Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mission’

Mission som inkulturation

Mission som inkulturation

I min förra artikel om mission talade jag om Missio Dei. I den här artikeln så ska jag ge några tankar om en annan viktig missiologisk och teologisk term, nämligen inkulturation. En arbetsdefinition av Inkulturation är att termen beskriver den dynamiska relationen mellan det kristna budskapet, evangelium, och kulturen eller kulturer (Shorter 11). En av de stora orsakerna till att evangeliet och den Kristna tron inte slått rot och fått ett stort fäste i många länder i Fjärran Östern har att göra med inkulturation. Termen refererar till evangeliets anpassning, ingång och förmåga att slå rot i kulturer. Termen försöker förklara hur evangliet kan upptäcka och använda sig av kulturens rikedomar såväl som den rena kulturens svagheter. Termen försöker svara på frågan hur Guds uppenbarelse i Jesus Kristus kan framställas, förkunnas och levas med andra kulturers språk och symboler. Man brukar säga att termen inkulturation blev populariserad i och genom den påvliga encyklikan Redemptoris Missio, som skrevs av den nu bortgångne och mycket respekterade Johannes Paulus II. Inkulturation kom att bli en viktig agenda inom den Romersk Katolska kyrkan i och med Andra Vaticankonciliet. Fenomenet inkulturation i sig är gammalt. Allt från Israels folk inkulturering när dom bosatte sig i Kanans land till Aposteln Paulus tal till grekerna vid Aeropagen i Aten (Apg 17:22-33) kan ses som tidiga exempel på försök till inkulturation. Ja, inkarnationen i sig är kanske det största exemplet på inkulturation när Gud kom till den här världen genom att själv inkultureras i en speciell kulturell kontext. Jesu liv och tjänst inkluderar ju både en acceptans av en speciell kultur såväl som konfrontation med vissa element i den kulturen.

Vidare, kyrkohistorien visar på Kristendomens växlande inkulturationer i judisk, grekisk, romersk och germansk miljö. Under kyrkans äldsta tid fanns ingen annan möjlighet än just att formulera det kristna budskapet på den dåtida världens språk. Nya testamentet skrevs på grekiska, inte på arameiska. Kyrkan måste växa in i Medelhavsområdets kultur. Man var tvungen att inlemma seder, språk, kulturella och religiösa uttryckssätt när evangeliet skulle introduceras. De tidiga kyrkofäderna t. ex. använde sig av grekisk filosofi för att presentera den kristna tron och argumentera med platonister och stoicister. Där det kristna budskapet inte har inkulturerats, där har det förlorat sin kraft och inflytande. Tidiga Kristna hjältar i missionshistorien, såsom St:Patrick på Irland och St. Cyril och Methodius bland de slaviska folken i Öst Europa tillämpade framgångsrikt inkulturation när dom kom till sina missionsfält.

Under medeltiden fanns strålande exempel på försök till inkulturation genom kulturellt utbyte och intellektuell dialog mellan kristna, judar och muslimer och andra (se t.ex. Thomas Aquinas-Summa contra gentiles). Faktum är ju att de stora schismerna som ägde rum mellan öst och väst (1054) och inom väst (Reformationen) kan ses som bekräftelse på olika kulturella koncept och traditioner av kristna erfarenheter i olika gemenskaper, Öst såväl som väst. Men samtidigt som det pågick inkulturation i vissa avseenden, så uppstod problem under medeltiden. När kyrkan ansåg att den då kända världen var kristen så kom Kristendomen att bli identifierad med västerländsk kultur. När sedan nya kontinenter öppnades på vid gavel, var kyrkan inte alls inställd på att inkulturera evangeliet. Istället kom Kristendomen att förknippas med kolonialmakt och ekonomisk utsugning. Kristendomen kom att förknippas med västerländsk livsstil och form. Även fast det fanns enstaka exempel på försök till inkulturation (t.e.x Ricci i Kina, Francis Xavier eller Nobili i Indien, så var de enstaka och begränsade i sin påverkan. Under 17, 18 och 1900-talets tidiga början, så hade väl egentligen ingen större förändring ägt rum.

