Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘nya testamentet’

I det här inlägget tänkte jag ta upp frågan om vilka Jesu bröder och systrar var som finns omnämnda i Nya Testamentet. Det är en fråga som diskuterats mycket genom historien och som dessutom varit ganska kontroversiell, inte minst pga de implikationer den har för frågan om Marias eviga jungfrudom, som ju är en dogm inom den romersk-katolska kyrkan, samt inom de ortodoxa kyrkorna. Jag vill dock redan från början poängtera att även om frågorna har relevans för varandra så är de inte synonyma; om Jesu bröder var barn till Josef och Maria betyder det naturligtvis att Maria inte förblev jungfru under hela sitt liv, men motsatsen gäller ju inte i annat fall. Det är ju fullt möjligt att ha ett normalt äktenskapligt samliv utan att detta resulterar i några barn. Och här är det nog också viktigt att peka på skillnaderna i frågornas natur. Frågan om vilka Jesu bröder och systrar var är en strikt exegetisk/historisk sådan, medan frågan om Marias eviga jungfrudom har mer teologiska inslag.

Enligt evangelierna hade Jesus fyra namngivna bröder, samt ett okänt antal systrar (Matt 13:53-56, Mark 6:3), och även på andra ställen i NT omtalas ”Herrens bröder” (Gal 1:19, 1 Kor 9:5). Namnen på Jesu bröder var Jakob, Joses (ett ”nick-name” för Josef; möjligen med syftet att skilja honom från hans far), Simon och Judas. Vi kan anta att Jakob var den äldste av dem, eftersom han nämns först i både Matteus och Markus redogörelser. Dessutom är han den av bröderna som spelar den mest framträdande rollen i den tidiga kyrkan. Senare kristen litteratur ger namnen Maria och Salome till två av Jesu systrar. Problematiken i att bestämma den exakta släktrelationen mellan Jesus och hans bröder går tillbaka till det grekiska ord i NT som översätts med broder, nämligen adelfos. Adelfos är förvisso det ord som användes för att beteckna en broder i vår förståelse av ordet (dvs någon som är barn till samma föräldrar som den ordet refererar till), men det användes även för andra manliga släktrelationer. I den antika grekiska översättningen av Gamla Testamentet, Septuaginta, kallas Lot för Abrahams adelfos, trots att han, som bekant, var den senares brorson (1 Mos 13:8; 14:14, 16). Man kan jämföra med det engelska ordet ”cousin” som, utan kvalifikation, kan betyda vad vi kallar kusin, men även vad vi kallar syssling eller tremänning. Det går alltså inte, utifrån själva ordet som används, att bestämma den exakta karaktären av Jesu släktrelation till de som i Nya Testamentet kallas hans ”bröder”.

[Egentligen är det lite märkligt att ett så högkontext samhälle som antikens kultur ändå utgjorde använde sig av ett så trubbigt ord. När jag under en tid bodde i Indien, som ju har en mycket högkontext familjekultur, studerade jag lite hindi och roades då av alla familjerelaterade ord som finns i det språket. Ett ord för fars äldre bror, ett ord för fars yngre bror, ett ord för mors äldre syster, ett för hennes yngre syster etc, etc. Varje enskild relation hade ett eget ord med en exakt betydelse. När man på hindi hänvisar till en släkting så är alltså den exakta familjerelationen införstådd i själva ordet, vilket ju visar hur betydelsefull familjen (och även hierarkier) är i det samhället.]

Historiskt har tre olika synsätt dominerat när det gäller identiteten av Jesu bröder (och systrar, men eftersom bröderna namnges och spelar en mer framträdande roll i Nya Testamentet – speciellt Jakob och Judas – har fokus legat på dem), och de har fått sina namn från förespråkare för respektive teori som alla var verksamma under 300-talet e.kr; Helvidius, Epifanius och Hieronymus.

Den helvidianska synen är att Jesu bröder var barn till Josef och Maria. Om man inte accepterar Jesu jungfrufödsel betyder det att de var Jesu helbröder, i annat fall halv-bröder. Denna syn har dominerat protestantisk kristendom under de senaste två hundra åren. Den epifanianska synen, som dominerat i den östliga traditionen, är att Jesu bröder var söner till Josef från ett tidigare äktenskap, och alltså inte barn till Maria. Med andra ord var de alla äldre än Jesus. Hieronymus teori, som kommit att dominera i den västliga traditionen (dvs i den romersk-katolska kyrkan), gör gällande att Jesu bröder i själva verket var hans kusiner.

