Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Jesus Kristus’

Arkeologi i Israel är ett dammigt, varmt och obekvämt företag. För många som har prövat på har ryggvärk, törst och smuts fått en ny och fördjupad mening. Ofta vill den stora upptäckten inte infinna sig, utan istället får man nöja sig med benbitar av husdjur, kolbitar från forntida eldstäder och tonvis med lerskärvor, som man efter dagen slut ändå slänger eftersom de inte kastade något nytt ljus över det man försöker förstå.

Arkeologi i Israel består till stor del av små detaljer som förhoppningsvis kan fogas samman och ge en beskrivande bild av Bibelns länder och folk. Många gånger ger utgrävningarna en djupare förståelse av Bibelns innehåll, men lika många gånger skapas också nya frågor.

Men då och då hittar arkeologerna något stort, som hjälper oss att komma närmare Bibelns värld och förstummar en tvivlande omvärld då dess trovärdighet bekräftas. För det mesta sker det helt odramatiskt, men slumpen kan ibland slå till då man minst anar det, och det hela utvecklas till ett riktigt klassiskt äventyr. Den här artikeln handlar om en sådan händelse.

En tidig klarblå aprilmorgon, 1969, var Jim Fleming tidigt uppe. Han studerade biblisk arkeologi vid American Institute of Holy Land Studies i Jerusalem, och den här speciella vårmorgonen var perfekt för att undersöka Gamla stadens mur och portar. Morgonsolen hade just krupit över Olivberget, luften var frisk och klar efter en ovanligt regnig natt.

Med kameran över axeln, begav han sig till utsidan av Gamla stadens östra mur och följde den genom muslimska kyrkogården mot Gyllene porten (se bilden ovan), målet för hans morgonpromenad. Föga anade han, när han andades in vårluften, att han inom loppet av några minuter skulle befinna sig knädjut i människoben.

Den stängda porten
Gyllene porten är utan tvekan en av de vackraste av Gamla stadens åtta portar. Idag är de två bågformiga valven igenmurade och dess tystnad står i skarp kontrast med de livliga och högljudda aktiviteterna vid Jaffaporten i väst och Damaskusporten i norr.

Forskarna vet inte riktigt när porten stängdes. Det kan ha stängts av säkerhetsskäl under olika konflikter mellan araberna och korsfararna (1000-1200 talet). Eller den kan ha blivit stängd av de osmanska turkarna efter det att Suleiman den store återuppbyggde Jerusalems murar mellan år 1539 och 1542.

Portens bibliska anknytning (Sak 14:4-5; Joel 2:30-31; 3) kan också vara anledningen till att den är stängd.

Den slutliga domen och den judiska, kristna och muslimska traditionen angående Messias återkomst är sammankopplad med porten. Under medeltiden var den en plats där judarna kom för att bedja, som de gör vid klagomuren idag. Kristna har alltid associerat Gyllene porten med palmsöndagen (Luk 19:37; Mark 11:11; Joh 12:12-19) och Kristi andra tillkommelse. Muslimer vill bli begravda nära den eftersom Koranen nämner den i samband med Allahs sista dom. Under århundraden av politiska omvälvningar har den judiska och kristna närvaron minskat medan den muslimska kyrkogården växt längst den östra muren ända fram till portens portaler.

Dessa profetiska och apokalyptiska associationer har förändrat utseendet på Kidrondalen utanför Gyllene porten. På Olivbergets sluttningar finns judiska, kristna och muslimska kyrkogårdar. Den judiska kyrkogården, den äldsta i världen som fortfarande är i bruk, täcker dalens västra sluttning. Den kristna kyrkogården ligger djupt inne i en vägg på botten av dalen. Den muslimska kyrkogården täcker sluttningen fram till Gyllene porten. I århundraden har anhängare av dessa tre religioner önskat bli begravda så nära porten och Olivberget som möjligt. De tusentals gravar som täcker ”Domens dal” (Joel 3:14) vittnar om de dödas tro och deras väntan att på domens dag uppstå från det döda.

Föll rakt ner
Det var antagligen med allt detta i tankarna som Jim Fleming närmade sig porten från utsidan den där tidiga vårmorgonen 1969. När han la sig på knä framför Gyllene porten för att ta några foton fylldes han av dessa mystiska och vackra tankar och la märke till hur porten glänste i den tidiga vårsolen, redo att förtälja alla sina hemligheter. Omedvetet började hans fötter sakta sjunka ner i den muslimska kyrkogårdens leriga jord, fortfarande mjuk efter nattens kraftiga regn som ännu inte hade avdunstat. Plötsligt gav marken vika under honom och något som kan liknas vid ett mindre jordskred drog ner honom i underjorden. Han föll rakt ner i ett två och ett halvt meter djupt hål.

Han var förvirrad men oskadd. Han reste sig upp och försökte fokusera ögonen i det skumma ljuset som strilade ner från hålet ovanför. Plötsligt insåg han att han stod djupt i benrester från 30 till 40 människoskelett, antagligen lämningar från en massgrav. En del ben hade fortfarande brosk kvar, vilket gjorde att några skelett fortfarande hängde ihop. Jordfästningen måste ha skett någon gång under vårt århundrade.

När Jim till slut lyckades orientera sig i denna något obehagliga situation började han fundera på hur han skulle ta sig därifrån. Tillräckligt med sten hade rasat ner i graven för att han skulle kunna bygga en plattform och därifrån klättra upp genom hålet. Med tillfredsställelse konstaterade han att det fanns en väg ut ur röran och började därför närmare undersöka graven.

Till sin stora förvåning upptäckte han att framför honom, fullt synlig, fanns en antik mur under den Gyllene porten. Denna förvåning förstärktes ytterligare då han direkt under Gyllene porten fann fem kilformade stenar, som genom noggrann placering utgjorde en del av en massiv cirkelbåge insprängd i muren. Det var lämningar från en tidigare port till Jerusalem, som tydligen aldrig till fullo hade blivit dokumenterad. Jim försökte ta några bilder på upptäckten, även om han inte hade något blixtaggregat med sig. Sedan klättrade han ut ur hålet och återvände till skolan.

Nästa dag återvände Jim till Gyllene porten utrustad med ett blixtaggregat. Olyckligtvis hade gravvårdarna agerat mycket effektivt och snabbt, något som inte är speciellt karakteristiskt för Mellanöstern. Graven som Jim hade ramlat ner i hade redan blivit reparerad!