Här ska dock läggas in en passus för den Karismatiska Kristendomen i form av Pingströrelsen som uppstod. I samband med att rörelsen började spridas ut över världen genom missionärer under 1900-talets första hälft, så hade Pingströrelsen på något sätt en inbyggd egenskap att anpassa sig till den inhemska kulturen och utvecklas lokalt. Det fanns en frihet för uttryckssätt och många gånger en uppblandning med kulturella och religiösa uttryckssätt och symbolspråk. Mycket studier finns idag bl.a. om den Afrikanska Pingströrelsen och dess relation till inhemsk kultur. Vem har undgått att känna till att det finns ett oräkneligt antal olika Pentecostala riktningar och lokala uttryckssätt. Mycket har skrivits om detta och Pingstforskare som t.ex. Allan Anderson har betonat denna sida som en viktig aspekt för att förstå Pingströrelsens globala framgång både numerärt såväl som från ett sociologiskt och kulturellt perspektiv.

Inom de traditionella kyrkorna, så började ett teologiskt nytänk när det gäller inkulturation en bit in på 1900-talet. Teologer började att inse det orealistiska i att Kristendomen bara uppträdde i västerländsk kulturklädnad. I och med 2 Vatikankonciliet, så fick den här rörelsen stöd inom Katolska kyrkan på ett markant och tydligt sätt. Här kan man t.ex. se den diskussion som har pågått angående olika liturgier. Överhuvudtaget, så har katolska forskare skrivit mycket i ämnet. Här kan nämnas t.ex. Aloysis Pieris, Aylard Shorter, m.fl.

”Our first task in approaching another people, another culture…is to take off our shoes, for the place we are approaching is holy.” Så skrev Max Warren, sekreteraren för CMS, Church Missionary Society mellan åren 1942-1963. Det är tänkvärda ord. Kulturen blev redskap för förmedlingen av Gudomlig uppenbarelse och blev så att säga skådeplatsen för Guds frälsningsingripande. Precis som Moses så måste vi ta av oss skorna. Kulturer måste respekteras.

Vidare, så är det viktigt att förstå att den Kristna tron översätts in i varje kultur. “The Christian faith never exists except as “translated” into a culture.” Så börjar Bosch sin diskussion om de olika vägar och sätt som evangeliet “översattes” genom den Kristna kyrkans missionshistoria. Inkulturation är en oersättlig aspekt av evangelisation och mission. Evangelisation handlar ju om etablerandet av Guds rike på jorden. Kultur är en livsnödvändig aspekt av att vara människa. Det refererar ju till de olika sätt som människor tänker, handlar och känner. Kulturen är det prismat varigenom människor ser och tolkar alla sina erfarenheter. Det är som ”sinnets programvara” för att använda sig av dataspråk. Det är det som hjälper oss att styra över våra tankar och beteenden. Om evangelisation inte innebär en evangelisation av kulturen, så blir det endast ett ytligt projekt. Inkulturation innebär alltså ett förnyat uttrycksätt att presentera evangeliet genom former, symboler och termer som är relevant för en kultur. Vi kan uttrycka detta som en syntes mellan tron och kulturen.

På senare tid har många teologer och missionsorganisationer rört sig mot inkulturations-modellen, som ju har en mer dynamisk syn på relationen mellan evangeliet och kulturen. Medan katoliker talade om inkulturation så talade man i Protestantiska kretsar om kontextualisering. Man skulle kunna säga att en stor landvinning på detta område hos evangelikalerna kom i och med den sk Lausanne Konsultationen eller som den heter på engelska, Lausanne Consultation on Gospel and Culture, som ägde rum i Willowbank, Bermuda. I den här konsultationen antogs en tydlig ställning för den inkulturationsmodell som brukar benämnas ”dynamic equivalence”. Denna metod var fórmulerad av Eugene Nida i början av 60-talet och var primärt tänkt att hjälpa bibelöversättare. Grundtanken var att det bibliska budskapet hade prioritet över dess ursprungliga lingvistiska form. Med andra ord, testet på en bra bibelöversättning var att budskapet uppfattades av människor i icke-kristna kulturer. Man såg denna modell som möjlig för att bygga en dialog mellan evangeliet och kulturen. Här kommer några punkter från Lausanne konsultationen som handlar om just inkulturation och är viktiga.

1.    The local community aided by the Holy Spirit is the primary agent in finding a faithful fit between gospel and culture. The missionary does not have the final say, and joins in the community as a learner in their life together.
2.    Inculturation happens by giving priority and attention to the local situation in all of its dimensions, whether social, economic, political, religious, education, or others.
3.    Inculturation also has a regional dimension, and local churches can work together with others in the same region and find solidarity in the process.
4.    Inculturation is an incarnational model, desiring the gospel to be en-fleshed and em-bodies in specific situations. “In this paradigm, it is not so much a case of the church being expanded, but of the church being born anew in each new context and culture”
5.    Inculturation is a double movement of bringing Christianity to bear on culture and bringing culture to bear on Christianity.
6.    Inculturation seeks to take all aspects of culture into consideration, not just picking and choosing the specific elements that fit without a fight.

