Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kristologi’

Detta är ett gästinlägg av Anders Gerdmar:

1. Idag ifrågasätter en del kristna att man ska fira Kristi Födelses Fest. Men den födelsedag i historien som är mest värd att fira är när Gud blev människa, inkarnationen, och julen, eller Kristi födelses fest, är egentligen ett firande av just inkarnationen. Gud själv iscensätter historiens maffigaste födelsedagsfest med änglasång, och att vanligt folk såväl som kungar samlas vid krubban.

2. Ingen människa vet Jesu födelsedatum och i de stora kyrkorna är man ju delad: östkyrkan 6 januari, västkyrkan 25 december. Eftersom man inte vet dagen men ändå vill fira den är kanske dagen inte heller det viktigaste. Å andra sidan är det ju lämpligt att man gör det på samma dag i hela kyrkan ­ nu kan det vara lite opraktiskt att man är delad, särskilt när man som undertecknad arbetar bland kristna både i länder med östlig och västlig tradition. Eller är man helt enkelt glad att komma på två fester =).

3. Kom ihåg att Paulus varnar oss för att fastna i kalenderfrågor ­- Kol 2:16­-23. Om kalender eller andra bruk blir huvudfrågor har vi tappat fokus! Kalender, vad vi äter, exakt när eller hur vi firar sabbat ÄR inga huvudfrågor i Kristus och ingen blir lyckligare av att vi lägger nya ok på människor. Att kristna sedan observerat söndagen som sin firningsdag sedan två tusen år är ju en sund och stark tradition med bibliskt stöd: det är Jesu uppståndelsedag och Paulus pekar tydligt på söndag som dagen då man samlas, 1 Kor 16:1,2; Apg 20:7.

4. Man vet att Kristi födelses fest firades kring år 200, i Egypten, som hade en stark kristen kultur. Ursprunget kommer alltså inte alls från Babylon. I olika delar av kyrkan firade man den på olika dagar, och första gången man nämner 25 december är i Antiokia, då av Johannes Chrysostomos, men det är möjligt att man har belägg för ett firande i december redan 205. Har man belägg för detta kan firandet förstås vara äldre.

5. Varför då 25 december? Den kristna kyrkan har ofta markerat sin seger över gammal hednisk religion genom att riva ner templet och kulten och bygga nytt på samma ställe. Ett bra exempel är Gamla Uppsala. På samma sätt gjorde man här i kalendern. 25 december var en solfest, Natalis Invicti (den obesegrades födelse), och när man predikat Kristus hade man redan använt solen som bild för honom. Han är den starkaste ljuskällan, full av helighet och den Sanna Ljuset. Alltså ville man krossa en hednisk kult av solen ­och det finns källor som visar att man inte på någon sätt ville blanda samman solkult och Kristustillbedjan utan ERSÄTTA solkulten genom denna fest!

6. Chrysostomos anknyter till namnet den Obesegrades födelse och säger: vem är obesegrad om inte Kristus, och till soltemat, och säger: vem är en sol om inte Jesus.

7. Alltså: att man ersätter ett hedniskt motiv med ett kristet är väl bara bra, så länge man inte låter det hedniska krypa in i den kristna tron.  Vi kan alltså lugnt fira jul, eller Kristi Födelse den 25 december lika väl som ett annat datum. Men att inte fira Kristus för att Torah inte nämner hans födelses fest i förskott blir ju tokigt. Jesus är Messias och när han kom var tiden fullbordad. Med Messias kommer fullbordan av alla löften: Pesach får sin fulla betydelse som exodus från mörkrets välde, pingsten likaså, som det nya förbundets fest, då Guds vilja inte längre bara är skriven på rullar och tavlor utan i våra hjärtan.

8. Kristi födelses fest, liksom så mycket annat som man gör i en andlig gemenskap som kristendom eller judendom, har alltid med tradition att göra.  Om någon religion har respekt för tradition som växer fram från Sinai och framåt flera tusen år så är det judendomen. Där har man förstått att Ordet hela tiden måste tillämpas i varje ny tid ­ läs Mishna och Talmud, där detta är hur självklart som helst. Detta förde apostlarna med sig in i den messianska rörelsen (Kyrkan) och därför är det självklart att kristna har funnit lämpliga kulturella former för sin tillbedjan av Honom som är den Osynlige Gudens avbild, Jesus Messias, vars namn ska vara välsignat i evighet!

