En argumentation för barndopet

Detta är ett gästinlägg av Johannes Börjesson. Johannes är prästvigd i Svenska Kyrkan och doktorand i historisk teologi vid Cambridge University.

Inledande kommentar: Detta är en kort artikel jag skrev 2003 i en ungdomstidning i en rörelse i vilken just då en del ungdomar ställde sig frågor kring dop och omdop. Det är knappast nödvändigt, tror jag, att säga att om jag hade skrivit en text på detta tema idag hade den sett annorlunda ut. Jag och David Nyström har samtalat en del om dopet och då han föreslog att lägga ut texten på Teologiskt Forum tyckte jag det var en god idé. Förhoppningsvis kan texten utgöra ett litet startskott till ett samtal kring dopet exegetiskt, dogmatiskt, kyrkohistoriskt, och pastoralt. Texten är här mycket litet omarbetad med endast ett fåtal stilistiska och faktamässiga förändringar.

Olika dopsyn

Vi lever i tider då vi allt mer lär känna bröder och systrar i tron över samfundsgränserna. Detta leder till att vi ställs inför frågor på de områden där vi har olika bibeltolkningar och traditioner. En sådan fråga är den om barndop eller vuxendop. De som förespråkar vuxendop gör ofta detta utifrån ett ganska genomtänkt system. De menar att man i Nya testamentet enbart döper vuxna och att det inte finns några bevis för att man döpte barn. Man säger att dop i Nya testamentet enbart sker med dem som kommit till tro, att tron är en förutsättning för dopet. Dopet blir en bekännelsehandlig från din sida, något du gör som en bekräftelse på att du kommit till tro. Finns inte tron där är det inte ett dop, hur mycket vatten man än häller. Om någon är döpt som barn och under äldre år kommer till tro bland baptister så döper dessa ofta om sig. Detta kallas för omdop.

Vad är dopet?

Om vi vet vad dopet är kan vi också förstå vilka som har tillgång till det. I dopet blir vi delaktiga i Kristi död och uppståndelse (Rom 6:3–4, Kol 2:11–12). Detta gör att våra synder förlåts och vi får den Helige Ande som gåva (Apg 2:38). Vi inlemmas i Kristi kropp (1 Kor 12:13) och blir iklädda honom (Gal 3.27). Allt detta är ju något Gud gör. I dopet är det Gud som handlar, vi är passiva. Gud förenar oss med Kristus och hans verk och vi får del av allt det goda Kristus vunnit åt oss. Allting börjar med Guds verk, hans nåd. Gud genomför själv försoningen, fullständigt utan vår hjälp och vårt medgivande, sen får vi tro på detta. Guds handlande föregår vår tro. Som det var med Jesu verk, så är det med dopet som ju är kopplat till detta verk. Gud förenar nu oss med allt det Kristus har gjort, tron kan komma senare. Detta innebär inte att döpta automatiskt blir frälsta. Dopet behöver följas av tron. Katekesen säger: ”Dopets nåd slösas bort genom att de som är döpta inte låter den helige Ande arbeta med sig för en daglig bättring utan överger Guds ord och bönen, får lust till världen och samtycker till synden”. Jesus säger tydligt att tro på evangeliet + dop = frälsning, men utan tro blir man fördömd (Mark 16:16). Vi vet att tron är nödvändig för att en människa skall bli frälst. Att döpa barn är helt rätt men dopets gåvor behöver sen tas emot ”genom tron på Guds ord och löften” (Katekesen igen).

Sambandet mellan omskärelse och dop

Gud slöt ett förbund med Abraham (1 Mos 17). Omskärelsen var en del av detta. Barnen utelämnades inte i förbundet, utan omskars efter Guds befallning (inte flickorna, men de inräknades i förbundet i alla fall) på åttonde levnadsdagen. Så skulle det vara för all framtid med alla Abrahams efterkommande (1Mos 17:12). När vi tar emot Kristus ingår vi i Guds förbund. Men för oss är det inte längre fråga om omskärelse (Apg 15) utan om dop (Matt 28:19–20). Paulus gör en mycket stark jämförelse mellan dessa båda i Kol 2:11–12: ”I honom (Jesus) blev ni också omskurna, inte med människohand, utan med Kristi omskärelse, då ni avkläddes er syndiga natur och begravdes med honom genom dopet.” Klarare kan det inte sägas, dopet liknas vid omskärelsen. Som det var då, så är det nu, barnen räknas in i förbundet. (Vi lever i en tid som till stor del tänker i individer, Gud tänker ofta i familjer). När Gud slöt förbund med Abraham, skulle inte bara han, utan hela hans hus omskäras (1 Mos 17:10, 23). På exakt samma sätt är det i Nya Testamentet. När Lydia blir kristen, döps hela hennes hus (Apg 16:14–15), samma sak med fångvaktaren (Apg 16: 30–34) och Stefanus (1 Kor 1:16). Kan vi då veta att det fanns barn i dessa hus? Nej, men vi har sett att tanken i bibeln är att alla i familjen räknas in, även om de bara är 8 dagar gamla. Poängen är att hela huset döps. Åldrarna på barnen behandlas inte, för det är oväsentligt. Att det är mest vuxna som döps i Nya Testamentet är självklart, det var en pionjärmissionssituation och apostlarna döpte bara barn till troende föräldrar. Men om mina föräldrar inte tror då, räknas mitt dop ändå? Absolut! Ett dop är ett dop och kan inte bli något annat oavsett om föräldrarna inte tror. Poängen här är att förbundet även gäller små barn.

Kyrkohistoriska  bevis för barndop

Under de första 1500 åren av kyrkohistorien är det ingen som tekniskt sett vänder sig mot tanken att döpa barn. Jesus säger: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, Guds rike tillhör sådana som de” (Mark 10:14). Den tidiga kyrkan tolkade detta som en anvisning att döpa barn eftersom ”den som inte blir född av vatten och ande (Joh 3:5, vilket syftar på dopet) kan inte komma in i Guds rike”. Om barnen skall in i Guds rike måste de ju få del av vad Jesus har gjort och då måste de ju döpas. Ibland var man dock praktiskt emot barndop, Tertullianus (tidigt 200-tal) tyckte att det lade för stort ansvar på faddrarna, som på den tiden redan hade ett tungt ansvar. Andra ville vänta med att döpas för att de var rädda för att synda efter att de döpts. Ingen ansåg dock att det var fel att döpa barn, bara oförnuftigt. Det finns många vittnen på att barn döptes under kyrkohistoriens början (de flesta från 3-400talet). Origenes, som levde i början av 200-talet, säger att kyrkan har ”från apostlarna tagit emot traditionen att även döpa barn”.

Baptister säger ofta att kyrkan förföll snabbt efter apostlarnas död och att man felaktigt började döpa barn. Om det var så, borde det ha gett upphov till protesterande röster. Strider fanns det gott om kring olika frågor, men det finns inte ett enda spår som antyder att apostlarnas kyrka inte döpte barn, men senare har gått fel och börjat göra det. Det är inte förrän på 1500 talet de så kallade anabaptisterna slutar döpa sina barn. Kyrkohistorien innan dess är nästan entydig, barn får döpas.

Konsekvenser av dopet

Det kanske finns någon som läser detta som döpts som barn men vuxit upp till ett liv utan Gud och nu kommit till tro. Kanske tänker du att du behöver döpas igen, för du har gjort så mycket dumt sen du döptes och nu har du verkligen fått ett nytt liv med Jesus och vill lägga det gamla bakom dig. Döp inte om dig! Ditt dop gäller. Du behöver döpas om lika lite som Kristus behöver dö på nytt bara för att vi syndar. Jesus dog en gång för alla för våra synder och vi döps en gång för alla till den döden och uppståndelsen. Därför talar Bibeln om ett dop (Ef 4:5), och det finns inget som helst behov av mer. Att döpa om sig är lika fel som att tro att Jesus behöver dö en gång till för dina synder.
Ditt dop gäller. Det är en objektiv grund för din tro, något som Gud har gjort. Intressantare är då att du lägger krutet på att leva i ditt dop. Låt dig uppfyllas av Helig Ande. Med Kristus har du dött från synden – lev nu för Gud! Frambär din kropp som ett levande offer till Gud! Vandra i Ande och du kommer inte göra vad köttet begär. Det finns ett liv för dig med Gud som övergår allt vad du någonsin kan drömma om. Lev det livet med honom! Lev i ditt dop!

