Jesu Kristi gudomlighet i Uppenbarelseboken, del 5/5

Identifikationen mellan Fadern och Sonen

På många ställen i Uppenbarelseboken tycks olika personer nästan ”flyta samman” och subjektet ändras utan någon tydlig information därom. Detta gäller både mellan änglar och Jesus, samt Jesus och Fadern. Det senare fallet är det mer markanta och i åtminstone vissa fall övergår sammanblandningen till vad som måste vara en medveten identifikation från författarens sida. Denna identifikation tycks vara ytterligare ett sätt att bekänna Jesu sanna gudom. Jag menar inte att Johannes inte skiljer på personerna (modalism), utan bara att han identifierar dem som samme Gud. (För exempel på identifikation mellan Sonen och Anden, se Upp 2:1, 7, 8, 11, 12, 17, 18, 29; 3:1, 6, 7, 13, 14, 22. Kristi ord är Andens ord.)

Tidigare har vi sett på en annan typ av identifikation genom att Jesus bär gudomliga namn och demonstrerar gudomliga attribut. Den typ av identifikation mellan Fadern och Sonen som jag vill peka på här syns kanske tydligast i beskrivningen av tronen i kapitel 22:

22:1 ”Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron.”

22:3-5 ”Och ingen förbannelse ska finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare ska tjäna honom. De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem.” (min kursivering)

Guds och Lammets tron omtalas här som en enda tron. De sitter på samma tron – Guds och Lammets tron (Jfr. 3:21; 5:11-13; 7:17). Vidare finns det inget som tyder på att pronomenet ”hans” syftar på den ene eller den andre. G.K. Beale förklarar:

That ‘they will serve him” likely does not refer only to God or only to the Lamb. The two are conceived so much as a unity that the singular pronoun can refer to both. […] That both are sitting on only one throne and together form one temple (21:22) enhances their perceived unity. Also, this unity is highlighted by both having the titles “Alpha and Omega” (1:8; 21:6; 22:13). Such statements as these in 21:22 and 22:3 were among those that gave rise to later Trinitarian formulas. (s.1113)

De sitter på samma tron och bär också samma namn. Upp 14:1 där det talas om att ha Lammets namn och Faderns namn skrivet på pannan talar också för att 22:4 inkluderar både Faderns och Sonens namn.

Också referenserna till templet och tabernaklet pekar på en stark identifikation mellan Gud och Kristus:

21:22: ”Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren Gud, allhärskaren, är dess tempel, han och Lammet. Och staden behövde varken sol eller måne för att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den, och Lammet är dess lampa och folken ska leva i detta ljus.”

Återigen, både Gud och Lammet är samma tempel. De är också det ljus som lyser över Guds stad och Guds folk.

Upp 21:3 säger: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem…” Jämför med Joh 1:14 där det är Jesus som ”tabernaklar” bland människorna.

Sammanfattningsvis:
Identifikationen mellan Gud och Jesus sträcker sig över både namn, titlar, attribut och en slags identifikation av deras personer i samma gudom. De sitter på samma tron, bär samma namn, har samma ansikte, är samma tempel och samma ljus. Med andra ord har de en sådan enhet att Jesus inte kan vara någon annan än sann Gud. Detta stämmer också oerhört väl med budskapet i Johannesevangeliet.

Avslutning

Medan jag tror att sanningen om Jesu gudom och uppenbarelsen om Treenigheten ytterst sett är en trosfråga, så tror jag att det utifrån bibeln och historien går att lägga fram mycket starka argument för den bekännelse som är klassisk kristen tro i dessa frågor. Kyrkan har aldrig gjort anspråk på att förstå Guds natur på ett logiskt sätt, endast att formulera, försvara, tro och bekänna det apostoliska vittnesbördet angående Fadern, Sonen, och den helige Ande. Vad gäller Sonen så säger den nicaenska trosbekännelsen bland annat följande: ”Jag tror… på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern…”

