Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘logos’

Fortsättning från föregående inlägg…

Bemötande av anklagelsen om religionsinnovation
Efter att kort ha tittat på de olika elementen i Justinus logos-lära, ska vi nu se hur han använder denna lära för att bemöta och avvisa anklagelserna om att kristendomen är en nyuppfunnen religion. Justinus gör detta genom att följa två vägar som vid en första anblick verkar leda i olika riktningar.

Den första ansatsen går ut på att bevisa att all antik visdom och uppenbarelse kommer från kristendomen. Han försöker göra detta i två steg:

1. Grekisk filosofi finner sina rötter i Mose undervisning och de hebreiska profeterna

Justinus använder sig av en tradition som var populär i hans dagar, vilken hävdade att Platon, någon gång under sin livstid, hade rest till Egypten. Roten till denna tradition kan bl.a. spåras till den grekisk-egyptiska historikern Hecataeus av Abdera som med sitt verk Agyptiaca hävdade Egypten som källan till all kultur och filosofi. Platon, och andra prominenta greker, hade inhämtat sin kunskap från egyptiska präster, enligt Hecataeus. Justinus teori är en variant av detta, då han hävdar (och med flera givna exempel styrker) att Platon hämtat inspiration från en kopia av Toran som han kommit över i Egypten (1 Apol 44:8-10, jfr. 1 Apol 47).

2. De hebreiska skrifterna tillhör de kristna

Att ‘bevisa’ att Platon hämtat sina tankar från Moses (och andra hebreiska profeter, jfr 1 Apol 59), löser dock bara halva problemet för Justinus. Han måste också skapa en länk mellan kristendomen och de hebreiska skrifterna, annars vore ju allt han bevisat att grekisk filosofi är skyldig mycket till judendomen. Det är i detta steg i resonemanget som Justinus föranleds att formulera sin tes om den kristna kyrkan som ‘det sanna Israel.’ Judarna är inte Guds folk, enligt Justinus, utan bara en förebild för det. Han skriver, i Dial 119:4-6:

And after that Righteous One was put to death, we flourished as another people, and shot forth as new and prosperous corn /…/ For this is that nation which God of old promised to Abraham, when He declared that He would make him a father of many nations /…/ And He has called all of us by that voice, and we have left already the way of living in which we used to spend our days, passing our time in evil after the fashions of the other inhabitants of the earth; and along with Abraham we shall inherit the holy land /…/ [God] promises to him a nation of similar faith, God-fearing, righteous, and delighting the Father; but it is not you, ‘in whom is no faith.’

I Dial 11:5, skriver han också:

For the true spiritual Israel, and descendants of Judah, Jacob, Isaac, and Abraham (who in uncircumcision was approved of and blessed by God on account of his faith, and called the father of many nations), are we who have been led to God through this crucified Christ ( Jfr Dial 123:6-9, 135:3).

Som Guds sanna folk är de kristna även rättmätiga ägare till de hebreiska skrifterna, samt sanna arvingar till löftena i dem. Justinus säger till Tryfon:

For these words have neither been prepared by me, nor embellished by the art of man; but David sung them, Isaiah preached them, Zechariah proclaimed them, and Moses wrote them. Are you acquainted with them, Trypho? They are contained in your Scriptures, or rather not yours, but ours. For we believe them; but you, though you read them, do not catch the spirit that is in them. (Dial 29:2)

Genom att på detta sätt hävda äganderätt för de hebreiska skrifterna, med hjälp av supersessionistisk teologi (i sin tur baserad på en allegorisk tolkning av Skriften) når Justinus slutligen sitt mål. Han har bevisat att det bästa av grekisk filosofi kommer från de hebreiska skrifterna och att de hebreiska skrifterna egentligen är de kristnas skrifter. På så sätt kan kristendomen göra anspråk på att vara äldre än någon annan samtida filosofi eller tro, och ett gediget försvar mot anklagelsen om religionsinnovation kan presenteras. Med Justinus egna ord: ‘It is not, then, that we hold the same opinions as others, but that all speak in imitation of ours.’ (1 Apol 60)

