Det här blir ett lite annorlunda inlägg, men det rör ett område jag tycker är viktigt och länge har velat ta upp.
Jag tror de gamla sofisterna skulle ha känt sig mycket hemma i dagens postmoderna samhälle. Sofisterna, ofta gestaltande Sokrates motståndare i Platons dialoger, var relativister, och menade att sanning alltid var relativ till en kommunitet av människor eller ett samhälle. När sofisten Trasymakus, i Platons dialog Republiken, får frågan av Sokrates vad rättvisa är svarar han att rättvisa bara handlar om den starkare partens övertag (1:339a). Det finns alltså ingen rättvisa som är objektiv, utan alla sådana begrepp är relativa till en viss kommunitet. I ett visst rike är kungen den starkaste av alla möjliga parter, och därför kan rättvisa – i det samhället – definieras som allt som verkar till kungens fördel. Sokrates plockar naturligtvis sönder detta argument i dess beståndsdelar och lyckas i slutändan till och med få över Trasymakus på sin sida, men utifrån detta exempel är det lätt att förstå sofisternas stora intresse för retorik. Retorik är konsten att övertyga, eller att ’göra det svagare argumentet starkare,’ som Protagoras (den kanske mest kände sofisten) uttryckte det. Debatten, för sofisten, var ett politiskt instrument. Det var inte, som den dialektiska metoden var för Platon, ett redskap ämnat till att finna sanningen – eftersom sanning inte ansågs existera i någon absolut mening – utan snarare en metod genom vilken man drev en agenda och vred utvecklingen i en viss rikting. En tränad sofist kunde därför alltid argumentera båda sidor av ett givet ämne lika väl; vilken sida som var sann var inte intressant, utan snarare vilken part som betalade bäst för sofistens retoriska tjänster.
I det här inlägget skulle jag vilja ta upp ett fenomen som jag tycker påminner mycket om vad vi finner i sofisternas värld, och det är de svenska sk ’nätdebatterna’. Jag följer ibland en del (framförallt kristna) sådana och själv tycker jag ofta att likheten mellan metodiken i dessa debatter och det sofisterna höll på med är slående. Nätdebatter ger ofta lysande exempel på hur tom retorik konfronteras med annan tom retorik. Någon egentlig vilja till att förstå den andres argument existerar inte, schabloner föredras framför komplex verklighet och att vinna debatten är mycket viktigare än att nå ökad förståelse eller samsyn. Debatten har på något sätt utvecklats till att bli ett instrument för självidentifikation och positionering istället för en metod till att lära, förstå, lösa problem och överbrygga meningsskiljaktigheter. Man går in i debatten med attityden ’jag är inte som du’ och går ut ur den med övertygelsen att ’jag är verkligen inte som du.’ De få gånger man stöter på konstruktiva debatter och diskussioner på kristna bloggar blir man faktiskt glatt överraskad.
Själv tycker jag detta är en mycket tråkig utveckling, och jag skulle vilja ge några förslag på trender som kan ha bidragit till den.
1. Den ökade segregeringen i samhället i stort. Det blir mer och mer vanligt i samhället att små grupper isolerar sig för sig själva. Förr i tiden hade man inget val – man bodde och levde sitt liv i en socken och om man ville ha en dräglig tillvaro fick man se till att lära sig komma överrens med de människor som livets lotteri placerat vid ens sida, inklusive Stolle-Jocke, Sur-Svenne och gnetiga Greta. Nuförtiden kan vi däremot välja. Det är fullt möjligt för mig att helt ignorera mina grannar år ut och år in, det går bra att välja jobb som gör att jag slipper konfronteras med människor som inte tycker som jag, och det fungerar utmärkt att tillbringa min lediga tid i små kotterier av rättrogna. Globaliseringen och internet har också gjort det lättare att finna likasinnade att kommunicera med över hela jorden. Kort sagt kan man helt enkelt välja bort människor som man inte tycker passar in i ens liv på ett helt annat sätt än vad som var möjligt tidigare.
2. Tillgängligheten och utbudet av information på internet har gjort att jag kan välja att bara ta del av material och omvärldsanalyser som stämmer överrens med den världsbild jag redan valt. Jag behöver egentligen inte lyssna till andras argument eller ta del av kunskap jag finner störande eller obekväm.
3. Tillgängligheten av information bidrar också till snuttifiering av kunskap. Detta blir ofta väldigt tydligt i nätdebatter, där till synes välinformerade inlägg ofta skrivs baserade på vad jag brukar kalla ’wikipedia-research’. Förr i tiden, om någon ville uttala sig om tex reformatorernas nattvardssyn, så var man tvungen att skaffa sig en bok (eller flera) och faktiskt läsa in sig i ämnet. Nu räcker det med att googla ’luther eucharist’ för att man ska få tillgång till en uppsjö av citat och färdigformulerade argument från alla möjliga infallsvinklar, som man sedan bara kan översätta till svenska och slänga in i en debatt för att ge sken av att man faktiskt vet vad man talar om. Jag vill inte låta för sarkastisk här; givetvis har man rätt att googla fram material – det gör jag själv ibland när jag deltar i samtal eller skriver inlägg – men finns det inte en fara med att bara ta del av färdigformulerade argument som styrker det man redan tror på? På vilket sätt leder ett sådant förfarande vår förståelse framåt? Vad händer med sanningssökandet, med det kritiska tänkandet? Kan man verkligen skaffa sig förståelse för en frågas komplexitet genom att bara läsa en halv A4-sida som argumenterar en viss ståndpunkt från en viss synvinkel i en stor och komplicerad debatt? Jag tror att detta är frågor vi behöver reflektera mer över.
