Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘treenigheten’

Inledning: Gud och Kristus

Bekännelsen att Jesus är Gud kommen i mänsklig kropp är av central betydelse i den kristna tron. Förståelsen av Jesu gudom, Andens gudom och i förlängningen Guds treeniga natur växte fram som ett resultat av den gudsuppenbarelse som skildras i NT. Lärjungarna hade svårt att förstå sig på Jesus. Han gick omkring som en människa mitt ibland dem, men hade häpnadsväckande anspråk och proklamerades övernaturligt av änglar vid sin mänskliga tillblivelse, vid födseln, efter uppståndelsen och vid himmelsfärden, samt av en röst från himlen vid dopet och på Förklaringsberget. Treenighetsläran är till stor del resultatet av trons bejakande av de många delar av gudomlig uppenbarelse som gavs i Jesu liv och den första församlingens vittnesbörd. Den gavs inte som en färdigformulerad doktrin, utan kom till utifrån ett liv i gemenskap med Sonen och Anden. Förenklat är den resultatet av Torahs bekännelse av den ende Guden och det vittnesbörd om Fadern, Sonen och Anden som NT ger. Om Jesus i allt är gudomlig så är han ingen annan än Gud! Och om Anden jämställs med Fadern och Sonen så är han ingen annan än Gud! Samtidigt tror vi inte på mer än en Gud. Alltså är den Gud vi tror på och som skapat allt en treenig Gud. Detta handlar inte om att rationellt begripa Gud. Tvärtom innebär det att erkänna att Gud gäckar mänsklig logik och förblir ogripbar för vårt förstånd. Vi förhåller oss till Gud i tro på vad han har uppenbarat.

Treenigheten eller ens Jesu gudom är ett för stort ämne att närma sig i ett inlägg här på forumet. Jag vill därför avgränsa mig till att presentera något av det som kommer fram av Jesu gudomlighet i Uppenbarelseboken. En annan avgränsning jag har gjort är att fokusera just på bekännelsen av Jesu gudomlighet. Också angående Jesu fulla mänsklighet har det varit strider och den tidiga kyrkan tycks ha haft mer problem med dem som förnekade Jesu mänskliga sida (doketer) än dem som förnekade hans gudomlighet. Som kyrkohistorikern Jaroslav Pelikan påpekat så är förekomsten av doketismen också ett tecken på styrkan i övertygelsen att Jesus Kristus måste vara Gud.

Innan vi går in i Uppenbarelseboken vill jag dock säga några ord om den i Bibeln och kyrkans historia vanliga formuleringen ”Gud och Kristus” (ex. Joh 17:3; Rom 1:7; 15:6; 1 Kor 1:3; Gal 1:3; Ef 1:2) som verkar skapa förvirring för somliga. Om Jesus är Gud varför talas det då om honom vid sidan av Gud: ”Gud och Kristus”?

1. Formuleringen är teologiskt motiverad av det faktum att Jesus Kristus inte bara är Gud Sonen, den andra personen i Treenigheten, utan också för evigt är förenad med mänskligheten genom inkarnationen. Han är som gudamänniskan unik och den förstfödde från de döda, huvudet för den nya skapelsen. Detsamma kan inte sägas om Fadern och Anden som personer.

2. Formuleringen är till viss del också erfarenhetsmässigt motiverad utifrån lärjungarnas historiska och mentala perspektiv. Eftersom de först lärt känna Jesus som en människa som dyrkar samma Gud som de gjorde är det inte konstigt att Gud och Jesus Kristus hålls isär i den omfattande utsträckning som de gör. Och i enlighet med punkt ett så är det också teologiskt motiverat.

Utifrån detta jämställande mellan Gud och Jesus Kristus var det som Jesu sanna gudom senare definierades (i konflikt med villoläror). Den tidiga kyrkan drog ut konsekvenserna av bekännelsen och den tillbedjan som Jesus fick i den första församlingen. Slutsatsen var inte att han var en lägre gud, eller något lägre än Gud (eftersom det inte hade någon biblisk grund), utan att han var Gud fullt ut.

Annonser

Read Full Post »

Om dopformeln

I filmen Aposteln med Robert Duvall i huvudrollen som pingstpredikanten ”Sonny” finns många minnesvärda och rörande scener. I en av dem vill den brinnande, men inte helt stabile eller ortodoxe förkunnaren, lämna sitt tidigare misslyckade liv och tjänst bakom sig och med en ny identitet gå in i en ny tjänst för Herren. Han gör detta genom att döpa sig själv i en flod. Med upplyfta händer doppar han sig först en gång ”i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn”. Han upprepar genast dopet ännu en gång, men nu ”i Jesu namn”. Predikanten Sonny gör därmed bruk av både den förhärskande traditionella trinitariska dopformeln och den enklare dopformel som praktiseras av en sidogren av den amerikanska pingströrelsen – Oneness Pentecostals. Kanske ville han vara helt försäkrad om att döpa sig rätt och provade bägge dopformlerna?

