Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tradition’

Om fasta

Fastan i kyrkoåret
Vi närmar oss nu påskfastan i kyrkoåret. Förfastan har redan börjat men i och med askonsdagen så börjar den fyrtio dagar långa fastan som leder fram till kyrkoårets höjdpunkt – påsken. De fyrtio dagarna representerar Jesus fyrtio dagar av prövning i öknen och är en tid av förberedelse för firandet av Jesu uppståndelse. Söndagarna räknas inte som fastedagar eftersom varje söndag är en ”mini-påsk” då uppståndelsens seger är i fokus. Under övriga dagar uppmuntras vi att på de sätt vi förmår praktisera fasta, som innebär att helt eller delvis avstå från föda och/eller andra saker.

Traditionen med påskfasta går tillbaka mycket långt i kyrkohistorien, men det är dock först på 800-talet som den fyrtio dagar långa perioden slutligen fastställs enligt nuvarande beräkning. De två sista veckorna av påskfastan kallas passionstiden och den allra sista veckan kallas också för stilla veckan. I en tid då allt fler frikyrkliga också börjar återupptäcka kyrkoåret kan det vara på sin plats att skriva något om fastan. Fasta är ju en praxis som har ett stort utbredande i den pingst-karismatiska kristenheten, även om den där oftast är mer relaterad till tillfälliga behov och ingivelser än av kalendern och möjligen också i ganska stor utsträckning är en övervägande individuell praxis. Individuell och behovspåkallad fasta är både bibliskt och välsignat och traditionen med kollektiv fasta enligt kyrkoåret är inte till för att ersätta detta, utan att berika böne- och fastelivet ytterligare. Påskfastan är därför en möjlighet för oss att tillsammans med tusentals andra troende fördjupa vår vandring med Herren och vår förståelse för Jesu försoningsverk. Den innebär i denna bemärkelse inte krav på någon total avhållsamhet från födoämnen, utan här finns olika traditioner av partiell fasta och vad som omfattas av en sådan. Det är dock inte så mycket det den här texten ska handla om som några tankar om biblisk fasta i allmänhet.

Fastans sammanhang
Jag ser framför allt fem områden av mänskligt liv i Bibeln där Guds folk manas till någon form av avkall, avhållsamhet eller fasta:
1. Mat och dryck
2. Arbete
3. Ägodelar
4. Sömn och vila
5. Mänskliga relationer:
a) fysiskt/sexuellt fram till äktenskapet, kallelse/nådegåva till celibat, tillfälligt inom äktenskapet för bön/fasta/avskildhet.
b) socialt, avskildhet under kortare eller längre perioder.

Alla dessa områden har det gemensamt att de i sig själva består av något grundläggande gott, och i de flesta fall livsnödvändigt. De kan också alla missbrukas, perverteras och på så vis kopplas till specifika synder, laster och missbruk: frosseri, omåttlighet, arbetsnarkomani, identifikation mellan arbete och nytta/värde, girighet, materialism, felaktig förtröstan, lathet, lättja, otukt, sexmissbruk, nöjeslystnad, osv.

Bibelns uppmaningar till hel eller gradvis avhållsamhet har alltså inte att göra med någon form av dualism mellan det jordiska och det himmelska, mellan det kroppsliga och det andliga. Bibelns tänkande är holistiskt och bejakar den fysiska skapelsen. Ändå vet Gud att alla behov och begär också kan leda oss bort från vårt beroende av honom om de ges en felaktig plats, prioritet eller förtröstan. Det som är skapat till välsignelse kan bli till något annat. Därför sa Jesus: ”Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun” (Matt 4:1-4). Och ”min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk” (Joh 4:31-34). Genom att avstå från det naturliga nödvändiga visar vi vårt beroende av Gud och den andliga näring som han ger. Det är denna dimension som gör fasta och avhållsamhet till något andligt och till något som Guds folk i historien ständigt funnit förnyelse, styrka, kraft och mening i.

Jesus och fasta
Fasta är inte en hungerstrejk, det handlar inte om att gå ner i vikt eller att snygga till sin form. Den fasta bibeln talar om är heller ingen hälsokur även om många rekommenderar fasta för hälsans skull. Det handlar heller inte om att spara pengar i matkassan. Inte heller är tidsvinsten vi gör eller den sympati vi kan känna med dem som är tvingade till svält de primära syftena med fasta även om det är positiva bieffekter.