Jag börjar med den sistnämnda teorin, då den förefaller vara minst trolig, även om det fortfarande finns forskare som stöder den. Som vi konstaterat kan adelfos referera till andra släktrelationer än broder, men faktum är att det sällan eller aldrig används i just betydelsen ”kusin”; för denna relation fanns ett annat grekiskt ord, anepsios. Jesu bröder omnämns konsekvent som just hans bröder i hela den tidiga kristna litteraturen, både i och utanför Nya Testamentet. Om de i verkligheten hade varit Jesu kusiner, borde detta sannolikt ha specificerats åtminstone någon gång. Det avgörande argumentet mot att se Jesu bröder som hans kusiner ges av den kristne författaren Hegesippus, som skrev under 200-talet. Medan han kallar både Jakob och Judas ”Herrens broder” (dvs adelfos, Eusebius HE 2:23:4, 3:20:1) benämns Simeon, Klopas son, som anepsios tou kuriou, vilket betyder just ”Herrens kusin” (HE 4:22:4, jfr. 3:11). Uppenbarligen gjorde Hegesippus alltså skillnad på de olika släktrelationerna. Denna bild styrks ytterligare av det faktum att Simeon (fö. den person som tog över ledarskapet av Jerusalemförsamlingen efter att Jakob blivit martyr ca 62 e.kr) verkligen var Jesu kusin. Han var son till Klopas, som enl. Hegesippus var Josefs bror. Eftersom Klopas var ett mycket ovanligt namn under denna tid, är det sannolikt att denne Klopas är densamme som hänvisas till i Joh 19:25, och möjligen även den Kleopas som omnämns som en av Emmausvandrarna (Luk 24:18). Kleopas är ett grekiskt namn, men det var vanligt vid den tiden att palestinska judar även tog ett grekiskt namn som hade ett uttal som påminde om deras riktiga semitiska namn (jfr tex Simon – Simeon). Att Lukas nämner Kleopas vid namn antyder sannolikt också att det rörde sig om en person som var någorlunda känd i den tidiga kyrkan, vilket en troende farbror till Jesus torde ha varit.

När det gäller de två andra alternativa synerna är det svårare att finna avgörande argument. De argument som använts mot Hieronymus syn kan inte användas mot Epifanius syn. Om Jesu bröder var söner till Josef från ett tidigare äktenskap var de ändå, pga Josefs äktenskap med Maria, hans fosterbröder, och då var adelfos det korrekta ordet att använda. Att Jesu bröder konsekvent kallas hans adelfoi är i sådana fall inget märkligt alls, utan bara vad man kunde vänta: de tillhörde ju samma hushåll. I antikens värld var just hushållet (oikonomia) det viktiga när det gällde släktrelationer; mer så än blodsband. Adoptioner var vanliga, och en adopterad son sågs verkligen som en son i full bemärkelse.

Låt mig först ta upp några skriftbaserade argument som ofta antagits stödja den helvidianska synen, men i verkligheten inte gör det. Det första utgår från Mat 1:25 där det står om Josef och Maria att ”han [Josef] kände henne icke, förrän hon hade fött en son; och honom gav han namnet Jesus.” Detta skriftställe har antagits implicera att Josef inledde ett äktenskapligt samliv med Maria efter att Jesus fötts, och att detta naturligt skulle ha lett till att flera barn föddes.

Först måste man se till vilken kontext denna bibelvers återfinns i. I det första kapitlet av sitt evangelium ställs Matteus inför ett problem; han måste förena två viktiga men till synes svårförenliga traditioner om Jesus, nämligen att Jesus står i den kungliga davidiska ättelinjen genom Josef (v1-17) samt att han uppfyller Jesajas messianska profetia att vara född av en jungfru (v.23). Därför måste Matteus visa att Jesus accepterades och upptogs av Josef som hans legala son och därmed rättmätiga arvinge (detaljer som Josefs dröm samt att Josef gav Jesus hans namn, är därför viktiga delar av berättelsen), samtidigt som han måste göra klart att Josef inte hade någon del i Jesu avlelse. Jesus är alltså David son genom Josef, hans legala fader, samtidigt som han är Guds son genom jungfrufödseln. Det är mot denna bakgrund som man måste läsa vers 25. Medan vi ofta fokuserar på den första delen av versen, betonar Matteus faktiskt den andra. Josef fullgjorde sin roll som Jesu legala fader och införlivade honom i det davidiska stamträdet, efter att den första delen av versen gjort klart att han inte var Jesu fysiska far.