När man läser de olika punkterna, så slås man av den kultur-känslighet som betonas. Det handlar om att alla aspekter av kulturen måste bemötas. Detta ska samtidigt ses i ljuset av den utveckling och debatt som tagit fart när det gäller Post-kolonialism, Orientalism och teoribildning. Givetvis är det så att den upplösning av stormaktstiden som tog fart under 1900-talet aktualiserade den nya tiden och den nya relation mellan kyrkor i Väst och de sk missionskyrkorna i Öst som den politiska utvecklingen drev på. Från att ha varit en ”en-vägs kommunikation” så utvecklades relationen till en ”två-vägs kommunikation” där båda sidor hade att lära såväl som att förmedla. Detta är en viktig diskussion som är värt att återkomma till i en senare diskussion.

Faror med inkulturation

Alla dessa element och utvecklingssteg mot inkulturation som har tagit fart på senare tid är lovande. Inkulturation är nödvändigt för att evangeliet ska förankras och slå rot i alla kulturer. Samtidigt är det väldigt utmanande och allt annat än lätt. Vad finns det då för faror och begränsningar med inkulturation. Kanske den största faran är att acceptera och omfamna allt i en kultur så att evangeliet förlorar sin sälta. Bosch menar att det är just det som har hänt i många västerländska länder när han säger att man ”…often domestication the gospel in its own culture while making it unnecessarily foreign to other cultures.” (455). Vi brukar ju tala om en kristen kultur i väst medans det är hedniska kulturer utanför Väst-sfären. Evangeliet är till sin natur främmande för alla kulturer. Det måste inkultureras i varje kultur och i varje tid. Det betyder att fast vi alltid måste röra oss mot inkulturation och inhemskhet, så måste kyrkan och evangeliet bevara sin pilgrimstatus.

I interaktionen och utbytet mellan den kristna tron och icke-kristna kulturer kan det ibland höras röster som varnar för synkretism. Man är mån om evangeliets rena form och är rädd att det ska uppblandas med andra religiösa eller kulturella inslag så att centrala delar såsom lära ändras. Jag tror dock att det är viktigt att skilja på ackulturation och synkretism här. Medans synkretism innebär att centrala delar av en religion förändras, så avser Ackulturation anpassningsfenomen och inflytanden som inte förändrar det centrala i religionen. Det är viktigt att vara medveten om att i alla kulturer och samhällen så spelar religionen en viktig roll i kulturen. För att på ett initierat sätt förstå en främmande kultur, så måste man förstå religionen som har påverkat och influerat kulturen där den befinner sig.

Ett annat problem som tyvärr kan vara ganska vanligt när sann inkulturation inte har ägt rum är att människor intar en respektlöshet för främmande kulturer. Den kan komma till uttryck genom att man vägrar att ta den främmande kulturen på allvar som ett enhetligt och helt system av symboler och värderingar. Istället för att försöka förstå de underliggande idéerna och principerna i den främmande kulturen, så ägnar man sig åt en slags ”pick and mix” princip där man lyfter ut vissa element från en viss kultur och försöker inkorporera det i en annars främmande kontext och kultur. Detta är dock inte inkulturation.

Slutord

Kristen transformering av kulturer (vilket är målet med inkulturation) är ett sätt att ta kulturer på allvar. Det är inte ett sätt att ta över en kultur, likt kultur-imperialism. Snarare är det en ny tolkning av kulturen genom evangeliet, vilket leder till att evangeliet tydliggör kulturens mening och plats i tillvaron.

Inkulturation är en process som aldrig kan deklareras vara fullständigt färdig. Det är en process som alltid fortgår. Kristna behöver söka dialog med andra kristna och ett utbyte av teologier som kan producera som Bosch så bra uttrycker det “a living embodiment of mutual solidarity and partnership” (456). På det här sättet kan man säga att lokala manifestationer av den Kristna tron och praxis alltid kommer att vara ihopkopplad med den globala kyrkan, och att alla lokala teologier är specifika uttryck av den universella sanningen i evangeliet om Jesus Kristus.

