I både den kristna och sekulära pressen har det diskuterats hur demonstranterna under klimatkonferensen i Köpenhamn har behandlats av polisen. På några kristna bloggar har det ifrågasatts om kristna skall överhuvudtaget vara engagerade i sådant. Detta inlägg är inte ämnat att ta ett politiskt ställningstagande om polisens agerande, men frågan om kristna skall ha ett klimatengagemang eller inte har jag funderat över. Bibelteologiskt ser jag faktiskt inga problem med att kristna deltar i demonstrationståg för ett bättre klimat eller på annat sätt lever på ett sådant sätt att vår miljö gynnas. Det borde faktiskt vara självklart.
Redan i den ursprungliga skapelseordningen (1 Mos 1–2) fick människan ett ansvar att ta hand om jorden. Ett av människans ansvarsområden under det jag benämner skapelseförbundet var nämligen arbetet. Någon behövdes för att bruka jorden (1 Mos 2:5–7), och när Gud hade skapat människan placerade han henne i Edens lustgård för odla och bevara den (1 Mos 2:15). Att människan skulle arbeta gav henne däremot inte rätten att exploatera och bedriva rovdrift. Istället skulle människan på ett klokt sätt förvalta jorden genom att arbeta för sitt uppehälle. Att ”odla” eller ”bruka” jorden innebär även att betjäna och sköta om den. Uppmaningen att ”vårda” eller ”bevara” jorden betyder i grundtexten ”att vaka” eller ”hålla vakt över något” för att det inte skall förstöras. Jorden är människans hem och dess frukter är en förutsättning för hennes existens. Tanken var inte att detta hem eller företag skulle drivas med vinstintressen till vilket pris som helst, utan jorden var ämnad att betjäna människan och människan skulle i sin tur betjäna den. Här har vi en viktig biblisk tanke som Gud vill skall genomsyra alla former av relationer, men synden har orsakat att andra intressen har kommit i vägen.
Att människan också beskrivs i 1 Mos 1:26–28 som skapad till Guds avbild påverkar också hennes förhållande till jorden. Kontexten visar att frasen ”till Guds avbild” refererar inte bara till en moralisk/andlig likhet och jämlikhet, utan också till funktion och roll. Det indikeras att människan skapades för att vara Guds representant på jorden – liksom ett barn representerar sina föräldrar. Således syftar “avbild” inte bara på den mänskliga naturen, utan också på människans sociala roll, bestående av man och kvinna. Denna roll innebär att människan inte är en autonom varelse som kan göra som hon vill, utan hon har ett ansvar att lägga under sig skapelsen på ett sådant sätt att Guds makt över jorden manifesteras med omsorg och rättvisa. Varför har då denna text istället blivit ett hot mot jordens resurser och överlevnad? För att människan som syndare inte alltid agerar utifrån vad som är Guds omsorg och rättvisa, hon agerar inte alltid som skapad till Guds avbild! (med en moralisk, andlig och jämlik utgångspunkt).
Men detta var ju innan syndafallet! Nu är situationen annorlunda och vi som kristna skall inte vara engagerade i sådant. Det är missionsbefallningen i Matt 28:19–20 som vi skall uppfylla. Denna förgängliga och syndiga jord och himmel skall ju brinna upp, bytas ut mot något nytt och oförgängligt! Så kan motargumenten lyda. Men som jag nämnde ovan kan Guds vilja, och de ansvarsuppgifter människan fick, förklaras som ett skapelseförbund. I Jer 31 och 33 är det förutsagda ”Nytt förbund” förankrat i detta skapelseförbund. För att summera ett ganska långt resonemang, så är skapelseförbundet Guds vilja från början till slut och ”Nytt förbund” det som Nya testamentet handlar om, som Gud genom Kristus Jesus har slutit med människan. Begreppet ”nytt” måste också i sitt bibliska sammanhang betyda ”förnyat”. Att ”nytt” har innebörden ”att byta ut” är ett synsätt som mer hör hemma i vårt västerländska slösarisamhälle.