I denna serie inlägg har jag velat lyfta fram hur en av de bibliska författarna presenterade sin syn på Jesu gudomlighet. Jag menar att han gör det genom att identifiera Jesus Kristus med gammaltestamentliga bilder av Gud, tillskriva Jesus exklusivt gudomliga namn, titlar och attribut, visa hur Sonen tillbes, samt genom att likställa och identifiera honom med Gud Fadern i Uppenbarelsebokens skildring. Dessa anspråk är det som kyrkan har bearbetat i trosbekännelser och i kristologiska och trinitariska doktriner. Och dessa anspråk är det som vi människor ställs inför vad det gäller Jesus Kristus: ”Vem säger ni att jag är?”
Litteratur

Aune, David, Word Biblical Commentary, Volume 52a-c: Revelation 1-5/6-16/17-22, (Dallas, Texas: Word Books, Publisher) 1998.
Beale, G.K., The Book of Revelation, (Grand Rapids, Michigan/Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company/Paternoster Press)

Read Full Post »

Jesu Kristi gudomlighet i Uppenbarelseboken, del 4/5

Tillbedjan

Vi ska stanna upp vid tre passager i Uppenbarelsen som visar att Jesus också är objekt för tillbedjan. Också denna kategori flyter dock in i de andra och inte minst den kommande diskussionen om identifikationen av Fadern och Sonen.

Upp 1:5b-6 säger: ”[Jesus Kristus] som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod och som har gjort oss till ett kungadöme, till präster åt sin Gud och fader, honom tillhör härligheten och väldet i evigheters evighet, amen.”

Även om översättningen lämnar öppet för tolkning huruvida den avslutande lovprisningen är riktad till Sonen eller Fadern, menar David Aune i Word Biblical Commentary att denna doxologi är riktad till Jesus Kristus, till skillnad från de mer vanliga riktade till Gud Fadern.
Den grekiska meningsbyggnaden har direkta paralleller i Rom 16:25-27; Ef 3:20-21; samt Judas v. 24-25, men dessa gånger handlar det om lovprisning riktad till Gud (Fadern).

Den andra passagen jag vill stanna vid är Upp 1:17: ”När jag såg honom [Jesus Kristus] föll jag ner som död för hans fötter.” Detta är mer en reaktion av fruktan och spontan undergivenhet än den traditionella formen av tillbedjan – att falla ner inför Gud. Därför används också ordet ”pipto”, snarare än det ord för att falla ner som i sig bär betydelsen tillbedjan – ”proskyneo”. Ändå finns det mycket som tyder på att texten bär med sig implikationer av en reaktion inför det gudomliga. Både GT och NT visar på liknande reaktioner. 3 Mos 9:24, 4 Mos 16:22, samt Hes 1:28 är exempel på omedelbara paralleller där man faller ner inför Gud. Det senare exemplet har jag tidigare argumenterat för att det utgör en litterär förebild för Johannes skildring av Jesus i Upp 1. Reaktionerna och sammanhanget är i stort sett desamma. (LXX använder i dessa exempel samma grekiska ord som Upp 1:17.) Även om det alltså inte handlar direkt om den typen av tillbedjan som vi mest associerar med ordet, så handlar det här om en reaktion av undergiven vördnad och respekt inför den som är både Herre och Gud – Jesus Kristus.

Den tredje passagen är Upp 5:13-14: ”Och allt skapat… hörde jag säga: ’Den som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och väldet i evigheters evighet.’ Och de fyra varelserna sade: ’Amen.’ Och de äldste föll ner och tillbad.”

Precis som i 1:17 handlar det här om en lovprisning till Jesus Kristus (Lammet), denna gång uttryckligen tillsammans med Gud Fadern (den som sitter på tronen). Sammanhanget börjar egentligen redan med änglarnas proklamation att Jesus (Lammet) är värdigt lovsång (v.12) och avslutas med att del äldste faller ner (pipto) och tillber (proskuneo).