Anders Gerdmar är doktor i Nya testamentets exegetik (Uppsala Universitet) och Dean of Theology vid Livets Ord University.

Read Full Post »

Detta är ett gästinlägg av Anders Gerdmar.

När julen 1940 kom till krigets Tyskland kunde man i kyrka och hem läsa ett nytt julevangelium, präglat av det nya Tysklands ideologi. Berättelsen om Jesu födelse och hans första åtta dagar inleder ”Guds budskap”, den sällsamma bibelutgåva som kanske var det tydligaste tecknet på att nazistisk och antisemitisk ideologi inte bara nått ut på torgen utan också in i kyrkbänken. I målsättningen att ”förtyska” evangeliet har allt som påminner om Nya testamentets ovedersägliga judiska rötter tvättats bort. Med säker fingertoppskänsla för vilka strängar man skulle spela på hos den lutherska allmänheten presenterar man projektet som ett slags uppföljare till Martin Luthers bibelöversättning 1522. Nu betyder emellertid förtyska något annat än för Luther, inte bara att översätta utan att omforma Bibeln så att den passar in i det nya Tysklands rasideologi. I ett sådant Tyskland behövde de främst ideologiskapande krafterna mobiliseras och hjälpa till att legitimera en rasistisk politik.

Hitler visste långt före maktövertagandet att han i det djupt protestantiska Tyskland behövde stöd och legitimation från teologer och kyrkomän. Han visade personligt intresse för 1870-talets store kyrkoman tillika antisemitiske ideolog hovpredikanten Adolf Stoecker, som hyllades som en föregångare till den rasistiska antisemitismen. Hitler blev bönhörd och kunde redan vid 1933 års genombrott räkna flera prominenta teologiska professorer till Tysklands nationalsocialistiska arbetarparti NSDAP. Främst av dessa var den världsledande bibelforskaren och judendomsexperten Gerhard Kittel (1888-1948), son till den ännu mer berömde Rudolf Kittel. Kittel skrev samma år ”Die Judenfrage”, där han med teologiska argument pläderar för en apartheidpolitik genom vilken judarna får erfara det främlingskap som Gud dömt dem till.

Den som gick längst i sin teologiskt motiverade antisemitism var Kittels lärjunge Walter Grundmann, som 1930 gick med i NSDAP och den 1 april 1934 blev medlem nummer 1032691 i stödförbundet för SS och tillhörde den nya kyrkliga rörelsen Deutsche Christen. Grundmann var liksom Kittel professor i Nya testamentet och blev den kanske främste pionjären för en nazistisk kristendom. Trettiotre år gammal startar han tillsammans med ledande teologer Institutet för studiet och utrotandet av de judiska inflytandet på det tyska kyrkliga livet i Eisenach. Institutet grundades på slottet Wartburg där Martin Luther en gång vann sitt teologiska genombrott – en plats vald i fullt medvetande om dess symboliska betydelse. Institutet tycks ha fått stort genomslag. Vid 1940 års konferens i Wittenberg samlades 600 teologer och kyrkomän, inklusive bland andra nordiska deltagare, och vid liknande konferenser medverkade bland andra den lundensiske professorn Hugo Odeberg och andra svenska teologer och humanister.

Den nazistiska folkbibeln var ett av de projekt som skulle främja en kristendom befriad från det judiska inflytandet, tillsammans med en katekes och en ny psalmbok ”Großer Gott, Wir Loben Dich”. Den senare var avjudaiserad: det hebreiska ordet Halleluja, orden Sion och Jerusalem togs bort. Detta försiggick inte i det fördolda; på kort tid distribuerades mer än 105.000 förbeställda exemplar. Det var krig, och bibeln producerades som ett fält- och folktestamente. För en första upplaga angav man 200.000, och den första upplagan av den kompletta versionen var 90.000.