Read Full Post »

Golgata

Detta är ett gästinlägg av Thomas Hermansson.

Alla människor, oavsett om man är religiös eller exempelvis historieromantiker, hyser av olika anledningar en viss romantisk kärlek till diverse platser – det kan vara städer, byar, sjöar eller annat. En grupp värderar minnet av massdop i en viss sjö, andra tänker på en viss stads forna religiösa glans, en tredje på kanske ett helt lands religiösa liv i gångna tider. Kanske är just städer alldeles speciella. För katolikerna spelar det hierarko-karismatiska Rom en stor roll. Pingstvänner glömmer aldrig händelsen på Azuza Street i Los Angeles. De ortodoxa bär på sitt encyklopediska minne över under som skett i Jerusalem, Konstantinopel, Moskva, Kiev eller andra platser. Luther – Augsburg. Calvin – Geneve. Anglikanerna – Canterbury.

Staden framför alla, den vilken kanske de flesta Jesustroende världen över håller högst i ära, är utan tvekan Jerusalem. Framförallt för att här skedde det största undret – Gud i mänsklig gestalt dog och uppstod, söndersprängandes döden med sitt eget Liv. Han dog på en kulle, och lades i en grav – ”frälsningens livmoder”, som en poet skrev – från vilken Han på den tredje dagen efter skrifterna återuppstod. Alla kristna finner åtminstone någon form av intresse för frågan – var finns denna kulle, var finns denna grav? Det ligger i det mänskliga sinnet för kärleksfull respekt att känna till och hålla i minne viktiga platser.

Låt oss så se, om en av de viktigaste platserna för mänskligheten – Golgata och Jesu Grav – på denna jord står att finna. Jag börjar med att mycket, mycket kort visa hur kristna sett på graven genom tiderna.

Det finns en plats, som av ålder har hållits för platsen för Jesu offer och uppståndelse. Det är den plats, som idag ligger innesluten i ”The Church of The Holy Sepulchre”; eller som vi oftast säger på svenska – Gravkyrkan (De östkristna med sina kanske mer uppståndelsebetonade sinnen säger ju som bekant hellre Uppståndelsekyrkan). Liksom det mesta inom kristen tro kom att kritiseras och hållas för vidskepliga skrönor under och efter upplysningstiden, så föll även denna plats offer för skepticism. De flesta protestanter kom med tiden att acceptera den skeptiska hållningen, av olika anledningar. Så skrev t.ex. den fromma kvinnokämpen Fredrika Bremer vid slutet av 1800-talet i sin palestinska reseskildring apropå sitt besök vid gravkyrkan att:

jag hade läst lärda och fromma mäns kritiska undersökningar över sannolikheten, att gravkyrkan är, såsom det uppgives, byggd på det forna Golgata, och de som förnekade det, syntes mig hava rätt.

Tidigare hade som sagt även protestanter accepterat platsen för vad den sades vara, dock med varierande åsikter om dess betydelse. Luther skrev:

Den grav, i vilken Herren legat och som turkarna innehava, den frågar Gud lika mycket efter, som efter alla kor i Schweiz.

Medan Luther höll graven för sann, men oviktig, så höll Fredrika Bremer den för falsk, men den sanna för viktig – hon skrev vidare:

Det är människor och kristna tillbörligt att känna det annorlunda [huruvida Jesu grav är viktig eller ej, förf. anm.]. Är det oss icke dyrbart att gå till våra älskades gravar, att kläda dem med blommor till tecken av vårt trogna minne, och att vid dem påminna oss vad de bortgågna varit för oss? Detta är naturligt, vackert och gott så länge som vi icke stanna blott vid graven, utan taga den för vad den är, den älskades sista jordiska vilobädd före hans uppståndelses morgon, för stället, varifrån hans stoft talar till oss om livets förgänglighet och om livets högre mål. Min frälsares, min högste välgörares grav, rummet, där min herre och mästare legat, kunde ej vara mig likgiltigt, även om jag icke sökte honom – ej ens hans stoft mera – där.

Även om upplysningen väckte en skepsis bland kristna gentemot gravens autenticitet, så har man dock bland kristna alltid haft olika åsikter gällande dess betydelse. Gregorios av Nyssa menade att s.k. ”heliga platser” var till ingen nytta – Gud finns överallt och bor ej på en plats mer än en annan påpekade han (han besökte dock Jerusalem för att bedja där, men menade att det varken hade fördjupat eller försämrat hans tro). Augustinus menade däremot att det gjorde en kristen gott att besöka frälsningshistoriska platser. Han fick medhåll från biskopen av Jerusalem, Kyrillos, som med stolthet proklamerade: ”överallt i världen kan de kristna höra Herrens ord predikas, men här hos oss kan vi smaka och se!” Någonstans mittemellan befann sig Hieronymus, som menade att en kristen efter besök vid Jesu platser får djupare förståelse av Skrifterna; han tillade dock att det är till ingen nytta om Jesus inte bor och verkar i den kristnes hjärta.

Men låt oss nu se närmare på själva frågan om platsens autenticitet.

Först och främst måste vi nämna, att det står utom all tvivel att området som idag utgör Gravkyrkan, på Jesu tid var en kulle, en kulle på vilken det stod att finna gravar, av vilka ett flertal ännu idag står att finna. Berget har av arkitektoniska skäl huggits och formats av byggnadsarbetare, och dessutom täckts av byggnaden själv, så att idag inte mycket är synligt för ögat. Ej heller finns mycket kvar av själva gravgrottan, som tidigt höggs ut för att kunna innesluta den i en kyrka. Det mesta av både in- och utsidan är idag täckt.

Det tidigaste omnämnandet (utanför Bibeln) av värde jag känner till är från biskopen Melito av Sardes, som efter att ha besökt platsen kring år 150 skriver att graven ligger ”i mitten av” Jerusalem. För en bibelläsare är detta såklart förbryllande, eftersom vi ju fått veta att Kristus korsfästes och lades i en grav utanför stadsmurarna. Man måste dock hålla i minnet, att vid denna tid hade själva staden förstörts och sedan återuppbyggts av den romerske kejsaren – således kunde Golgata, om det låg hyfsat nära stadsmuren, ha hamnat inom den nya stadens murar. Gällande Melitos uttalande kan man dessutom göra följande observation: han skriver egentligen att graven låg i mitten av ”plateia”, med vilket han kan mena det romerska forumet. Om man gör den tolkningen av ordet plateia, så skulle graven alltså ligga precis vid sidan – åt söder – av nuvarande Gravkyrkan! Troligen var det lokala kristna som pekade ut platsen för honom. Mycket talar för att denna tradition mycket väl kan ha varit sann: hade de uppfunnit platsen själv skulle de naturligtvis ha placerat sin grav utanför stadsportarna, så att deras plats var i harmoni med vad skriften sa.

Det var som sagt ett flertal lärde under 1800-talet som betvivlade gravens äkthet eftersom den ej verkade ligga på rätt sida den antika muren. Men vid slutet av 1800-talet så kom man att göra ett intressant arkeologiskt fynd. Den ryske tsaren Alexander den III hade grundat Ortodoxa Palestina Sällskapet, och finansierade tillsammans med ett flertal andra denna grupps aktiviteter i Jerusalem och landet. Sällskapet sysslande med många ting, som jag inte tar upp här; en uppgift var arkeologi. Under ledning av Arkimandrit Antonin Kapostin, ledaren för den Ryska Kyrkliga Missionen i Jerusalem och själv en duglig arkeolog, leddes utgrävningar i gamla stan. Under dessa utgrävningar deltog ett flertal välkända arkeologer från västerlandet: Clermont-Gennau, Schick, Vincent…

Man gjorde under utgrävningarna ett flertal intressanta fynd. Främst torde vara fyndet som dels bekräftar att traditionens Golgata på Jesu tid låg utanför stadsmurarna, samt dels någorlunda bestämmer varomkring Golgata måste ha legat. Detta var fyndet av resterna av Domedagsporten. Under de judeiska kungarnas tid fanns här den ursprungliga muren, med Efraimsporten. Kung Herodes kom att flytta denna del av muren utåt. På den gamla murens plats reste han ett litet fort. I den nya muren lät han uppföra ett större torn, och i detta torn ingick den nya Efraimsmuren. Alldeles i närheten av fortet låg en marknadsplats. För att ta sig ut härifrån genom Efraimsporten, behövde man dock – eftersom fortet låg i vägen – gå genom en mindre port som kallades Domedagsporten. (Denna port var så liten att det räckte med en vakt – den var på sin tid även känd som ”Nålens öga”; detta är det nålsöga en kamel ej kan passera, i Jesu liknelse). Efter det gick man genom fortet, ut genom Efraimsporten i tornet, och således var man utanför staden. En bit rakt framåt och lite till vänster skulle man så ha sett kullen som traditionen utpekar som Golgata. Således vet vi nu att den traditionella platsen låg utanför stadsmuren.