En ny chans
När Jim 1972 visade graven för sin bror la han märke till att ett nytt hål hade uppstått i graven. Glad över en ny möjlighet att fotografera den oupptäckta bågcirkeln under bättre förhållanden, återvände han med Dr Giacumakis, Professor Roy Hayden från Oral Roberts University och Ginger Barth från Institute of Holy Land Studies i Jerusalem.

De tog sig ner i graven och fotograferade återigen muren och den synliga delen av bågcirkeln. Kort därefter blev graven belagd med betong och sluten för gott. Graven och andra gravar direkt framför Gyllene porten blev 1978 omslutna av ett skyddande järnstängsel. Det är osannolikt att någon undersökning av den antika porten blir möjlig inom en snar framtid.

Men Jim och hans kolleger kunde ändå, med hjälp av fotografier och undersökning av omgivningen runt porten, inklusive muren, samla ihop tillräckligt med fakta för att ge upphov till vissa hypoteser och teorier. Utgångspunkten är att den lägre porten är äldre än Gyllene porten. Här bör man påpeka att Gyllene porten är den äldsta av de nuvarande portarna till Gamla staden i Jerusalem.

Gyllene porten var den enda antika porten som bevarades när Suleiman byggde om Jerusalems murar. De flesta forskarna anser att Gyllene porten byggdes under den bysantinska perioden, medan andra menar att den byggdes efter det att araberna hade erövrat Jerusalem år 630 e Kr (p g a likheten med andra portar som byggdes senare och avsaknaden av kristna kors).

Tre teorier
Här nedan följer en kort beskrivning av olika teorier som har uppstått om den lägre porten:

1. Vissa forskare daterar den lägre porten till perioden före bysantinska perioden, under den senare delen av det romerska imperiet. År 130 e Kr började Kejsare Hadrianus bygga upp Jerusalem igen och gjorde om den till en romersk koloni med namnet Aelia Capitolina. Enligt teorin kan den lägre porten ha varit ingången till vägen som ledde upp till Jupiter templet som Hadrianus byggde ovanpå det förstörda judiska templet. Teorin faller emellertid vid en jämförelse med två andra tidigare dolda portar från Hadrianus tid, som man har upptäckt vid utgrävningar runt den gamla staden i Jerusalem. Den lägre porten är annorlunda konstruerad än de andra två portarna.

2. Den lägre porten kan härstamma från Herodes period (37 f Kr – 70 e Kr), men detta är knappast troligt. Josefus, judisk historiker under det första århundradet, säger uttryckligen att den östra tempelmuren var den enda som Herodes den store och hans efterföljare inte byggde om.

3. Nästa slutsats är att om inte den östra tempelmuren byggdes av Herodes måste den lägre porten dateras längre tillbaka i tiden. Här uppstår en rad olika teorier om hur långt tillbaka i historien dateringen bör gå. Vissa vill datera porten och muren tillbaka till den hellenistiska perioden (219-196 f Kr; 103-76 f kr), andra forskare går ännu längre tillbaka i tiden till den persiska perioden (slutet av det sjätte århundradet f Kr). En naturlig koppling blir då judarnas återkomst från det babyloniska fångenskapen, när de återuppbyggde Jerusalem (2 Krön 36:23; Esra 1:2-3, 6:5-8; Neh 3-6). Men judarna fann det svårt att ens bygga ett enkelt tempel. Därför tvivlar vissa forskare att judarna klarade av att konstruerar en så mäktig mur som den östra och vill därför datera porten ända tillbaks till kung Salomos tid.

En exakt datering av den lägre porten verkar nästan omöjligt. Endast en mer noggrann undersökning kan avgöra ett mer noggrant datum. Men en sak är forskarna överens om. Porten måste vara äldre än Herodes den store. Ett datum så tidigt som Salomo verkar inte helt omöjligt pga en omfattande undersökning av muren runt omkring själva porten. Slutsatsen vi kan dra, som kan vara av intresse för läsaren, är att den lägre porten indikerar östra ingången till tempelområdet och templet som Salomo byggde och senare till templet som Herodes den store byggde. Det måste således ha varit den port som Jesus Kristus red igenom på en åsna i Joh 12, symboliskt den sista etappen till korset på Golgata och senare graven som inte kunde behålla honom.

Källa: Biblical Archaeology Review, The Undiscovered Gate Beneath Jerusalem’s Golden Gate. Januari/Februari 1983, Vol IX, nr 1.

Annonser

Read Full Post »

Jesu födelse

”Han är inte långt borta från någon enda av oss” säger Paulus i sitt tal inför areopagen i Aten (Apg 17:27b). Människorna som Paulus adresserade var okunniga om vem Gud var – han var okänd, han var långt borta. Men Paulus argumenterar att Gud inte är långt borta från en enda av oss: han är vårt ursprung, det är i honom vi lever, rör oss och är till. Därför är inte Gud rikedom, vetenskap, teknik eller någon mänsklig idé. Johannes för fram samma tanke som Paulus i Joh 1:9–10, 14, men i andra ordalag. I vers 14 säger han: ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.”

”Ordet blev människa och bodde bland oss”, Gud är med andra ord nära oss. Barnskriket från krubban i Betlehem borde skingra alla våra tvivel om vem Gud är och vad han vill, han vill komma oss nära. På ett mänskligt, men ändå övernaturligt sätt blev Gud med oss. I Matt 1:18–25 berättades det att en jungfru födde en son som blev till genom helige Ande. Varje barn som föds på jorden är ett mirakel, och Jesu födelse är det största av dessa mirakel.

Född av en jungfru
Gud blev människa, för att bli som en av oss, det är vad som sker i Matt 1:18–25. Hela texten är tänkt av Matteus som en uppfyllelse av Jes 7:14 – ”Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss’.” Det hebreiska ordet för ”den unga kvinnan” i 7:14 är alma, som syftar på en giftasmogen flicka – en ung kvinna. Ett annat mer vanligt hebreiskt ord, som ofta översätts till “jungfru” i Gamla testamentet, är det hebreiska ordet betula. Frågan kan då ställas, om nu verkligen profeten Jesaja syftade på en jungfru i Jes 7:14, varför använde han då inte det sistnämnda ordet? Faktum är att betula betyder inte “biologisk jungfru” i besläktade språk, och utav 51 gånger i Gamla testamentet syftar det enbart två eller tre gånger med säkerhet på “jungfru” (Tsevat, TDOT II, 338–43; Wenham, VT 22, 326–48). De två hebreiska orden är med andra ord synonyma och betyder “en giftasmogen flicka”, och kan då även användas på en jungfru.