Det första steget i avjudaiseringen är att ”Guds budskap” utelämnar Gamla testamentet helt. I dess ställe förbereddes en samling tyska andliga texter för att ”undvika gammaltestamentliga gestalter” och helgon som är främmande för folket. Bibeln består av ett starkt ideologiskt präglat urval i form av en bibelharmoni av Nya testamentet, lett av Grundmann som själv var internationellt erkänd som bibelforskare.

Hur bibeln inleds är också betecknande. Alla andra bibelutgåvor inleder Nya testamentet med Matteusevangeliet och dess klart judiska ansats: ”Släkttavla för Jesus Kristus, son av David, som var son av Abraham”, varpå följer en judisk (!) släkttavla, med den judiske kung David som strukturerande princip. Matteusevangeliet misstänktes för att vara redigerat av den ”judekristna” församlingen och att ha förstärkt den judiska dimensionen. Den nazistiska bibeln börjar med julevangeliet i Lukas version. Avsnitt med judisk prägel lyftes ut, eller så tar man bort enstaka ord för att avjudaisera.

Josef färdas inte längre som Lutherbibeln säger ”till det judiska landet, till David stad”, han är inte längre ”av Davids hus och släkt”. I änglarnas lovsång ”Ära vare Gud i höjden” har man tagit bort frasen ”i Davids stad”, och därmed hela det stora tankesammanhang som knyter Jesus som judarnas Messias till Davids stad Betlehem. En judisk mottagare av Lukas berättelse såg direkt den messianska kopplingen, liksom utgivarna av ”Guds budskap”. Men för Grundmann var inte Jesus ens jude. I en avhandling samma år som ”Guds budskap” försöker han bevisa att Maria inte var judinna och att Josef, som han menar var Jesu jordiske far, inte blodsmässigt var jude utan ”galileisk”. Enligt Grundmann var denna provins etniskt sett ett icke-judiskt område. De österländska stjärntydarna kommer inte till Jerusalem och frågar inte: ”Var finns judarnas nyfödde kung?” (Matt 2:2).

När det blir dags för Jesu omskärelse på den åttonde dagen – för övrigt ett memento för krafter som vill frånkänna svenska judar rätten till omskärelse – har templet strukits, judendomens främsta helgedom. Omskärelsen nämns inte, bara att barnet bars fram. Inte heller finns Marias ”rening enligt Mose lag” med. Magnificat (Marias lovsång) har strukits, Simeons lovsång avjudaiserats och Sakarias lovsång har reducerats till några få politiskt korrekta strofer. Sångerna är ju alla knutna till Abraham, Israel och David. Dessutom visste dessa lärda män att hymnerna i fråga har en tydligt semitisk språkdräkt. Bibliska texter med sådana nedslag i europeisk kultur som Rembrandts bilder eller de stora tonsättarnas Magnificat stryks med några penndrag.

En ödesmättad krigsretorik präglar bibeln; en bibelutgåva är ju inte bara texten utan inledningar, avsnittsindelningar, underrubriker. Den är daterad ”I den avgörande tyska kampens år 1940”. Med en huvudrubrik som Sein Kampf klingar ganska tydligt ”Mein Kampf” och det finns andra likheter mellan ”Guds budskap” och Hitlers ”bibel”. Der Sieg des Lebens, Livets seger, talar nog inte bara om uppståndelsen utan också om den Sieg som var ett av dagens kodord. Och det är inte hela världen som ska skattskrivas som hos Lukas, utan hela Riket, kanske ett utslag av avskyn mot en internationalism som förbands med judarna. Det folk – Volk, ett annat laddat kodord – som nämns oftare här än i den grekiska förlagan är inte längre det judiska utan snarare det tyska. Ordet judar behålls bara när det är negativt, när Jesus disputerar med andra judiska lärde och när uttryck kan tolkas till nackdel för judarna. Den oerhört effektiva antijudiska propaganda som pågått i tiotalet år torde innebära att dagspolitikens laddade bruk av ordet jude klingar med när det används i ”Guds budskap”. Och det starkaste stödet för kristendomens judiska rötter, ”frälsningen kommer från judarna” (Joh 4:22) har förklarats som oäkta och förekommer alltså inte i ”Guds budskap”.