Den enklare dopformeln – i Jesu namn – har återigen givits aktualitet genom att tidningen Dagen nyligen rapporterade om förekomsten av en församling i Stockholm med relationer till den amerikanska Oneness-pentekostalismen. Utmärkande för denna rörelse är att de förnekar Treenighetsläran (en Gud – tre personer) och håller sig till en modalistisk gudssyn där Fadern, Sonen och Anden endast är uppenbarelseformer eller roller av samme person/Gud. Jesus förenar det högsta av dessa gudsuppenbarelser och är därmed det sannaste uttrycket för Gud. I enlighet med sin gudssyn och Apostlagärningarnas upprepade vittnesbörd döper de därför endast i Jesu namn. De flesta pingstvänner följer dock liksom andra kyrkor den dopformel som bygger på Jesu befallning i Matt 28:19 – dopet i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.

Naturligt nog följer också den så kallade messianismen, i Sverige representerad av Messianska Föreningen Shalom, den enklare formeln ”i Jesu namn” – dock med en annan utgångspunkt än Oneness Pentecostals. MFS förnekar treenighetsläran, men också Jesu sanna och eviga gudom. De representerar därmed inte någon modalistisk gudssyn, utan har mer gemensamt med ebionismen i fornkyrkan. De menar också att Matt 28:19 är ett senare tillägg till Matteusevangeliet, vilket förenklas av deras övertygelse att det ursprungligen skrevs på hebreiska eller arameiska och att den grekiska versionen (som ligger till grund för våra översättningar) är en förvanskad översättning.

Skillnaden mellan Matteus återgivning av vår Herres ord och Lukas återgivning av hur apostlarna döpte (Apg 2:38; 8:16; 10:48; 19:5) behöver dock inte vara oförenliga. Det finns flera sätt att bejaka Matt 28:19 som autentiskt och ändå försöka förstå varför Lukas skriver som han gör. För det första anser jag att man på goda grunder kan säga att Lukas inte försöker återge någon dopformel över huvud taget, utan att hans formuleringar handlar om något annat. De fyra aktuella texterna i Apostlagärningarna använder följande ordval (transkriberad grekiska/svensk översättning):

Apg 2:38: ”…epi toi onomati Jesou Kristou”/“i Jesu Kristi namn”
Apg 8:16: ”…eis to onoma tou kyriou Jesou”/“i Herren Jesu namn”
Apg 10:48: “…en toi onomati Jesou Kristou”/“i Jesu Kristi namn”
Apg 19:5: ”…eis to onoma tou kyriou Jesou”/“i Herren Jesu namn”

Prepositionernas variation (som inte kommer fram i den svenska översättningen), samt växlandet mellan “Jesu Kristi” och “Herren Jesu” ger fullgott stöd för slutsatsen att Lukas inte menar sig återge en bestämd formel. Detta blir ännu tydligare genom förståelsen av att de olika uttryck Lukas använder dels antyder att den döpte förflyttas in under Jesu herradöme och blir hans egendom (eis to onomata), dels att den troende i och med dopet åkallar Herren Jesus (epi toi onomati) som en trosbekännelse och för att få syndernas förlåtelse (jfr. Apg 22:16). Att Jesu namn på något sätt också nämndes över den döpte kan finna stöd i Jak 2:7 och 1 Kor 1:13-15.

Det är möjligt att dopliturgin till en början använde sig av varierande formler: enbart ”i Jesu Kristi namn” eller den trinitariska formel vi finner i Matt 28:19 och att dessa först efter ett tag formaliserades i enlighet med Herrens egen befallning. (Detta kan ju ha att göra med t.ex. en fördjupad förståelse av skillnaderna mellan det kristna dopet och Johannesdopet.) En sådan formalisering tycks i så fall ha skett mycket tidigt, eftersom den trinitariska formeln tycks vara allenarådande i det utombibliska textmaterialet.