Att profeten Jesaja inte kan ha syftat på en jungfru i Jes 7:14, eftersom han använde ordet alma istället för ordet betula, saknar alltså hållbara argument. I Matt 1:23 har också alma blivit översatt med det grekiska ordet parthenos från Septuaginta (LXX), som i våra svenska bibelöversättningar i sin tur har översatts med ordet “jungfru.” Men “jungfru är inte en självklar översättning av parthenos, då ordets primära betydelse syftar på sexuell mognad och en kvinnas ålder (Walton, NIDOTTE, 418). Parthenos används alltså inte för att definiera oskuld, utan syftar på en ung ogift kvinna – en bra översättning av det hebreiska ordet alma med andra ord. Varför hänvisar då Matteus till Jes 7:14? Svaret är att det finns inget i det hebreiska och grekiska ordet som utesluter att de också kan användas på en biologisk jungfru, och Jesu födelse presenteras i evangeliet som ett tecken och mirakel från Gud att jungfru Maria skall föda en son, en Frälsare. Jesu födelse kunde därför identifieras som en uppfyllelse av en profetia om en framtida befrielse.

I Matt 1:23 lyder således LXX: “Se, Jungfrun skall bli havande (futurum) och föda en son.” I denna formulering finns visserligen ingen antydan om att kvinnan är jungfru efter befruktningen, men händelsen beskrivs trots allt som ett tecken eller mirakel både i den hebreiska och grekiska texten. I den hebreiska texten är det emellertid osäkert om den unga jungfrun redan var gravid eller skall bli gravid, vilket också framgår i en jämförelse mellan översättningarna i B2000 och SFB. Det hebreiska ordet för ”havande” i 7:14 är nämligen ett adjektiv och kan därför översättas på båda sätt. Eftersom valmöjligheten finns, väljer LXX förstå den hebreiska texten som att kvinnan skall bli havande och föda en son. Men vem var kvinnan? Utifrån jesajakontexten tillhörde antingen den unga kvinnan den kungliga familjen (troligt om hon redan var gravid), eller så var det profetissan som Jesaja hade sexuellt umgänge med i 8:3 (troligt om hon skulle bli gravid). För Matteus var kvinnan i alla fall Jesu moder Maria.

Matt 1:18–25 beskriver Maria som sexuellt orörd. Maria hade blivit trolovad med Josef, men blev ”havande genom helige ande” innan de hade börjat leva tillsammans. Josef presenteras som en ”rättfärdig man” som inte vill dra vanära över Maria. Han beslutade att i tysthet skilja sig från henne, men en Herrens ängel i en dröm ändrade på hans beslut då han fick förklarat vad som egentligen hade skett och varför det hade skett: ”Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” I ängelns budskap följer sedan citatet från Jes 7:14, som Matteustexten har som syfte att profetiskt uppfylla. Matteus försäkrar i slutet av vår text att Josef, efter att ha fört hem Maria, inte rörde henne ”förrän hon hade fött en son. Och han gav honom namnet Jesus.”

“Gud är med oss”
I Matt 1:25-2:1ff hörs underförstått ett nyfött barnaskrik. Frågan är vad det innebär, vad det betyder för människan? När det första barnskriket från den nyfödde Jesus nådde föräldrarnas öron, och därmed mänsklighetens öron, var det ett budskap från Gud att han inte alls är långt borta – han ville bli känd långt bortom det judiska folket, och han ville komma människan mycket nära. Men namnet Immanu El, som betyder ”Gud (är) med oss”, skickar ytterligare ett budskap till världen, att Gud nu är här (eller rättar sagt där vi är).

I Gamla testamentet finns ett mycket viktigt gudsnamn som betyder “Jag är”, representerad av fyra konsonanter i den hebreiska texten (JHWH). Detta Namn beskriver Guds närvaro bland sitt folk, och är översatt till “Herren”. I Hesekiels bok kombineras detta Namn med shamma (“Herren är där”), där det avslutar profeten Hesekiels vision och blir namnet på Guds stad (Hes 48:35). Att Guds stad eller rike får detta namn beror på att Herrens heliga närvaro och kraft skall manifesteras där. Epitetet pekar på Guds närhet (eller närvaro) – där Herren är, där är hans stad; där Gud är, där är det nya Jerusalem, uppfyllelsen av alla hans löften.

Namnet “Herren är där” förekommer enbart i Hes 48:35, men vittnesbördet om Guds närvaro är många både i Gamla testamentet och Nya testamentet. Om Gud är JHWH shamma i Gamla testamentet, så är Han Immanu El i Nya testamentet. I Jesus har Herrens härlighet kommit ner för att vara där vi är (Joh 1:14) – “där två eller tre är samlade” i Jesu namn så är han där (Matt 18:20).

Att Gud är här med oss genom Jesus Kristus får flera betydelser för människan: 1. Han är här för att leda oss (se Ps 23:1, 2, 4); 2. Han är här för att skydda oss (se Jes 43:2); 3. Han är här för att möta oss (se Ps 139:7–12); 4. Han är här före oss (se Heb 13:5); 5. Han är här för att vara med oss (se Matt 28:18, 20b).

Två sanningar vittnas det således om i och med Jesu födelse: att Gud inte är långt borta utan mycket nära, och att han är där oavsett var vi är. Det kan också beskrivas som ett vänskapsförhållande, där möjligheten att lära känna Gud på ett mer intimt sätt har öppnats upp.

Read Full Post »

Detta är ett gästinlägg av Anders Gerdmar:

1. Idag ifrågasätter en del kristna att man ska fira Kristi Födelses Fest. Men den födelsedag i historien som är mest värd att fira är när Gud blev människa, inkarnationen, och julen, eller Kristi födelses fest, är egentligen ett firande av just inkarnationen. Gud själv iscensätter historiens maffigaste födelsedagsfest med änglasång, och att vanligt folk såväl som kungar samlas vid krubban.

2. Ingen människa vet Jesu födelsedatum och i de stora kyrkorna är man ju delad: östkyrkan 6 januari, västkyrkan 25 december. Eftersom man inte vet dagen men ändå vill fira den är kanske dagen inte heller det viktigaste. Å andra sidan är det ju lämpligt att man gör det på samma dag i hela kyrkan ­ nu kan det vara lite opraktiskt att man är delad, särskilt när man som undertecknad arbetar bland kristna både i länder med östlig och västlig tradition. Eller är man helt enkelt glad att komma på två fester =).

