Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘inkarnationen’

Jesu födelse

”Han är inte långt borta från någon enda av oss” säger Paulus i sitt tal inför areopagen i Aten (Apg 17:27b). Människorna som Paulus adresserade var okunniga om vem Gud var – han var okänd, han var långt borta. Men Paulus argumenterar att Gud inte är långt borta från en enda av oss: han är vårt ursprung, det är i honom vi lever, rör oss och är till. Därför är inte Gud rikedom, vetenskap, teknik eller någon mänsklig idé. Johannes för fram samma tanke som Paulus i Joh 1:9–10, 14, men i andra ordalag. I vers 14 säger han: ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.”

”Ordet blev människa och bodde bland oss”, Gud är med andra ord nära oss. Barnskriket från krubban i Betlehem borde skingra alla våra tvivel om vem Gud är och vad han vill, han vill komma oss nära. På ett mänskligt, men ändå övernaturligt sätt blev Gud med oss. I Matt 1:18–25 berättades det att en jungfru födde en son som blev till genom helige Ande. Varje barn som föds på jorden är ett mirakel, och Jesu födelse är det största av dessa mirakel.

Född av en jungfru
Gud blev människa, för att bli som en av oss, det är vad som sker i Matt 1:18–25. Hela texten är tänkt av Matteus som en uppfyllelse av Jes 7:14 – ”Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss’.” Det hebreiska ordet för ”den unga kvinnan” i 7:14 är alma, som syftar på en giftasmogen flicka – en ung kvinna. Ett annat mer vanligt hebreiskt ord, som ofta översätts till “jungfru” i Gamla testamentet, är det hebreiska ordet betula. Frågan kan då ställas, om nu verkligen profeten Jesaja syftade på en jungfru i Jes 7:14, varför använde han då inte det sistnämnda ordet? Faktum är att betula betyder inte “biologisk jungfru” i besläktade språk, och utav 51 gånger i Gamla testamentet syftar det enbart två eller tre gånger med säkerhet på “jungfru” (Tsevat, TDOT II, 338–43; Wenham, VT 22, 326–48). De två hebreiska orden är med andra ord synonyma och betyder “en giftasmogen flicka”, och kan då även användas på en jungfru.

Att profeten Jesaja inte kan ha syftat på en jungfru i Jes 7:14, eftersom han använde ordet alma istället för ordet betula, saknar alltså hållbara argument. I Matt 1:23 har också alma blivit översatt med det grekiska ordet parthenos från Septuaginta (LXX), som i våra svenska bibelöversättningar i sin tur har översatts med ordet “jungfru.” Men “jungfru är inte en självklar översättning av parthenos, då ordets primära betydelse syftar på sexuell mognad och en kvinnas ålder (Walton, NIDOTTE, 418). Parthenos används alltså inte för att definiera oskuld, utan syftar på en ung ogift kvinna – en bra översättning av det hebreiska ordet alma med andra ord. Varför hänvisar då Matteus till Jes 7:14? Svaret är att det finns inget i det hebreiska och grekiska ordet som utesluter att de också kan användas på en biologisk jungfru, och Jesu födelse presenteras i evangeliet som ett tecken och mirakel från Gud att jungfru Maria skall föda en son, en Frälsare. Jesu födelse kunde därför identifieras som en uppfyllelse av en profetia om en framtida befrielse.

I Matt 1:23 lyder således LXX: “Se, Jungfrun skall bli havande (futurum) och föda en son.” I denna formulering finns visserligen ingen antydan om att kvinnan är jungfru efter befruktningen, men händelsen beskrivs trots allt som ett tecken eller mirakel både i den hebreiska och grekiska texten. I den hebreiska texten är det emellertid osäkert om den unga jungfrun redan var gravid eller skall bli gravid, vilket också framgår i en jämförelse mellan översättningarna i B2000 och SFB. Det hebreiska ordet för ”havande” i 7:14 är nämligen ett adjektiv och kan därför översättas på båda sätt. Eftersom valmöjligheten finns, väljer LXX förstå den hebreiska texten som att kvinnan skall bli havande och föda en son. Men vem var kvinnan? Utifrån jesajakontexten tillhörde antingen den unga kvinnan den kungliga familjen (troligt om hon redan var gravid), eller så var det profetissan som Jesaja hade sexuellt umgänge med i 8:3 (troligt om hon skulle bli gravid). För Matteus var kvinnan i alla fall Jesu moder Maria.