Angående Josefs och Marias eventuella äktenskapliga samliv efter Jesu födelse är evangelisten tyst. Moderna läsare har ofta hakat upp sig på ordet ”förrän” vilket för oss implicerar en efterföljande händelse. Om jag säger: ”jag åt inget förrän jag kom hem” förstår vi det normalt som att jag inte åt något innan jag kom hem men också att jag faktiskt åt något efter det att jag kom hem. Betydelsen av den grekiska konjunktionen heōs är dock inte lika tydlig; den implicerar inte med nödvändighet en efterföljande handling på samma sätt som det svenska ”förrän” eller det engelska ”until” gör. Ett exempel på detta kan ges från Ps 110:1 som lyder: ” HERREN sade till min herre: ”Sätt dig på min högra sida, till dess [heōs an, i Septuaginta] jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.” Denna mening bör knappast förstås som att ”min herre” förlorar platsen vid ”HERRENS” högra sida efter att alla fiender besegrats. Ett annat exempel är 1 Tim 4:13, där Paulus uppmanar Timoteus: ”Var nitisk i att föreläsa skriften och i att förmana och undervisa, till dess [heōs] jag kommer.” Betyder det att Timoteus, enligt Paulus uppmaning, skulle sluta med alla dessa saker efter att Paulus kommit? Naturligtvis inte! Matt 1:25 ger oss med andra ord ingen som helst information – vare sig åt det ena eller andra hållet – om huruvida Josef och Maria hade ett äktenskapligt samliv efter det att Jesus var född. Den frågan var inte intressant för Matteus, och han kommenterar den inte överhuvudtaget. Även om detta bibelord skulle kunna tolkas som protestanter i modern tid ofta tolkat det – nämligen som att Maria och Josef inledde ett normalt äktenskapligt samliv efter Jesu födelse – så säger det ju ingenting om huruvida några barn blev resultatet av denna förening.

Ett annat skriftställe som ibland förts fram som ett försvar för den helvidianska synen är Luk 2:7 där det står om Maria att hon ”födde sin förstfödde son”, vilket antagits implicera att hon senare även födde fler söner. Judiskt användande av termen ”förstfödd” (prōtotokos) behöver dock inte relatera till andra barn i familjen, utan kan även ha att göra med att allt förstfött, inom judisk tro, är helgat åt Herren (2 Mos 13:1, 4 Mos 3:12). I detta fall har ju evangelisten ingen anledning att poängtera att Jesus var Marias första barn, då han redan förklarat att Maria var jungfru. Därför bör denna referens troligen förstås som en påminnelse om Jesu helgade status, vilket också tydligt senare framkommer i vers 23.

Slutligen har det ibland hävdats, som ett försvar för den helvidianska synen gentemot den epifanianska, att evangelierna borde ha nämnt andra barn i familjen, om sådana hade existerat vid tiden för Jesu födelse. Evangelierna är dock mycket selektiva berättelser, där bara sådana fakta som var intressanta för den berättelse evangelisterna ville förmedla tagits med. Det finns säkert massor av intressanta detaljer runt Jesu liv och familj som vi inte vet ett dugg om idag, pga att det inte hade relevans för evangelisternas syften med sina skrifter. För att nämna ett exempel: Vad hände med Josef? Sista gången vi hör av honom i evangelierna var när Jesus var 12 år, sedan försvinner han. Varför då? Dog han? Var han bortrest? Eller var han bara ointresserad av sin sons liv och tjänst? Jätteintressant fråga för oss, men uppenbarligen inte för Matteus, Markus, Lukas och Johannes…

Nya Testamentets texter ger inga direkta stöd för Epifanius teori, men motsäger den inte heller. Tanken att Jesu bröder verkligen var hans foster- eller adoptivbröder återfinns dock i inte mindre än tre kristna verk från det andra århundradet, vilket gör denna syn till den första som på ett direkt sätt ges uttryck för i kyrkohistorien. Texterna är Tomas Barndomsevangelium, Petrusevangeliet och Jakobs Protoevangelium (om jag lyckats återge de svenska titlarna rätt). Åtminstone den sistnämnda skriften ger även implicit stöd för tanken om Marias eviga jungfrudom, och här är det svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Visst kan författaren ha antagit denna syn på Jesu bröder med syftet att styrka tanken om Maria eviga jungfrudom, men det kan ju också vara tvärt om. Idén om Marias eviga jungfrudom kan ju ha uppkommit som ett resultat av att alla redan visste att hon inte fått några fler barn än Jesus. Under alla omständigheter härstammar troligen samtliga dessa skrifter från Syrien, vilket innebär att de kan bygga på mycket tidiga traditioner. Också det faktum att tanken om Marias eviga jungfrudom redan antagit mystiska och hagiografiska drag i Jakobs Protoevangelium, pekar mot att den bygger på en tidigare tradition.