3. Kom ihåg att Paulus varnar oss för att fastna i kalenderfrågor ­- Kol 2:16­-23. Om kalender eller andra bruk blir huvudfrågor har vi tappat fokus! Kalender, vad vi äter, exakt när eller hur vi firar sabbat ÄR inga huvudfrågor i Kristus och ingen blir lyckligare av att vi lägger nya ok på människor. Att kristna sedan observerat söndagen som sin firningsdag sedan två tusen år är ju en sund och stark tradition med bibliskt stöd: det är Jesu uppståndelsedag och Paulus pekar tydligt på söndag som dagen då man samlas, 1 Kor 16:1,2; Apg 20:7.

4. Man vet att Kristi födelses fest firades kring år 200, i Egypten, som hade en stark kristen kultur. Ursprunget kommer alltså inte alls från Babylon. I olika delar av kyrkan firade man den på olika dagar, och första gången man nämner 25 december är i Antiokia, då av Johannes Chrysostomos, men det är möjligt att man har belägg för ett firande i december redan 205. Har man belägg för detta kan firandet förstås vara äldre.

5. Varför då 25 december? Den kristna kyrkan har ofta markerat sin seger över gammal hednisk religion genom att riva ner templet och kulten och bygga nytt på samma ställe. Ett bra exempel är Gamla Uppsala. På samma sätt gjorde man här i kalendern. 25 december var en solfest, Natalis Invicti (den obesegrades födelse), och när man predikat Kristus hade man redan använt solen som bild för honom. Han är den starkaste ljuskällan, full av helighet och den Sanna Ljuset. Alltså ville man krossa en hednisk kult av solen ­och det finns källor som visar att man inte på någon sätt ville blanda samman solkult och Kristustillbedjan utan ERSÄTTA solkulten genom denna fest!

6. Chrysostomos anknyter till namnet den Obesegrades födelse och säger: vem är obesegrad om inte Kristus, och till soltemat, och säger: vem är en sol om inte Jesus.

7. Alltså: att man ersätter ett hedniskt motiv med ett kristet är väl bara bra, så länge man inte låter det hedniska krypa in i den kristna tron.  Vi kan alltså lugnt fira jul, eller Kristi Födelse den 25 december lika väl som ett annat datum. Men att inte fira Kristus för att Torah inte nämner hans födelses fest i förskott blir ju tokigt. Jesus är Messias och när han kom var tiden fullbordad. Med Messias kommer fullbordan av alla löften: Pesach får sin fulla betydelse som exodus från mörkrets välde, pingsten likaså, som det nya förbundets fest, då Guds vilja inte längre bara är skriven på rullar och tavlor utan i våra hjärtan.

8. Kristi födelses fest, liksom så mycket annat som man gör i en andlig gemenskap som kristendom eller judendom, har alltid med tradition att göra.  Om någon religion har respekt för tradition som växer fram från Sinai och framåt flera tusen år så är det judendomen. Där har man förstått att Ordet hela tiden måste tillämpas i varje ny tid ­ läs Mishna och Talmud, där detta är hur självklart som helst. Detta förde apostlarna med sig in i den messianska rörelsen (Kyrkan) och därför är det självklart att kristna har funnit lämpliga kulturella former för sin tillbedjan av Honom som är den Osynlige Gudens avbild, Jesus Messias, vars namn ska vara välsignat i evighet!

Anders Gerdmar är doktor i Nya testamentets exegetik (Uppsala Universitet) och Dean of Theology vid Livets Ord University.

Read Full Post »

Detta är ett gästinlägg av Anders Gerdmar.

När julen 1940 kom till krigets Tyskland kunde man i kyrka och hem läsa ett nytt julevangelium, präglat av det nya Tysklands ideologi. Berättelsen om Jesu födelse och hans första åtta dagar inleder ”Guds budskap”, den sällsamma bibelutgåva som kanske var det tydligaste tecknet på att nazistisk och antisemitisk ideologi inte bara nått ut på torgen utan också in i kyrkbänken. I målsättningen att ”förtyska” evangeliet har allt som påminner om Nya testamentets ovedersägliga judiska rötter tvättats bort. Med säker fingertoppskänsla för vilka strängar man skulle spela på hos den lutherska allmänheten presenterar man projektet som ett slags uppföljare till Martin Luthers bibelöversättning 1522. Nu betyder emellertid förtyska något annat än för Luther, inte bara att översätta utan att omforma Bibeln så att den passar in i det nya Tysklands rasideologi. I ett sådant Tyskland behövde de främst ideologiskapande krafterna mobiliseras och hjälpa till att legitimera en rasistisk politik.

Hitler visste långt före maktövertagandet att han i det djupt protestantiska Tyskland behövde stöd och legitimation från teologer och kyrkomän. Han visade personligt intresse för 1870-talets store kyrkoman tillika antisemitiske ideolog hovpredikanten Adolf Stoecker, som hyllades som en föregångare till den rasistiska antisemitismen. Hitler blev bönhörd och kunde redan vid 1933 års genombrott räkna flera prominenta teologiska professorer till Tysklands nationalsocialistiska arbetarparti NSDAP. Främst av dessa var den världsledande bibelforskaren och judendomsexperten Gerhard Kittel (1888-1948), son till den ännu mer berömde Rudolf Kittel. Kittel skrev samma år ”Die Judenfrage”, där han med teologiska argument pläderar för en apartheidpolitik genom vilken judarna får erfara det främlingskap som Gud dömt dem till.

Den som gick längst i sin teologiskt motiverade antisemitism var Kittels lärjunge Walter Grundmann, som 1930 gick med i NSDAP och den 1 april 1934 blev medlem nummer 1032691 i stödförbundet för SS och tillhörde den nya kyrkliga rörelsen Deutsche Christen. Grundmann var liksom Kittel professor i Nya testamentet och blev den kanske främste pionjären för en nazistisk kristendom. Trettiotre år gammal startar han tillsammans med ledande teologer Institutet för studiet och utrotandet av de judiska inflytandet på det tyska kyrkliga livet i Eisenach. Institutet grundades på slottet Wartburg där Martin Luther en gång vann sitt teologiska genombrott – en plats vald i fullt medvetande om dess symboliska betydelse. Institutet tycks ha fått stort genomslag. Vid 1940 års konferens i Wittenberg samlades 600 teologer och kyrkomän, inklusive bland andra nordiska deltagare, och vid liknande konferenser medverkade bland andra den lundensiske professorn Hugo Odeberg och andra svenska teologer och humanister.