Matt 1:18–25 beskriver Maria som sexuellt orörd. Maria hade blivit trolovad med Josef, men blev ”havande genom helige ande” innan de hade börjat leva tillsammans. Josef presenteras som en ”rättfärdig man” som inte vill dra vanära över Maria. Han beslutade att i tysthet skilja sig från henne, men en Herrens ängel i en dröm ändrade på hans beslut då han fick förklarat vad som egentligen hade skett och varför det hade skett: ”Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” I ängelns budskap följer sedan citatet från Jes 7:14, som Matteustexten har som syfte att profetiskt uppfylla. Matteus försäkrar i slutet av vår text att Josef, efter att ha fört hem Maria, inte rörde henne ”förrän hon hade fött en son. Och han gav honom namnet Jesus.”

“Gud är med oss”
I Matt 1:25-2:1ff hörs underförstått ett nyfött barnaskrik. Frågan är vad det innebär, vad det betyder för människan? När det första barnskriket från den nyfödde Jesus nådde föräldrarnas öron, och därmed mänsklighetens öron, var det ett budskap från Gud att han inte alls är långt borta – han ville bli känd långt bortom det judiska folket, och han ville komma människan mycket nära. Men namnet Immanu El, som betyder ”Gud (är) med oss”, skickar ytterligare ett budskap till världen, att Gud nu är här (eller rättar sagt där vi är).

I Gamla testamentet finns ett mycket viktigt gudsnamn som betyder “Jag är”, representerad av fyra konsonanter i den hebreiska texten (JHWH). Detta Namn beskriver Guds närvaro bland sitt folk, och är översatt till “Herren”. I Hesekiels bok kombineras detta Namn med shamma (“Herren är där”), där det avslutar profeten Hesekiels vision och blir namnet på Guds stad (Hes 48:35). Att Guds stad eller rike får detta namn beror på att Herrens heliga närvaro och kraft skall manifesteras där. Epitetet pekar på Guds närhet (eller närvaro) – där Herren är, där är hans stad; där Gud är, där är det nya Jerusalem, uppfyllelsen av alla hans löften.

Namnet “Herren är där” förekommer enbart i Hes 48:35, men vittnesbördet om Guds närvaro är många både i Gamla testamentet och Nya testamentet. Om Gud är JHWH shamma i Gamla testamentet, så är Han Immanu El i Nya testamentet. I Jesus har Herrens härlighet kommit ner för att vara där vi är (Joh 1:14) – “där två eller tre är samlade” i Jesu namn så är han där (Matt 18:20).

Att Gud är här med oss genom Jesus Kristus får flera betydelser för människan: 1. Han är här för att leda oss (se Ps 23:1, 2, 4); 2. Han är här för att skydda oss (se Jes 43:2); 3. Han är här för att möta oss (se Ps 139:7–12); 4. Han är här före oss (se Heb 13:5); 5. Han är här för att vara med oss (se Matt 28:18, 20b).

Två sanningar vittnas det således om i och med Jesu födelse: att Gud inte är långt borta utan mycket nära, och att han är där oavsett var vi är. Det kan också beskrivas som ett vänskapsförhållande, där möjligheten att lära känna Gud på ett mer intimt sätt har öppnats upp.

Read Full Post »

Detta är ett gästinlägg av Anders Gerdmar:

1. Idag ifrågasätter en del kristna att man ska fira Kristi Födelses Fest. Men den födelsedag i historien som är mest värd att fira är när Gud blev människa, inkarnationen, och julen, eller Kristi födelses fest, är egentligen ett firande av just inkarnationen. Gud själv iscensätter historiens maffigaste födelsedagsfest med änglasång, och att vanligt folk såväl som kungar samlas vid krubban.

