Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘protestantism’

Detta är ett gästinlägg av Anders Gerdmar.

När julen 1940 kom till krigets Tyskland kunde man i kyrka och hem läsa ett nytt julevangelium, präglat av det nya Tysklands ideologi. Berättelsen om Jesu födelse och hans första åtta dagar inleder ”Guds budskap”, den sällsamma bibelutgåva som kanske var det tydligaste tecknet på att nazistisk och antisemitisk ideologi inte bara nått ut på torgen utan också in i kyrkbänken. I målsättningen att ”förtyska” evangeliet har allt som påminner om Nya testamentets ovedersägliga judiska rötter tvättats bort. Med säker fingertoppskänsla för vilka strängar man skulle spela på hos den lutherska allmänheten presenterar man projektet som ett slags uppföljare till Martin Luthers bibelöversättning 1522. Nu betyder emellertid förtyska något annat än för Luther, inte bara att översätta utan att omforma Bibeln så att den passar in i det nya Tysklands rasideologi. I ett sådant Tyskland behövde de främst ideologiskapande krafterna mobiliseras och hjälpa till att legitimera en rasistisk politik.

Hitler visste långt före maktövertagandet att han i det djupt protestantiska Tyskland behövde stöd och legitimation från teologer och kyrkomän. Han visade personligt intresse för 1870-talets store kyrkoman tillika antisemitiske ideolog hovpredikanten Adolf Stoecker, som hyllades som en föregångare till den rasistiska antisemitismen. Hitler blev bönhörd och kunde redan vid 1933 års genombrott räkna flera prominenta teologiska professorer till Tysklands nationalsocialistiska arbetarparti NSDAP. Främst av dessa var den världsledande bibelforskaren och judendomsexperten Gerhard Kittel (1888-1948), son till den ännu mer berömde Rudolf Kittel. Kittel skrev samma år ”Die Judenfrage”, där han med teologiska argument pläderar för en apartheidpolitik genom vilken judarna får erfara det främlingskap som Gud dömt dem till.

Den som gick längst i sin teologiskt motiverade antisemitism var Kittels lärjunge Walter Grundmann, som 1930 gick med i NSDAP och den 1 april 1934 blev medlem nummer 1032691 i stödförbundet för SS och tillhörde den nya kyrkliga rörelsen Deutsche Christen. Grundmann var liksom Kittel professor i Nya testamentet och blev den kanske främste pionjären för en nazistisk kristendom. Trettiotre år gammal startar han tillsammans med ledande teologer Institutet för studiet och utrotandet av de judiska inflytandet på det tyska kyrkliga livet i Eisenach. Institutet grundades på slottet Wartburg där Martin Luther en gång vann sitt teologiska genombrott – en plats vald i fullt medvetande om dess symboliska betydelse. Institutet tycks ha fått stort genomslag. Vid 1940 års konferens i Wittenberg samlades 600 teologer och kyrkomän, inklusive bland andra nordiska deltagare, och vid liknande konferenser medverkade bland andra den lundensiske professorn Hugo Odeberg och andra svenska teologer och humanister.

Den nazistiska folkbibeln var ett av de projekt som skulle främja en kristendom befriad från det judiska inflytandet, tillsammans med en katekes och en ny psalmbok ”Großer Gott, Wir Loben Dich”. Den senare var avjudaiserad: det hebreiska ordet Halleluja, orden Sion och Jerusalem togs bort. Detta försiggick inte i det fördolda; på kort tid distribuerades mer än 105.000 förbeställda exemplar. Det var krig, och bibeln producerades som ett fält- och folktestamente. För en första upplaga angav man 200.000, och den första upplagan av den kompletta versionen var 90.000.

Det första steget i avjudaiseringen är att ”Guds budskap” utelämnar Gamla testamentet helt. I dess ställe förbereddes en samling tyska andliga texter för att ”undvika gammaltestamentliga gestalter” och helgon som är främmande för folket. Bibeln består av ett starkt ideologiskt präglat urval i form av en bibelharmoni av Nya testamentet, lett av Grundmann som själv var internationellt erkänd som bibelforskare.