På vilket sätt är det då så att fyndet av Domedagsporten styrker påståendet att traditionens Golgata är historiens Golgata? Liksom så ofta inom bibelforskning, så har det att göra med romarna. Romarna hade följande praxis inom sitt rättsväsende; jag tar staden Rom som exempel: när en dödsdömd person leddes till sin avrättning, förde man honom alltid genom den Esqvilianska porten, under det att man högt ropade ut deras namn och brott. Detta gjordes, så att den dödsdömde fick en sista chans att frias från sina anklagelser. Om någon, som hade deltagit under rättegången, fått reda på nytt bevismaterial, som kunde bevisa den anklagade oskyldig hade man nu möjligheten att protestera. Om så gjordes, var man enligt romersk lag skyldig att påbörja en ny rättegång. Romarna introducerade denna praxis i hela Romariket. I Jerusalem var det just Domedagsporten som fyllde denna funktion. Jesus måste således ha passerat denna port innan korsfästelsen. Golgata måste ha legat i närheten av denna port. Porten är inget fullkomligt bevis för gravkyrkans autenticitet, men det är en fingervisning.

Jag nämnde ovan att den traditionella platsen på Jesu tid var en egentlig kulle. Den bestod av porös sten, och hade flera gravar, varav ett flertal användes på Jesu tid. Den skall ha varit överväxt, och således ha sett ut som en trädgård. När kejsaren Hadrianus byggde sitt Aelia Capitolina kom han att resa två hedniska tempel i Jerusalem. Dels ett över den judiska tempelplatsen, och dels ett på den plats där gravkyrkan idag ligger (rester från detta tempel står att finna nära Domedagsporten). För att bygga det andra templet fyllde han först hela området med sand och jord, samt byggde en plattform. Anledningarna för de två templens placering torde ha varit viljan att undertrycka lokal religiositet – d.v.s den judiska tempelvördnaden, samt ”något annat”, vilket skulle kunna ha varit de kristnas vördnad för Golgata.

På 300-talet gav kejsaren Konstantin order om att riva templen. Plattformen togs bort, och man grävde ut sanden och jorden. Under denna utgrävning fann man en kulle och gravar; detta trodde man var Golgata och Jesu grav.

Enligt Oskar Skarsaune kan man utifrån detta dra två slutsatser: antingen ville Konstantin och hans arkitekter helt enkelt förstöra hedniska tempel, och bygga kyrkor på platsen. De råkade finna några gravar, och antog att detta var Jesu grav, utan någon förankring i lokal tradition. Det finns dock ett flertal punkter som talar emot att detta skulle vara fallet: först och främst så skulle de i sådana fall inte ha brytt sig om att ta bort den praktiska plattformen och dessutom gräva bort all jord och sand; onödigt arbete om de inte sökte något där under. Dessutom grävde de ut ett större område än vad som skulle ha behövts för det lilla Martyriet som byggdes. Den andra möjligheten är följande: Kristna i Jerusalem visste att Hadrianus hade begravt Golgata med sitt arbete och täckt det med ett tempel, liksom han hade gjort med den judiska tempelplatsen. Detta var anledningen till att Konstantins arkitekter genomförde sitt utgrävningsarbete. De visste vad de sökte. Oskar Skarsaune skriver vidare:

There are several indications that local Christians knew the location of Calvary and the tomb at this place, and some of this evidence may point to Jewish believers.

Exempelvis kan man ta upp den s.k. Davids grav i gamla stan. Många tror av tradition att detta är Kung Davids grav. Idag vet vi dock var de davidiska kungagravarna ligger. I rummet ovanför graven ligger den kyrka som många kristna menar är sista måltidens rum, vilket tyder på att de som byggde kyrkan kände till en koppling till det som fanns här tidigare, d.v.s just rummet under med graven. Rummet innehållandes Davids grav härstammar från tiden kring år 70, och troddes länge ha varit en synagoga. Det finns dock graffiti i rummet som snarare tyder på att den huserat en kristen församling; en jude-kristen församling. Vissa menar att rummet är riktat mot tempelberget, och att den därför ej var jude-kristen, utan judisk – noggranna mätningar visar dock att den är direkt riktat mot Gravkyrkan.

Det finns fler exempel utöver detta som visar att de judekristna riktade om sin vördnad från tempelområdet, mot Golgata. Origenes nämner på ett ställe angående Golgata, att de judekristna lär ut att Adam ligger begravd under Golgata – detta är en ändrad judisk tradition, som höll för sant att han låg begraven under Templet. Här bör även nämnas att det även i Gravkyrkan finns en tradition om Adams grav under Golgata. Man kan även nämna att både Eusebios samt Sokrates Skolastikus skriver att de kristna i Jerusalem kollektivt mindes var Jesus dog och uppstod, och att denna plats på deras tid låg under ett hedniskt tempel. Enligt Eusebios fanns det på platsen även ”a clear and visible proof” för detta – vissa arkeologer spekulerar i om man kanske vid utgrävningar fann klotter i stil med ”detta är Jesu grav”.

De som menar att det ej är troligt att Jesus skulle begravts nära Golgata glömmer att det var vanligt inom Romarriket att begrava avrättade brottslingar just där de hade avrättats; dessutom hade de ju – som alla bibelläsare känner till – knappt om tid att begrava honom.

Således kan vi alltså sammanfatta:

• En närmast enhällig och obruten tradition som idag tidigast kan spåras tillbaka till år 70, senast till år 150, anger gravkyrkans område som det autentiska Golgata.

• Om platsen ”uppfanns” senare skulle en plats utanför stadsmurarna ha valts.

• Platsen var på Jesu tid en kulle utanför stadsmuren med omkringliggande gravar; gravområdet torde ha sett ut som om det inte varit en trädgård.

• Platsen ligger autentiskt till i relation till Domedagsporten.

• På denna plats restes under Hadrianus ett hedniskt tempel, liksom över Tempelplatsen, troligen för att undertrycka lokal religiositet.

• I synnerhet tycks judiska kristna ha bevarat minnet av Golgata, vilket för dem blev något av ett nytt tempelområde. Detta syns i traditionen om Adams grav under Golgata. De judekristnas plats torde ha varit samma som dagens traditionella plats, då en judekristen församlingslokal från ca 70 är riktad rakt mot dagens Golgata.

Vi kan alltså med gott samvete hålla det område som vanligen uppges och av gammal tradition tros vara Golgata och Jesu grav för sant, utan att med fullkomlig säkerhet veta.

Som f.d. stadsarkeologen för Jerusalem, Dan Bahat, skriver:

We may not be absolutely certain that the site of the Holy Sepulchre Church is the site of Jesus’ burial, but we have no other site that can lay a claim nearly as weighty, and we really have no reason to reject the authenticity of the site.

Som passade avslutning för ämnet vill jag slutligen, nu när vi i väst precis har firat uppståndelsen, och då östringarna precis har börjat, tillsammans med Johan Guldmun utbrista:

Christos Anesthe! Alethos Anesthe!

—————————————————————

Källor:

Bremer, Fredrika. 1995. Livet i gamla världen PALESTINA. Atlantis Stockholm.

Eusebios. 2007. Kyrkohistoria. Malmö.

Eusebios. Utdrag ur hans Konstantins Liv – http://www.sacred-destinations.com/israel/jerusalem-church-of-holy-sepulchre-eusebius.htm

Gibson, Shimon. The Cave of John the Baptist.