Det som möjligen kan styrka den helvidianska synen är den nära association som i evangelierna görs mellan Jesu mor och hans bröder. En del menar att detta tyder på att Jesu bröder verkligen var Marias söner. Detta kan möjligen föras fram som ett argument mot att bröderna egentligen skulle vara kusiner, men som ett argument mot fosterbröder-teorin, fungerar det inte lika bra. Om Jesu bröder var barn till Josef, var de ju genom Josefs äktenskap med Maria ändå hennes adoptivsöner, och del av samma hushåll. Detta räcker mycket väl som förklaring till varför de ofta figurerar i samma kontext som Maria i evangelierna.

Richard Bauckham, en expert på dessa frågor, och från vems verk det här inlägget drar mycket information, drar slutsatsen att Helvidius och Epifanius teorier, från ett historiskt perspektiv, är ungefär lika trovärdiga (även om han själv lutar åt den sistnämnda). Det som främst talar för den helvidianska synen (som majoriteten av exegeter idag nog ändå förespråkar) är helt enkelt att bevisbördan ligger på dem som vill hävda att ”Jesu bröder” inte var hans riktiga bröder. Inget i Nya Testamentets texter antyder att Jesu bröder och systrar skulle vara något annat än just hans riktiga syskon, och det är de som vill hävda något annat som måste producera bevis för detta. Det som talar för Epifanius syn är att det är den tidigast dokumenterade traditionen, och att mycket tyder på att de källor från det andra århundradet i vilka den återfinns själva bygger på en tradition som mycket väl kan ha rötter i det första århundradet. Man kan alltså inte på något sätt utesluta att denna tradition drar från verkliga minnen av hur Jesu familjesituation såg ut.

Enligt min egen bristfälliga bedömning resonerar Bauckham klokt. ”Kusin-teorin” förefaller osannolik, eller åtminstone mindre sannolik än alternativen, men när det gäller de två övriga teorierna har ingen sida vad jag kan se kunnat presentera något avgörande argument till sin fördel.

Till sist: kan man som protestant tro att Maria inte fick fler barn än Jesus (eller föralldel även tro på Marias eviga jungfrudom)? Nå, det första man måste konstatera är att protestanter faktiskt har trott just detta. Under de första 300 åren efter reformationen var det den dominerande synen inom åtminstone de större magistrala reformatoriska riktningarna (jag känner till anabaptismen för dåligt för att veta vilken syn som dominerade där), och det var inte förrän efter upplysningstiden och den moderna bibelkritikens uppkomst som en omsvängning ägde rum. Detta är inte skrivet i nedvärderande syfte – upplysningen och den moderna bibelkritiken har inte bara fört med sig elände – utan det är bara ett historiskt konstaterande. Även idag är detta inte frågor som skiljer forskare efter en strikt protestantisk-katolsk linje. Om ni tittar i källhänvisningarna nedan finner ni två artiklar som publicerats i Catholic Biblical Quarterly. Den ena är skriven av Meier som förespråkar en helvidiansk syn. Den andra är en respons från Bauckham som menar att den epifanianska synen är minst lika trolig, och möjligen mer trolig än den helvidianska. Det som är intressant här är att Meier är katolik medan Bauckham är protestant inom den bredare evangelikala fåran. Rent generellt kan man säga att det ju är enklare för en protestant att ha en öppen inställning i dessa frågor, eftersom protestantisk teologi inte har någon dogm som säger hur det står till med Marias jungfrudom eller huruvida hon fick fler barn eller inte. Att sedan protestanter överlag både har varit och fortfarande är mycket misstänksamma mot allt som luktar mariologi, och att detta istället kan hämma deras förmåga att närma sig frågan objektivt, är ju en annan sak.

I slutändan får vi konstatera att det här är frågor som det inte går att komma till full klarhet i genom exegetik eller historisk forskning; materialet vi har tillgång till är helt enkelt för ofullständigt och tvetydigt. Jag avslutar med ett citat från Meier som gör gällande just detta:

“From the patristic period to the present, intelligent, well-educated, and sincere Christians have differed and do differ on this question because (1) the data are sparse and ambiguous; and (2) the doctrinal positions of various churches have naturally influenced scholars, however objective they try to be” (Meier, Brothers and Sisters, 7)

Källor/Vidare läsning
Bauckham, Richard. 1990. Jude and the Relatives of Jesus in the Early Church. Edinburgh: T & T Clark.
———. 1994. ”The Brothers and Sisters of Jesus: An Epiphanian Response to John P. Meier.” Catholic Biblical Quarterly 56:686-700.
———. 1996. ”The Relatives of Jesus.” Themelios 21 (2):18-21.
Levering, Matthew. ”The Brothers and Sisters of Jesus.” First Things. November 30, 2007.
Meier, John. P. 1991. A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus. AB Reference Library. New York: Doubleday.
———. 1992. ”The Brothers and Sisters of Jesus in Ecumenical Perspective.” Catholic Biblical Quarterly 54:1-28.
Witherington III, Ben. 2006. Matthew, Smyth & Helwys Bible Commentary. Macon, GA.