Den nazistiska folkbibeln var ett av de projekt som skulle främja en kristendom befriad från det judiska inflytandet, tillsammans med en katekes och en ny psalmbok ”Großer Gott, Wir Loben Dich”. Den senare var avjudaiserad: det hebreiska ordet Halleluja, orden Sion och Jerusalem togs bort. Detta försiggick inte i det fördolda; på kort tid distribuerades mer än 105.000 förbeställda exemplar. Det var krig, och bibeln producerades som ett fält- och folktestamente. För en första upplaga angav man 200.000, och den första upplagan av den kompletta versionen var 90.000.

Det första steget i avjudaiseringen är att ”Guds budskap” utelämnar Gamla testamentet helt. I dess ställe förbereddes en samling tyska andliga texter för att ”undvika gammaltestamentliga gestalter” och helgon som är främmande för folket. Bibeln består av ett starkt ideologiskt präglat urval i form av en bibelharmoni av Nya testamentet, lett av Grundmann som själv var internationellt erkänd som bibelforskare.

Hur bibeln inleds är också betecknande. Alla andra bibelutgåvor inleder Nya testamentet med Matteusevangeliet och dess klart judiska ansats: ”Släkttavla för Jesus Kristus, son av David, som var son av Abraham”, varpå följer en judisk (!) släkttavla, med den judiske kung David som strukturerande princip. Matteusevangeliet misstänktes för att vara redigerat av den ”judekristna” församlingen och att ha förstärkt den judiska dimensionen. Den nazistiska bibeln börjar med julevangeliet i Lukas version. Avsnitt med judisk prägel lyftes ut, eller så tar man bort enstaka ord för att avjudaisera.

Josef färdas inte längre som Lutherbibeln säger ”till det judiska landet, till David stad”, han är inte längre ”av Davids hus och släkt”. I änglarnas lovsång ”Ära vare Gud i höjden” har man tagit bort frasen ”i Davids stad”, och därmed hela det stora tankesammanhang som knyter Jesus som judarnas Messias till Davids stad Betlehem. En judisk mottagare av Lukas berättelse såg direkt den messianska kopplingen, liksom utgivarna av ”Guds budskap”. Men för Grundmann var inte Jesus ens jude. I en avhandling samma år som ”Guds budskap” försöker han bevisa att Maria inte var judinna och att Josef, som han menar var Jesu jordiske far, inte blodsmässigt var jude utan ”galileisk”. Enligt Grundmann var denna provins etniskt sett ett icke-judiskt område. De österländska stjärntydarna kommer inte till Jerusalem och frågar inte: ”Var finns judarnas nyfödde kung?” (Matt 2:2).

När det blir dags för Jesu omskärelse på den åttonde dagen – för övrigt ett memento för krafter som vill frånkänna svenska judar rätten till omskärelse – har templet strukits, judendomens främsta helgedom. Omskärelsen nämns inte, bara att barnet bars fram. Inte heller finns Marias ”rening enligt Mose lag” med. Magnificat (Marias lovsång) har strukits, Simeons lovsång avjudaiserats och Sakarias lovsång har reducerats till några få politiskt korrekta strofer. Sångerna är ju alla knutna till Abraham, Israel och David. Dessutom visste dessa lärda män att hymnerna i fråga har en tydligt semitisk språkdräkt. Bibliska texter med sådana nedslag i europeisk kultur som Rembrandts bilder eller de stora tonsättarnas Magnificat stryks med några penndrag.

En ödesmättad krigsretorik präglar bibeln; en bibelutgåva är ju inte bara texten utan inledningar, avsnittsindelningar, underrubriker. Den är daterad ”I den avgörande tyska kampens år 1940”. Med en huvudrubrik som Sein Kampf klingar ganska tydligt ”Mein Kampf” och det finns andra likheter mellan ”Guds budskap” och Hitlers ”bibel”. Der Sieg des Lebens, Livets seger, talar nog inte bara om uppståndelsen utan också om den Sieg som var ett av dagens kodord. Och det är inte hela världen som ska skattskrivas som hos Lukas, utan hela Riket, kanske ett utslag av avskyn mot en internationalism som förbands med judarna. Det folk – Volk, ett annat laddat kodord – som nämns oftare här än i den grekiska förlagan är inte längre det judiska utan snarare det tyska. Ordet judar behålls bara när det är negativt, när Jesus disputerar med andra judiska lärde och när uttryck kan tolkas till nackdel för judarna. Den oerhört effektiva antijudiska propaganda som pågått i tiotalet år torde innebära att dagspolitikens laddade bruk av ordet jude klingar med när det används i ”Guds budskap”. Och det starkaste stödet för kristendomens judiska rötter, ”frälsningen kommer från judarna” (Joh 4:22) har förklarats som oäkta och förekommer alltså inte i ”Guds budskap”.

Att studera hur kolleger i samma forskningstradition använde sina eminenta kunskaper i Nya testamentet, judendomen och det grekiska språket, men ställde detta i en totalitär regims tjänst har inte bara historiskt intresse. Det väcker frågor om både vetenskapens och teologins uppdrag och roll i samhället: är forskarskråets och teologers produkter salt eller spegel? Det tysta trycket att vara politiskt och akademiskt korrekt, eller kanske till och med som här, att leva i symbios med den politiska makten finns nog kvar, från antiken till nutid, om än i helt andra dimensioner. I ”Guds budskap” resulterar det i en teologiskt motiverad urkundsförfalskning, formad i en den politiska agendans Prokrustessäng. Men Julevangeliets budskap var och är i stället ett om Jesus som frälsare för allt folket, juden först, därefter greken.

Följdriktigt hörs inget ramaskri över slaktade judiska barn i ”Guds budskap” – kanske blev det för magstarkt efter kristallnatten, och medan godsfinkor med judiska familjer rullade österut mot Auschwitz. Den avjudaiserande bibelutgåvan bidrog till legitimeringen av SS-truppernas insatser. Men det oförfalskade Julevangeliets fasthållande vid att Jesus är av Jesse rot och stam och att skottet växer från stammen av den judiska davidiska dynastin är ett memento för europeisk kristenhet och kultur på tröskeln till 2009, drygt 70 år efter den nazistiska raspolitikens genombrott.

Anders Gerdmar är doktor i Nya testamentets exegetik (Uppsala Universitet), Dean of Theology vid Livets Ord University, och aktuell med boken Roots of Theological Antisemitism: German Biblical Interpretation and the Jews, from Herder and Semler to Kittel and Bultmann  (Leiden: Brill, 2008), där han presenterar resultatet av flera års forskning vid Uppsala Universitet. Ovanstående artikel har tidigare varit publicerad i Dagens Nyheter (2003-12-21).