Denna teori fungerar väl som försvar för den kristna trons uråldrighet, men den löser inte problemet med personen Jesus Kristus, som själv skulle kunna beskrivas som en nymodighet. När Justinus levde hade bara ett sekel passerat sedan Jesus gjort insteg på den historiska scenen. Det är detta faktum som gör att Justinus även väljer att beträda den andra av de två vägar som nämnts ovan, vilken leder i en lite annorlunda riktning. Istället för att hänvisa till literärt plagierande för att bevisa kristendomens urålderlighet väljer Justinus här att basera sitt argument på sin teologiska antropologi. Eftersom varje människa, som vi tidigare sett, har fått del av det gudomliga Logos, betyder det att de gamla och visa som levt i enlighet med Logos (dvs Kristus) på sätt och vis därför var kristna (1 Apol 46:1-3). Skillnaden mellan de kristnas och de gamla filosofernas relation till Logos måste beskrivas som en skillnad i grad snarare än väsen. Därför är allt inom den hedniska filosofin som kan beskrivas som sant, vist och rationellt egentligen kristet, eftersom det kommer från Kristus, Logos. Detta fulla anspråk på all mänsklig vishet , sanning och rationalitet är slutstationen för Justinus ‘andra väg’ och för honom till en position från vilken han kan hävda att kristendomen är den enda sanna och ursprungliga filosofin.

Som tidigare antytts skapar dessa två olika ansatser vissa svårigheter när de presenteras tillsammans. Hur, tex, försonar Justinus sitt påstående att alla människor har del i Logos med sitt andra påstående att de grekiska filosoferna hämtat sin vishet från de hebreiska skrifterna? Om de grekiska filosoferna redan hade tillgång till Logos, varför behövde de hebreiska profeterna som guider till sanningen? Det finns svar på detta, och jag tror att dessa tankegångar i Justinus går att förena, men det här inlägget är redan så långt att jag väljer att hoppa över detta.

Sammanfattning och slutsatser
Det är nu dags att summera det vi gått igenom hittills. I det här inlägget har jag påstått att Justinus främsta angelägenhet i sitt försvar för kristendomen är att avfärda och motbevisa anklagelsen om religionsinnovation. För att göra detta måste han, eftersom han ser kristendomen som en filosofi, skapa en trovärdig presentation av filosofins historia som ger kristendomen företräde, både i ålder och kvalitet, över andra samtida filosofier. Specifika läror och teorier, som Justinus senare förknippats med under historien, är endast redskap han använder i detta syfte. Justinus positiva syn på grekisk filosofi har inte som syfte att förena kristendomen med denna typ av filosofi, utan snarare att bevisa den kristna trons överlägsenhet. Logos-läran är inte en väldefinierad lära som kontrollerar resten av Justinus teologi, utan ett redskap som används för att bevisa den kristna trons urålderlighet. Till sist, Justinus beklagligt negativa inställning till den judiska tron och det judiska folket, är inte baserad på en personlig antipati mot judar; snarare är den en nödvändig del av strukturen i Justinus teologiska ramverk, vilken möjliggör och rättfärdiggör de kristnas anspråk på de judiska skrifterna.

Justinus var en apologet, och hans syfte i livet var att försvara sin sent funna tro, som var honom kärare än livet självt. De olika teolgiska läror han formulerade var verktyg som användes just för detta syfte. Därför, även om många implikationer kan dras ur de koncept han skapade (tex hans Logos-lära och tanken på kyrkan som det Sanna Israel), var många av dessa implikationer inte alls del av hans ursprungliga syften, och det är tveksamt om han var medveten om dem överhuvudtaget.

Fotnot: det kändes onödigt att inkludera bibliografin till dessa inlägg. Skulle någon vara intresserad av att studera mer om Justinus går det bra att maila mig, så kan jag ge förslag på litteratur som är bra att börja med.