G.K. Beale säger i sin kommentar till Uppenbarelseboken:

The emphasis on glorifying Christ is enhanced by the fact that God also is to be glorified, no doubt because it was through God’s sovereign arm that redemption was wrought through Christ. But, even more so, God is mentioned as being glorified together with Christ to highlight that Christ is in the same divine position as God and likewise to be glorified. The glory of God and the Lamb, which is grounded in their sovereignty, is the main point of the ch. 5 vision, as well as of the vision in ch. 4. (s. 365)

Innebörden i den tillbedjan Jesus mottar förstärks dessutom av budskapet i Upp 22:8: “Och när jag hade hört och sett det föll jag ner för att tillbe ängeln som hade visat det för mig. Men han sade till mig: ’Nej, inte så. Jag är Guds tjänare liksom du och dina bröder profeterna och alla de som tar vara på orden i denna bok. Gud skall du tillbe.” (se även Upp 19:10) Ängeln vägrar att motta tillbedjan och förklarar att endast Gud ska tillbes. I ljuset av detta står också Jesu sanna gudomlighet fram så mycket klarare eftersom han tidigare i boken varit föremål för samma tillbedjan som Fadern.

Litteratur

Aune, David, Word Biblical Commentary, Volume 52a-c: Revelation 1-5/6-16/17-22, (Dallas, Texas: Word Books, Publisher) 1998.
Beale, G.K., The Book of Revelation, (Grand Rapids, Michigan/Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company/Paternoster Press)

Read Full Post »

Jesu Kristi gudomlighet i Uppenbarelseboken, del 3/5

Gudomliga attribut och bilder

Under den här rubriken kommer jag att ta med ett urval av sådana beskrivningar av Jesus Kristus som annars i regel exklusivt används för Gud. Den kommer delvis att gå in i föregående rubrik eftersom det är svårt att dra någon definitiv gräns mellan titlar och beskrivningar.

Johannes syn av den förhärligade Kristus i Upp 1 innehåller flera beskrivningar som vittnar om Jesu gudomliga makt, härlighet och suveränitet. Författaren låter Hesekiels och Daniels syner (Hes 1; Dan 7) tjäna som modeller för sin egen skildring, men refererar också till många andra gammaltestementliga sammanhang. När Johannes beskriver Jesu röst ”stark… som en basun” är det sannolikt ämnat att hans med Skrifterna bekanta läsare ska tänka på den hornstöt som hördes på Sinai när Gud uppenbarade sig för Mose (2 Mos 19:16-19; se även Hes 3:12).

Den med Danielsboken väl bekante författaren för också samman motiven av ”Människosonen” (Dan 7:13-14; Upp 1.13) och ”den Uråldrige/Gamle av dagar”, dvs Gud (Dan 7:9; Upp 1:14). Den Uråldrige beskrivs i Dan 7:9 som en vars kläder var snövita, och vars huvudhår var som ren ull. Johannes beskriver den förhärligade J.K. med följande ord: ”Hans huvud och hår var vitt som vit ull, som snö…” Daniel berättar vidare hur den Uråldriges (Guds) tron var eldslågor och hjulen därunder flammande eld med en ström av eld som flöt fram från platsen där han satt. I Johannes version har Jesus ögon som eldslågor och fötter som gyllene brons när den glöder i smältugnen, inte det heller utan paralleller. Lägg därtill Hesekiels beskrivningar av Gud på tronen i Hes 1:27: ”Och jag såg något som liknade glänsande malm, omgivet runt omkring av något som liknade eld, från det som tycktes vara hans höfter och ända upp. Och neråt, från det som såg ut att vara hans höfter, såg jag något som såg ut som eld omgiven av ett sken.” Johannes säger också om Jesus: ”Hans ansikte var som solen när den lyser i sin kraft.” Precis som Hesekiel faller också Johannes ner till marken vid åsynen av det gudomliga. Också Johannes beskrivning av Jesu röst ”som rösten av stora vatten” påminner om Hesekiels beskrivning ”som dånet av stora vatten, som den Väldiges röst” (Hes 1:24). Om min tolkning är riktig vill alltså Johannes dels föra samman Danielsbokens beskrivning av Herren Gud med samma boks beskrivning av Människosonen i gudamänniskan Jesus Kristus. Dessutom identifierar han Jesus Kristus med den som sitter på tronen (Gud) i Hesekiels vision.