(inget författarnamn; har ej boken tillgänglig vid skrivande stund) New Discoveries at The Tomb of Mary in Gethsemane

Skarsaune, Oskar. 2007. The Early Centuries – Jewish Believers in Jesus. Peabody, Massachussets.

Orthodox Palestine Society. RUSSIAN EXCAVATIONS AT THE THRESHOLD OF THE JUDGEMENT GATE. Jerusalem

Brouria Bitton-Ashkelony. 2005. Encountering the sacred – the debate on Christian pilgrimage in late antiquity. Berkley, the university of California press.

—————————————————————

Thomas Hermansson tog studenten våren 08, och har precis kommit hem efter sju månaders vistelse i Israel vilken ägnades åt hebreiska-studier. Till hösten väntar studier vid Uppsala Universitet. Thomas bloggar normalt på Omorphia.

Read Full Post »

Kristus är uppstånden!

Detta är ett gästinlägg av Johan Guldmun

Let all pious men and all lovers of God rejoice in the splendor of this feast; let the wise servants blissfully enter into the joy of their Lord; let those who have borne the burden of Lent now receive their pay, and those who have toiled since the first hour, let them now receive their due reward; let any who came after the third hour be grateful to join in the feast, and those who may have come after the sixth, let them not be afraid of being too late; for the Lord is gracious and He receives the last even as the first. He gives rest to him who comes on the eleventh hour as well as to him who has toiled since the first: yes, He has pity on the last and He serves the first; He rewards the one and praises the effort.

Come you all: enter into the joy of your Lord. You the first and you the last, receive alike your reward; you rich and you poor, dance together; you sober and you weaklings, celebrate the day; you who have kept the fast and you who have not, rejoice today. The table is richly loaded: enjoy its royal banquet. The calf is a fatted one: let no one go away hungry. All of you enjoy the banquet of faith; all of you receive the riches of his goodness. Let no one grieve over his poverty, for the universal kingdom has been revealed; let no one weep over his sins, for pardon has shone from the grave; let no one fear death, for the death of our Saviour has set us free: He has destroyed it by enduring it, He has despoiled Hades by going down into its kingdom, He has angered it by allowing it to taste of his flesh.

When Isaias foresaw all this, he cried out: ”O Hades, you have been angered by encountering Him in the nether world.” Hades is angered because frustrated, it is angered because it has been mocked, it is angered because it has been destroyed, it is angered because it has been reduced to naught, it is angered because it is now captive. It seized a body, and, lo! it encountered heaven; it seized the visible, and was overcome by the invisible.

O death, where is your sting? O Hades, where is your victory? Christ is risen and you are abolished. Christ is risen and the demons are cast down. Christ is risen and the angels rejoice. Christ is risen and life is freed. Christ is risen and the tomb is emptied of the dead: for Christ, being risen from the dead, has become the Leader and Reviver of those who had fallen asleep. To Him be glory and power forever and ever. Amen.

Read Full Post »

Luther – vad hände med din syn på bekännelse i dagens kyrka?

Detta är en gästblogg av Johan Winbo

När Luther bröt med Katolska Kyrkan i reformationen gjorde han sig av med fyra av de sju sakramenten. 1519 började han forma sin sakramentala teologi och behöll tre sakrament; dopet, nattvarden och bekännelsen. 1520, kom han fram till att dopet och nattvarden var de två enda sakramenten, för de skulle vara instiftade av Jesus och synliga tecken. Luther byggde sin lära om ”rättfärdighet genom tro” på just sakramentet om bekännelse. Han gillade inte ”tvånget” att bekänna (som i KK); det skulle vara något frivilligt, så han arbetade om bekännelsen. I KK på hans tid kom människor till bekännelsen tyngda av bördor och såg Gud som en grym domare. Medeltida konstnärer målade Gud som en arg domare sittandes på en regnbåge och redo att gå tillrätta med människans synder. Luther däremot såg den kärlek Gud visade genom att låta Jesus dö för våra synder som en kärlekshandling. Luther såg att vi var förklarade rättfärdiga genom tro på Jesu försoningsverk, men samtidigt var vi fortfarande syndare och fortsätter synda och därför började han skriva mycket om bekännelse.

Först och främst skulle man bekänna sin synd inför Gud, men om man hade synder som tyngde mycket så skulle möjligheten finnas att bekänna för en präst. Han ville först och främst att bekännelse skulle göras till en präst men om denne inte var närvarande kunde t.o.m. en kvinna eller ett barn proklamera syndernas förlåtelse efter syndabekännelsen. Så dyrbart var bekännelsen för Luther för han insåg att vi är rättfärdiga men samtidigt syndare. Han såg bekännelsen leda tillbaka och påminna en själv om dopet i vattnet där man dog bort från sina synder. Hur gick bekännelse till då enligt Luther? 1) Du bekänner din synd för prästen 2) Prästen löser dig från din synd (Matt 16:19) 3) du upplever friden, syndernas förlåtelse 4) tro, du måste tro att vad Bibeln säger och det prästen säger är sant. Den sista punkten var extrem viktigt för Luther annars var det ingen mening med bekännelsen. Luther använde de tio budorden som en guide för bekännelsen. Den inkluderade hans senare ”Stora Katekesen” 1530. Luther tyckte att bekännelsen för en präst inte borde behövas eftersom vi har en direkt relation med Gud. Det var dock bara några få som kunde leva ett kristet liv utan att bekänna sina synder för en präst. Det intressanta var att Luther inte såg sig själv som en av dessa. 1522 så tog en man vid namn Carlstadt bort bekännelsen i Wittenberg, vilket han kunde eftersom Luther inte var närvarande då. Luthers svar på detta var ”I know the devil well. If you had known him as well as I, you would not have thrown private confession so quickly to the wind.”

1523 och framåt så gjorde Luther det möjligt för alla att bekänna på onsdagar, fredagar och lördagar. Detta var frivilligt men han ville visa på hur viktigt detta var. Efter det 30-åriga kriget så försvann bekännelsen nästan helt i Lutheranska kyrkor. Dagarna som var åsidosatta för bekännelse försvann helt och istället gjorde man det på speciella dagar under kyrkoåret. Det ledde till att en präst inte hann höra på alla bekännelser på en enda dag; det blev helt enkelt för mycket. Därför gjorde man en generell bekännelse innan nattvarden. Något av det värsta var att man nu tvingade folk att bekänna t.ex. äktenskapsbrott inför hela församlingen. Detta ledde till att folk av fruktan för att bli utpekad inte dök upp på mötena. Det var en tragisk utveckling i den Lutherska kyrkan; det Luther menade som en välsignelse blev till slut en institution. Detta skedde bara ca 100 år efter Luther först börjat skriva om bekännelse. Min fråga till församlingen idag är: vad har hänt med bekännelsen? Jag tror vi totalt har missat den i väckelsekristna rörelser. Personligen har jag varit väldigt välsignad själv att ha någon att bekänna min oro, synder, problem etc. som vi alla brottas med, inför. För att avsluta med Luthers egna ord: “I will let no one take away private confession and would not exchange it for all the wealth of the world, for I know what strength and comfort it has given me.”

Källhänvisningar:

Bachman, E. Theodore. Luther’s Works volume 35: Word and Sacrament I. Philadelphia: Muhlenberg Press, 1960

Elwell, Walter A. Evangelical Dictionary of Theology. Grand Rapids, Michigan: Baker Academic 2001

Gritsch, Eric W. Luther’s Works volume 39: Church and Ministry I. Philadelphia: Fortress Press, 1970.

Lang, P.H.D. “Private Confession and Absolution in the Lutheran Church: A Doctrinal, Historical ,and Critical Study” Concordia Theological Quarterly 56, no 4 (Oct 1992): 241-262.

Maurer, Wilhelm. Historical Commentary on the Augsburg Confession. Philadelphia: Fortress Press, 1986

Philip E. Luther’s Catechism Today: What Does This Mean? Minneapolis: Augsburg Publishing House, 1979. Stump, Joseph. An explanation of Luther’s Small Catechism. Philadelphia: Muhlenberg Press, 1960.

Johan Winbo studerar till en MA i historisk teologi vid Oral Roberts University i Tulsa, Oklahoma.