Read Full Post »

Fortsättning från föregående inlägg…

Justinus Logos-lära
Jag bryr mig nu inte om att i detalj analysera rötterna till Justinus komplexa logos-lära, eftersom det inte är viktigt i det här sammanhanget. Det räcker med att notera att Justinus förenar tankegångar från många olika källor (stoicism, medelplatoinism och hellenistisk judendom) när han formulerar sin lära om Logos. Logosbegreppet hade blivit populärt i antiken pga att det gjorde det möjligt för Gud att ses som transcendent och immanent på samma gång. Så småningom, bl.a. i den judiske filosofen Filons skrifter, började en personifiering av Logos äga rum inom filosofin, vilket passade de tidiga kristna apologeterna som handen i handsken (jag är iofs inte övertygad om att Justinus kände till Filon, men det är en annan sak).

Guds Logos existerade från begynnelsen som en egen personlighet. Det utgjorde länken mellan Gud och mänskligheten, alltid närvarande i skapelsen som den rationella princip som regerade kosmos, samt utgörande den del av den mänskliga personligheten genom vilken en människa kan anses vara en rationell varelse. Från denna platform var steget för de kristna apologeterna litet att ta: när tiden var fullbordad, blev Logos inkarnerat och blev människa i Jesus Kristus. Denna människa kunde därför, i ordets verkliga bemärkelse, kallas Guds Son.

Det Kosmiska Logos

Logos, enligt Justinus, var alltså Jesus Kristus inkarnerad. Men Logos hade också en existens före Jesu födelse. Justinus ser Logos som aktiv i skapelsen från dess begynnelse. Denna aktivitet kan ses framförallt i de hebreiska skrifternas teofanier (gudsuppenbarelser) vilka enligt Justinus egentligen är kristofanier (dvs det är Kristus som uppenbarar sig i dem). Han ser även Logos aktivitet i symboler gömda i den hedniska världen. Manifestationerna av Kristus i de hebreiska skrifterna utgör ett stort tema i Justinus kristologi. Exempel på teofanier som Justinus tolkar kristologiskt är Abraham i Mamre, Jakob i Betel, Moses och den brinnande busken och Josua vid Jeriko. Justinus är också den förste kristne författare som explicit utrycker en tro på den förinkarnerade Kristus som aktiv bland hedningarna.

Det inkarnerade Logos

I personen Jesus Kristus kom det kosmiska Logos in i den mänskliga sfären. Denna gudomliga människa var dock även judarnas messias, som i allt uppfyllde de messianska profetiorna i de hebreiska skrifterna. Kristi messianska karaktär var viktig för Justinus, eftersom den hjälpte honom att bevisa kontinuiteten mellan den uppenbarelse som givits till judarna och uppenbarelsen i Kristus, vilket i sin tur var nödvändigt för att kunna bevisa kristendomens antika rötter. Det är också detta som leder Justinus fram till hans ersättningsteologiska syn på judarnas plats i Guds frälsningsplan.

Logos i människan

Enligt Justinus så består människan av kropp, själ och logos. Det är denna tredje del, logos, eller zotikon pneuma (levande ande) som den också kallas, som skiljer människan från djuren. Denna högre fakultet blir aldrig en del av människans själ, men ingjuter liv och förstånd i den. Som ett gudomligt element inom människan är detta logos kopplat till universums gudomliga Logos, och före inkarnationen var det människans säkraste guide till sanningen. De som valde att leva enligt logos, och därför var kopplade till det Universella Logos, som ju är Kristus, var därför på sätt och vis kristna.

Justinus skriver:

We have taught that Christ is the first-born of God, and we have explained above that he is the Word [logos] of whom all of humanity has a share, and those who lived reasonably [meta logou], are therefore Christians, even though they were regarded as atheists; among Greeks, Socrates, and Heraclitus; and among non-Greeks, Abraham, Ananias, Azanas, and Misad, and Elias, and many others. (1 Apol 46:2-3)

Alltså, alla de som valt att leva i enlighet med logos, vare sig de hörde till de hebreiska profeterna eller de grekiska filosoferna, kan räknas som kristna. Genom denna geniala sofism, kunde Justinus hävda att allt det bästa från grekisk filosofi samt uppenbarelsen som givits till det judiska folket hundratals år före Kristi födelse, egentligen var kristendom.