I en vers som jag tog upp i förra inlägget (Upp 1:17-18) beskriver Jesus sig själv som den ”förste och den siste och den som lever.” Han fortsätter med att säga: ”Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.” Beskrivningen ”lever i evigheters evighet” återkommer ytterligare fyra gånger i Uppenbarelseboken (4:9, 10; 10:6; 15:7) Vid dessa tillfällen tycks det primärt vara ett attribut på Gud Fadern (han som sitter på tronen; skaparen; Gud), men här används det om Jesus Kristus. Liknande beskrivningar av Gud finns också i t.ex. Dan 4:31; 6:27, en bok vars motiv och språk Uppenbarelsebokens författare ofta återanvänder. Också beskrivningen av Kristus med nycklarna till döden och dödsriket ger oss en bild av något som i judisk tanketradition är Gud förbehållet – makten över liv och död.

Budskapen till de sju församlingarna i kapitel 2 och 3 fortsätter beskrivningarna av J.K., ofta med ord som pekar tillbaka på synen i kapitel 1. I 3:7 beskrivs han som ”den helige och den sannfärdige”, en beskrivning eller titel som används om Gud i 6:10. Beale menar att man utifrån sammanhangets tydliga referenser till Jesaja (22:22; 45:14ff.) kan anta att Uppenbarelsebokens författare här återanvänder Jesajas exklusiva bruk av ordet ”helig” för Gud och därmed förstärker bilden av Jesu sanna gudomlighet. (”’Holy’ and ’true’ are divine attributes elsewhere in Revelation (so 6:10), so their use here suggests Jesus’ deity. In fact, Isaiah uses hagios (‘holy’) almost exclusively of Yahweh as part of the title ‘the Holy One of Israel’ (about 20 occurances). This background is probably present here in anticipation of the Isa. 22:22 quotation and of the Isaiah allusions in 3:9, where Jesus assumes the role of Yahweh and his followers represent the true Israel…”, Beale, s. 283).

Det finns mer att säga om parallella attribut mellan Gud och Kristus i Uppenbarelseboken. De jag har inkluderat här är de som starkast förknippas med just det gudomliga. Om det är så att Jesus beskrivs såsom varande den Uråldrige i Danielsboken och den som sitter på tronen i Hesekiel så är han ingen annan än Gud. Och om det är så att Jesus beskrivs med attribut som är Gud förbehållna så pekar också det i samma rikting.

Litteratur

Aune, David, Word Biblical Commentary, Volume 52a-c: Revelation 1-5/6-16/17-22, (Dallas, Texas: Word Books, Publisher) 1998.
Beale, G.K., The Book of Revelation, (Grand Rapids, Michigan/Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company/Paternoster Press)

Read Full Post »

Jesu Kristi gudomlighet i Uppenbarelseboken, del 2/5

I några axplock från Uppenbarelseboken ska vi i detta och följande inlägg se hur Jesus beskrivs med gudomliga namn, gudomliga attribut, hur han mottar tillbedjan och hur identifikationen mellan honom och Fadern (och Anden) beskrivs. Tillsammans anser jag att detta ger ett mycket starkt skriftligt vittnesbörd för Jesu gudom och då har vi ändå bara utgått från en bibelbok. Kategorierna kommer tveklöst att gå in lite i varandra men jag tror att de fungerar som ett bra pedagogiskt hjälpmedel för att studera Jesu gudomlighet. I detta inlägg kommer vi att fokusera på hur Uppenbarelsebokens författare beskriver Jesus med gudomliga namn.