Biblisk fasta är något andligt. Det är alltid kopplat till bön och finns exemplifierat på en mängd platser i både nya och gamla testamenten. Fasteperioden är i biblisk och kyrklig tradition en tid av bön, självrannsakan, omvändelse och förändring. Det är en tid då man särskilt går in i kamp mot synden och dess inflytande. En tid då man väljer att avhålla sig från olika saker för att vinna något bättre. Det kan vara saker som är skadliga för oss och vars makt vi behöver bryta över våra liv. Men det kan också vara saker som är goda och nyttiga i sig själva, men som vi ändå väljer att åsidosätta för att visa vårt större beroende av Gud. Fastan är en tid av allvar och eftertanke. Samtidigt blickar den som sagt fram emot påsken med uppståndelsens mirakel och seger som en festhögtid.

Jesus, Guds Son, praktiserade fasta. Mest bekant för oss är förstås hans fyrtio dagar långa prövning i öknen, innan han påbörjar sin tjänst. Han förväntade sig också att hans lärjungar skulle praktisera fasta (Matt 9:14-15):

Sedan kom Johannes lärjungar fram till honom och frågade: ’Varför fastar inte dina lärjungar, när både vi och fariseerna fastar?’ Jesus svarade dem: ’Inte kan väl brudgummens vänner sörja, så länge brudgummen är hos dem? Men det skall komma dagar när brudgummen tas ifrån dem, och då skall de fasta’

Här förutsätter Jesus att hans lärjungar ska fasta. Mose lag påbjöd bara fasta en dag om året – försoningsdagen, men efter fångenskapen i Egypten vittnar profetböckerna om att fromma judar fastade vid fyra tillfällen under det judiska högtidsåret. På Jesu tid praktiserade dessutom fariséerna fasta två dagar i veckan, en tradition som faktiskt fortsatte i den tidiga kyrkan (om än på andra dagar) och praktiseras av många än idag. Precis som det är kristna plikter att be, läsa Bibeln, visa barmhärtighet, ge till församlingen och till den nödställde, osv, så är det också en kristen plikt att fasta. Det hör till efterföljelse och lärjungaskap och är inte något bara för en andlig elit.

Bibliska exempel
Bibeln är full av heliga föredömen som praktiserade fakta och så är också kyrkohistorien. Individuella fastor praktiserades i både GT och NT vid tider av sorg, nöd, botgöring och förbön. Ibland uppmuntrades till allmän fasta i tider av nationell nöd (Ester 4:16). Fastor har dessutom föregått viktiga tidpunkter i Guds frälsningshistoria. Mose tillbringade fyrtio dagar i fasta inför Guds ansikte vid givandet av lagen (5 Mos 9:9). Den främste profeten i gamla testamentet, Elia, som fick vara med som en representant på förklaringsberget och som var en förebild på Johannes Döparens tjänst, fastade också i fyrtio dagar under en tid av andlig nöd och konfrontation i Israel. Johannes Döparen som förberedde marken för Jesu ankomst levde, liksom många munkar efter honom, i en slags ständig fasta, eftersom hans föda bestod av gräshoppor och vildhonung. Vi såg också att Jesus tillbringade fyrtio dagar i bön och fasta som en förberedelse för sin tjänst. Ytterligare några exempel är Nehemja (Neh 1:4), Daniel (Dan 1:8-16; 9:1-23; 10:1-21), Hanna (Luk 2:37), Paulus (Apg 9:9; 13; 14:23; 2 Kor 6:5; 11:27), församlingen i Antiokia (Apg 13).

Dessa bibliska exempel pekar på fastans betydelse och dess kraft. Fasta handlar inte om att förtjäna något från Gud. Gud ger av nåd, inte förtjänst. Men han har också valt att samarbeta med oss. Församlingen är Kristi kropp och på så sätt har Gud valt att göra sig beroende av oss troende för att utföra sin vilja på jorden. När Guds folk ber och fastar och ropar till Gud om hans förbarmande och ingripande, så handlar det inte om att blidka Gud eller om att få honom att ändra på sig. Gud vill väckelse mer än vad vi vill. Men när vi ropar till honom så förändras vi själva till att bli mer lyhörda, brinnande och redo för Guds verk. Vi fostrar och disciplinerar vår själ (Ps 35:13; 1 Kor 9:24-27; 2 Kor 12:9-10; Gal 5:22-25).

Fotnot: Mer läsning om fastetraditionen finns i exempelvis Mats Modéus bok ”Tradition och liv” (Verbum), och mer om fasta i allmänhet finns i exempelvis Peter Halldorfs ”En liten vägledning till fastan”.