Fortsättning följer…

Read Full Post »

I en kommentar här på bloggen fördes det fram ett önskemål om att få läsa lite mer om Justinus Martyren. ’Varför inte,’ tänkte jag, eftersom jag redan har en del material färdigskrivet om honom. Följande inlägg är en förenklad, rejält förkortad och till svenska översatt uppsats som jag skrev för något år sedan. Det får bli något av ett bonusinlägg här på bloggen; syftet är inte att skapa debatt eller ens att driva hem någon särskild poäng, utan bara att ge en inblick i hur en tidig kristen apologet tänkte runt försvaret av den kristna tron. Eftersom Justinus använde mycket tankegods från grekisk filosofi har inlägget en viss anknytning till det jag tidigare skrivit om relationen mellan kristendom och grekisk filosofi. Trots förkortning blev det lite långt, så jag publicerar det i tre omgångar i lagom stora tuggor. :-)

Introduktion
Det andra århundradet var en tid av kamp, utvidgning och befästande av den kristna tron. Som representanter för en ny tro, försökte kristna att finna sin plats i samhället och definiera sig själva gentemot både hednisk religion och filosofi samt mot den judiska tron. I det polyteistiska klimat som kännetecknade den antika världen kände kristna apologeter ett behov av att presentera kristendomen inte bara som en ny religion, utan som Religionen med stort R.

Den förste post-apostoliska ortodoxe kristne författaren som lämnade en större skriftsamling efter sig var Justinus Martyren. Enligt kyrkohistorikern Philip Schaff, som levde under det förförra seklet, är Justinus den första kyrkofader som kan anses vara ’a learned theologian and Christian thinker’ (Philip Schaff, History of the Christian Church, vol. 2, (Peabody: Hendrickson Publishers, 1996), 715.). I sina reflektioner utrycker Justinus både ett djup och en originalitet som ingjutit stor respekt för honom hos senare generationers kristna.

Även om det som finns bevarat av Justinus litterära produktion (dvs hans två apologier (försvarsskrifter) samt skriften Dialog med Juden Tryfon) är av en ganska blysam volym i jämförelse med en del senare fäder, är hans skrifter vikiga för att kunna förstå den senare utvecklingen inom kristen apologetik. Mycket av patristisk anti-judisk apologetik, tex, hämtar inspiration från Justinus skrifter, och Justinus är även en av grundarna till och mest entusiastiska förspråkarna av den sk logos-kristologin bland kyrkofäderna.

Det viktigaste målet för Justinus – och detta är vad jag vill visa med detta inlägg – är dock alltid att presentera kristendomen som en trovärdig och sund tro. Den metod han använder för detta är att proklamera inte bara att den kristna tron är överlägsen alla andra samtidiga trosövertygelser och religioner, utan också att den har ett äldre ursprung än dessa.

Kristendom som den ursprungliga filosofin
Justinus såg sig själv som en filosof. Faktum är att hans dialog med Tryfon inleds med att Tryfon känner igen Justinus filosofmantel och stoppar honom för att inleda ett samtal. Justinus syn på världen, historien och mänskligheten var också, i stor utsträckning, påverkad av grekisk filosofi. Före sin omvändelse hade han genomfört en pilgrimsresa som tog honom från en filosofisk skola till en annan, tills han slutligen landade i platonismen. Han förblev också i mångt och mycket en platonist efter sin omvändelse och såg i det bästa av grekisk filosofi en alliansvän till kristendomen. Även om han såg den grekiska religionen och mytologin som demonisk, kunde han knappast ha varit mer positiv till grekisk filosofi. Detta gällde i alla fall platonismen; stoikerna hade han inte mycket till övers för, förutom när det kom till stoisk etik. Därför borde det inte förvåna någon att få veta att Justinus primärt såg kristendomen som en filosofi. Inte vilken filosofi som helst, heller, utan kristendomen var i Justinus ögon den ursprungliga, obefläckade filosofin i vilken all världens visdom har sin sanna källa.