(Jag är medveten om diskussionen om författarskapet till Uppenbarelseboken, men väljer i denna serie inlägg att inte adressera den problematiken. Jag utgår från det traditionella författarskapet – Johannes, precis som jag utgår från bokens plats i kanon (även den har ju varit omstridd) och att boken är auktoritativ för kristen troslära.)

Gudomliga namn och titlar

Vi återfinner i Uppenbarelseboken flera tvåledade och treledade temporala beskrivningar som snarast fungerar som namn eller titlar på Gud. Det gäller:

”Honom som är och som var och som kommer” (treledad) (t.ex. 1:4, 8)

”Den förste och den siste (och den som lever)” (tvåledad eller treledad) (t.ex. 1:17)

”A (Alpha) och O (Omega)” (tvåledad) (t.ex. 1:8)

”Början och slutet” (tvåledad) (t.ex. 21:6)

Dessa fyra titlar beskriver till stor del samma sak. Alpha och Omega är den första respektive sista bokstaven i det grekiska alfabetet som författaren använde sig av. Det är därmed synonymt med ”den förste och den siste”, samt ”början och slutet”. Inget och ingen kommer före eller efter. Med andra ord är det en indikation på evighet. Detta förstärks ytterligare av formerna som betonar det pågående varandet: ”honom som är” och ”den som lever”.

Gud är den som är. Judisk tradition (både biblisk och utombiblisk) använder formler som dessa för att reflektera över Gudsnamnet i 2 Mos 3:14: ”Jag är” (JHVH). G.K. Beale hänvisar i sin kommentar över Uppenbarelseboken till Jes 41:4; 43:10; 44:6; 48:12 som bibliska exempel och paralleller till Uppenbarelseboken:

”Jag, Herren, som var den förste och som ännu för de sista är densamme.” (Jes 41:4)
”Ingen gud har blivit till före mig, ingen skall komma efter mig. Jag, jag är Herren.” (Jes 43:10-11)
”Jag är den förste, jag är den siste. Det finns ingen annan Gud än jag.” (Jes 44:6)
”Jag är Gud, jag är den förste och jag är den siste.” (Jes 48:12)

Också i den utombibliska judiska litteraturen finns liknande exempel: ”Jag är den som är och som kommer att vara” och ”Jag är nu vad jag alltid varit och alltid kommer att vara” (Targ. Ps.-J. Exod 3:14, resp. Midr. Rab. Exod. 3:6; Alphabet of Rabbi Akiba; likewise Midr. Ps. 72:1). Det är med denna bakgrund titlarnas gudomliga anspråk i Uppenbarelseboken måste läsas.

Den första passage då en av dessa titlar används är i 1:4-5: ”Nåd och frid från honom som är och som var och som kommer och från de sju andarna framför hans tron och från Jesus Kristus…” Jag lämnar åt sidan det som jag tror är en trinitarisk struktur (Fader, Ande, Son) och konstaterar att Johannes använder en titel för att i det här fallet omnämna Gud Fadern. I den grekiska Septuaginta lyder frasen från 2 Mos 3:14 ”ego eimi ho on” (”jag är den jag är”) och det ”ho on” (”den som är”) som Uppenbarelseboken använder här var en etablerad förkortning av gudsnamnet bland grekisktalande judar. (David Aune påpekar att ”ego eimi”, alltså ”jag är”, anspelningen på det gudomliga namnet används i Uppenbarelseboken exklusivt om Gud och Kristus för att uttrycka gudomliga anspråk.) Lägg märke till att nåd och frid kommer både från Fadern och Sonen. Också i vers 8 i samma kapitel återkommer samma namn/titel på ”Herren Gud”, denna gång tillsammans med ”A och O” samt ”allhärskaren”. (Se även Upp 11:17)