2. Ingen människa vet Jesu födelsedatum och i de stora kyrkorna är man ju delad: östkyrkan 6 januari, västkyrkan 25 december. Eftersom man inte vet dagen men ändå vill fira den är kanske dagen inte heller det viktigaste. Å andra sidan är det ju lämpligt att man gör det på samma dag i hela kyrkan ­ nu kan det vara lite opraktiskt att man är delad, särskilt när man som undertecknad arbetar bland kristna både i länder med östlig och västlig tradition. Eller är man helt enkelt glad att komma på två fester =).

3. Kom ihåg att Paulus varnar oss för att fastna i kalenderfrågor ­- Kol 2:16­-23. Om kalender eller andra bruk blir huvudfrågor har vi tappat fokus! Kalender, vad vi äter, exakt när eller hur vi firar sabbat ÄR inga huvudfrågor i Kristus och ingen blir lyckligare av att vi lägger nya ok på människor. Att kristna sedan observerat söndagen som sin firningsdag sedan två tusen år är ju en sund och stark tradition med bibliskt stöd: det är Jesu uppståndelsedag och Paulus pekar tydligt på söndag som dagen då man samlas, 1 Kor 16:1,2; Apg 20:7.

4. Man vet att Kristi födelses fest firades kring år 200, i Egypten, som hade en stark kristen kultur. Ursprunget kommer alltså inte alls från Babylon. I olika delar av kyrkan firade man den på olika dagar, och första gången man nämner 25 december är i Antiokia, då av Johannes Chrysostomos, men det är möjligt att man har belägg för ett firande i december redan 205. Har man belägg för detta kan firandet förstås vara äldre.

5. Varför då 25 december? Den kristna kyrkan har ofta markerat sin seger över gammal hednisk religion genom att riva ner templet och kulten och bygga nytt på samma ställe. Ett bra exempel är Gamla Uppsala. På samma sätt gjorde man här i kalendern. 25 december var en solfest, Natalis Invicti (den obesegrades födelse), och när man predikat Kristus hade man redan använt solen som bild för honom. Han är den starkaste ljuskällan, full av helighet och den Sanna Ljuset. Alltså ville man krossa en hednisk kult av solen ­och det finns källor som visar att man inte på någon sätt ville blanda samman solkult och Kristustillbedjan utan ERSÄTTA solkulten genom denna fest!

6. Chrysostomos anknyter till namnet den Obesegrades födelse och säger: vem är obesegrad om inte Kristus, och till soltemat, och säger: vem är en sol om inte Jesus.

7. Alltså: att man ersätter ett hedniskt motiv med ett kristet är väl bara bra, så länge man inte låter det hedniska krypa in i den kristna tron.  Vi kan alltså lugnt fira jul, eller Kristi Födelse den 25 december lika väl som ett annat datum. Men att inte fira Kristus för att Torah inte nämner hans födelses fest i förskott blir ju tokigt. Jesus är Messias och när han kom var tiden fullbordad. Med Messias kommer fullbordan av alla löften: Pesach får sin fulla betydelse som exodus från mörkrets välde, pingsten likaså, som det nya förbundets fest, då Guds vilja inte längre bara är skriven på rullar och tavlor utan i våra hjärtan.

8. Kristi födelses fest, liksom så mycket annat som man gör i en andlig gemenskap som kristendom eller judendom, har alltid med tradition att göra.  Om någon religion har respekt för tradition som växer fram från Sinai och framåt flera tusen år så är det judendomen. Där har man förstått att Ordet hela tiden måste tillämpas i varje ny tid ­ läs Mishna och Talmud, där detta är hur självklart som helst. Detta förde apostlarna med sig in i den messianska rörelsen (Kyrkan) och därför är det självklart att kristna har funnit lämpliga kulturella former för sin tillbedjan av Honom som är den Osynlige Gudens avbild, Jesus Messias, vars namn ska vara välsignat i evighet!

Anders Gerdmar är doktor i Nya testamentets exegetik (Uppsala Universitet) och Dean of Theology vid Livets Ord University.