Read Full Post »

Skulle bara vilja följa upp Henriks utmärkta serie om Jesu gudomlighet i Uppenbarelseboken med en kort studie om vad NT som helhet säger om tillbedjan av Jesus som Gud.

Det finns ett antal bibelställen som talar om hur Jesus ”tillbes” i NT. Ordet som översätts med tillbe är grekiskans proskuneo, vilket kan översättas med  just ”tillbe” eller ”falla ner inför,” beroende på sammanhanget. I den antika grekiska litteraturen används detta ord bl.a. för att beskriva hur undersåtar faller ner i vördnad inför sin kung. En del har hävdat att man pga detta inte med säkerhet kan hävda att Jesus tillbads som Gud i NT. Även om jag håller med om att det innebär ett teologiskt ställningstagande att översätta proskuneo som att Jesus ”tillbads” så vill jag ändå mena att det i flera fall är ett helt riktigt ställningstagande.

Den enskilt viktigaste faktorn som avgör hur man bör översätta ett ord utgörs av det textmässiga sammanhang som ordet återfinns i. Det är alltid sammanhanget som avgör hur ett ord ska översättas. Detta gäller i synnerhet antika och utdöda språk (som tex antik grekiska) eftersom vi inte har tillgång till några dokument som normativt lägger ut grammatik och vokabulär. Det vi känner till om antik grekisk formlära, syntax och vokabulär är endast baserat på rekonstruktioner från de primärkällor vi har tillgång till. Anledningen till att vi kan hävda att tex vissa prepositioner får flera möjliga betydelser i koiné-grekiskan (den folkliga variant av grekiska som bl.a. NT:s texter författades på) än vad de har i klassisk grekiska, är inte att vi har tillgång till en antik version av koiné-grammatik, utan att man helt enkelt lagt märke till att vissa prepositioner används på mer varierade sätt i koinén. De klassiska översättningarna av en preposition har helt enkelt, utifrån sammanhangen, visat sig inte alltid fungera i koinén.

Jag ska inte bli för teknisk runt detta (så bra är dessutom inte min grekiska :-)), men min poäng är att sammanhanget i alla lägen, året om, är det som avgör hur ett ord ska översättas. Det viktigaste sammanhanget är naturligtvis det omedelbara text-perikop som man finner ordet i. Men det är ju inte alltid som denna sk närkontext ger fullständig klarhet i allt, så då får man flytta ut parametrarna lite. Först kan man då undersöka hur ordet används i resten av samma dokument (tex Romarbrevet). Om inte det hjälper kan man undersöka andra alster från samma författare (tex resten av Pauli brev) och om inte detta hjälper resten av NT och annan samtida kristen eller icke-kristen litteratur, osv, osv.

Att jämföra olika NT-texter med varandra är lite kontroversiellt i vissa läger, eftersom NT från vissa perspektiv är en fullständigt godtycklig samling skrifter. Till viss del håller jag med om detta (på ett litterärt plan, inte ett teologiskt), men jag tycker ändå att ett sådant förfarande är legitimt, åtminstone till en viss gräns. Det rör sig trots allt om skrifter som är författade på samma språk, någorlunda samtidigt, och av människor som i det stora tillhörde en gemensam kommunitet (dvs den kristna). Därför skulle jag nu vilja titta på hur NT i sin helhet förhåller sig till ordet proskuneo, och det jag kommer försöka visa är att proskuneo hade en teknisk betydelse för NT:s författare. Det var en handling som skulle riktas mot Gud, inte människor.

Det intressanta just nu är alltså inte om proskuneo bör översättas med ”falla ner inför” eller ”tillbe” när det handlar om Jesus utan vilken inställning NT:s författare hade till handlingen som sådan. Här ser vi nämligen ett tydligt mönster. I de flesta bibelöversättningar används – i min mening helt korrekt – olika översättningar av proskuneo vid olika tillfällen. Ibland verkar det endast betyda ”falla ned inför” men i andra fall har det definitivt en betydelse som ligger närmare vårt ord ”tillbedjan”. Tex så är proskuneo det ord som konsekvent används i Jesu samtal i Joh 4 med den samaritiska kvinnan om Guds sanna tillbedjare.

Frågan är dock hur vi ska tolka proskuneo som handling när den riktas mot Jesus? Här skulle jag då vilja flytta ut parametrarna lite och först undersöka dynamiken bakom hur ordet används generellt i NT. En snabb översikt ger följande vid handen (detta är en sammanställning av kontexter, och redogör inte för exakta antal gånger som ordet i sig används):

I NT förekommer proskuneo 14 gånger i referens till tillbedjan av Gud (tex Joh 4:20-24, 1 Kor 14:25, Upp 19:4) och 7 gånger för att beskriva tillbedjan av demoner, avgudar, djävulen etc (jfr Apg 7:43, Upp 9:20, 13:4). 14 ggr används det i referens till Jesus, 2 gånger till änglar och endast 3 (!) gånger i hela NT är handlingen riktad mot människor (Jesus borträknad).

Detta avslöjar en dynamik som är mycket intressant att studera; om man bortser från de tre tillfällen då proskuneo riktas mot människor har vi alltså en handling som i NT riktas exklusivt antingen mot Gud, Jesus eller djävulen. Men låt oss också titta på de tre referenser som talar om proskuneo som en handling riktad mot människor. Det första exemplet finner vi i en av Jesu liknelser (Mat 18:26) där tjänaren faller ner inför sin herre och ber om tålamod. Eftersom Jesus senare explicit säger att ”herren” symboliserar Gud i denna liknelse (18:35), så faller ju detta lite som ett exempel på proskuneo riktad mot en människa. Den andra referensen finner vi i Upp 3:9, och den handlar om hur några från ”Satans synagoga” ska komma och ”falla ner” inför församlingen i Filadelfia. Detta bör dock troligen förstås symboliskt som att de faller ner inför Kristus själv, snarare än inför församlingens medlemmar, så inte heller detta är ett bra exempel på hur ordet proskuneo används för att beskriva vördnadshandlingar mot människor i NT. Återstår ett exempel, och detta är faktiskt det ENDA tillfället i NT när proskuneo tydligt används för att beskriva en vördnadshandling av en människa gentemot en annan människa. Vi finner det i Apg 10:25 där följande står:

”Då nu Petrus skulle träda in, gick Kornelius emot honom och betygade honom sin vördnad, i det att han föll ned för hans fötter [proskuneo].” Det intressanta i sammanhanget här är Petrus reaktion som vi får i nästa vers: ”Men Petrus reste upp honom och sade: ’Stå upp; också jag är en människa.’”