Från Upp 1:9 och framåt får Johannes se en vision av den förhärligade Kristus som bland annat säger om sig själv: ”Jag är den förste och den siste och den som lever” (v.17-18). Frasen den ”förste och den siste” är med största sannolikhet hämtad från ovanstående paralleller från Jesaja bok vilket gör dem till gudomliga anspråk. Också den avslutande frasen ”den som lever”, har förutom den uppenbara referensen till uppståndelsen som sedan utvecklas, möjligen också ett gudomligt anspråk. Den bygger ursprungligen på det gammaltestamentliga begreppet ”den levande Guden” som återfinns i formen ”den som lever” i samtida judisk litteratur. Också Upp 2:8 använder titeln ”den förste och den siste” för Jesus Kristus.

Övergångarna mellan personer i Uppenbarelseboken kan vara knepiga. Ibland tycks Gud Fadern och Jesus Kristus byta plats. Detta är så vanligt förekommande att det sannolikt är ett medvetet grepp av författaren och på så vis ett teologiskt statement. Jag återkommer till detta i senare inlägg. I Upp 1:4 och 1:8 har vi sett att det huvudsakligen är Fadern som tituleras med ”honom som är och som var och som kommer” samt ”A och O”, medan Jesus Kristus har titulerats med ”den förste och den siste” i 1:17. Redan från paralleller med GT och samtida judiska skrifter kan det dock konstateras att också ”den förste och den siste” är ett gudomigt namn eller titel och att dess betydelse är synonym med ”A och O”. Detta blir ännu tydligare i Uppenbarelsebokens två sista kapitel.

I Upp 21:5-7 läser vi: ”Och han som satt på tronen sade: ’Se, jag gör allting nytt.’ […] Och han sade till mig: ’Det har skett. Jag är A och O, början och slutet. Jag skall låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten. Den som segrar skall vinna allt detta, och jag skall vara hans Gud och han skall vara min son.” I senare inlägg kommer jag att gå närmare in på vem det egentligen är som sitter på tronen genom Uppenbarelseboken. För stunden kan vi utifrån Upp 5:6-14 anta att det är Gud Fadern som här sitter på tronen och talar. Han kallar sig själv Gud och använder det gudomliga namnet/titeln ”A och O” som vi tidigare såg användas om Fadern.

”Början och slutet” är ytterligare en gudomlig titel som går tillbaka till GT och som till sin betydelse är synonym med ”A och O” samt ”den förste och den siste”. Övriga fraser har gammaltestamentliga och möjligen också kristologiska paralleller som vi inte behöver gå in på närmare nu (Jes 43:18-19; 55:1; Joh 7:37-38; 19:30; 2 Kor 5:17; Upp 7:17; 22:17).

I Upp 22:12-13, 16 använder Jesus dessa gudomliga namn eller titlar om sig själv: ”Se, jag kommer snart och har med mig lön att ge åt var och en efter hans gärningar. Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet. Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.” I finalen av Uppenbarelseboken drar Johannes alltså samman flera av de gudomliga titlarna/namnen och använder dem om Jesus Kristus. Utan tvekan sätter detta hans gudomlighet i fokus.

Gud (Fadern) är A och O, den förste och den siste, början och slutet.
Jesus Kristus är A och O, den förste och den siste, början och slutet.
Jesu gudomliga namn och titlar i Uppenbarelseboken pekar på hans sanna gudom och jämlikhet med Fadern.

Litteratur

Aune, David, Word Biblical Commentary, Volume 52a-c: Revelation 1-5/6-16/17-22, (Dallas, Texas: Word Books, Publisher) 1998.
Beale, G.K., The Book of Revelation, (Grand Rapids, Michigan/Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company/Paternoster Press)

Read Full Post »