Att studera hur kolleger i samma forskningstradition använde sina eminenta kunskaper i Nya testamentet, judendomen och det grekiska språket, men ställde detta i en totalitär regims tjänst har inte bara historiskt intresse. Det väcker frågor om både vetenskapens och teologins uppdrag och roll i samhället: är forskarskråets och teologers produkter salt eller spegel? Det tysta trycket att vara politiskt och akademiskt korrekt, eller kanske till och med som här, att leva i symbios med den politiska makten finns nog kvar, från antiken till nutid, om än i helt andra dimensioner. I ”Guds budskap” resulterar det i en teologiskt motiverad urkundsförfalskning, formad i en den politiska agendans Prokrustessäng. Men Julevangeliets budskap var och är i stället ett om Jesus som frälsare för allt folket, juden först, därefter greken.

Följdriktigt hörs inget ramaskri över slaktade judiska barn i ”Guds budskap” – kanske blev det för magstarkt efter kristallnatten, och medan godsfinkor med judiska familjer rullade österut mot Auschwitz. Den avjudaiserande bibelutgåvan bidrog till legitimeringen av SS-truppernas insatser. Men det oförfalskade Julevangeliets fasthållande vid att Jesus är av Jesse rot och stam och att skottet växer från stammen av den judiska davidiska dynastin är ett memento för europeisk kristenhet och kultur på tröskeln till 2009, drygt 70 år efter den nazistiska raspolitikens genombrott.

Anders Gerdmar är doktor i Nya testamentets exegetik (Uppsala Universitet), Dean of Theology vid Livets Ord University, och aktuell med boken Roots of Theological Antisemitism: German Biblical Interpretation and the Jews, from Herder and Semler to Kittel and Bultmann  (Leiden: Brill, 2008), där han presenterar resultatet av flera års forskning vid Uppsala Universitet. Ovanstående artikel har tidigare varit publicerad i Dagens Nyheter (2003-12-21).

Read Full Post »

Skulle bara vilja följa upp Henriks utmärkta serie om Jesu gudomlighet i Uppenbarelseboken med en kort studie om vad NT som helhet säger om tillbedjan av Jesus som Gud.

Det finns ett antal bibelställen som talar om hur Jesus ”tillbes” i NT. Ordet som översätts med tillbe är grekiskans proskuneo, vilket kan översättas med  just ”tillbe” eller ”falla ner inför,” beroende på sammanhanget. I den antika grekiska litteraturen används detta ord bl.a. för att beskriva hur undersåtar faller ner i vördnad inför sin kung. En del har hävdat att man pga detta inte med säkerhet kan hävda att Jesus tillbads som Gud i NT. Även om jag håller med om att det innebär ett teologiskt ställningstagande att översätta proskuneo som att Jesus ”tillbads” så vill jag ändå mena att det i flera fall är ett helt riktigt ställningstagande.

Den enskilt viktigaste faktorn som avgör hur man bör översätta ett ord utgörs av det textmässiga sammanhang som ordet återfinns i. Det är alltid sammanhanget som avgör hur ett ord ska översättas. Detta gäller i synnerhet antika och utdöda språk (som tex antik grekiska) eftersom vi inte har tillgång till några dokument som normativt lägger ut grammatik och vokabulär. Det vi känner till om antik grekisk formlära, syntax och vokabulär är endast baserat på rekonstruktioner från de primärkällor vi har tillgång till. Anledningen till att vi kan hävda att tex vissa prepositioner får flera möjliga betydelser i koiné-grekiskan (den folkliga variant av grekiska som bl.a. NT:s texter författades på) än vad de har i klassisk grekiska, är inte att vi har tillgång till en antik version av koiné-grammatik, utan att man helt enkelt lagt märke till att vissa prepositioner används på mer varierade sätt i koinén. De klassiska översättningarna av en preposition har helt enkelt, utifrån sammanhangen, visat sig inte alltid fungera i koinén.

