ och för honom till en position från vilken han kan hävda att kristendomen är den enda sanna och ursprungliga filosofin.

Som tidigare antytts skapar dessa två olika ansatser vissa svårigheter när de presenteras tillsammans. Hur, tex, försonar Justinus sitt påstående att alla människor har del i Logos med sitt andra påstående att de grekiska filosoferna hämtat sin vishet från de hebreiska skrifterna? Om de grekiska filosoferna redan hade tillgång till Logos, varför behövde de hebreiska profeterna som guider till sanningen? Det finns svar på detta, och jag tror att dessa tankegångar i Justinus går att förena, men det här inlägget är redan så långt att jag väljer att hoppa över detta.

Sammanfattning och slutsatser
Det är nu dags att summera det vi gått igenom hittills. I det här inlägget har jag påstått att Justinus främsta angelägenhet i sitt försvar för kristendomen är att avfärda och motbevisa anklagelsen om religionsinnovation. För att göra detta måste han, eftersom han ser kristendomen som en filosofi, skapa en trovärdig presentation av filosofins historia som ger kristendomen företräde, både i ålder och kvalitet, över andra samtida filosofier. Specifika läror och teorier, som Justinus senare förknippats med under historien, är endast redskap han använder i detta syfte. Justinus positiva syn på grekisk filosofi har inte som syfte att förena kristendomen med denna typ av filosofi, utan snarare att bevisa den kristna trons överlägsenhet. Logos-läran är inte en väldefinierad lära som kontrollerar resten av Justinus teologi, utan ett redskap som används för att bevisa den kristna trons urålderlighet. Till sist, Justinus beklagligt negativa inställning till den judiska tron och det judiska folket, är inte baserad på en personlig antipati mot judar; snarare är den en nödvändig del av strukturen i Justinus teologiska ramverk, vilken möjliggör och rättfärdiggör de kristnas anspråk på de judiska skrifterna.

Justinus var en apologet, och hans syfte i livet var att försvara sin sent funna tro, som var honom kärare än livet självt. De olika teolgiska läror han formulerade var verktyg som användes just för detta syfte. Därför, även om många implikationer kan dras ur de koncept han skapade (tex hans Logos-lära och tanken på kyrkan som det Sanna Israel), var många av dessa implikationer inte alls del av hans ursprungliga syften, och det är tveksamt om han var medveten om dem överhuvudtaget.

Fotnot: det kändes onödigt att inkludera bibliografin till dessa inlägg. Skulle någon vara intresserad av att studera mer om Justinus går det bra att maila mig, så kan jag ge förslag på litteratur som är bra att börja med.

Read Full Post »