Detta var några tankar om inkulturation. Det finns mycket bra skrivet i ämnet. Vill rekommendera Aylard Shorter och hans bok Toward a theology of inculturation som en strålande bok i ämnet. Vad anser ni som läser i detta forum om inkulturation? Har ni någon erfarenhet av inkulturation? Dela gärna med er!

Referenser

David Jacobus Bosch, Transforming Missions: Paradigm shifts in theology of Missions, (American Society of Missiology series, No. 16)

Aylward Shorter, Towards a Theology of inculturation, (Maryknoll, New York: Orbis Books, 1988)

Read Full Post »

Missio Dei

Missio Dei

I den här första artikeln tänkte jag tala om en aspekt av Missions-teologin som har och har haft stort inflytande på kyrkans lära och liv under senare hälften av1900-talet och framåt, nämligen förståelsen av mission som missio dei

Historisk förståelse av mission

Den Kristna kyrkan föddes och utvecklades i en missions-situation. De första Kristna fanns sig själva i en mång-religiös kontext inom det Romerska imperiet och med den Hellenistiska kulturen, där de brottades med sin identitet. Just denna missiologiska situation där man krockade med olika religioner och filosofier krävde reflektion och utmejslade kyrkans identitet och inspirerade dess teologi. De Kristna ledarna tog papper och penna för att adressera konkreta samtida problem och ämnen till troskongregationerna. Man blev tvungen att teologisera. Martin Kählers observation att ‘mission is the mother of theology’ är viktig för att förstå teologins missiologiska natur.

Mission har under århundradenas historiska förlopp tolkats och förståtts på lite olika sätt. Ibland så tolkades det soteriologiskt, dvs att mission handlar om frälsningen av människor från evig förtappelse. Under andra tider så har mission förståtts som ett kulturellt utbyte, där de s k ”outvecklade” och ”lägre stående” civilisationerna skulle få del av det ”högre stående” västerländska kulturen. Kolonialismen brukar ju nämnas i detta sammanhang. Mission har också setts i kyrkliga termer där det har handlat om utbredande av kyrkans (eller ett specifikt samfunds) territorier. Ibland har mission definierats som en frälsningshistorisk process där världen stegvis förvandlas till Guds rike.

Barths paradigm

Under 1900-talet så började förändringar att ske inom teologin och missiologin. Från en tidigare klar betoning på Kristologin och Ekklesiologin, så började en teologi centrerad på Guds väsen och natur ( trinitariansk) utvecklas och betonas bland ledande teologer. Detta teologiska ”system skifte” ägde rum både inom protestantiska och katolska cirklar. Många missiologer kom att bli påverkade av utvecklingen inom den systematiska teologin i synnerhet. Flera kan nämnas som var med och ledde utvecklingen bland dessa teologer. En av 1900-talets förmodligen mest inflytelserika teologer, Karl Barth, var väldigt tongivande i det här nya sättet att se på mission som David Bosch i sin Magnus opum, Transforming Missions likställer med ett nytt ‘paradigm-skifte’. (1) Barth ses av en del forskare som pionjären när det gäller uppväckandet eller upplivandet av den antika treenighetsläran på 1900-talet (t ex den finske NT-forskaren Kärkinen). Barth såg mission som den treenige Gudens aktivitet. Han menade att Gud i sitt väsen är sändande. Han menade också att Kyrkan är det primära medlet genom vilket Gud uppnår sina syften med världen. Kyrkan är en deltagare på Guds initiativ.

Man brukar säga att Barths inflytande nådde en topp vid Willingen konferensen 1952 som anordnades av IMC(International Missionary council) vilket sedermera skulle uppgå i WWC (World Council of Churches). Uifrån denna konferens, så kom termen Missio Dei att få en mer tydlig och framträdande plats. Wilhelm Anderson kommenterar Willing konferensen så här:

‘If we wish to sum up, with systematic precision, Willingen’s approach to a theology of the missionary enterprise, we must say that it is trinitarian in character. In the Willingen statements, the triune God Himself is declared to be the sole source of every missionary enterprise’ (2)

Missio Dei

Missio Dei är en latinsk term som vanligtvis översätts som Guds sändande. Förståelsen av termen kom att bli att mission är något som härleds ur Guds natur.(3) Initiativet till Mission kommer från Gud själv. Gud Fadern sände Sonen och Fadern och Sonen sänder Anden. Till detta lades till såsmåningom att Fadern, Sonen och Anden sänder kyrkan till världen. Slutresultatet av missio dei blir med Peters ord, ‘…glorification of the Father, Son and the Holy Spirit.’(4)

Mission härleddes från Guds karaktär. Skillnaden var just att man började se missionen i ljuset av trinitariansk lära och inte i första hand utifrån Kristologiskt, Ekklesiologiskt eller Soteriologiskt perspektiv vilket var fallet tidigare.Det blev en breddning av perspektivet. Mission sågs nu som ett deltagande i Guds mission snarare än kyrkliga aktiviteter. Mission hade inget eget existensberättigande eftersom initiativet kommer från Gud. Det var Guds mission och inte enskilda missionärer eller ens kyrkans.