Samtidigt finns det ingenting i Apostlagärningarna som utesluter att dopet verkligen utfördes i enlighet med en trinitarisk dopformel. Jag har redan visat att Lukas i första hand inte återger en dopformel. Utombibliskt material ger dessutom stöd för att ett dop utfört i enlighet med en trinitarisk dopformel också kan kallas dop i Jesu namn. Didaché (eller De tolv apostlarnas lära) är en skrift som sannolikt härrör från första århundradet och som beskriver ordningar i den tidiga kyrkan. Den säger:

”Vad dopet beträffar, så skall ni döpa så: Sedan ni först sagt allt detta, så döp i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn…” (7:1)

Lite senare står det:

”Ingen må äta eller dricka av er eukaristi utom de som blivit döpta i Herrens namn.” (8:5, att Herren här syftar på Jesus framgår av fortsättningen)

Vi finner alltså i Didaché en trinitarisk dopformel från före 100 e.Kr. Och författaren har inga problem med att, trots att detta uppenbarligen handlar om en fastställd liturgi, lite senare tala om samma dop med den förkortade formuleringen ”i Herrens namn”. Alltså behöver inte heller Matteus och Lukas tala om olika dopritualer.

Vissa teologer anser också att texten i Apg 19:1-7 till och med antyder att också Lukas har den trinitariska dopformeln i tankarna. Paulus möter här några lärjungar som inte hade hört talas om den helige Ande och frågar därför: ”In i vem/vad [vilket namn] blev ni då döpta?” Frågan skulle kunna antyda att Paulus förväntade sig att de borde ha hört talas om den helige Ande i samband med dopformeln.

C.K. Barrett skriver: ”Is it conceivable that Christian disciples should have said this? Is it conceivable that disciples of John the Baptist should have said it? Jesus had promised that the disciples would be baptized with the Holy Spirit (1:5; 11:16), and John had foretold this (Lk. 3:16), Readers of the OT must have been aware of the existance of the Spirit. […] One suggestion is that the words mean, ‘We did not at our baptism (John’s) hear whether there is a Holy Spirit – it spoke of nothing but repentance and forgiveness.’” (s. 287-288)

Det borde nu stå klart att Apostlagärningarnas skildring av dopen i den tidiga kyrkan inte står i motsats till Jesu missionsbefallning i Matt 28:19. Det kan till och med tyckas sannolikt att det är den trinitariska dopformeln som Jesus hade befallt som verkligen används i de dop Lukas refererar till även om han inte uttryckligen säger det. Den starka traditionen att endast använda denna formel har därför gott stöd. Historiskt kom denna formel tidigt att bli den självklara, även om man också hävdat att den innebörd man lägger i orden är viktigare än själva formeln. Katolska kyrkan har därför, om jag förstått saken rätt, till exempel godkänt dop som är i Jesu namn så länge de inte har en modalistisk innebörd och alltså förnekar Treenigheten.

Not 1: Oneness-pingstvänner förklarar skillnaden mellan Matt 28:19 och Apg med att den förra handlar om titlar, medan den senare handlar om Guds verkliga namn – Jesus.

Not 2: För utombibliska källor se också Justinus Martyrens Första Apologi 61:3, 10-13.

Litteratur:
Barrett, C.K., Acts: A Shorter Commentary (London: T & T Clark, 2002
Bruce, F.F., The Acts of the Apostles: Greek Text with Introduction and Commentary, 3rd ed. (Grand Rapids, MI: Eerdmans, 1990)
De apostoliska fäderna, övers. Olof Andrén (Stockholm: Åhlén & Åkerlund, 1958)
Dunn, James D.G., Baptism in the Holy Spirit (London: SCM Press, 1970)
Foakes-Jackson, F.J., The Acts of the Apostles, The Moffatt New Testament Commentary (London: Harper, 1931?)
Novum Testamentum Graece, Nestle-Aland, 27th ed.
Reed, D.A., ‘Oneness Pentecostalism’ i Stanley M. Burgess (red.) The New International Dictionary of Pentecostal and Charismatic Movements (Grand Rapids, MI: Zondervan, 2002)

Read Full Post »

I detta sista inlägg om relationen mellan kristendom och grekisk filosofi vill jag undersöka en aspekt av ett inte helt ovanligt påstående, nämligen att treenighetsläran är ett sent kristet påfund som är inspirerat av grekisk filosofi. Det första delpåståendet – att treenighetsläran är ett sent påhitt – kommer jag inte att bemöta här, men det är definitivt en sanning med modifikation. Treenighetsdogmen antogs visserligen inte förrän under 300 talet, men det betyder inte att trinitariska tolkningar av NT:s skrifter inte funnits långt tidigare i den kristna historien. Redan Tertullianus, under det andra århundradet, hade en tydligt trinitarisk gudsbild, och ännu tidigare kan vi finna trinitariska formuleringar i bl.a. Justinus Martyrens skrifter. Jag har skrivit en artikel som publicerades i tidskriften Keryx under hösten 2007, som delvis berör Justinus syn på detta. Den intresserade kan ladda ner artikeln här.