Motiven bakom sådana frimodiga påståenden är inte svåra att förstå. Under det andra århundradet attackerades kristendomen från alla sidor (förföljelser utifrån och heresier inifrån). Kristna anklagades för att vara illojala mot kejsaren, för barnamord, kannibalism och en massa andra saker. Justinus, som den apologet han var, bemöter en del av dessa anklagelser i sina apologier. Den mest allvarliga anklagelsen, och i särklass den svåraste att bemöta, var dock av mer filosofisk karaktär. Det rör sig om anklagelsen om religionsinnovation och påståendet att kristendomen var ett nytt trospåhitt.

I antikens värld rådde nämligen den uppfattningen att ålderdom och sanning gick hand i hand. I vår moderna tid, där datorer ska bytas ut var sjätte månad och tankar som formulerades för 30 år sedan per definition är förlegade och förtryckande, låter detta möjligen lite märkligt, men så var det. I den grekisk-romerska världen handlade det inte om att ’hitta det senaste’ eller att surfa med på de nya vågorna, utan snarare om att finna den fasta klippan i historiens dimridåer. Därför blev det sk ’argument from antiquity’ ett mycket viktigt inslag i både hellenistisk judisk och senare kristen apologetik.

Anklagelsen om religionsinnovation bekymrar Justinus mer än något annat, och mycket av hans apologetiska gärning går därför ut på att bevisa kristendomens antika rötter. Han gör det genom att formulera en idé om kristendomen som den ‘ursprungliga filosofin’ från vilken all världens visdom sprungit fram.

I introduktionen till Dialog (2:1-2) ger Justinus följande förklaring till varför det existerar olika filosofier (citaten är på engelska, eftersom ingen svensk översättning av Justinus, mig veterligen, existerar):

I will tell you,” said I, “what seems to me; for philosophy is, in fact, the greatest possession, and most honorable before God, to whom it leads us and alone commends us; and these are truly holy men who have bestowed attention on philosophy. What philosophy is, however, and the reason why it has been sent down to men, have escaped the observation of most; for there would be neither Platonists, nor Stoics, nor Peripatetics, nor Theoretics, nor Pythagoreans, this knowledge being one. I wish to tell you why it has become many-headed [polykranos]

Här säger Justinus flera viktiga saker: filosofin var från början enad men blev så småningom polykranos (ordagrant månghövdad, dvs delad), den sändes ned från himlen och endast den kan leda oss till Gud. Justinus tanke om en ursprunglig pan-filosofi utgör ett inte särskilt avlägset eko från det stoiska uppfattningen om Logos som den universella, rationella principen. Justinus berömda logos-lära hämtar också ganska mycket inspiration från stoiska idéer.

Trots det är den dock bara ett redskap som Justinus använder för att nå sitt egentliga mål, nämligen att bevisa kristendomen som den ursprungliga filosofin.

Fortsättning följer

Read Full Post »

I detta sista inlägg om relationen mellan kristendom och grekisk filosofi vill jag undersöka en aspekt av ett inte helt ovanligt påstående, nämligen att treenighetsläran är ett sent kristet påfund som är inspirerat av grekisk filosofi. Det första delpåståendet – att treenighetsläran är ett sent påhitt – kommer jag inte att bemöta här, men det är definitivt en sanning med modifikation. Treenighetsdogmen antogs visserligen inte förrän under 300 talet, men det betyder inte att trinitariska tolkningar av NT:s skrifter inte funnits långt tidigare i den kristna historien. Redan Tertullianus, under det andra århundradet, hade en tydligt trinitarisk gudsbild, och ännu tidigare kan vi finna trinitariska formuleringar i bl.a. Justinus Martyrens skrifter. Jag har skrivit en artikel som publicerades i tidskriften Keryx under hösten 2007, som delvis berör Justinus syn på detta. Den intresserade kan ladda ner artikeln här.

Det här inlägget kommer istället försöka bemöta den andra delen av ovanstående påstående, nämligen att treenighetsläran grundar sig på grekisk filosofi. Det är märkligt hur snabbt en del tankar kan få fäste i den kristna bloggosfären; det räcker med att några högljudda debattörer monotont upprepar mantrat att treenighetsläran har rötter i grekisk filosofi för att det ska bli till någon sorts truism som upprepas av fler och fler utan att någon verkar bemöda sig med att undersöka hur det faktiskt ligger till. Vilken filosofi bygger läran då på? Är det platonsk, stoisk, epikureisk, pytagoreisk, kynisk, skeptisk eller peripatetisk filosofi vi talar om, och på vilket sätt är filosofin i så fall kopplad till treenighetsläran? Det får vi aldrig veta.