Mission ses som ett av Guds attribut. Eftersom Gud är en missionerande Gud, följaktligen så är Guds folk ett missionerande folk. Ekklesiologin som utvecklas från den här övertygelsen beskriver kyrkan som missionerande i grunden. Först kommer missionen, sen kommer kyrkan som instrumentet för missionen. Följaktligen så är det fel att säga att kyrkan har en mission såsom att kyrkans existens kommer först. Snarare är det mer rätt att säga att missionen har en kyrka. Kyrkan blev till för att utföra Guds mission. Missio Dei instiftar Missio ecclesiae. M a o, den sändande Guden är motivationen för missionerande aktiviteter som kyrkan utför.
Den Brittiske missiologen Andrew Kirk uttrycker det väldigt bra:

‘Mission is so much at the heart of the church’s life that, rather than think of it as one aspect of its existence, it is better to think of it as defining its essence. The Church is by nature missionary to the extent that if it ceases to be missionary, it has ceased being Church.’(5)

Mission är inte en liten gren av kyrkans alla aktiviteter, som vissa personer håller på med. Mission definierar kyrkans existens som Kirk så väl uttrycker det. Kyrkan som missionerande är en gemenskap av människor med ett anförtroende eller som på engelska ‘a commission’. Det beskriver dem som har tagit emot ett mandat och följaktligen lever med en inre förpliktelse att fullborda det som dem är sända för, relaterat till dem som de är sända till – världen. Målet med kyrkans mission är ju världen eftersom det är till världen som kyrkan är sänd.

En del teologer (i synnerhet evangelikaler)kritiserade Missio Dei. (6) Dom menade att begreppet förlorade sin funktion p.g.a att termen fick en så vid och bred tolkning. Man menade att den kunde användas av människor och grupper med väldigt exklusiva teologiska positioner. Bosch höll med till viss del om den synpunkten, men han kunde ändå se värdet i termen i det att den hjälper oss komma ihåg att varken kyrkan eller människan är ursprunget till missionens existens. Bosch uttryckte det så här: ‘Gud är en källa av sändande kärlek. Detta är den djupaste källan till mission’ (7).

Slutord

Det finns givetvis mycket mer att säga om Missio Dei. Förståelsen av missions-uppdraget som Missio Dei har idag anammats av kristna från i stort sett alla kyrkor och samfund. Synsättet har öppnat dörren för en ekumenisk plattform för mission att bli möjlig. Den treenige Guden är missionerande i sitt väsen. Därför är kyrkan missionerande i sitt väsen. Det går inte att separera kyrkan från mission. Gör man det, så får man en deformerad kyrka. Kyrkan ska vara medlet för mission och inte ändamålet för missionen. Mission är också kyrkans syfte. Det betyder att mission är vad Kyrkan är till för. En kyrka som inte gör mission, är inte kyrka enligt den här förståelsen. Missio Dei har styrt och kommer att styra missionstänkandet inom den Kristna kyrkan en bra bit framåt i tiden.

David Johansson

Literatur

1.David J.Bosch. Transformings Mission: Paradigm Shifts in Theology of Mission, (Orbis Books, Maryknoll : Orbis Book, 1991), p.389f

2. Wilhelm Andersen, Towards a Theology of Mission. A Study of the Encounter between the Missionary Enterprise and the Church and Its Theology, IMC Research Pamplet No. 2 (London: SCM, 1955)

3. Bosch, Transforming Mission, p.389ff

4. George W.Peters, A Biblical Theology of Missions,( Chicago: Moody Press, 1972),p.9.

5.Andrew Kirk. What is Mission? Theological Explorations. (London: Darton, Longman & Todd Ltd, 2000),p.30.

6.Se diskussionen i F.J. Verstrealen et al (eds.), Missiology: An Ecumenical Introduction (Grand Rapids: Eerdmans, 1995), 438-457.

7.Bosch, Transforming Mission, p.370.

Read Full Post »