Read Full Post »

Detta är ett gästinlägg av Anders Gerdmar.

När julen 1940 kom till krigets Tyskland kunde man i kyrka och hem läsa ett nytt julevangelium, präglat av det nya Tysklands ideologi. Berättelsen om Jesu födelse och hans första åtta dagar inleder ”Guds budskap”, den sällsamma bibelutgåva som kanske var det tydligaste tecknet på att nazistisk och antisemitisk ideologi inte bara nått ut på torgen utan också in i kyrkbänken. I målsättningen att ”förtyska” evangeliet har allt som påminner om Nya testamentets ovedersägliga judiska rötter tvättats bort. Med säker fingertoppskänsla för vilka strängar man skulle spela på hos den lutherska allmänheten presenterar man projektet som ett slags uppföljare till Martin Luthers bibelöversättning 1522. Nu betyder emellertid förtyska något annat än för Luther, inte bara att översätta utan att omforma Bibeln så att den passar in i det nya Tysklands rasideologi. I ett sådant Tyskland behövde de främst ideologiskapande krafterna mobiliseras och hjälpa till att legitimera en rasistisk politik.

Hitler visste långt före maktövertagandet att han i det djupt protestantiska Tyskland behövde stöd och legitimation från teologer och kyrkomän. Han visade personligt intresse för 1870-talets store kyrkoman tillika antisemitiske ideolog hovpredikanten Adolf Stoecker, som hyllades som en föregångare till den rasistiska antisemitismen. Hitler blev bönhörd och kunde redan vid 1933 års genombrott räkna flera prominenta teologiska professorer till Tysklands nationalsocialistiska arbetarparti NSDAP. Främst av dessa var den världsledande bibelforskaren och judendomsexperten Gerhard Kittel (1888-1948), son till den ännu mer berömde Rudolf Kittel. Kittel skrev samma år ”Die Judenfrage”, där han med teologiska argument pläderar för en apartheidpolitik genom vilken judarna får erfara det främlingskap som Gud dömt dem till.

Den som gick längst i sin teologiskt motiverade antisemitism var Kittels lärjunge Walter Grundmann, som 1930 gick med i NSDAP och den 1 april 1934 blev medlem nummer 1032691 i stödförbundet för SS och tillhörde den nya kyrkliga rörelsen Deutsche Christen. Grundmann var liksom Kittel professor i Nya testamentet och blev den kanske främste pionjären för en nazistisk kristendom. Trettiotre år gammal startar han tillsammans med ledande teologer Institutet för studiet och utrotandet av de judiska inflytandet på det tyska kyrkliga livet i Eisenach. Institutet grundades på slottet Wartburg där Martin Luther en gång vann sitt teologiska genombrott – en plats vald i fullt medvetande om dess symboliska betydelse. Institutet tycks ha fått stort genomslag. Vid 1940 års konferens i Wittenberg samlades 600 teologer och kyrkomän, inklusive bland andra nordiska deltagare, och vid liknande konferenser medverkade bland andra den lundensiske professorn Hugo Odeberg och andra svenska teologer och humanister.

Den nazistiska folkbibeln var ett av de projekt som skulle främja en kristendom befriad från det judiska inflytandet, tillsammans med en katekes och en ny psalmbok ”Großer Gott, Wir Loben Dich”. Den senare var avjudaiserad: det hebreiska ordet Halleluja, orden Sion och Jerusalem togs bort. Detta försiggick inte i det fördolda; på kort tid distribuerades mer än 105.000 förbeställda exemplar. Det var krig, och bibeln producerades som ett fält- och folktestamente. För en första upplaga angav man 200.000, och den första upplagan av den kompletta versionen var 90.000.

Det första steget i avjudaiseringen är att ”Guds budskap” utelämnar Gamla testamentet helt. I dess ställe förbereddes en samling tyska andliga texter för att ”undvika gammaltestamentliga gestalter” och helgon som är främmande för folket. Bibeln består av ett starkt ideologiskt präglat urval i form av en bibelharmoni av Nya testamentet, lett av Grundmann som själv var internationellt erkänd som bibelforskare.