Jesu Kristi gudomlighet i Uppenbarelseboken, del 1/5

Inledning: Gud och Kristus

Bekännelsen att Jesus är Gud kommen i mänsklig kropp är av central betydelse i den kristna tron. Förståelsen av Jesu gudom, Andens gudom och i förlängningen Guds treeniga natur växte fram som ett resultat av den gudsuppenbarelse som skildras i NT. Lärjungarna hade svårt att förstå sig på Jesus. Han gick omkring som en människa mitt ibland dem, men hade häpnadsväckande anspråk och proklamerades övernaturligt av änglar vid sin mänskliga tillblivelse, vid födseln, efter uppståndelsen och vid himmelsfärden, samt av en röst från himlen vid dopet och på Förklaringsberget. Treenighetsläran är till stor del resultatet av trons bejakande av de många delar av gudomlig uppenbarelse som gavs i Jesu liv och den första församlingens vittnesbörd. Den gavs inte som en färdigformulerad doktrin, utan kom till utifrån ett liv i gemenskap med Sonen och Anden. Förenklat är den resultatet av Torahs bekännelse av den ende Guden och det vittnesbörd om Fadern, Sonen och Anden som NT ger. Om Jesus i allt är gudomlig så är han ingen annan än Gud! Och om Anden jämställs med Fadern och Sonen så är han ingen annan än Gud! Samtidigt tror vi inte på mer än en Gud. Alltså är den Gud vi tror på och som skapat allt en treenig Gud. Detta handlar inte om att rationellt begripa Gud. Tvärtom innebär det att erkänna att Gud gäckar mänsklig logik och förblir ogripbar för vårt förstånd. Vi förhåller oss till Gud i tro på vad han har uppenbarat.

Treenigheten eller ens Jesu gudom är ett för stort ämne att närma sig i ett inlägg här på forumet. Jag vill därför avgränsa mig till att presentera något av det som kommer fram av Jesu gudomlighet i Uppenbarelseboken. En annan avgränsning jag har gjort är att fokusera just på bekännelsen av Jesu gudomlighet. Också angående Jesu fulla mänsklighet har det varit strider och den tidiga kyrkan tycks ha haft mer problem med dem som förnekade Jesu mänskliga sida (doketer) än dem som förnekade hans gudomlighet. Som kyrkohistorikern Jaroslav Pelikan påpekat så är förekomsten av doketismen också ett tecken på styrkan i övertygelsen att Jesus Kristus måste vara Gud.

Innan vi går in i Uppenbarelseboken vill jag dock säga några ord om den i Bibeln och kyrkans historia vanliga formuleringen ”Gud och Kristus” (ex. Joh 17:3; Rom 1:7; 15:6; 1 Kor 1:3; Gal 1:3; Ef 1:2) som verkar skapa förvirring för somliga. Om Jesus är Gud varför talas det då om honom vid sidan av Gud: ”Gud och Kristus”?

1. Formuleringen är teologiskt motiverad av det faktum att Jesus Kristus inte bara är Gud Sonen, den andra personen i Treenigheten, utan också för evigt är förenad med mänskligheten genom inkarnationen. Han är som gudamänniskan unik och den förstfödde från de döda, huvudet för den nya skapelsen. Detsamma kan inte sägas om Fadern och Anden som personer.

2. Formuleringen är till viss del också erfarenhetsmässigt motiverad utifrån lärjungarnas historiska och mentala perspektiv. Eftersom de först lärt känna Jesus som en människa som dyrkar samma Gud som de gjorde är det inte konstigt att Gud och Jesus Kristus hålls isär i den omfattande utsträckning som de gör. Och i enlighet med punkt ett så är det också teologiskt motiverat.

Utifrån detta jämställande mellan Gud och Jesus Kristus var det som Jesu sanna gudom senare definierades (i konflikt med villoläror). Den tidiga kyrkan drog ut konsekvenserna av bekännelsen och den tillbedjan som Jesus fick i den första församlingen. Slutsatsen var inte att han var en lägre gud, eller något lägre än Gud (eftersom det inte hade någon biblisk grund), utan att han var Gud fullt ut.