Hur bibeln inleds är också betecknande. Alla andra bibelutgåvor inleder Nya testamentet med Matteusevangeliet och dess klart judiska ansats: ”Släkttavla för Jesus Kristus, son av David, som var son av Abraham”, varpå följer en judisk (!) släkttavla, med den judiske kung David som strukturerande princip. Matteusevangeliet misstänktes för att vara redigerat av den ”judekristna” församlingen och att ha förstärkt den judiska dimensionen. Den nazistiska bibeln börjar med julevangeliet i Lukas version. Avsnitt med judisk prägel lyftes ut, eller så tar man bort enstaka ord för att avjudaisera.

Josef färdas inte längre som Lutherbibeln säger ”till det judiska landet, till David stad”, han är inte längre ”av Davids hus och släkt”. I änglarnas lovsång ”Ära vare Gud i höjden” har man tagit bort frasen ”i Davids stad”, och därmed hela det stora tankesammanhang som knyter Jesus som judarnas Messias till Davids stad Betlehem. En judisk mottagare av Lukas berättelse såg direkt den messianska kopplingen, liksom utgivarna av ”Guds budskap”. Men för Grundmann var inte Jesus ens jude. I en avhandling samma år som ”Guds budskap” försöker han bevisa att Maria inte var judinna och att Josef, som han menar var Jesu jordiske far, inte blodsmässigt var jude utan ”galileisk”. Enligt Grundmann var denna provins etniskt sett ett icke-judiskt område. De österländska stjärntydarna kommer inte till Jerusalem och frågar inte: ”Var finns judarnas nyfödde kung?” (Matt 2:2).

När det blir dags för Jesu omskärelse på den åttonde dagen – för övrigt ett memento för krafter som vill frånkänna svenska judar rätten till omskärelse – har templet strukits, judendomens främsta helgedom. Omskärelsen nämns inte, bara att barnet bars fram. Inte heller finns Marias ”rening enligt Mose lag” med. Magnificat (Marias lovsång) har strukits, Simeons lovsång avjudaiserats och Sakarias lovsång har reducerats till några få politiskt korrekta strofer. Sångerna är ju alla knutna till Abraham, Israel och David. Dessutom visste dessa lärda män att hymnerna i fråga har en tydligt semitisk språkdräkt. Bibliska texter med sådana nedslag i europeisk kultur som Rembrandts bilder eller de stora tonsättarnas Magnificat stryks med några penndrag.

En ödesmättad krigsretorik präglar bibeln; en bibelutgåva är ju inte bara texten utan inledningar, avsnittsindelningar, underrubriker. Den är daterad ”I den avgörande tyska kampens år 1940”. Med en huvudrubrik som Sein Kampf klingar ganska tydligt ”Mein Kampf” och det finns andra likheter mellan ”Guds budskap” och Hitlers ”bibel”. Der Sieg des Lebens, Livets seger, talar nog inte bara om uppståndelsen utan också om den Sieg som var ett av dagens kodord. Och det är inte hela världen som ska skattskrivas som hos Lukas, utan hela Riket, kanske ett utslag av avskyn mot en internationalism som förbands med judarna. Det folk – Volk, ett annat laddat kodord – som nämns oftare här än i den grekiska förlagan är inte längre det judiska utan snarare det tyska. Ordet judar behålls bara när det är negativt, när Jesus disputerar med andra judiska lärde och när uttryck kan tolkas till nackdel för judarna. Den oerhört effektiva antijudiska propaganda som pågått i tiotalet år torde innebära att dagspolitikens laddade bruk av ordet jude klingar med när det används i ”Guds budskap”. Och det starkaste stödet för kristendomens judiska rötter, ”frälsningen kommer från judarna” (Joh 4:22) har förklarats som oäkta och förekommer alltså inte i ”Guds budskap”.

Att studera hur kolleger i samma forskningstradition använde sina eminenta kunskaper i Nya testamentet, judendomen och det grekiska språket, men ställde detta i en totalitär regims tjänst har inte bara historiskt intresse. Det väcker frågor om både vetenskapens och teologins uppdrag och roll i samhället: är forskarskråets och teologers produkter salt eller spegel? Det tysta trycket att vara politiskt och akademiskt korrekt, eller kanske till och med som här, att leva i symbios med den politiska makten finns nog kvar, från antiken till nutid, om än i helt andra dimensioner. I ”Guds budskap” resulterar det i en teologiskt motiverad urkundsförfalskning, formad i en den politiska agendans Prokrustessäng. Men Julevangeliets budskap var och är i stället ett om Jesus som frälsare för allt folket, juden först, därefter greken.