Hur bibeln inleds är också betecknande. Alla andra bibelutgåvor inleder Nya testamentet med Matteusevangeliet och dess klart judiska ansats: ”Släkttavla för Jesus Kristus, son av David, som var son av Abraham”, varpå följer en judisk (!) släkttavla, med den judiske kung David som strukturerande princip. Matteusevangeliet misstänktes för att vara redigerat av den ”judekristna” församlingen och att ha förstärkt den judiska dimensionen. Den nazistiska bibeln börjar med julevangeliet i Lukas version. Avsnitt med judisk prägel lyftes ut, eller så tar man bort enstaka ord för att avjudaisera.

Josef färdas inte längre som Lutherbibeln säger ”till det judiska landet, till David stad”, han är inte längre ”av Davids hus och släkt”. I änglarnas lovsång ”Ära vare Gud i höjden” har man tagit bort frasen ”i Davids stad”, och därmed hela det stora tankesammanhang som knyter Jesus som judarnas Messias till Davids stad Betlehem. En judisk mottagare av Lukas berättelse såg direkt den messianska kopplingen, liksom utgivarna av ”Guds budskap”. Men för Grundmann var inte Jesus ens jude. I en avhandling samma år som ”Guds budskap” försöker han bevisa att Maria inte var judinna och att Josef, som han menar var Jesu jordiske far, inte blodsmässigt var jude utan ”galileisk”. Enligt Grundmann var denna provins etniskt sett ett icke-judiskt område. De österländska stjärntydarna kommer inte till Jerusalem och frågar inte: ”Var finns judarnas nyfödde kung?” (Matt 2:2).

När det blir dags för Jesu omskärelse på den åttonde dagen – för övrigt ett memento för krafter som vill frånkänna svenska judar rätten till omskärelse – har templet strukits, judendomens främsta helgedom. Omskärelsen nämns inte, bara att barnet bars fram. Inte heller finns Marias ”rening enligt Mose lag” med. Magnificat (Marias lovsång) har strukits, Simeons lovsång avjudaiserats och Sakarias lovsång har reducerats till några få politiskt korrekta strofer. Sångerna är ju alla knutna till Abraham, Israel och David. Dessutom visste dessa lärda män att hymnerna i fråga har en tydligt semitisk språkdräkt. Bibliska texter med sådana nedslag i europeisk kultur som Rembrandts bilder eller de stora tonsättarnas Magnificat stryks med några penndrag.

En ödesmättad krigsretorik präglar bibeln; en bibelutgåva är ju inte bara texten utan inledningar, avsnittsindelningar, underrubriker. Den är daterad ”I den avgörande tyska kampens år 1940”. Med en huvudrubrik som Sein Kampf klingar ganska tydligt ”Mein Kampf” och det finns andra likheter mellan ”Guds budskap” och Hitlers ”bibel”. Der Sieg des Lebens, Livets seger, talar nog inte bara om uppståndelsen utan också om den Sieg som var ett av dagens kodord. Och det är inte hela världen som ska skattskrivas som hos Lukas, utan hela Riket, kanske ett utslag av avskyn mot en internationalism som förbands med judarna. Det folk – Volk, ett annat laddat kodord – som nämns oftare här än i den grekiska förlagan är inte längre det judiska utan snarare det tyska. Ordet judar behålls bara när det är negativt, när Jesus disputerar med andra judiska lärde och när uttryck kan tolkas till nackdel för judarna. Den oerhört effektiva antijudiska propaganda som pågått i tiotalet år torde innebära att dagspolitikens laddade bruk av ordet jude klingar med när det används i ”Guds budskap”. Och det starkaste stödet för kristendomens judiska rötter, ”frälsningen kommer från judarna” (Joh 4:22) har förklarats som oäkta och förekommer alltså inte i ”Guds budskap”.

Att studera hur kolleger i samma forskningstradition använde sina eminenta kunskaper i Nya testamentet, judendomen och det grekiska språket, men ställde detta i en totalitär regims tjänst har inte bara historiskt intresse. Det väcker frågor om både vetenskapens och teologins uppdrag och roll i samhället: är forskarskråets och teologers produkter salt eller spegel? Det tysta trycket att vara politiskt och akademiskt korrekt, eller kanske till och med som här, att leva i symbios med den politiska makten finns nog kvar, från antiken till nutid, om än i helt andra dimensioner. I ”Guds budskap” resulterar det i en teologiskt motiverad urkundsförfalskning, formad i en den politiska agendans Prokrustessäng. Men Julevangeliets budskap var och är i stället ett om Jesus som frälsare för allt folket, juden först, därefter greken.