Jag ska inte bli för teknisk runt detta (så bra är dessutom inte min grekiska :-)), men min poäng är att sammanhanget i alla lägen, året om, är det som avgör hur ett ord ska översättas. Det viktigaste sammanhanget är naturligtvis det omedelbara text-perikop som man finner ordet i. Men det är ju inte alltid som denna sk närkontext ger fullständig klarhet i allt, så då får man flytta ut parametrarna lite. Först kan man då undersöka hur ordet används i resten av samma dokument (tex Romarbrevet). Om inte det hjälper kan man undersöka andra alster från samma författare (tex resten av Pauli brev) och om inte detta hjälper resten av NT och annan samtida kristen eller icke-kristen litteratur, osv, osv.

Att jämföra olika NT-texter med varandra är lite kontroversiellt i vissa läger, eftersom NT från vissa perspektiv är en fullständigt godtycklig samling skrifter. Till viss del håller jag med om detta (på ett litterärt plan, inte ett teologiskt), men jag tycker ändå att ett sådant förfarande är legitimt, åtminstone till en viss gräns. Det rör sig trots allt om skrifter som är författade på samma språk, någorlunda samtidigt, och av människor som i det stora tillhörde en gemensam kommunitet (dvs den kristna). Därför skulle jag nu vilja titta på hur NT i sin helhet förhåller sig till ordet proskuneo, och det jag kommer försöka visa är att proskuneo hade en teknisk betydelse för NT:s författare. Det var en handling som skulle riktas mot Gud, inte människor.

Det intressanta just nu är alltså inte om proskuneo bör översättas med ”falla ner inför” eller ”tillbe” när det handlar om Jesus utan vilken inställning NT:s författare hade till handlingen som sådan. Här ser vi nämligen ett tydligt mönster. I de flesta bibelöversättningar används – i min mening helt korrekt – olika översättningar av proskuneo vid olika tillfällen. Ibland verkar det endast betyda ”falla ned inför” men i andra fall har det definitivt en betydelse som ligger närmare vårt ord ”tillbedjan”. Tex så är proskuneo det ord som konsekvent används i Jesu samtal i Joh 4 med den samaritiska kvinnan om Guds sanna tillbedjare.

Frågan är dock hur vi ska tolka proskuneo som handling när den riktas mot Jesus? Här skulle jag då vilja flytta ut parametrarna lite och först undersöka dynamiken bakom hur ordet används generellt i NT. En snabb översikt ger följande vid handen (detta är en sammanställning av kontexter, och redogör inte för exakta antal gånger som ordet i sig används):

I NT förekommer proskuneo 14 gånger i referens till tillbedjan av Gud (tex Joh 4:20-24, 1 Kor 14:25, Upp 19:4) och 7 gånger för att beskriva tillbedjan av demoner, avgudar, djävulen etc (jfr Apg 7:43, Upp 9:20, 13:4). 14 ggr används det i referens till Jesus, 2 gånger till änglar och endast 3 (!) gånger i hela NT är handlingen riktad mot människor (Jesus borträknad).

Detta avslöjar en dynamik som är mycket intressant att studera; om man bortser från de tre tillfällen då proskuneo riktas mot människor har vi alltså en handling som i NT riktas exklusivt antingen mot Gud, Jesus eller djävulen. Men låt oss också titta på de tre referenser som talar om proskuneo som en handling riktad mot människor. Det första exemplet finner vi i en av Jesu liknelser (Mat 18:26) där tjänaren faller ner inför sin herre och ber om tålamod. Eftersom Jesus senare explicit säger att ”herren” symboliserar Gud i denna liknelse (18:35), så faller ju detta lite som ett exempel på proskuneo riktad mot en människa. Den andra referensen finner vi i Upp 3:9, och den handlar om hur några från ”Satans synagoga” ska komma och ”falla ner” inför församlingen i Filadelfia. Detta bör dock troligen förstås symboliskt som att de faller ner inför Kristus själv, snarare än inför församlingens medlemmar, så inte heller detta är ett bra exempel på hur ordet proskuneo används för att beskriva vördnadshandlingar mot människor i NT. Återstår ett exempel, och detta är faktiskt det ENDA tillfället i NT när proskuneo tydligt används för att beskriva en vördnadshandling av en människa gentemot en annan människa. Vi finner det i Apg 10:25 där följande står:

”Då nu Petrus skulle träda in, gick Kornelius emot honom och betygade honom sin vördnad, i det att han föll ned för hans fötter [proskuneo].” Det intressanta i sammanhanget här är Petrus reaktion som vi får i nästa vers: ”Men Petrus reste upp honom och sade: ’Stå upp; också jag är en människa.’”