Read Full Post »

Luthers syn på den Katolska Kyrkan

Detta är en gästblogg av Johan Winbo

Vi känner alla till reformationen när Luther bröt med den rådande Katolska Kyrkan. Detta är ett arv som vi idag kan vara stolta över; den tidens kyrka var tyvärr långt ifrån evangeliet. Men ville verkligen Luther lämna den Katolska Kyrkan som han tillhörde? Var det hans intention när han förde fram sina 95 teser vilka innehöll motstånd mot pilgrimsfärder, reliker etc. (det mesta handlade om gärningar)? Jag tror, och detta handlar artikeln om, att han ville förändra den kyrka han var medlem i. Det Luther reagerade mest på var hur man missbrukade sakramentet ”bekännelse”. Det man praktiserade i Katolska Kyrkan under Luthers tid var att man betalade prästen för sin synd, men detta kom in först under medeltiden. I den tidiga kyrkan bestraffades synden genom t.ex. 3 timmars bön eller genom att man fick göra någon annan praktisk god gärning (vem frestas av att göra grova synder då?). Nu fanns inte alltid denna möjlighet p.g.a. brist på tid mm. Då såg påven möjligheten att man kunde köpa sig ur detta och givetvis gick mycket av dessa pengar till byggandet av St: Petruskyrkan i Rom.

Det är intressant att se att Luther till en början ville behålla tre sakrament: dopet, nattvarden och bekännelsen. Han övergav bekännelse som ett sakrament men ville verkligen att det skulle utövas i kyrkan, för han menade att bekännelse finns överallt i hela Bibeln. Han behöll till slut dopet och nattvarden som de två enda sakramenten pga att de var instiftade av Jesus och dessutom utgjorde synliga tecken. Luther byggde sin lära om ”rättfärdighet genom tro” på just sakramentet om bekännelse. Problemet var hur Luther skulle göra med bekännelsen nu när vi blivit rättfärdiga genom tro. Melanchton menade att själva kärnan i evangeliet är syndernas förlåtelse. Luther arbetade om bekännelsen och kom fram till att bekännelse skulle först och främst göras till en präst men om en sådan inte var närvarande kunde t.o.m. en kvinna eller ett barn uttala syndernas förlåtelse efter syndabekännelsen. Så dyrbar var bekännelsen för Luther för han insåg att vi är rättfärdiga men samtidigt syndare. Han såg bekännelsen leda tillbaka och påminna om dopet i vattnet där man dog bort från sina synder.

En annan sak Luther ville förändra var moralen; han tyckte många präster och människor inte var bevandrade i Bibeln och traditionen och därför skrev han ”den lilla katekesen” samt ”den stora katekesen” (det senare en mer detaljerad beskrivning av ”den lilla katekesen”). Detta var också något som praktiserades i Katolska Kyrkan. Luther menade att hans katekes var ett urplock och en kommentar till det viktigaste från Bibeln. Katekeserna innehöll kommentarer rörande de tio budorden, Herrens bön, dopet, nattvarden och den apostoliska trosbekännelsen. Det sistnämnda är en genomgång av traditionens syn på en treenig Gud uppenbarad genom Skriften. Därför kan man säga att trosbekännelsen är en länk som hjälper oss att se sambandet mellan kyrkohistorien och Bibeln. Om du idag deltar i en luthersk gudstjänst så är hela hans katekes utövad i gudstjänsten förutom de tio budorden.

Vad var det då som skilde Luther från det som rådde i den Katolska Kyrkan? Främst ville han att man skulle tillbaka till Skriften, vilket delvis innebar att han inte kunde acceptera de sju sakramenten. Intentionen från Luther kan inte ha varit att starta en ny rörelse utan han ville se förändring i saker han inte tyckte stämde överens med Bibeln. Problemet var att han blev bannlyst så han var tvungen att starta en egen rörelse. Han gjorde om bekännelsen som är nämnt ovan, han behöll den apostoliska trosbekännelsen (vilket han kallade en sammanfattning av kyrkans tro på den treenige Guden som är uppenbarad i Skriften), dopet och nattvarden. Luther sa t.o.m. (som KK lärde), att det inte finns någon frälsning utanför kyrkan. Luther menade att man inte kan leva bara ”jag och Jesus” utan att det krävs en grupp av troende som delar ens tro i samma kyrka.

Detta är bara ett axplock av vad Luther gjorde under sin reformation. Men denna artikel har jag velat belysa de likheter lutheraner och katoliker har gemensamt, men även visa på de svårigheter som ledde till en splittring. Jag tror att vi idag måste våga se likheterna först innan vi dömer ut en rörelse. Det viktigaste måste ändå vara detta: tror mina bröder på Jesus som Guds son, född av en jungfru, att han dog på ett kors och att han uppstod för syndernas förlåtelse? Allt detta är uppenbarat genom Skriften och trosbekännelsen; tror en kyrka eller ett samfund på detta, då har vi mer likheter än vi tror.

Källhänvisningar:
Bachman, E. Theodore. Luther’s Works volume 35: Word and Sacrament I. Philadelphia: Muhlenberg Press, 1960
Elwell, Walter A. Evangelical Dictionary of Theology. Grand Rapids, Michigan: Baker Academic 2001
Maurer, Wilhelm. Historical Commentary on the Augsburg Confession. Philadelphia: Fortress Press, 1986
Philip E. Luther’s Catechism Today: What Does This Mean? Minneapolis: Augsburg Publishing House, 1979.
Stump, Joseph. An explanation of Luther’s Small Catechism. Philadelphia: Muhlenberg Press, 1960.

Johan Winbo studerar till en MA i historisk teologi vid Oral Roberts University i Tulsa, Oklahoma

Read Full Post »

Anders Gerdmar: Vad sa påven egentligen?

Sedan påvens tal inför kardinalskollegiet den 22 dec har media överflödat av feta rubriker om hur påven har uttalat sig om homosexualitet. Nyfiken gick jag till den officiella website som publicerar Benedikt den XVI:s tal, där talet återfinns på tyska och italienska. Nedan är min preliminära översättning från tyskan – jag säger preliminär, eftersom jag inte hunnit försäkra mig om att varje idiom är korrekt översatt.

Citatet visar med all önskvärd tydlighet att journalister och bakom dem liggande lobbyister inte kunnat eller velat läsa innantill.

Några iakttagelser:
• Texten är en tiondel av påvens ganska långa tal och handlar ingalunda primärt om frågor kring familj och sexualitet.
• Påven uttrycker fr a en klassiskt kristen syn på äktenskapet och Guds skapelse av människan som man och kvinna, och angriper snarare könskonstruktivism och ett nedbrytande av äktenskapet i allmänhet än homosexualitet som sådan.
• Det finns varken något ord för eller ens någon tydlig anspelning på homosexualitet i texten, än mindre något angrepp på homosexuella personer, även om naturligtvis hävdandet av äktenskapet mellan man och kvinna som enda legitim samlevnadsform implicit innebär att utlevd homosexualitet inte är legitimt.
• Styckets sista mening sätter in sexualiteten i skapelsens sammanhang, inte som konsumtionsvara utan som en del av en gudomligt ordnad kärleksrelation, det senare en intressant och belysande läsning av ”Humanae Vitae”.