Följdriktigt hörs inget ramaskri över slaktade judiska barn i ”Guds budskap” – kanske blev det för magstarkt efter kristallnatten, och medan godsfinkor med judiska familjer rullade österut mot Auschwitz. Den avjudaiserande bibelutgåvan bidrog till legitimeringen av SS-truppernas insatser. Men det oförfalskade Julevangeliets fasthållande vid att Jesus är av Jesse rot och stam och att skottet växer från stammen av den judiska davidiska dynastin är ett memento för europeisk kristenhet och kultur på tröskeln till 2009, drygt 70 år efter den nazistiska raspolitikens genombrott.

Anders Gerdmar är doktor i Nya testamentets exegetik (Uppsala Universitet), Dean of Theology vid Livets Ord University, och aktuell med boken Roots of Theological Antisemitism: German Biblical Interpretation and the Jews, from Herder and Semler to Kittel and Bultmann  (Leiden: Brill, 2008), där han presenterar resultatet av flera års forskning vid Uppsala Universitet. Ovanstående artikel har tidigare varit publicerad i Dagens Nyheter (2003-12-21).

Read Full Post »

I mitt förra inlägg konstaterades att grekisk filosofi onekligen har gjort en del skada under den kristna idéhistorien, men det hävdades också att det grekiska inflytandet över kristen teologi ofta har överdrivits (detta inte minst av grupperingar som har sina egna teologiska agendor och polemiska skäl till att göra detta). Först måste man nämligen diskutera hur en term som inflytande bäst bör förstås.

I sådana här sammanhang tror jag att inflytande oftast ska förstås som att man använder termer och begrepp hämtade från andra källor för att föra fram sitt eget budskap. Mindre vanligt är att man wholesale tar över tankar från en annan tradition (men transubstantiationsläran, som nämndes i det förra inlägget, är onekligen ett exempel på detta, om än ett ganska sent sådant i den kristna idéhistorien).

Jag kommer här inte att gå in djupare på frågan om ett eventuellt hellenistiskt inflytande över Nya Testamentets skrifter – dels för att frågan är väldigt känslig och dels för att jag inte har studerat detta speciellt mycket – men jag är själv inte lika nervös inför detta forskningsområde som många av mina protestantiska bröder och systrar. Om det tex kan påvisas att Paulus tagit intryck av en stoisk begreppsvärld, så är det med all sannolikhet endast inflytande i den förra bemärkelsen som det handlar om – dvs att Paulus i så fall använde ord och begrepp hämtade från samtidig filosofi för att formulera den uppenbarelse han fått av Gud. Paulus var välutbildad och troligen väl förtrogen med hellenistisk filosofi, och att han inte skulle använt hela sin kunskap i presentationen av evangeliet tycker jag personligen skulle ha varit märkligt. Det betyder inte med nödvändighet att budskapet förvanskats.

Ett tydligt exempel på hur NT:s författare kunde använda kända begrepp för att skapa en anknytningspunkt är Johannesprologen. Beasley-Murray skriver om den:

”The remarkable feature of this presentation is that it employs categories universally known, possessing universal appeal, which would attract and have attracted alike Jews, Christians and pagans, Hellenists and Orientals in their varied cultures, followers of ancient and modern religions, philosophers and people of more humble status who were yet seekers after God.” [1]

Logos (i svenska bibelöversättningar oftast översatt med Ordet) var ett mycket viktigt begrepp inom den hellenistiska filosofin (inte minst inom stoicismen och medel/nyplatonismen). När Johannes inleder sitt evangelium med orden ”I begynnelsen var Logos, och Logos var hos Gud och Logos var Gud … och Logos blev kött och tog sin boning ibland oss” kan ni lita på att han fångade varje utbildad och filosofiskt intresserad läsares uppmärksamhet. Att han dessutom kopierar Septuagintas version av 1 Mos 1:1 och låter Logos ta Guds plats rent strukturellt och grammatiskt i satsen, och därmed implicit identifierar Logos med Gud, försäkrade även den judiska kommunitetens intresse.