När Cornelius föll ner inför Petrus fötter så förmanade alltså Petrus honom. Vilken var motivationen? ”Också jag är MÄNNISKA.” Proskuneo var alltså en handling som, enligt Petrus, inte fick utföras gentemot människor. Och det är inte bara människor som inte får mottaga proskuneo, enligt NT.  Två gånger under sin uppenbarelse på Patmos (19:10, 22:8-9) försöker Johannes falla ner [proskuneo]  inför ängeln som visat honom allting, och båda gångerna blir han förmanad. Vad säger ängeln?

”Gör icke så. Jag är din medtjänare och dina bröders, deras som hava Jesu vittnesbörd. Gud skall du tillbedja.”

Enligt ängeln är det alltså bara Gud som får mottaga proskuneo. Detta bekräftas av Jesus själv. I Mat 4:9-10 vill Djävulen få Jesus att falla ner inför honom och tillbedja. Vad svarar Jesus? ”Gå bort, Satan; ty det är skrivet: ‘Herren, din Gud, skall du tillbedja [proskuneo], och honom allena skall du tjäna.'” NT:s samlade budskap är alltså att proskuneo är en handling som bara får utföras gentemot Gud, inte gentemot änglar eller människor.

Låt oss nu summera vad vi har funnit hittills. Proskuneo är ett ord som i NT i realiteten endast används om handlingar utförda mot Gud, Jesus eller ondskans andemakter. Kontrasten och dynamiken i detta är tydlig och i uppenbarelseboken till och med explicit. Guds folk tillber Gud, medan de förtappade tillber vilddjuret och dess märke (dvs djävulens allierade). Petrus säger tydligt att proskuneo är en handling som inte får utföras mot människor och ängeln i Uppenbarelseboken samt Jesus själv säger att proskuneo endast får utföras gentemot Gud.

När man mot bakgrund av dessa observationer finner att lärjungarnas ”tillbedjan” av Jesus i evangelierna beskrivs med just ordet proskuneo ligger slutsatsen nära till hands att evangelisterna hade en förståelse av Jesus som gudomlig, och eftersom Jesus själv (i motsats till Petrus och ängeln i Uppenbarelseboken) aldrig tillrättavisade sina lärjungar för att de tillbad honom, är det rimligt att anta att Jesus delade denna förståelse. Oavsett om vi tänker på proskuneo som ”falla ned inför” eller ”tillbedja” så menar jag alltså att NT:s vittnesbörd om proskuneo som en handling som endast bör riktas mot Gud, tolkat i ljuset av Jesu villiga mottagande av proskunesis (vilket är det motsvarande substantivet) utgör ett argument för förståelsen att NT:s författare såg Jesus som gudomlig.

Med detta sagt så  menar jag ändå att det i flera fall finns goda skäl att förstå proskuneo som ”tillbedjan” när den riktas mot Jesus. Det tydligaste exemplet på detta är Luk 24:51-52 där följande står:

”Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen. Då tillbådo [proskuneo] de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje.”

De utförde alltså proskuneo EFTER att Jesus hade farit upp till himlen. Hur kan man ”falla ner” inför någon som inte är närvarande? Detta är ett tillfälle då jag bestämt menar att proskuneo måste översättas med ”tillbedja”. Sammanhanget som sådant tillåter, enligt mig, inte en tolkning som gör gällande att lärjungarna bara ”föll ner” inför Jesus (som ju inte ens var där).

Så talar NT om tillbedjan av Jesus som Gud? Mitt svar är ja!