Read Full Post »

Fortsättning från föregående inlägg…

Justinus Logos-lära
Jag bryr mig nu inte om att i detalj analysera rötterna till Justinus komplexa logos-lära, eftersom det inte är viktigt i det här sammanhanget. Det räcker med att notera att Justinus förenar tankegångar från många olika källor (stoicism, medelplatoinism och hellenistisk judendom) när han formulerar sin lära om Logos. Logosbegreppet hade blivit populärt i antiken pga att det gjorde det möjligt för Gud att ses som transcendent och immanent på samma gång. Så småningom, bl.a. i den judiske filosofen Filons skrifter, började en personifiering av Logos äga rum inom filosofin, vilket passade de tidiga kristna apologeterna som handen i handsken (jag är iofs inte övertygad om att Justinus kände till Filon, men det är en annan sak).

Guds Logos existerade från begynnelsen som en egen personlighet. Det utgjorde länken mellan Gud och mänskligheten, alltid närvarande i skapelsen som den rationella princip som regerade kosmos, samt utgörande den del av den mänskliga personligheten genom vilken en människa kan anses vara en rationell varelse. Från denna platform var steget för de kristna apologeterna litet att ta: när tiden var fullbordad, blev Logos inkarnerat och blev människa i Jesus Kristus. Denna människa kunde därför, i ordets verkliga bemärkelse, kallas Guds Son.

Det Kosmiska Logos

Logos, enligt Justinus, var alltså Jesus Kristus inkarnerad. Men Logos hade också en existens före Jesu födelse. Justinus ser Logos som aktiv i skapelsen från dess begynnelse. Denna aktivitet kan ses framförallt i de hebreiska skrifternas teofanier (gudsuppenbarelser) vilka enligt Justinus egentligen är kristofanier (dvs det är Kristus som uppenbarar sig i dem). Han ser även Logos aktivitet i symboler gömda i den hedniska världen. Manifestationerna av Kristus i de hebreiska skrifterna utgör ett stort tema i Justinus kristologi. Exempel på teofanier som Justinus tolkar kristologiskt är Abraham i Mamre, Jakob i Betel, Moses och den brinnande busken och Josua vid Jeriko. Justinus är också den förste kristne författare som explicit utrycker en tro på den förinkarnerade Kristus som aktiv bland hedningarna.

Det inkarnerade Logos

I personen Jesus Kristus kom det kosmiska Logos in i den mänskliga sfären. Denna gudomliga människa var dock även judarnas messias, som i allt uppfyllde de messianska profetiorna i de hebreiska skrifterna. Kristi messianska karaktär var viktig för Justinus, eftersom den hjälpte honom att bevisa kontinuiteten mellan den uppenbarelse som givits till judarna och uppenbarelsen i Kristus, vilket i sin tur var nödvändigt för att kunna bevisa kristendomens antika rötter. Det är också detta som leder Justinus fram till hans ersättningsteologiska syn på judarnas plats i Guds frälsningsplan.

Logos i människan

Enligt Justinus så består människan av kropp, själ och logos. Det är denna tredje del, logos, eller zotikon pneuma (levande ande) som den också kallas, som skiljer människan från djuren. Denna högre fakultet blir aldrig en del av människans själ, men ingjuter liv och förstånd i den. Som ett gudomligt element inom människan är detta logos kopplat till universums gudomliga Logos, och före inkarnationen var det människans säkraste guide till sanningen. De som valde att leva enligt logos, och därför var kopplade till det Universella Logos, som ju är Kristus, var därför på sätt och vis kristna.

Justinus skriver:

We have taught that Christ is the first-born of God, and we have explained above that he is the Word [logos] of whom all of humanity has a share, and those who lived reasonably [meta logou], are therefore Christians, even though they were regarded as atheists; among Greeks, Socrates, and Heraclitus; and among non-Greeks, Abraham, Ananias, Azanas, and Misad, and Elias, and many others. (1 Apol 46:2-3)

Alltså, alla de som valt att leva i enlighet med logos, vare sig de hörde till de hebreiska profeterna eller de grekiska filosoferna, kan räknas som kristna. Genom denna geniala sofism, kunde Justinus hävda att allt det bästa från grekisk filosofi samt uppenbarelsen som givits till det judiska folket hundratals år före Kristi födelse, egentligen var kristendom.

Fortsättning följer…

Read Full Post »