Read Full Post »

Liturgi i Gamla Testamentet och Uppenbarelseboken

Nu och då stöter jag på frikyrkliga som samtidigt känner väldigt varmt för kristendomens judiska arv och är fientliga mot katolicismen. Det som särskilt förundrar mig är att en av de främsta kritiska punkterna då ofta gäller den katolska gudstjänsten. Inte något särskilt moment i den, utan just det faktum att det är en liturgisk gudstjänst.

Den stora gåtan för mig är hur personer som resonerar i dessa termer – dvs. som samtidigt gillar judendomen och ogillar liturgi – läser Gamla testamentet. I det gamla Israel var gudstjänsten oerhört liturgisk, och de instruktioner som Gud gav prästerna kring hur, var och när de till exempel skulle stänka offerblodet kunde vara minutiösa (se t.ex. 3 Mos 16). Den judiska gudstjänsten var då och är än idag en mycket liturgisk gudstjänst.

Men hör inte det till det gamla förbundet? Jo, det är ju ett möjligt argument – om man betonar skillnaden mellan det gamla och det nya förbundet. Men inte ens då tror jag att det är ett särskilt bra argument. Ingenstans i Jesu undervisning finns det något tecken på att han reviderar formen för gudstjänsten, dvs. att man har en ”helig ordning”, en liturgi. Inte heller verkar den första församlingen ha tolkat det så, eftersom de fortsatte att gå till templet (Apg. 2). Det som hände var att liturgin förändrades på grund av det nya som Kristus bringat. Offrandet upphörde till exempel, då inget ytterligare offer behövdes efter Kristi fullkomliga offer. Men Guds pedagogik ändrades inte: han sa aldrig till människan att sluta fira gudstjänst med hela kroppen.

Oftast åsyftas med liturgi att församlingen gör vissa saker tillsammans, och att detta görande inte bara handlar om att man sjunger eller ber tillsammans, utan att man också gör vissa rörelser och riter, som att ta nattvarden, göra korstecken, eller knäfalla. Kanske är man också kritisk mot sådant som ikoner och rökelse.

Men vilka teologiska skäl finns det för att vara kritisk mot en gudstjänst som innefattar människans fem sinnen: lukt (rökelse), syn (ikoner, symboler av olika slag), smak (brödet och vinet i nattvarden), känsel (smörjelsen med olja) och hörsel (predikan och textläsning). Är inte hela människan skapad till att tillbe Gud? Och omvänt: kan inte Gud beröra människan genom alla hennes sinnen? Utifrån vilken logik ges ett av människans sinnen (läs: hörseln) prioritet? Varför kan inte en bild av Kristus bygga upp lika väl som en text om Honom? Både målaren och predikanten söker ju att med hjälp av sina gåvor ”måla Kristus,” som de gamla predikanterna brukade säga.

I Uppenbarelseboken ser vi kontinuiteten mellan det gamla Israel och det himmelska Jerusalem som en dag ska komma ner från himlen och göra hela världen till gudstjänst. Då kommer den gudstjänst som pågår i himlen uppfylla hela världen. När Johannes blickar in i himlen ser han en gudstjänst. Han ser Gud på sin tron, omgiven av tjugofyra äldste i vita kläder med kransar av guld på huvudet (Upp 4:4) Det är dessa tjugofyra äldste som de tjugofyra prästerliga avdelningar för temepeltjänsten varit en spegel av (1 Krön 24:7–19). Runt tronen står fyra varelser som oavbrutet sjunger sitt ”helig, helig, helig”. Här finns en kontinuitet: Templets liturgi instiftades via Mose genom gudomliga instruktioner, och är en spegel av den liturgi som ständigt pågår i himlen.

I ljuset av detta blir en kritik av liturgi i sig så obegriplig för mig. Visst finns det många liturgiska praktiker i olika sammanhang man kan vara kritisk mot, men det kan knappast vara rimligt att vara kritisk mot liturgi som sådan. Särskilt inte om man vill vara trogen det judiska arvet.

Joel Halldorf
Joel bloggar på resande.blogspot.com

Read Full Post »