Jag kommer här försöka visa att det faktiskt är det motsatta förhållandet som råder; treenighetsläran bygger inte alls på den grekiska filosofin utan var snarare, åtminstone delvis, en respons mot den, baserad på den judiska monoteistiska gudssynen. Den sena platonska filosofin, som var dominerande under tiden för treenighetsdogmens formulering, är ganska abstrakt, så jag ber i förväg om ursäkt för eventuellt krångliga formuleringar och ordval.

Det mest karakteristiska draget i platonsk filosofi är tanken på en idévärld, i vilken Idéerna, (eller Formerna), vilka utgör den sanna kunskapens källa, har en oberoende existens. I den senare platonismen (dvs det som brukar refereras till som medelplatonism och nyplatonism) placerades dessa Former i det gudomliga sinnet. Denna tanke, att Formerna utgör planen i Skaparens sinne, går tillbaka till åtminstone det första århundradet f.kr., och vi finner den bl.a. i den alexandrinske judiske filosofen och exegeten Filons skrifter. Filon var starkt påverkad av medelplatonismen och senare i denna tradition utvecklas tanken vidare. I Albinus filosofi från det andra århundradet e.kr. görs en skillnad mellan det gudomliga sinne i vilket Formerna existerar och det sinne som skapar världen. Slutligen, i Plotinus (som brukar ses som nyplatonismens grundare och som levde under 200-talet e.kr) ses detta gudomliga sinne, vilket är identiskt med Formerna, som utgående från Den Ende – den transcendenta källan till Varat, som är bortom form och tanke.

Här har vi ett klart exempel på hierarkisk subordination, dvs tanken på en serie av nivåer av gudomlig existens som utgår från den första principen, vilken återkommer om och om igen i senare platonsk filosofi. Den implicita idén om att produkten alltid är underlägsen producenten är fundamental. Vi kan se subordinationstanken även i utvecklingen av det komplexa Logos-begreppet inom grekisk filosofi. Från Plotinus och framåt kom Logos ofta att känneteckna en makt som representerar eller uttrycker en högre princip från en lägre existensnivå.

Ett utmärkande drag i platonismen under det andra och tredje århundradet e.kr. samt i senare hednisk nyplatonism, är tanken på en hierarki av gudomligheter. I Albinus, som vi såg, finns två stycken: det kontemplativa och transcendenta gudomliga sinnet samt det aktiva sinnet som skapar och upprätthåller kosmos. Senare, i Plotinus (och även i Numenius) är det tre: Den Ende (källan till Varat), det kontemplativa sinnet (där de platonska idéerna existerar) samt universums intelligenta själ. Denna distinktion mellan det kontemplativa och det aktiva sinnet var ett försök att förena Aristoteles kontemplativa gud (som vi möter i hans Metafysik) och den aktiva guden i Platons Timaeus.

En del tidiga kristna teologer försökte underordna Logos (som av dem identifierades med Sonen) under Fadern och ibland även den helige Ande under Sonen på exakt samma sätt som de hedniska platonikerna ordnade in sina principer under varandra. De såg personerna i treenigheten som arrangerade i samma nedstigande ordning som den sena platonismens gudomligeter. I hur stor utsträckning detta skedde berodde på hur nära respektive teolog stod den grekiska filosofin. En av de kyrkofäder som var mest påverkad av nyplatonism var Origenes. Han hade troligen studerat under samma filosofiske läromästare som Plotinus, nämligen Ammonius Saccas, och har också en teologi som är slående lik Plotinus’. Fadern motsvarar den transcendente Ende, Logos-Sonen (som Origenes ser som väsentligt lägre stående än Fadern) motsvarar det gudomliga sinnet och den helige Ande befinner sig ytterligare längre ned i hierarkin. Med detta i åtanke är det inte förvånande att upptäcka att arianismen, när den kommer i fokus under det fjärde århundradet e.kr., visar stora likheter med den samtidiga nyplatonismen (i synnerhet en av de ledande arianska teologerna, Eunomius, var starkt påverkad av nyplatonskt tänkande).