Samtidigt står det klart, vid en närmare undersökning, att Johannes Logos-begrepp rent innehållsmässigt inte påminner mycket om tex den rationella princip med panteistiska drag som vi finner inom stoicismen. Det sätt Johannes använder Logos på hyser mycket större likheter med hur det hebreiska ordet davar används i GT. Anknytningspunkten till hellenistisk filosofi är därför begreppsmässig, inte innehållsmässig. Den hade samma syfte som när Paulus hävdade att atenarnas altare till en okänd gud egentligen var byggt åt hans Gud (väl medveten om att så, strikt sett, inte var fallet), nämligen att skapa kontaktyta. Inom senare kristen logos-teologi är inflytandet från hellenistisk filosofi mycket starkare, och har tydliga innehållsmässiga paralleller till stoisk och senare platonsk filosofi. (Platon själv talade sällan om Logos på detta sätt, utan hans bidrag till kristen logos-lära får istället sökas i hans anmärkningar om nous, ett närliggande begrepp. Logosbegreppet gör dock entré i senare platonsk filosofi. I Filons filosofi, som bär starka medelplatonska drag, har begreppet en framträdande plats).

Att man använder filosofiska begrepp för att presentera sina teologiska tankar, är i sig inget konstigt eller problematiskt. Varje gång vi öppnar munnen för att tala om Kristus så gör vi ju det inom ramen för vår tidsbundna kulturella matris; hur mycket tror du att en person från 1600-talet skulle förstå av en modern predikan? Det betyder inte att budskapet är förvrängt, bara att det är paketerat på ett språk som människor i vår samtid förstår. Självklart paketerade NT:s skribenter också sitt budskap på ett sätt så att samtidens människor kunde förstå det. Och när jag skriver ”paketerade”, så menar jag inte att detta nödvändigtvis var ett medvetet handlande – lika lite som vi medvetet använder språk och resonemang som är typiska för vår tid och kultur, trots att vi gör det varje dag.

Sedan finns det naturligtvis en gräns när inflytandet går över i förvanskning, och det är när inte bara termer och begrepp lånas utan när även begreppsinnehåll börjar tas över. Detta skedde på vissa håll i den tidiga kristna kyrkan och det ställde många gånger till problem. Jag tror dock inte detta var unikt för den tidiga kyrkan, och därför blir dikotomin mellan judiskt och just grekiskt tänkande ofta lite krystad. Den demonisering av allt grekiskt som man finner på vissa håll inom den karismatiska kristendomen idag blir ibland smått löjlig; de stackars grekerna verkar ju göras ansvariga för allt elände som världen drabbats av genom historien. I en debatt för ett tag sedan påstod en kristen ledare till och med att det moderna västerlandets sexuella omoral var de gamla grekernas fel. Man baxnar: skulle svenska tonåringars sexuella lössläppthet bero på inflytande från de gamla grekerna? Som historieundervisningen ser ut i skolorna idag tvivlar jag på att många tonåringar vet något överhuvudtaget om det antika Grekland, än mindre något om deras tankar runt sexualitet. Människor har också i alla tider och samhällen lyckats klura ut hur man begår otukt, så det hänger nog mer ihop med den mänskliga syndiga naturen än med några greker. Tror jag. Dessutom har grekisk filosofi, vetenskap och politik bidragit enormt mycket till den västerländska civilisationens uppkomst, så om man vägrar att se något positivt med det antika Greklands inflytande över det ”kristna” västerlandet sätter man sig själv i en mycket märklig sits.

Idag är det för övrigt knappast Platons idévärld som dominerar folks sinnen, utan det är andra filosofier som råder och som det kristna budskapet måste konfronteras med. Precis som i antikens värld tror jag att en viss interaktion med den aktuella kulturen är nödvändig för att kommunikation överhuvudtaget ska kunna uppstå. Att därför en predikant paketerar sitt budskap på ett sätt att det blir förståeligt för den postmoderna människan, ser jag inga problem med. Problemet uppstår, precis som tidigare i historien, när interaktionen går för långt och vi slutar att bara använda samtida begrepp för att kommunicera vårt budskap utan också börjar integrera idéinnehåll från modern filosofi in i vår teologi.

Men, för att återknyta till grekisk filosofi så tror jag, som sagt, att dess inflytande över kristen teologi och de tidiga kristna ledarnas positiva inställning till den ofta har överdrivits. I mitt sista inlägg i denna serie kommer jag ge ett exempel på detta genom att titta närmare på en specifik kristen teologisk trossats, nämligen treenighetsläran. Det har ibland påståtts att denna lära är ett resultat av inflytande från grekisk filosofi, men i själva verket är det faktiskt tvärtom. Treenighetsläran är ett utmärkt exempel på hur den tidiga kyrkan kraftfullt markerade mot det grekiska inflytandet över sin teologi. Men mer om detta nästa gång.

 


[1]Beasley-Murray, G. R. 1998. Vol. 36: Word Biblical Commentary : John (electronic ed.). Logos Library System; Word, Incorporated: Dallas

Read Full Post »