Som jag ser det är vi inne i en tid av intellektuell regression i västvärlden, och den smittar av sig i kristenheten också. Wikipedia-generationen är genvägarnas generation. Man behöver inte göra något grovjobb, inte svettas för att verkligen lära sig något ordentligt eller förstå ett resonemang. Svaren finns ju redan där, ett par knapptryck bort, formulerade av någon annan som redan gjort det där jobbiga som man själv inte orkar med. Man hoppar över rotmoset och går direkt till desserten, och det håller inte i längden.
Så vad följer nu av allt detta; behöver alla bli experter innan de har rätt att uttala sig i en viss fråga? Nej, det är absolut inte det jag menar. Det jag tror är viktigare än något annat är med vilken attityd vi närmar oss olika frågor. Går vi in i en diskussion enbart för att vinna debatten, eller har vi en ärlig önskan till att förstå? Är vi villiga att gräva lite djupare och verkligen lära oss förstå meningsmotståndarnas argument innan vi attackerar dem? Om så är fallet har jag några förslag på hur vi bör gå tillväga:
1. All förståelse börjar med sympati. Det är omöjligt, och jag menar faktiskt omöjligt, att förstå en viss ståndpunkt eller åsikt utan först närma sig den med ett visst mått av sympati. Om jag som protestant önskar förstå tex katolikers syn på en viss fråga måste jag först lära mig utgångspunkterna för katolsk tro, på något sätt tillfälligt acceptera dessa utgångspunkter, och sedan närma mig den specifika sakfrågan utifrån denna grund. Om jag förmår göra detta kan jag tillfälligt se på en fråga utifrån katolikers perspektiv och få en förståelse för varför de tror som de gör i denna fråga. När jag sedan kritiskt analyserar den katolska ståndpunkten kan jag göra det utifrån två avenyer; dels kan jag fråga om katolikernas svar på den specifika frågan är konsekvent i relation till deras egna teologiska utgångspunkter, och dels kan jag ifrågasätta utgångspunkterna som sådana. Det är dock bara om jag försökt se på frågan från ett katolskt perspektiv som jag också kan rikta kritik som överhuvudtaget är relevant för en katolik. Om jag däremot närmar mig frågan från en fientlig protestantisk position från början, kommer jag rikta kritik som en katolik överhuvudtaget inte förstår och som därför inte ens har potential till att vara konstruktiv. En bra och välformulerad kritik ska till 90% bestå av sådant som meningsmotståndaren håller med om. Idealt sett är det bara när vi kommer till själva slutsatserna som vägarna skiljs. En kritik som däremot är så tendentiös och förenklande att meningsmotståndaren från början inte förstår vad det hela handlar om eller överhuvudtaget känner igen sig i det som beskrivs resulterar bara i självhävdelse och demonisering av andra.
2. Denna punkt är relaterad till punkt ett. Jag vill inte göra någon hemlighet av att det är den senaste tidens antikatolicism-kampanjer som till viss del inspirerat mig att skriva detta inlägg, så därför spinner jag vidare på temat protestantism-katolicism, även om det naturligtvis är applicerbart på andra frågor också. Om man vill lära sig något om en rörelse eller företeelse, så bör man först ta del av material som är producerat av personer kopplade till det man vill granska. I klarspråk; vill du veta vad katolicismen står för, så läs böcker skrivna av katoliker eller manifest producerade av den katolska kyrkan. Det låter självklart, eller hur? En ny bok på svenska som vållat stor debatt på sistone är Evangelium enligt Rom, som utgör en kritisk granskning av katolsk teologi av en fd katolik. Jag har inte läst boken, och kan därför inte uttala mig om innehållet som sådant. Jag har egentligen inga synpunkter på att en sådan här bok publiceras; kritiska granskningar måste alltid få förekomma, och förnyelse och reformation har ju alltid följt i spåren av kraftig kritik och ifrågasättande. Vad som gör mig bekymrad är dock när flera protestanter verkar använda en sådan här bok som källa till sin kunskap om Katolska Kyrkan och dess teologi. ’Oj, tror katoliker så här, det hade jag ingen aaaning om,’ verkar vara mångas reaktion på boken. Men kära någon, är det någon kyrka som gjort sin lära tillgänglig genom åren är det väl ändå den Katolska Kyrkan? Det finns ju hur mycket som helst material publicerat av Vatikanen, och i princip allt som rör KK:s officiella syn på olika frågor finns numera tillgängligt på nätet. En sådan här bok utgör en partsinlaga och en problematisering av en bild som man rimligtvis redan bör ha klar för sig innan man läser boken, nämligen bilden som KK själv ger av sin lära. Har man inte denna bakgrundskunskap har man ju ingen grund emot vilken man kan läsa och analysera en apologetisk skrift av det här slaget.
Så kontentan av den här inlägget kan väl formuleras så här: Man behöver inte vara insatt i allt, men när det rör frågor som du anser vara viktiga för ditt liv och din tro så var inte lat!!! Sätt dig in i de frågorna ordentligt, och ta del av olika perspektiv. Försök förstå de olika sidornas argument och grunduppfattningar. Öka din kunskap både till djup och bredd! Då är du rustad att ge dig in i debatten med en egen förståelse av saker och ting. Och då slipper du falla offer för den nysofistiska tom-retorik som tyvärr breder ut sig mer och mer i den kristna bloggosfären.
Teologiskt Forum 