När Cornelius föll ner inför Petrus fötter så förmanade alltså Petrus honom. Vilken var motivationen? ”Också jag är MÄNNISKA.” Proskuneo var alltså en handling som, enligt Petrus, inte fick utföras gentemot människor. Och det är inte bara människor som inte får mottaga proskuneo, enligt NT.  Två gånger under sin uppenbarelse på Patmos (19:10, 22:8-9) försöker Johannes falla ner [proskuneo]  inför ängeln som visat honom allting, och båda gångerna blir han förmanad. Vad säger ängeln?

”Gör icke så. Jag är din medtjänare och dina bröders, deras som hava Jesu vittnesbörd. Gud skall du tillbedja.”

Enligt ängeln är det alltså bara Gud som får mottaga proskuneo. Detta bekräftas av Jesus själv. I Mat 4:9-10 vill Djävulen få Jesus att falla ner inför honom och tillbedja. Vad svarar Jesus? ”Gå bort, Satan; ty det är skrivet: ‘Herren, din Gud, skall du tillbedja [proskuneo], och honom allena skall du tjäna.'” NT:s samlade budskap är alltså att proskuneo är en handling som bara får utföras gentemot Gud, inte gentemot änglar eller människor.

Låt oss nu summera vad vi har funnit hittills. Proskuneo är ett ord som i NT i realiteten endast används om handlingar utförda mot Gud, Jesus eller ondskans andemakter. Kontrasten och dynamiken i detta är tydlig och i uppenbarelseboken till och med explicit. Guds folk tillber Gud, medan de förtappade tillber vilddjuret och dess märke (dvs djävulens allierade). Petrus säger tydligt att proskuneo är en handling som inte får utföras mot människor och ängeln i Uppenbarelseboken samt Jesus själv säger att proskuneo endast får utföras gentemot Gud.

När man mot bakgrund av dessa observationer finner att lärjungarnas ”tillbedjan” av Jesus i evangelierna beskrivs med just ordet proskuneo ligger slutsatsen nära till hands att evangelisterna hade en förståelse av Jesus som gudomlig, och eftersom Jesus själv (i motsats till Petrus och ängeln i Uppenbarelseboken) aldrig tillrättavisade sina lärjungar för att de tillbad honom, är det rimligt att anta att Jesus delade denna förståelse. Oavsett om vi tänker på proskuneo som ”falla ned inför” eller ”tillbedja” så menar jag alltså att NT:s vittnesbörd om proskuneo som en handling som endast bör riktas mot Gud, tolkat i ljuset av Jesu villiga mottagande av proskunesis (vilket är det motsvarande substantivet) utgör ett argument för förståelsen att NT:s författare såg Jesus som gudomlig.

Med detta sagt så  menar jag ändå att det i flera fall finns goda skäl att förstå proskuneo som ”tillbedjan” när den riktas mot Jesus. Det tydligaste exemplet på detta är Luk 24:51-52 där följande står:

”Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen. Då tillbådo [proskuneo] de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje.”

De utförde alltså proskuneo EFTER att Jesus hade farit upp till himlen. Hur kan man ”falla ner” inför någon som inte är närvarande? Detta är ett tillfälle då jag bestämt menar att proskuneo måste översättas med ”tillbedja”. Sammanhanget som sådant tillåter, enligt mig, inte en tolkning som gör gällande att lärjungarna bara ”föll ner” inför Jesus (som ju inte ens var där).

Så talar NT om tillbedjan av Jesus som Gud? Mitt svar är ja!

Read Full Post »

Identifikationen mellan Fadern och Sonen

På många ställen i Uppenbarelseboken tycks olika personer nästan ”flyta samman” och subjektet ändras utan någon tydlig information därom. Detta gäller både mellan änglar och Jesus, samt Jesus och Fadern. Det senare fallet är det mer markanta och i åtminstone vissa fall övergår sammanblandningen till vad som måste vara en medveten identifikation från författarens sida. Denna identifikation tycks vara ytterligare ett sätt att bekänna Jesu sanna gudom. Jag menar inte att Johannes inte skiljer på personerna (modalism), utan bara att han identifierar dem som samme Gud. (För exempel på identifikation mellan Sonen och Anden, se Upp 2:1, 7, 8, 11, 12, 17, 18, 29; 3:1, 6, 7, 13, 14, 22. Kristi ord är Andens ord.)

Tidigare har vi sett på en annan typ av identifikation genom att Jesus bär gudomliga namn och demonstrerar gudomliga attribut. Den typ av identifikation mellan Fadern och Sonen som jag vill peka på här syns kanske tydligast i beskrivningen av tronen i kapitel 22:

22:1 ”Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron.”

22:3-5 ”Och ingen förbannelse ska finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare ska tjäna honom. De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem.” (min kursivering)

Guds och Lammets tron omtalas här som en enda tron. De sitter på samma tron – Guds och Lammets tron (Jfr. 3:21; 5:11-13; 7:17). Vidare finns det inget som tyder på att pronomenet ”hans” syftar på den ene eller den andre. G.K. Beale förklarar:

That ‘they will serve him” likely does not refer only to God or only to the Lamb. The two are conceived so much as a unity that the singular pronoun can refer to both. […] That both are sitting on only one throne and together form one temple (21:22) enhances their perceived unity. Also, this unity is highlighted by both having the titles “Alpha and Omega” (1:8; 21:6; 22:13). Such statements as these in 21:22 and 22:3 were among those that gave rise to later Trinitarian formulas. (s.1113)

De sitter på samma tron och bär också samma namn. Upp 14:1 där det talas om att ha Lammets namn och Faderns namn skrivet på pannan talar också för att 22:4 inkluderar både Faderns och Sonens namn.

Också referenserna till templet och tabernaklet pekar på en stark identifikation mellan Gud och Kristus:

21:22: ”Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren Gud, allhärskaren, är dess tempel, han och Lammet. Och staden behövde varken sol eller måne för att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den, och Lammet är dess lampa och folken ska leva i detta ljus.”

Återigen, både Gud och Lammet är samma tempel. De är också det ljus som lyser över Guds stad och Guds folk.