Med ovannämnda reservation för översättningens kvalitet återger jag härmed passagen in extenso:

”Eftersom tron på Skaparen är en väsentlig del av det kristna credot, kan och får inte Kyrkan nöja sig med att endast förmedla budskapet om frälsningen till de troende. Hon bär ansvar för skapelsen och måste också offentligt betona detta ansvar. Och hon måste då inte bara försvara jorden, vattnet och luften som skapelsens gåvor som tillhör alla. Hon måste också skydda människan mot förstörelsen av henne själv. En slags människans ekologi, rätt förstådd, behövs. Det är inte en föråldrad metafysik, när Kyrkan talar om människans natur som man och kvinna och uppmanar till respekt för denna skapelseordning. Det handlar i själva verket om tron på Skaparen och att lyssna till skapelsens språk, då nedvärderandet av detta skulle leda till människans självförstörelse och till förstörelse av Guds eget verk. Det som ofta utsägs och menas med begreppet ’gender’ resulterar i förlängningen i människans självemancipation från skapelsen och Skaparen. Människan agerar på egen hand och vill alltid endast själv bestämma om sitt eget. Men på så sätt lever hon sitt liv mot sanningen, lever mot Anden Skaparen. Regnskogarna förtjänar förvisso vårt skydd, men det gör inte i någon mindre utsträckning människan som skapelse, som sig bär ett budskap som inte står i motsats till vår frihet utan är dess förutsättning. Stora teologer under skolastiken har betecknat äktenskapet, den livslånga relationen mellan man och hustru, som ett skapelsesakrament, som Skaparen själv instiftat och Kristus sedan – utan att ändra på skapelsebudskapet – inlemmat i frälsningshistorien som ett sakrament i det nya förbundet. Till Kyrkans förkunnaruppgift hör vittnesbördet om Anden Skaparen i naturen som helhet, liksom i människans natur som Guds avbild. Utifrån detta perspektiv bör man ånyo läsa encyklikan ’Humanae Vitae’; för påven Paul VI handlade det i denna om att försvara kärleken gentemot sexualiteten som konsumtion, framtiden mot nutidens totalanspråk, och människans natur mot manipulation av den.”

Hela texten återfinns på http://www.vatican.va/holy_father/benedict_xvi/speeches/2008/december/documents/hf_ben-xvi_spe_20081222_curia-romana_ge.html

Anders Gerdmar

Read Full Post »

Anders Gerdmar: ”Några tankar om Kristi Födelses Fest”

Detta är ett gästinlägg av Anders Gerdmar:

1. Idag ifrågasätter en del kristna att man ska fira Kristi Födelses Fest. Men den födelsedag i historien som är mest värd att fira är när Gud blev människa, inkarnationen, och julen, eller Kristi födelses fest, är egentligen ett firande av just inkarnationen. Gud själv iscensätter historiens maffigaste födelsedagsfest med änglasång, och att vanligt folk såväl som kungar samlas vid krubban.

2. Ingen människa vet Jesu födelsedatum och i de stora kyrkorna är man ju delad: östkyrkan 6 januari, västkyrkan 25 december. Eftersom man inte vet dagen men ändå vill fira den är kanske dagen inte heller det viktigaste. Å andra sidan är det ju lämpligt att man gör det på samma dag i hela kyrkan ­ nu kan det vara lite opraktiskt att man är delad, särskilt när man som undertecknad arbetar bland kristna både i länder med östlig och västlig tradition. Eller är man helt enkelt glad att komma på två fester =).

3. Kom ihåg att Paulus varnar oss för att fastna i kalenderfrågor ­- Kol 2:16­-23. Om kalender eller andra bruk blir huvudfrågor har vi tappat fokus! Kalender, vad vi äter, exakt när eller hur vi firar sabbat ÄR inga huvudfrågor i Kristus och ingen blir lyckligare av att vi lägger nya ok på människor. Att kristna sedan observerat söndagen som sin firningsdag sedan två tusen år är ju en sund och stark tradition med bibliskt stöd: det är Jesu uppståndelsedag och Paulus pekar tydligt på söndag som dagen då man samlas, 1 Kor 16:1,2; Apg 20:7.

4. Man vet att Kristi födelses fest firades kring år 200, i Egypten, som hade en stark kristen kultur. Ursprunget kommer alltså inte alls från Babylon. I olika delar av kyrkan firade man den på olika dagar, och första gången man nämner 25 december är i Antiokia, då av Johannes Chrysostomos, men det är möjligt att man har belägg för ett firande i december redan 205. Har man belägg för detta kan firandet förstås vara äldre.

5. Varför då 25 december? Den kristna kyrkan har ofta markerat sin seger över gammal hednisk religion genom att riva ner templet och kulten och bygga nytt på samma ställe. Ett bra exempel är Gamla Uppsala. På samma sätt gjorde man här i kalendern. 25 december var en solfest, Natalis Invicti (den obesegrades födelse), och när man predikat Kristus hade man redan använt solen som bild för honom. Han är den starkaste ljuskällan, full av helighet och den Sanna Ljuset. Alltså ville man krossa en hednisk kult av solen ­och det finns källor som visar att man inte på någon sätt ville blanda samman solkult och Kristustillbedjan utan ERSÄTTA solkulten genom denna fest!

6. Chrysostomos anknyter till namnet den Obesegrades födelse och säger: vem är obesegrad om inte Kristus, och till soltemat, och säger: vem är en sol om inte Jesus.

7. Alltså: att man ersätter ett hedniskt motiv med ett kristet är väl bara bra, så länge man inte låter det hedniska krypa in i den kristna tron.  Vi kan alltså lugnt fira jul, eller Kristi Födelse den 25 december lika väl som ett annat datum. Men att inte fira Kristus för att Torah inte nämner hans födelses fest i förskott blir ju tokigt. Jesus är Messias och när han kom var tiden fullbordad. Med Messias kommer fullbordan av alla löften: Pesach får sin fulla betydelse som exodus från mörkrets välde, pingsten likaså, som det nya förbundets fest, då Guds vilja inte längre bara är skriven på rullar och tavlor utan i våra hjärtan.

8. Kristi födelses fest, liksom så mycket annat som man gör i en andlig gemenskap som kristendom eller judendom, har alltid med tradition att göra.  Om någon religion har respekt för tradition som växer fram från Sinai och framåt flera tusen år så är det judendomen. Där har man förstått att Ordet hela tiden måste tillämpas i varje ny tid ­ läs Mishna och Talmud, där detta är hur självklart som helst. Detta förde apostlarna med sig in i den messianska rörelsen (Kyrkan) och därför är det självklart att kristna har funnit lämpliga kulturella former för sin tillbedjan av Honom som är den Osynlige Gudens avbild, Jesus Messias, vars namn ska vara välsignat i evighet!

Anders Gerdmar är doktor i Nya testamentets exegetik (Uppsala Universitet) och Dean of Theology vid Livets Ord University.

Read Full Post »

Ett nytt evangelium

Detta är ett gästinlägg av Anders Gerdmar.

När julen 1940 kom till krigets Tyskland kunde man i kyrka och hem läsa ett nytt julevangelium, präglat av det nya Tysklands ideologi. Berättelsen om Jesu födelse och hans första åtta dagar inleder ”Guds budskap”, den sällsamma bibelutgåva som kanske var det tydligaste tecknet på att nazistisk och antisemitisk ideologi inte bara nått ut på torgen utan också in i kyrkbänken. I målsättningen att ”förtyska” evangeliet har allt som påminner om Nya testamentets ovedersägliga judiska rötter tvättats bort. Med säker fingertoppskänsla för vilka strängar man skulle spela på hos den lutherska allmänheten presenterar man projektet som ett slags uppföljare till Martin Luthers bibelöversättning 1522. Nu betyder emellertid förtyska något annat än för Luther, inte bara att översätta utan att omforma Bibeln så att den passar in i det nya Tysklands rasideologi. I ett sådant Tyskland behövde de främst ideologiskapande krafterna mobiliseras och hjälpa till att legitimera en rasistisk politik.

Hitler visste långt före maktövertagandet att han i det djupt protestantiska Tyskland behövde stöd och legitimation från teologer och kyrkomän. Han visade personligt intresse för 1870-talets store kyrkoman tillika antisemitiske ideolog hovpredikanten Adolf Stoecker, som hyllades som en föregångare till den rasistiska antisemitismen. Hitler blev bönhörd och kunde redan vid 1933 års genombrott räkna flera prominenta teologiska professorer till Tysklands nationalsocialistiska arbetarparti NSDAP. Främst av dessa var den världsledande bibelforskaren och judendomsexperten Gerhard Kittel (1888-1948), son till den ännu mer berömde Rudolf Kittel. Kittel skrev samma år ”Die Judenfrage”, där han med teologiska argument pläderar för en apartheidpolitik genom vilken judarna får erfara det främlingskap som Gud dömt dem till.