Följdriktigt hörs inget ramaskri över slaktade judiska barn i ”Guds budskap” – kanske blev det för magstarkt efter kristallnatten, och medan godsfinkor med judiska familjer rullade österut mot Auschwitz. Den avjudaiserande bibelutgåvan bidrog till legitimeringen av SS-truppernas insatser. Men det oförfalskade Julevangeliets fasthållande vid att Jesus är av Jesse rot och stam och att skottet växer från stammen av den judiska davidiska dynastin är ett memento för europeisk kristenhet och kultur på tröskeln till 2009, drygt 70 år efter den nazistiska raspolitikens genombrott.

Anders Gerdmar är doktor i Nya testamentets exegetik (Uppsala Universitet), Dean of Theology vid Livets Ord University, och aktuell med boken Roots of Theological Antisemitism: German Biblical Interpretation and the Jews, from Herder and Semler to Kittel and Bultmann  (Leiden: Brill, 2008), där han presenterar resultatet av flera års forskning vid Uppsala Universitet. Ovanstående artikel har tidigare varit publicerad i Dagens Nyheter (2003-12-21).

Read Full Post »

Det här blir ett lite annorlunda inlägg, men det rör ett område jag tycker är viktigt och länge har velat ta upp.

Jag tror de gamla sofisterna skulle ha känt sig mycket hemma i dagens postmoderna samhälle. Sofisterna, ofta gestaltande Sokrates motståndare i Platons dialoger, var relativister, och menade att sanning alltid var relativ till en kommunitet av människor eller ett samhälle. När sofisten Trasymakus, i Platons dialog Republiken, får frågan av Sokrates vad rättvisa är svarar han att rättvisa bara handlar om den starkare partens övertag (1:339a). Det finns alltså ingen rättvisa som är objektiv, utan alla sådana begrepp är relativa till en viss kommunitet. I ett visst rike är kungen den starkaste av alla möjliga parter, och därför kan rättvisa – i det samhället – definieras som allt som verkar till kungens fördel. Sokrates plockar naturligtvis sönder detta argument i dess beståndsdelar och lyckas i slutändan till och med få över Trasymakus på sin sida, men utifrån detta exempel är det lätt att förstå sofisternas stora intresse för retorik. Retorik är konsten att övertyga, eller att ’göra det svagare argumentet starkare,’ som Protagoras (den kanske mest kände sofisten) uttryckte det. Debatten, för sofisten, var ett politiskt instrument. Det var inte, som den dialektiska metoden var för Platon, ett redskap ämnat till att finna sanningen – eftersom sanning inte ansågs existera i någon absolut mening – utan snarare en metod genom vilken man drev en agenda och vred utvecklingen i en viss rikting. En tränad sofist kunde därför alltid argumentera båda sidor av ett givet ämne lika väl; vilken sida som var sann var inte intressant, utan snarare vilken part som betalade bäst för sofistens retoriska tjänster.

I det här inlägget skulle jag vilja ta upp ett fenomen som jag tycker påminner mycket om vad vi finner i sofisternas värld, och det är de svenska sk ’nätdebatterna’. Jag följer ibland en del (framförallt kristna) sådana och själv tycker jag ofta att likheten mellan metodiken i dessa debatter och det sofisterna höll på med är slående. Nätdebatter ger ofta lysande exempel på hur tom retorik konfronteras med annan tom retorik. Någon egentlig vilja till att förstå den andres argument existerar inte, schabloner föredras framför komplex verklighet och att vinna debatten är mycket viktigare än att nå ökad förståelse eller samsyn. Debatten har på något sätt utvecklats till att bli ett instrument för självidentifikation och positionering istället för en metod till att lära, förstå, lösa problem och överbrygga meningsskiljaktigheter. Man går in i debatten med attityden ’jag är inte som du’ och går ut ur den med övertygelsen att ’jag är verkligen inte som du.’ De få gånger man stöter på konstruktiva debatter och diskussioner på kristna bloggar blir man faktiskt glatt överraskad.