Det här inlägget kommer istället försöka bemöta den andra delen av ovanstående påstående, nämligen att treenighetsläran grundar sig på grekisk filosofi. Det är märkligt hur snabbt en del tankar kan få fäste i den kristna bloggosfären; det räcker med att några högljudda debattörer monotont upprepar mantrat att treenighetsläran har rötter i grekisk filosofi för att det ska bli till någon sorts truism som upprepas av fler och fler utan att någon verkar bemöda sig med att undersöka hur det faktiskt ligger till. Vilken filosofi bygger läran då på? Är det platonsk, stoisk, epikureisk, pytagoreisk, kynisk, skeptisk eller peripatetisk filosofi vi talar om, och på vilket sätt är filosofin i så fall kopplad till treenighetsläran? Det får vi aldrig veta.

Jag kommer här försöka visa att det faktiskt är det motsatta förhållandet som råder; treenighetsläran bygger inte alls på den grekiska filosofin utan var snarare, åtminstone delvis, en respons mot den, baserad på den judiska monoteistiska gudssynen. Den sena platonska filosofin, som var dominerande under tiden för treenighetsdogmens formulering, är ganska abstrakt, så jag ber i förväg om ursäkt för eventuellt krångliga formuleringar och ordval.

Det mest karakteristiska draget i platonsk filosofi är tanken på en idévärld, i vilken Idéerna, (eller Formerna), vilka utgör den sanna kunskapens källa, har en oberoende existens. I den senare platonismen (dvs det som brukar refereras till som medelplatonism och nyplatonism) placerades dessa Former i det gudomliga sinnet. Denna tanke, att Formerna utgör planen i Skaparens sinne, går tillbaka till åtminstone det första århundradet f.kr., och vi finner den bl.a. i den alexandrinske judiske filosofen och exegeten Filons skrifter. Filon var starkt påverkad av medelplatonismen och senare i denna tradition utvecklas tanken vidare. I Albinus filosofi från det andra århundradet e.kr. görs en skillnad mellan det gudomliga sinne i vilket Formerna existerar och det sinne som skapar världen. Slutligen, i Plotinus (som brukar ses som nyplatonismens grundare och som levde under 200-talet e.kr) ses detta gudomliga sinne, vilket är identiskt med Formerna, som utgående från Den Ende – den transcendenta källan till Varat, som är bortom form och tanke.

Här har vi ett klart exempel på hierarkisk subordination, dvs tanken på en serie av nivåer av gudomlig existens som utgår från den första principen, vilken återkommer om och om igen i senare platonsk filosofi. Den implicita idén om att produkten alltid är underlägsen producenten är fundamental. Vi kan se subordinationstanken även i utvecklingen av det komplexa Logos-begreppet inom grekisk filosofi. Från Plotinus och framåt kom Logos ofta att känneteckna en makt som representerar eller uttrycker en högre princip från en lägre existensnivå.

Ett utmärkande drag i platonismen under det andra och tredje århundradet e.kr. samt i senare hednisk nyplatonism, är tanken på en hierarki av gudomligheter. I Albinus, som vi såg, finns två stycken: det kontemplativa och transcendenta gudomliga sinnet samt det aktiva sinnet som skapar och upprätthåller kosmos. Senare, i Plotinus (och även i Numenius) är det tre: Den Ende (källan till Varat), det kontemplativa sinnet (där de platonska idéerna existerar) samt universums intelligenta själ. Denna distinktion mellan det kontemplativa och det aktiva sinnet var ett försök att förena Aristoteles kontemplativa gud (som vi möter i hans Metafysik) och den aktiva guden i Platons Timaeus.

En del tidiga kristna teologer försökte underordna Logos (som av dem identifierades med Sonen) under Fadern och ibland även den helige Ande under Sonen på exakt samma sätt som de hedniska platonikerna ordnade in sina principer under varandra. De såg personerna i treenigheten som arrangerade i samma nedstigande ordning som den sena platonismens gudomligeter. I hur stor utsträckning detta skedde berodde på hur nära respektive teolog stod den grekiska filosofin. En av de kyrkofäder som var mest påverkad av nyplatonism var Origenes. Han hade troligen studerat under samma filosofiske läromästare som Plotinus, nämligen Ammonius Saccas, och har också en teologi som är slående lik Plotinus’. Fadern motsvarar den transcendente Ende, Logos-Sonen (som Origenes ser som väsentligt lägre stående än Fadern) motsvarar det gudomliga sinnet och den helige Ande befinner sig ytterligare längre ned i hierarkin. Med detta i åtanke är det inte förvånande att upptäcka att arianismen, när den kommer i fokus under det fjärde århundradet e.kr., visar stora likheter med den samtidiga nyplatonismen (i synnerhet en av de ledande arianska teologerna, Eunomius, var starkt påverkad av nyplatonskt tänkande).