Upp 21:3 säger: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem…” Jämför med Joh 1:14 där det är Jesus som ”tabernaklar” bland människorna.

Sammanfattningsvis:
Identifikationen mellan Gud och Jesus sträcker sig över både namn, titlar, attribut och en slags identifikation av deras personer i samma gudom. De sitter på samma tron, bär samma namn, har samma ansikte, är samma tempel och samma ljus. Med andra ord har de en sådan enhet att Jesus inte kan vara någon annan än sann Gud. Detta stämmer också oerhört väl med budskapet i Johannesevangeliet.

Avslutning

Medan jag tror att sanningen om Jesu gudom och uppenbarelsen om Treenigheten ytterst sett är en trosfråga, så tror jag att det utifrån bibeln och historien går att lägga fram mycket starka argument för den bekännelse som är klassisk kristen tro i dessa frågor. Kyrkan har aldrig gjort anspråk på att förstå Guds natur på ett logiskt sätt, endast att formulera, försvara, tro och bekänna det apostoliska vittnesbördet angående Fadern, Sonen, och den helige Ande. Vad gäller Sonen så säger den nicaenska trosbekännelsen bland annat följande: ”Jag tror… på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern…”

I denna serie inlägg har jag velat lyfta fram hur en av de bibliska författarna presenterade sin syn på Jesu gudomlighet. Jag menar att han gör det genom att identifiera Jesus Kristus med gammaltestamentliga bilder av Gud, tillskriva Jesus exklusivt gudomliga namn, titlar och attribut, visa hur Sonen tillbes, samt genom att likställa och identifiera honom med Gud Fadern i Uppenbarelsebokens skildring. Dessa anspråk är det som kyrkan har bearbetat i trosbekännelser och i kristologiska och trinitariska doktriner. Och dessa anspråk är det som vi människor ställs inför vad det gäller Jesus Kristus: ”Vem säger ni att jag är?”
Litteratur

Aune, David, Word Biblical Commentary, Volume 52a-c: Revelation 1-5/6-16/17-22, (Dallas, Texas: Word Books, Publisher) 1998.
Beale, G.K., The Book of Revelation, (Grand Rapids, Michigan/Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company/Paternoster Press)

Read Full Post »

Tillbedjan

Vi ska stanna upp vid tre passager i Uppenbarelsen som visar att Jesus också är objekt för tillbedjan. Också denna kategori flyter dock in i de andra och inte minst den kommande diskussionen om identifikationen av Fadern och Sonen.

Upp 1:5b-6 säger: ”[Jesus Kristus] som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod och som har gjort oss till ett kungadöme, till präster åt sin Gud och fader, honom tillhör härligheten och väldet i evigheters evighet, amen.”

Även om översättningen lämnar öppet för tolkning huruvida den avslutande lovprisningen är riktad till Sonen eller Fadern, menar David Aune i Word Biblical Commentary att denna doxologi är riktad till Jesus Kristus, till skillnad från de mer vanliga riktade till Gud Fadern.
Den grekiska meningsbyggnaden har direkta paralleller i Rom 16:25-27; Ef 3:20-21; samt Judas v. 24-25, men dessa gånger handlar det om lovprisning riktad till Gud (Fadern).

Den andra passagen jag vill stanna vid är Upp 1:17: ”När jag såg honom [Jesus Kristus] föll jag ner som död för hans fötter.” Detta är mer en reaktion av fruktan och spontan undergivenhet än den traditionella formen av tillbedjan – att falla ner inför Gud. Därför används också ordet ”pipto”, snarare än det ord för att falla ner som i sig bär betydelsen tillbedjan – ”proskyneo”. Ändå finns det mycket som tyder på att texten bär med sig implikationer av en reaktion inför det gudomliga. Både GT och NT visar på liknande reaktioner. 3 Mos 9:24, 4 Mos 16:22, samt Hes 1:28 är exempel på omedelbara paralleller där man faller ner inför Gud. Det senare exemplet har jag tidigare argumenterat för att det utgör en litterär förebild för Johannes skildring av Jesus i Upp 1. Reaktionerna och sammanhanget är i stort sett desamma. (LXX använder i dessa exempel samma grekiska ord som Upp 1:17.) Även om det alltså inte handlar direkt om den typen av tillbedjan som vi mest associerar med ordet, så handlar det här om en reaktion av undergiven vördnad och respekt inför den som är både Herre och Gud – Jesus Kristus.

Den tredje passagen är Upp 5:13-14: ”Och allt skapat… hörde jag säga: ’Den som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och väldet i evigheters evighet.’ Och de fyra varelserna sade: ’Amen.’ Och de äldste föll ner och tillbad.”

Precis som i 1:17 handlar det här om en lovprisning till Jesus Kristus (Lammet), denna gång uttryckligen tillsammans med Gud Fadern (den som sitter på tronen). Sammanhanget börjar egentligen redan med änglarnas proklamation att Jesus (Lammet) är värdigt lovsång (v.12) och avslutas med att del äldste faller ner (pipto) och tillber (proskuneo).

G.K. Beale säger i sin kommentar till Uppenbarelseboken:

The emphasis on glorifying Christ is enhanced by the fact that God also is to be glorified, no doubt because it was through God’s sovereign arm that redemption was wrought through Christ. But, even more so, God is mentioned as being glorified together with Christ to highlight that Christ is in the same divine position as God and likewise to be glorified. The glory of God and the Lamb, which is grounded in their sovereignty, is the main point of the ch. 5 vision, as well as of the vision in ch. 4. (s. 365)

Innebörden i den tillbedjan Jesus mottar förstärks dessutom av budskapet i Upp 22:8: “Och när jag hade hört och sett det föll jag ner för att tillbe ängeln som hade visat det för mig. Men han sade till mig: ’Nej, inte så. Jag är Guds tjänare liksom du och dina bröder profeterna och alla de som tar vara på orden i denna bok. Gud skall du tillbe.” (se även Upp 19:10) Ängeln vägrar att motta tillbedjan och förklarar att endast Gud ska tillbes. I ljuset av detta står också Jesu sanna gudomlighet fram så mycket klarare eftersom han tidigare i boken varit föremål för samma tillbedjan som Fadern.

Litteratur

Aune, David, Word Biblical Commentary, Volume 52a-c: Revelation 1-5/6-16/17-22, (Dallas, Texas: Word Books, Publisher) 1998.
Beale, G.K., The Book of Revelation, (Grand Rapids, Michigan/Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company/Paternoster Press)

Read Full Post »

Older Posts »