Själv tycker jag detta är en mycket tråkig utveckling, och jag skulle vilja ge några förslag på trender som kan ha bidragit till den.

1. Den ökade segregeringen i samhället i stort. Det blir mer och mer vanligt i samhället att små grupper isolerar sig för sig själva. Förr i tiden hade man inget val – man bodde och levde sitt liv i en socken och om man ville ha en dräglig tillvaro fick man se till att lära sig komma överrens med de människor som livets lotteri placerat vid ens sida, inklusive Stolle-Jocke, Sur-Svenne och gnetiga Greta. Nuförtiden kan vi däremot välja. Det är fullt möjligt för mig att helt ignorera mina grannar år ut och år in, det går bra att välja jobb som gör att jag slipper konfronteras med människor som inte tycker som jag, och det fungerar utmärkt att tillbringa min lediga tid i små kotterier av rättrogna. Globaliseringen och internet har också gjort det lättare att finna likasinnade att kommunicera med över hela jorden. Kort sagt kan man helt enkelt välja bort människor som man inte tycker passar in i ens liv på ett helt annat sätt än vad som var möjligt tidigare.

2. Tillgängligheten och utbudet av information på internet har gjort att jag kan välja att bara ta del av material och omvärldsanalyser som stämmer överrens med den världsbild jag redan valt. Jag behöver egentligen inte lyssna till andras argument eller ta del av kunskap jag finner störande eller obekväm.

3. Tillgängligheten av information bidrar också till snuttifiering av kunskap. Detta blir ofta väldigt tydligt i nätdebatter, där till synes välinformerade inlägg ofta skrivs baserade på vad jag brukar kalla ’wikipedia-research’. Förr i tiden, om någon ville uttala sig om tex reformatorernas nattvardssyn, så var man tvungen att skaffa sig en bok (eller flera) och faktiskt läsa in sig i ämnet. Nu räcker det med att googla ’luther eucharist’ för att man ska få tillgång till en uppsjö av citat och färdigformulerade argument från alla möjliga infallsvinklar, som man sedan bara kan översätta till svenska och slänga in i en debatt för att ge sken av att man faktiskt vet vad man talar om. Jag vill inte låta för sarkastisk här; givetvis har man rätt att googla fram material – det gör jag själv ibland när jag deltar i samtal eller skriver inlägg – men finns det inte en fara med att bara ta del av färdigformulerade argument som styrker det man redan tror på? På vilket sätt leder ett sådant förfarande vår förståelse framåt? Vad händer med sanningssökandet, med det kritiska tänkandet? Kan man verkligen skaffa sig förståelse för en frågas komplexitet genom att bara läsa en halv A4-sida som argumenterar en viss ståndpunkt från en viss synvinkel i en stor och komplicerad debatt? Jag tror att detta är frågor vi behöver reflektera mer över.

Som jag ser det är vi inne i en tid av intellektuell regression i västvärlden, och den smittar av sig i kristenheten också. Wikipedia-generationen är genvägarnas generation. Man behöver inte göra något grovjobb, inte svettas för att verkligen lära sig något ordentligt eller förstå ett resonemang. Svaren finns ju redan där, ett par knapptryck bort, formulerade av någon annan som redan gjort det där jobbiga som man själv inte orkar med. Man hoppar över rotmoset och går direkt till desserten, och det håller inte i längden.

Så vad följer nu av allt detta; behöver alla bli experter innan de har rätt att uttala sig i en viss fråga? Nej, det är absolut inte det jag menar. Det jag tror är viktigare än något annat är med vilken attityd vi närmar oss olika frågor. Går vi in i en diskussion enbart för att vinna debatten, eller har vi en ärlig önskan till att förstå? Är vi villiga att gräva lite djupare och verkligen lära oss förstå meningsmotståndarnas argument innan vi attackerar dem? Om så är fallet har jag några förslag på hur vi bör gå tillväga:

1. All förståelse börjar med sympati. Det är omöjligt, och jag menar faktiskt omöjligt, att förstå en viss ståndpunkt eller åsikt utan först närma sig den med ett visst mått av sympati. Om jag som protestant önskar förstå tex katolikers syn på en viss fråga måste jag först lära mig utgångspunkterna för katolsk tro, på något sätt tillfälligt acceptera dessa utgångspunkter, och sedan närma mig den specifika sakfrågan utifrån denna grund. Om jag förmår göra detta kan jag tillfälligt se på en fråga utifrån katolikers perspektiv och få en förståelse för varför de tror som de gör i denna fråga. När jag sedan kritiskt analyserar den katolska ståndpunkten kan jag göra det utifrån två avenyer; dels kan jag fråga om katolikernas svar på den specifika frågan är konsekvent i relation till deras egna teologiska utgångspunkter, och dels kan jag ifrågasätta utgångspunkterna som sådana. Det är dock bara om jag försökt se på frågan från ett katolskt perspektiv som jag också kan rikta kritik som överhuvudtaget är relevant för en katolik. Om jag däremot närmar mig frågan från en fientlig protestantisk position från början, kommer jag rikta kritik som en katolik överhuvudtaget inte förstår och som därför inte ens har potential till att vara konstruktiv. En bra och välformulerad kritik ska till 90% bestå av sådant som meningsmotståndaren håller med om. Idealt sett är det bara när vi kommer till själva slutsatserna som vägarna skiljs. En kritik som däremot är så tendentiös och förenklande att meningsmotståndaren från början inte förstår vad det hela handlar om eller överhuvudtaget känner igen sig i det som beskrivs resulterar bara i självhävdelse och demonisering av andra.

2. Denna punkt är relaterad till punkt ett. Jag vill inte göra någon hemlighet av att det är den senaste tidens antikatolicism-kampanjer som till viss del inspirerat mig att skriva detta inlägg, så därför spinner jag vidare på temat protestantism-katolicism, även om det naturligtvis är applicerbart på andra frågor också. Om man vill lära sig något om en rörelse eller företeelse, så bör man först ta del av material som är producerat av personer kopplade till det man vill granska. I klarspråk; vill du veta vad katolicismen står för, så läs böcker skrivna av katoliker eller manifest producerade av den katolska kyrkan. Det låter självklart, eller hur? En ny bok på svenska som vållat stor debatt på sistone är Evangelium enligt Rom, som utgör en kritisk granskning av katolsk teologi av en fd katolik. Jag har inte läst boken, och kan därför inte uttala mig om innehållet som sådant. Jag har egentligen inga synpunkter på att en sådan här bok publiceras; kritiska granskningar måste alltid få förekomma, och förnyelse och reformation har ju alltid följt i spåren av kraftig kritik och ifrågasättande. Vad som gör mig bekymrad är dock när flera protestanter verkar använda en sådan här bok som källa till sin kunskap om Katolska Kyrkan och dess teologi. ’Oj, tror katoliker så här, det hade jag ingen aaaning om,’ verkar vara mångas reaktion på boken. Men kära någon, är det någon kyrka som gjort sin lära tillgänglig genom åren är det väl ändå den Katolska Kyrkan? Det finns ju hur mycket som helst material publicerat av Vatikanen, och i princip allt som rör KK:s officiella syn på olika frågor finns numera tillgängligt på nätet. En sådan här bok utgör en partsinlaga och en problematisering av en bild som man rimligtvis redan bör ha klar för sig innan man läser boken, nämligen bilden som KK själv ger av sin lära. Har man inte denna bakgrundskunskap har man ju ingen grund emot vilken man kan läsa och analysera en apologetisk skrift av det här slaget.

Så kontentan av den här inlägget kan väl formuleras så här: Man behöver inte vara insatt i allt, men när det rör frågor som du anser vara viktiga för ditt liv och din tro så var inte lat!!! Sätt dig in i de frågorna ordentligt, och ta del av olika perspektiv. Försök förstå de olika sidornas argument och grunduppfattningar. Öka din kunskap både till djup och bredd! Då är du rustad att ge dig in i debatten med en egen förståelse av saker och ting. Och då slipper du falla offer för den nysofistiska tom-retorik som tyvärr breder ut sig mer och mer i den kristna bloggosfären.

Read Full Post »