Read Full Post »

Detta är ett gästinlägg av Anders Gerdmar:

1. Idag ifrågasätter en del kristna att man ska fira Kristi Födelses Fest. Men den födelsedag i historien som är mest värd att fira är när Gud blev människa, inkarnationen, och julen, eller Kristi födelses fest, är egentligen ett firande av just inkarnationen. Gud själv iscensätter historiens maffigaste födelsedagsfest med änglasång, och att vanligt folk såväl som kungar samlas vid krubban.

2. Ingen människa vet Jesu födelsedatum och i de stora kyrkorna är man ju delad: östkyrkan 6 januari, västkyrkan 25 december. Eftersom man inte vet dagen men ändå vill fira den är kanske dagen inte heller det viktigaste. Å andra sidan är det ju lämpligt att man gör det på samma dag i hela kyrkan ­ nu kan det vara lite opraktiskt att man är delad, särskilt när man som undertecknad arbetar bland kristna både i länder med östlig och västlig tradition. Eller är man helt enkelt glad att komma på två fester =).

3. Kom ihåg att Paulus varnar oss för att fastna i kalenderfrågor ­- Kol 2:16­-23. Om kalender eller andra bruk blir huvudfrågor har vi tappat fokus! Kalender, vad vi äter, exakt när eller hur vi firar sabbat ÄR inga huvudfrågor i Kristus och ingen blir lyckligare av att vi lägger nya ok på människor. Att kristna sedan observerat söndagen som sin firningsdag sedan två tusen år är ju en sund och stark tradition med bibliskt stöd: det är Jesu uppståndelsedag och Paulus pekar tydligt på söndag som dagen då man samlas, 1 Kor 16:1,2; Apg 20:7.

4. Man vet att Kristi födelses fest firades kring år 200, i Egypten, som hade en stark kristen kultur. Ursprunget kommer alltså inte alls från Babylon. I olika delar av kyrkan firade man den på olika dagar, och första gången man nämner 25 december är i Antiokia, då av Johannes Chrysostomos, men det är möjligt att man har belägg för ett firande i december redan 205. Har man belägg för detta kan firandet förstås vara äldre.

5. Varför då 25 december? Den kristna kyrkan har ofta markerat sin seger över gammal hednisk religion genom att riva ner templet och kulten och bygga nytt på samma ställe. Ett bra exempel är Gamla Uppsala. På samma sätt gjorde man här i kalendern. 25 december var en solfest, Natalis Invicti (den obesegrades födelse), och när man predikat Kristus hade man redan använt solen som bild för honom. Han är den starkaste ljuskällan, full av helighet och den Sanna Ljuset. Alltså ville man krossa en hednisk kult av solen ­och det finns källor som visar att man inte på någon sätt ville blanda samman solkult och Kristustillbedjan utan ERSÄTTA solkulten genom denna fest!

6. Chrysostomos anknyter till namnet den Obesegrades födelse och säger: vem är obesegrad om inte Kristus, och till soltemat, och säger: vem är en sol om inte Jesus.

7. Alltså: att man ersätter ett hedniskt motiv med ett kristet är väl bara bra, så länge man inte låter det hedniska krypa in i den kristna tron.  Vi kan alltså lugnt fira jul, eller Kristi Födelse den 25 december lika väl som ett annat datum. Men att inte fira Kristus för att Torah inte nämner hans födelses fest i förskott blir ju tokigt. Jesus är Messias och när han kom var tiden fullbordad. Med Messias kommer fullbordan av alla löften: Pesach får sin fulla betydelse som exodus från mörkrets välde, pingsten likaså, som det nya förbundets fest, då Guds vilja inte längre bara är skriven på rullar och tavlor utan i våra hjärtan.

8. Kristi födelses fest, liksom så mycket annat som man gör i en andlig gemenskap som kristendom eller judendom, har alltid med tradition att göra.  Om någon religion har respekt för tradition som växer fram från Sinai och framåt flera tusen år så är det judendomen. Där har man förstått att Ordet hela tiden måste tillämpas i varje ny tid ­ läs Mishna och Talmud, där detta är hur självklart som helst. Detta förde apostlarna med sig in i den messianska rörelsen (Kyrkan) och därför är det självklart att kristna har funnit lämpliga kulturella former för sin tillbedjan av Honom som är den Osynlige Gudens avbild, Jesus Messias, vars namn ska vara välsignat i evighet!

Anders Gerdmar är doktor i Nya testamentets exegetik (Uppsala Universitet) och Dean of Theology vid Livets Ord University.

Read Full Post »