Psalm 19:2–7 är en lovsång till Gud Skaparen, som inleds med orden: ”Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk.” Men om vi kristna fortsätter att leva på ett sådant sätt att harmonin, rytmen och skönheten i skapelsen rubbas och bryts ner, vad kan vi då peka på som vittnar om en god Gud? Hur vi lever våra liv i harmoni med det människan är satta att förvalta är en del av vittnesbördet om Kristus Jesus. Och det är här som missionsbefallningen kommer in i resonemanget.
Nu anser jag att kristna bör leva ett sunt miljöriktigt liv oavsett missionsbefallningen, av skäl jag redan har tagit upp ovan. Men eftersom Matt 28:19–20 talar om vad det kristna uppdraget är bör det tas på allvar. Befallningen i denna text säger inte exakt hur uppdraget skall utföras, förutom att vi skall gå ut och göra alla till Kristi lärjungar. Men om kristna har en arrogant inställning till jordens klimat och därmed till de villkor som gäller för ett rättvist liv för alla, kommer detta uppdrag att misslyckas. Vi lever i en tid när inställningen till klimatfrågor mer än någonsin är en förtroendefråga. Tar inte kristna klimathotet på allvar, blir det väsentligt svårare att argumentera för varför omvärlden bör ta till sig det kristna budskapet.
Mycket bra skrivet; tack!
Hej!
Jag förstår ditt resonemang om att Bibeln mycket väl kan ge stöd för att kristna engagerar sig i samhällsfrågor och ägnar sig åt kritik av samhället. I Bibeln finns många fördömelser av orättvisor. Johannes döparen kritiserade Herodes för vad han ansåg vara en upprörande synd. Jag invänder inte mot detta.
Men problemet är att kristna sällan är bättre än andra på att avgöra vad sanning är. Det enda vi vet, och har att hålla oss till, är att Jesus är Sanningen och att Guds Ord är Sanningen – vilket egentligen är samma sak.
Problemet med klimatväckelsen är, som jag ser det, dubbelt. För det första, och kanske det viktigaste i detta sammanhang: Klimtalarmismen har religiösa proportioner. Vi har förbrutit oss mot en mäktig gud, och nu måste vi blidka dess vrede genom omvändelse. Detta leder till en gärningslära där vi genom askes (avstå bil, resor etc.) kan hindra den kommande domedagen, som består i stormar, översvämningar, torka och svält. Många kristna löper här en stor risk att tappa tråden och ägna sig åt att rädda världen genom gärningar, istället för att överlåta sig åt Jesus och lita på att han räddat världen.
Att detta riskerar att leda till avgudadyrkan ser man enklast genom det ”klimatmöte” ärkebiskopen ordnade i Uppsala domkyrka. Där samlade han alla religioner för ett överordnat mål – Klimatet. Det sänder en signal om att alla religioner är likvärdiga och mer att likna vid humanistiska påtryckarorganisationer. Men det värsta av allt: I domkyrkan ställde sig delegaterna upp i vördnad inför en modell av Moder Jord som fördes in (enligt referat i Dagen). Detta ligger mycket nära avgudadyrkan – att dyrka det skapade istället för skaparen.
För det andra, människan älskar domedagsprofetior. Det är inte mer troligt att klimathotet är sant än det var att jorden skulle gå under 1935 eller 1914, som sjundedagsadventiste och Jehovas vittnen förutspådde. Det är ganska lätt att se, med ett öppet sinne, att larmen inte är att ta på allvar. Hur var de med överbefolkningen, oljekrisen, skogdöden och fågelinfluensan, med mera? Inget var särskilt allvarligt. För den som orkar läsa är det också lätt att se att den bild ni får i medierna inte stämmer.
Isbjörnarna är inte hotade. Det finns 25 000 idag mot 4000 på 40-talet. Att de ibland äter sina ungar är inte konstigare än att lejon ibland gör det. Isen i Arktis har nu ökat i två år, och kommer inte att smälta bort. Isen totalt är konstant på jorden – den ökar i Antarktis. Kilimanjaros glaciär har minskat sen 1800-talet, långt innan det kunde bero på koldioxid. Det kan lika gärna bero på ökad befolkning och traditionell miljöförstöring. Huruvida övriga glaciärer minskar varierar. I Himalaya sker ingen större förändring, enligt en rapport i Indien nyligen – som fick bannor av IPCC:s indiske ordförande, som är järnvägsingenjör och har ekonomiska bindninger till intressen inom utsläppshandel. Listan kan göras lång – mycket lång. Inget av de hot som beskrivs i pressen kan kopplas till koldioxid.