Den som gick längst i sin teologiskt motiverade antisemitism var Kittels lärjunge Walter Grundmann, som 1930 gick med i NSDAP och den 1 april 1934 blev medlem nummer 1032691 i stödförbundet för SS och tillhörde den nya kyrkliga rörelsen Deutsche Christen. Grundmann var liksom Kittel professor i Nya testamentet och blev den kanske främste pionjären för en nazistisk kristendom. Trettiotre år gammal startar han tillsammans med ledande teologer Institutet för studiet och utrotandet av de judiska inflytandet på det tyska kyrkliga livet i Eisenach. Institutet grundades på slottet Wartburg där Martin Luther en gång vann sitt teologiska genombrott – en plats vald i fullt medvetande om dess symboliska betydelse. Institutet tycks ha fått stort genomslag. Vid 1940 års konferens i Wittenberg samlades 600 teologer och kyrkomän, inklusive bland andra nordiska deltagare, och vid liknande konferenser medverkade bland andra den lundensiske professorn Hugo Odeberg och andra svenska teologer och humanister.

Den nazistiska folkbibeln var ett av de projekt som skulle främja en kristendom befriad från det judiska inflytandet, tillsammans med en katekes och en ny psalmbok ”Großer Gott, Wir Loben Dich”. Den senare var avjudaiserad: det hebreiska ordet Halleluja, orden Sion och Jerusalem togs bort. Detta försiggick inte i det fördolda; på kort tid distribuerades mer än 105.000 förbeställda exemplar. Det var krig, och bibeln producerades som ett fält- och folktestamente. För en första upplaga angav man 200.000, och den första upplagan av den kompletta versionen var 90.000.

Det första steget i avjudaiseringen är att ”Guds budskap” utelämnar Gamla testamentet helt. I dess ställe förbereddes en samling tyska andliga texter för att ”undvika gammaltestamentliga gestalter” och helgon som är främmande för folket. Bibeln består av ett starkt ideologiskt präglat urval i form av en bibelharmoni av Nya testamentet, lett av Grundmann som själv var internationellt erkänd som bibelforskare.

Hur bibeln inleds är också betecknande. Alla andra bibelutgåvor inleder Nya testamentet med Matteusevangeliet och dess klart judiska ansats: ”Släkttavla för Jesus Kristus, son av David, som var son av Abraham”, varpå följer en judisk (!) släkttavla, med den judiske kung David som strukturerande princip. Matteusevangeliet misstänktes för att vara redigerat av den ”judekristna” församlingen och att ha förstärkt den judiska dimensionen. Den nazistiska bibeln börjar med julevangeliet i Lukas version. Avsnitt med judisk prägel lyftes ut, eller så tar man bort enstaka ord för att avjudaisera.

Josef färdas inte längre som Lutherbibeln säger ”till det judiska landet, till David stad”, han är inte längre ”av Davids hus och släkt”. I änglarnas lovsång ”Ära vare Gud i höjden” har man tagit bort frasen ”i Davids stad”, och därmed hela det stora tankesammanhang som knyter Jesus som judarnas Messias till Davids stad Betlehem. En judisk mottagare av Lukas berättelse såg direkt den messianska kopplingen, liksom utgivarna av ”Guds budskap”. Men för Grundmann var inte Jesus ens jude. I en avhandling samma år som ”Guds budskap” försöker han bevisa att Maria inte var judinna och att Josef, som han menar var Jesu jordiske far, inte blodsmässigt var jude utan ”galileisk”. Enligt Grundmann var denna provins etniskt sett ett icke-judiskt område. De österländska stjärntydarna kommer inte till Jerusalem och frågar inte: ”Var finns judarnas nyfödde kung?” (Matt 2:2).

När det blir dags för Jesu omskärelse på den åttonde dagen – för övrigt ett memento för krafter som vill frånkänna svenska judar rätten till omskärelse – har templet strukits, judendomens främsta helgedom. Omskärelsen nämns inte, bara att barnet bars fram. Inte heller finns Marias ”rening enligt Mose lag” med. Magnificat (Marias lovsång) har strukits, Simeons lovsång avjudaiserats och Sakarias lovsång har reducerats till några få politiskt korrekta strofer. Sångerna är ju alla knutna till Abraham, Israel och David. Dessutom visste dessa lärda män att hymnerna i fråga har en tydligt semitisk språkdräkt. Bibliska texter med sådana nedslag i europeisk kultur som Rembrandts bilder eller de stora tonsättarnas Magnificat stryks med några penndrag.

En ödesmättad krigsretorik präglar bibeln; en bibelutgåva är ju inte bara texten utan inledningar, avsnittsindelningar, underrubriker. Den är daterad ”I den avgörande tyska kampens år 1940”. Med en huvudrubrik som Sein Kampf klingar ganska tydligt ”Mein Kampf” och det finns andra likheter mellan ”Guds budskap” och Hitlers ”bibel”. Der Sieg des Lebens, Livets seger, talar nog inte bara om uppståndelsen utan också om den Sieg som var ett av dagens kodord. Och det är inte hela världen som ska skattskrivas som hos Lukas, utan hela Riket, kanske ett utslag av avskyn mot en internationalism som förbands med judarna. Det folk – Volk, ett annat laddat kodord – som nämns oftare här än i den grekiska förlagan är inte längre det judiska utan snarare det tyska. Ordet judar behålls bara när det är negativt, när Jesus disputerar med andra judiska lärde och när uttryck kan tolkas till nackdel för judarna. Den oerhört effektiva antijudiska propaganda som pågått i tiotalet år torde innebära att dagspolitikens laddade bruk av ordet jude klingar med när det används i ”Guds budskap”. Och det starkaste stödet för kristendomens judiska rötter, ”frälsningen kommer från judarna” (Joh 4:22) har förklarats som oäkta och förekommer alltså inte i ”Guds budskap”.

Att studera hur kolleger i samma forskningstradition använde sina eminenta kunskaper i Nya testamentet, judendomen och det grekiska språket, men ställde detta i en totalitär regims tjänst har inte bara historiskt intresse. Det väcker frågor om både vetenskapens och teologins uppdrag och roll i samhället: är forskarskråets och teologers produkter salt eller spegel? Det tysta trycket att vara politiskt och akademiskt korrekt, eller kanske till och med som här, att leva i symbios med den politiska makten finns nog kvar, från antiken till nutid, om än i helt andra dimensioner. I ”Guds budskap” resulterar det i en teologiskt motiverad urkundsförfalskning, formad i en den politiska agendans Prokrustessäng. Men Julevangeliets budskap var och är i stället ett om Jesus som frälsare för allt folket, juden först, därefter greken.

Följdriktigt hörs inget ramaskri över slaktade judiska barn i ”Guds budskap” – kanske blev det för magstarkt efter kristallnatten, och medan godsfinkor med judiska familjer rullade österut mot Auschwitz. Den avjudaiserande bibelutgåvan bidrog till legitimeringen av SS-truppernas insatser. Men det oförfalskade Julevangeliets fasthållande vid att Jesus är av Jesse rot och stam och att skottet växer från stammen av den judiska davidiska dynastin är ett memento för europeisk kristenhet och kultur på tröskeln till 2009, drygt 70 år efter den nazistiska raspolitikens genombrott.

Anders Gerdmar är doktor i Nya testamentets exegetik (Uppsala Universitet), Dean of Theology vid Livets Ord University, och aktuell med boken Roots of Theological Antisemitism: German Biblical Interpretation and the Jews, from Herder and Semler to Kittel and Bultmann  (Leiden: Brill, 2008), där han presenterar resultatet av flera års forskning vid Uppsala Universitet. Ovanstående artikel har tidigare varit publicerad i Dagens Nyheter (2003-12-21).