Det subordinationistiska tänkandet genererade en stark motreaktion inom kyrkan som i den sk monarkianismen snart kantrade över i det andra diket. Anhängare till monarkianismen vägrade att göra skillnad mellan personerna i Guddomen överhuvudtaget, utan såg dem stället som faser i ett enda gudomligt liv, vilket expanderade in i världen och sedan drog sig tillbaka in i sig självt. Monarkianismen var dock minst lika påverkad av grekisk filosofi som subordinationismen, men filosofin här var stoicism snarare än platonism. I stoicismen finns nämligen tanken av en Gud som expanderar in i världen och drar sig tillbaka in i sig själv i eviga cykler.

Inget av dessa sätt att tänka runt treenigheten med hjälp av kontemporärt filosofiskt tankegods vann den kristna kyrkans godkännande. Den ståndpunkt som slutligen accepterades, och som delvis var en reaktion mot både platonskt och stoiskt inflytande, formulerades framförallt av kyrkofadern Athanasius och antogs vid kyrkomötena i Nicaea och Konstantinopel (år 325 resp. 381 e.kr.). Två saker är här viktiga att notera:

1. För det första avfärdades det hedniska antagandet att det kan finnas grader av gudomlighet; dvs att det är möjligt att vara mer eller mindre Gud. Det senare var ett naturligt antagande för en grekisk filosof som var van att använda ordet theos i väldigt vid och lös mening, där ingen skarp gräns drogs mellan det gudomliga och det som utgår från det gudomliga. Sådana tankar var dock oacceptabla för någon som tillhörde den judisk-kristna traditionen. Även om en kristen använde det grekiska ordet theos om Gud, var det alltid i den exklusiva mening som den judiska monoteistiska traditionen gör gällande, nämligen att endast en Gud finns och att en skarp gräns råder mellan Honom och Hans skapelse.

2. För det andra förnekades det grundläggande antagandet inom grekisk filosofi att produkt alltid är underlägsen producenten.

Alltså: Kyrkan lyckades, när den formulerade den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen (i min mening med den helige Andes hjälp), befria den kristna läran från heretiska uppfattningar om Guds natur som kan härledas från samtidiga filosofiska antaganden, genom att formulera den lära om treenigheten som den sedan bevarat genom historien. Det är också denna lära som den absoluta majoriteten av alla kristna genom historien menat bäst utrycker och belyser sanningen i Nya Testamentets skrifter och den tidiga kristna traditionen.

Una substantia, tres personae – en substans, tre personer – som Tertullianus uttryckte det. Eller ännu enklare: tre personer i en levande Gud.

Detta visar med all tydlighet att den tidiga kyrkan inte på något sätt var odelat positiv till hednisk filosofi. Det var snarare så att vissa kyrkofäder och kristna ledare såg filosofin som ett verktyg som ibland kunde användas för att kommunicera evangeliet till omvärlden. Filosofin ansågs inte nödvändigtvis ha ett egenvärde, och när man ansåg att filosofiskt tankegods hotade den sanna evangeliska läran valde man helt enkelt att kasta ut det. Den grundläggande lojaliteten hos kyrkofäderna är därför glasklar: den är till evangeliet och Guds uppenbarelse i Jesus Kristus; inte till Platon, Aristoteles eller någon annan grekisk filosof.

Huvudsaklig källa (för del 3):

Armstrong, A. H., and R. A. Markus. Christian Faith and Greek Philosophy. London: Darton, Longman & Todd, 1960.

Rekommenderad läsning:

Algra, Keimpe, Jonathan Barnes, Jaap Mansfield, and Malcolm Schofield, eds. The Cambridge History of Hellenistic Philosophy. Cambridge: Cambridge University Press, 2005.

Armstrong, A. Hilary. ”The Self-Definition of Christianity in Relation to Later Platonism.” In Jewish and Christian Self-Definition, vol. 1, edited by E. P. Sanders, 74-99. London: SCM, 1980.

Read Full Post »