Det subordinationistiska tänkandet genererade en stark motreaktion inom kyrkan som i den sk monarkianismen snart kantrade över i det andra diket. Anhängare till monarkianismen vägrade att göra skillnad mellan personerna i Guddomen överhuvudtaget, utan såg dem stället som faser i ett enda gudomligt liv, vilket expanderade in i världen och sedan drog sig tillbaka in i sig självt. Monarkianismen var dock minst lika påverkad av grekisk filosofi som subordinationismen, men filosofin här var stoicism snarare än platonism. I stoicismen finns nämligen tanken av en Gud som expanderar in i världen och drar sig tillbaka in i sig själv i eviga cykler.

Inget av dessa sätt att tänka runt treenigheten med hjälp av kontemporärt filosofiskt tankegods vann den kristna kyrkans godkännande. Den ståndpunkt som slutligen accepterades, och som delvis var en reaktion mot både platonskt och stoiskt inflytande, formulerades framförallt av kyrkofadern Athanasius och antogs vid kyrkomötena i Nicaea och Konstantinopel (år 325 resp. 381 e.kr.). Två saker är här viktiga att notera:

1. För det första avfärdades det hedniska antagandet att det kan finnas grader av gudomlighet; dvs att det är möjligt att vara mer eller mindre Gud. Det senare var ett naturligt antagande för en grekisk filosof som var van att använda ordet theos i väldigt vid och lös mening, där ingen skarp gräns drogs mellan det gudomliga och det som utgår från det gudomliga. Sådana tankar var dock oacceptabla för någon som tillhörde den judisk-kristna traditionen. Även om en kristen använde det grekiska ordet theos om Gud, var det alltid i den exklusiva mening som den judiska monoteistiska traditionen gör gällande, nämligen att endast en Gud finns och att en skarp gräns råder mellan Honom och Hans skapelse.

2. För det andra förnekades det grundläggande antagandet inom grekisk filosofi att produkt alltid är underlägsen producenten.

Alltså: Kyrkan lyckades, när den formulerade den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen (i min mening med den helige Andes hjälp), befria den kristna läran från heretiska uppfattningar om Guds natur som kan härledas från samtidiga filosofiska antaganden, genom att formulera den lära om treenigheten som den sedan bevarat genom historien. Det är också denna lära som den absoluta majoriteten av alla kristna genom historien menat bäst utrycker och belyser sanningen i Nya Testamentets skrifter och den tidiga kristna traditionen.

Una substantia, tres personae – en substans, tre personer – som Tertullianus uttryckte det. Eller ännu enklare: tre personer i en levande Gud.

Detta visar med all tydlighet att den tidiga kyrkan inte på något sätt var odelat positiv till hednisk filosofi. Det var snarare så att vissa kyrkofäder och kristna ledare såg filosofin som ett verktyg som ibland kunde användas för att kommunicera evangeliet till omvärlden. Filosofin ansågs inte nödvändigtvis ha ett egenvärde, och när man ansåg att filosofiskt tankegods hotade den sanna evangeliska läran valde man helt enkelt att kasta ut det. Den grundläggande lojaliteten hos kyrkofäderna är därför glasklar: den är till evangeliet och Guds uppenbarelse i Jesus Kristus; inte till Platon, Aristoteles eller någon annan grekisk filosof.

Huvudsaklig källa (för del 3):

Armstrong, A. H., and R. A. Markus. Christian Faith and Greek Philosophy. London: Darton, Longman & Todd, 1960.

Rekommenderad läsning:

Algra, Keimpe, Jonathan Barnes, Jaap Mansfield, and Malcolm Schofield, eds. The Cambridge History of Hellenistic Philosophy. Cambridge: Cambridge University Press, 2005.

Armstrong, A. Hilary. ”The Self-Definition of Christianity in Relation to Later Platonism.” In Jewish and Christian Self-Definition, vol. 1, edited by E. P. Sanders, 74-99. London: SCM, 1980.

Read Full Post »