Read Full Post »

Gardells Gud

Detta är ett gästinlägg av Johan Winbo

Inledning

Jonas Gardell utkom 2003 med en bok som heter ”Om Gud”. Denna bok skulle klargöra hur Gud kunde både vara ond och god i Gamla Testamentet. Boken handlar dock snarare om Gardells olika gudsbilder än om Gud. När man läser Gardells bok inser man ganska snart att den har gnostiska och marcionitiska influenser. Den röda tråden genom hela boken är synkretism av de stora religionerna och tankar hämtade speciellt från österlandet, såsom babylonisk astrologi, persisk dualism, orientalisk mystik etc. Gardell plockar ihop sin bild av Gud på ett sätt som passar hans teologi bäst, vilket var väldigt vanligt under 100-talet efter Kristus. Gnosticismen förnekar den mänskliga sidan av Jesus och hävdar att Kristi mänskliga kropp bara var en illusion. Jesu död menas heller inte kan ha inträffat. Marcion påstår följande om judarnas Gud; han älskar krig, gör ont och är oförutsägbar med straff. Han fortsätter med att säga att Jesus kom från Fadern som är över-Guden som gjorde världen. Marcionism är inte detsamma som gnosticism även om dessa två ofta blandas ihop. Men det skall tilläggas att Marcion använde mycket av gnostiskt tankemönster i sin teologi. Marcion trodde grundläggande att den gud som regerar över denna värld är samme gud som vi ser i det Gamla Testamentet. Men det finns en annan gud som är över den onde guden och denna gud kännetecknas av kärlek. Denna gud kallas ”den okände guden”. Han relaterar inte till den här världen och därför är han okänd och går inte att lära känna. Marcion accepterade de Paulinska breven som, enligt honom, inte hade det Gamla Testamentets budskap samt vissa delar av Lukas evangelium. Marcion trodde att han kom med ett budskap av nåd som utmanade den lagiska kyrkan som han upplevde det.

Om Gud

Med den bakgrund som har beskrivits i inledningen så ska vi nu se hur Gardell använder sig av dessa tankar i sin bok “Om Gud”. Gardell inleder boken med att berätta att Gud inte älskade honom utan givna vilkor; det var den guden han presenterades för i kyrkan vilket han tycker är en helt felaktig bild av Gud. Han fortsätter med att säga att Gud finns hos alla, och att alla har sitt namn skrivet i Guds händer. Detta är hämtat från humanism och gnosticism; det finns något gott i varje människa, något gudomlig gott nedlagt hos var och en. Den syndiga naturen och att människan är född i synd förnekas helt och fullt av Gardell. Han fortsätter med att berätta att Bibelns personer inte känner till varandra; alla har en egen personlig bild av Gud. Det är lite temat av inledningen av boken, att vi alla har en bild av Gud och att det gäller att få tag på den rätta bilden. Detta är något som Erlandsson bekräftar i sin bok “Gardell’s Gud, Da Vinci Koden och Bibeln”. Han menar att Gardell hämtar sina tankar från människor som ser Gud som en tankeprodukt, en kombination av olika gudsbilder från olika tider och miljöer. Gardells bok handlar därför inte om Gud utan mer om hur Gud blir Gud. Erlandsson förklarar att Gud inte är människogjord utan att han är Herren. “Gardell radar upp en rad påståenden som inte kan styrkas med de textvittnesbörd som föreligger… människan ges myndighet att välja och vraka, att upphöja det som passar henne och kalla det för Gud.”

Gud uppenbarade sig för Abraham som Guden som väljer människan till sin. Han ställde inga moraliska eller etiska krav, utan den etiska Guden kom med Mose som distanserat sig till människan, enligt Gardell. El är Abrahams Gud, den mäktigaste av alla gudar. Sen kom guden vid Sinai som enligt Gardell framträdde som en krigsgud söder om Palestina; han gick som en molnstod om dagen och en eldstod om natten. Jahve kallas denna nya gudom enligt Gardell. Efter denna händelse gick inte gemenskapen med Gud att rädda, för nu kom Jahve som krävde fullständig lydnad och helighet. Denna Gud kan inte Gardell få ihop med sin Gud som är kärlek. Jahveh är för honom en blodtörstig gud som vill ha blodspill och mördande, främst då genom Josua när israeliterna intog landet. Att Israels folk tillber tjuren, när de väntar på Mose, ser Gardell som att judarna återvände till sin gamla gud El. Gud tar mänsklig gestalt när han besöker Abraham; han äter och dricker och umgås med Abraham och Sara, och det är tecknet på en kärleksfull gud enligt Gardell. Jahve går det bara att hålla sig på avstånd från. Edsinger anser att det grundläggande problemet med Gardell’s teologi är att han dömer ut alla domstexter ur GT, för i och med det dömer han ut vikten av omvändelse. Han tar därför syndarens parti mot Gud.

Ett annat grovt påstående från Gardell är att “varje ord i Bibeln är inte Guds heliga ord”. Detta uttalande tar bort själva grunden för en kristen tro, nämligen att kunna lita på att det Gud säger i Bibeln är sant. Edsinger påpekar att när Gardell går igenom texter i GT så ställer han sig alltid frågan om det är av mänskligt, demoniskt eller gudomligt ursprung. Därför, med Gardells synsätt på Bibeln blir det omöjligt att lita på Bibeln som sann, för hur ska vi veta att det är Gud som faktiskt talar till oss när det lika gärna kan vara människors tankar om Gud eller rentav en demons? Gardell får därför även problem med Jesus. Han menar att Jesus utväljs till Guds son, snarare än att han föds till det. Jesus kan heller inte ha fötts av en jungfru. Dessa tankar är direkt hämtade från gnosticismen som förnekar jungfrufödelsen.

Gardell kan inte få ihop att Gud är rakt igenom god enligt Biblen. Som främsta exempel ger han krigen Josua utförde på Jahvehs befallningar. I och med att Gud inte är god rakt igenom drar Gardell följande slutsats: “satan är från början inte en person utan en egenskap hos Gud. Satan är inte en varelse utan en kraft som Gud har”. I GT hade gud kontroll över demonerna; nu när Jesus går som exorcist är demonerna under djävulens auktoritet. Jesus var trollkarl och exorcist. Jesus höll på med svart och vit magi. Jesus trodde att ett rike skulle upprättas på jorden, där hans anhängare skulle regera. Alla dessa påståenden finns inga som helst belägg för vare sig i Bibeln eller andra källor; de är bara tankar från Gardell med vilka han krampaktigt försöker få ihop den “onda sidan” av Gud.

Sammanfattning

Olof Edsinger lyfter fram tre grundläggande saker som Gardell faller på i sin teologi. För det första är Gud helig, vilket omnäms ca 600 ggr i Bibeln. Därför får Gardell problem med hur Gud handlar genom sitt folk Israel. För det andra är Gud genom heligheten unik – vi kan inte kontrollera honom. Gud är ibland svår att förstå; han gör saker annorlunda och vi människor som är fallna i synd ser inte alltid helheten. För det tredje existerar enligt Bibeln objektiv sanning. Allt detta får Gardell problem med i sin bok om Gud. Erlandsson visar också att på grund av att Gardell anser att dom och frälsning inte kan komma från samme Gud, måste vi enligt honom själva välja vägen som vi tror leder till Gud. Gardell väljer bort lagen, men när han gör det tar han ju samtidigt bort det glada budskapet som frälser syndare. Vad som är intressant med Gardell’s syn på Gud är att han fritt använder material från var som helst för att skapa den. Då inser man behovet av en konsensus-bekännelse från kyrkan genom alla tider. Detta lyfter Hasselgren fram i “Katolskt Magasin nr 2 2001” där den Niceanska trosbekännelsen citeras. Detta kan ses med bakgrund mot gnosticismen som växt sig stark då som nu, bl.a. genom Gardell. Därför citeras trosbekännelsen gång på gång i och genom kyrkan för att föhindra att nya läror antas. Det är detta som är utmaningen för framtiden; att på rätt sätt förvalta Guds ord genom traditionen som ett filter.

Litteraturhänvisningar

Bettenson, Henry. Documents of the Christian Church. Oxford: Oxford University Press, 1999.
Brobryggarna. http://www.crossnet.se/kyrkor/brobyggarna/paradiset.html. 2008-03-04.
Edsinger, Olof. http://www.credoakademin.nu. 2008-03-25.
Erlandsson, Seth. Gardell’s Gud, Da Vinci Koden och Bibeln. Stockholm: XP Media, 2005.
Gardell, Jonas. http://www.jonasgardell.se 2008-03-04.
________. Om Gud. Stockholm: Norstedts, 2003.
Gonzalez, Justo L. A History of Christian Thought: From the Beginnings to the Council of
Chalcedon. Nashville: Abingdon Press, 1970.
Hasselgren, Maria. http://www.katolik.nu/html/km_gnost.htm. Kristendomen och gnosticismen. 2008-03-04.

Om Johan Winbo
Har tagit en BA in Theology, NT Major and OT Minor på Livets Ord University. Läser för närvaranade på Oral Roberts University till en MA, Church History and Theology, graduerar 2009.

Read Full Post »