Men allra viktigast är att inga hållbara bevis finns för att koldioxid från människan (obs!) påverkar klimatet i någon nämnvärd utsträckning. Den positiva återkopplingen, som allt beror på, har falsifierats. Datamodellerna har inte kunnat förutspå att ingen uppvärminge skett det senaste decenniet. Tro inte så mycket på datamodeller. Jag är dataingenjör och kan intyga att det enda du får ut ur datorn är vad du stoppar in i den. Man har antagit att koldioxid ger uppvärmning, och det är vad man får ut. Datormodeller är inget mer än avancerade dataspel. Det är INTE kristallkulor som ger spådomar om framtiden. Akta er för spåmän, säger Bibeln. Är inte detta en modern version av dessa spåmän.
IPCC:s rapport, skriven av mängder av forskare, spretar åt alla håll och innehåller mängder av osäkerheter. Sammanfattningen, skriven av ett 40-tal personer som alla känner varandra och som lever på klimathotet, tar bort alla frågetecken och varnar för domedagen. Det är detta politiker läser. Allt enligt en vetenskapsjournalist i P1 häromveckan.
Så faran är att kristna kämpar för en lögn, när vi i själva verket borde kämpa för fattiga och lidande. Tragedin är att en sänkning av koldioxidutsläppen hindrar fattiga att ta sig ur sin fattigdom. Miljarder går till meningslösa åtgärder, för inget hot finns.
Faran är också att vi hamnar i en religiös tro på vetenskap, som är precis lika sårbar för egenintressen och falsk religion som allt annat människan sysslar med.
Jag läste ett inlägg från en anonym blivande präst som var rasande över att dras med i denna nya religion. Jag tror att om han sa så offentligt skulle han inte få bli präst. Så illa är det.
Jag hoppas och tror att vi kommer att vakna ur denna falska väckelse. Sanna mina ord, om ett antal år kommer detta att visa sig falskt. Frågan är om samhället då kommer att rannsaka sig själv, eller om det måste vänta tills alla som investerat sin karriär och prestige i klimathotet gått i pension. Ungefär som justitiemordet på Thomas Quick inte kunde redas upp förrän åklagaren gått i pension.
Med önskningar om Guds välsignelse.
Och så var det förstås 1835, och inget annat, som adventisternas företrädare förutspådde domedagen.
För att ni inte ska tro att jag fabulerar när jag säger att klimatalarmismen är dåligt underbyggd vill jag peka på en artikel i DN:s nätupplaga den 19 januari 2010 (en länk till DN måste väl anses seriös). IPCC har i en rapport framfört uppgiften att glaciärerna i Himalaya kan vara borta 2035. Detta visar sig nu vara en ren spekulation utan vetenskaplig grund, och man ska nu ta bort det till nästa rapport. IPCC:s rapporter är ju basen för påståendet att en klimatkatastrof hotar världen. Om en IPCC-rapport nu innehåller en helt fabricerad uppgift utan grund, hur säkra kan vi då vara på resten? Rimligt tvivel bör i alla fall infinna sig, åtminstone hos en kristen, som har en plikt mot sanningen, hur mycket man än vill vårda Guds skapelse.
Jag vet att denna tråd inte handlar om klimatfrågan i sig, utan om huruvida en kristen kan och ska engagera sig i frågan. Men det måste väl då vara högst relevant att fråga sig om hotet är verkligt eller inte? Eller om det i värsta fall t.o.m. är ett villospår som i extrema fall kan locka till något som liknar avgudadyrkan – se min kommentar ovan.
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/fn-rapport-om-glaciarer-felaktig-1.1029731
Och så en ursäkt: Ibland blir det fel. Jag lämnade signaturen Mikael ovan, när jag avsåg att publicera som Syndare. Ursäkta inkonsekvensen.
Syndare
Ber om ursäkt att jag inte har svarat på din kommentar tidigare. Efter alla helger har det varit trögt att komma ingång med bloggverksamheten.
Naturligtvis har du rätt att vi inte skall skapa en ny religion bara för att man som kristen kan vara miljömedveten. Det var inte poängen med inlägget som du verkar förstå. Poängen är att troende är uppmanade i Bibeln att leva ett ansvarsfullt liv även i förhållande till skapelsen. De kristna som vill engagera sig särskilt för skapelsen, med tanke på det missbruk som pågår, utan att att hamna i fällan att tillbe den i någon form anser jag inte gör något fel så länge de vet vad och varför de gör det.
För övrigt kan jag inte uttala mig om all den information du ger i dina inlägg. Jag läser liksom du vad media säger, och hoppas att sanningen i längden skall vinna sådana debatter. Men oavsett om vissa saker är påhittade/inbillade eller inte, förändrar det inte min bibelteologiska syn i saken. Som skapad till Guds avbild har jag som Guds representant på jorden ett ansvar att leva på ett sådant sätt att Guds kärlek och trofast mot hela skapelsen är ett vittnesbörd i mitt liv.
Hej, Stefan!
Tack för ditt svar. Vi verkar vara ganska överens i sakfrågan. Min svada berodde förstås på mitt starka engagemang i frågan. (Sista dagarna har artiklar dykt upp i DN, SvD och Expressen, där man tonar ner klimathotet.)
Vad jag ville framhålla var ju, som du också förstått, problemet med att veta vad vi ska göra, som Guds representanter. Totalförbudet mot DDT ifrågasätts mer och mer idag. Det lär ha kostat minst 40 miljoner barns liv i malaria (fast vissa säger att myggorna hade blivit resistenta i alla fall). Om jag nu engagerade mig i miljörörelsen som drev igenom detta, har jag då alla dessa liv på mitt samvete, eller är det intentionen som räknas? En poäng, som ligger i linje med din inställning, är att om vi tänker för mycket så riskerar vi att aldrig engagera oss alls, för det kan ju bli fel. Men samtidigt, kan vi göra vilka dumheter som helst, bara för att vi tror på dem?
Ska vi skicka mat till svältande nordkoreaner, som regimen delar ut i eget namn, eller leder det bara till att regimen hålls under armarna och kan plåga folket många år till? Ja, säg det.
Vi har ju olika samhällssyn, även vi kristna. En vanlig inställning bland kristna idag verkar vara att vårt materiella konsumtionssamhälle är ett stort problem. Jag håller bara delvis med. Det är problematiskt ur andlig synvinkel, men samtidigt ger det välstånd som de första kristna aldrig kunnat drömma om, och mycket pengar att ge till fattiga.
Synen att vår värld miljömässigt är på katastrofens rand anser jag också i grunden är falsk. När jag läste ekologi och miljöskyddsteknik på KTH på 90-talet så föreläste miljöforskare som sa att vi i Sverige löst vatten- och luftproblemen och var på god väg att lösa soporna. Ingen fara på taket, alltså. Den utvecklade världen går en liknande väg – det mesta går åt rätt håll. Utvecklingsländerna kommer att gå på minor, men också lösa dem – som Japan kom tillrätta med miljökatastroferna (Minamata etc.) på 60-talet.
Så hur vet vi då vad vi ska göra? Ja, tyvärr verkar vi inte kunna veta det, annat än i enkla fall (ta hand om uteliggaren – men det gör vi inte).
Men, jag kritiserar inte den som försöker förbättra världen. Jag försöker det själv, genom att sprida vad jag tror är en riktig uppfattning, fastän bara Gud vet om jag har rätt i vad jag tror.
Allt detta leder i slutändan kanske till en stor hopplöshet. Vi har ingen sportslig chans att rädda världen. Och ur den hopplösheten föds, i alla fall hos mig, insikten att bara Jesus kan rädda mig och världen. Men hur undviker jag att den hopplösheten leder till total passivitet? Förslag?
P.S. Först blev det fel på århundrade, men det var ett rent skrivfel. Sen blev det fel på årtionde, för att jag inte faktakollade. Det var ju 1843 och1844 som ”den stora besvikelsen” infann sig, och inget annat :-)