Read Full Post »

Identifikationen mellan Fadern och Sonen

På många ställen i Uppenbarelseboken tycks olika personer nästan ”flyta samman” och subjektet ändras utan någon tydlig information därom. Detta gäller både mellan änglar och Jesus, samt Jesus och Fadern. Det senare fallet är det mer markanta och i åtminstone vissa fall övergår sammanblandningen till vad som måste vara en medveten identifikation från författarens sida. Denna identifikation tycks vara ytterligare ett sätt att bekänna Jesu sanna gudom. Jag menar inte att Johannes inte skiljer på personerna (modalism), utan bara att han identifierar dem som samme Gud. (För exempel på identifikation mellan Sonen och Anden, se Upp 2:1, 7, 8, 11, 12, 17, 18, 29; 3:1, 6, 7, 13, 14, 22. Kristi ord är Andens ord.)

Tidigare har vi sett på en annan typ av identifikation genom att Jesus bär gudomliga namn och demonstrerar gudomliga attribut. Den typ av identifikation mellan Fadern och Sonen som jag vill peka på här syns kanske tydligast i beskrivningen av tronen i kapitel 22:

22:1 ”Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron.”

22:3-5 ”Och ingen förbannelse ska finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare ska tjäna honom. De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem.” (min kursivering)

Guds och Lammets tron omtalas här som en enda tron. De sitter på samma tron – Guds och Lammets tron (Jfr. 3:21; 5:11-13; 7:17). Vidare finns det inget som tyder på att pronomenet ”hans” syftar på den ene eller den andre. G.K. Beale förklarar:

That ‘they will serve him” likely does not refer only to God or only to the Lamb. The two are conceived so much as a unity that the singular pronoun can refer to both. […] That both are sitting on only one throne and together form one temple (21:22) enhances their perceived unity. Also, this unity is highlighted by both having the titles “Alpha and Omega” (1:8; 21:6; 22:13). Such statements as these in 21:22 and 22:3 were among those that gave rise to later Trinitarian formulas. (s.1113)

De sitter på samma tron och bär också samma namn. Upp 14:1 där det talas om att ha Lammets namn och Faderns namn skrivet på pannan talar också för att 22:4 inkluderar både Faderns och Sonens namn.

Också referenserna till templet och tabernaklet pekar på en stark identifikation mellan Gud och Kristus:

21:22: ”Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren Gud, allhärskaren, är dess tempel, han och Lammet. Och staden behövde varken sol eller måne för att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den, och Lammet är dess lampa och folken ska leva i detta ljus.”

Återigen, både Gud och Lammet är samma tempel. De är också det ljus som lyser över Guds stad och Guds folk.

Upp 21:3 säger: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem…” Jämför med Joh 1:14 där det är Jesus som ”tabernaklar” bland människorna.

Sammanfattningsvis:
Identifikationen mellan Gud och Jesus sträcker sig över både namn, titlar, attribut och en slags identifikation av deras personer i samma gudom. De sitter på samma tron, bär samma namn, har samma ansikte, är samma tempel och samma ljus. Med andra ord har de en sådan enhet att Jesus inte kan vara någon annan än sann Gud. Detta stämmer också oerhört väl med budskapet i Johannesevangeliet.

Avslutning

Medan jag tror att sanningen om Jesu gudom och uppenbarelsen om Treenigheten ytterst sett är en trosfråga, så tror jag att det utifrån bibeln och historien går att lägga fram mycket starka argument för den bekännelse som är klassisk kristen tro i dessa frågor. Kyrkan har aldrig gjort anspråk på att förstå Guds natur på ett logiskt sätt, endast att formulera, försvara, tro och bekänna det apostoliska vittnesbördet angående Fadern, Sonen, och den helige Ande. Vad gäller Sonen så säger den nicaenska trosbekännelsen bland annat följande: ”Jag tror… på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern…”

I denna serie inlägg har jag velat lyfta fram hur en av de bibliska författarna presenterade sin syn på Jesu gudomlighet. Jag menar att han gör det genom att identifiera Jesus Kristus med gammaltestamentliga bilder av Gud, tillskriva Jesus exklusivt gudomliga namn, titlar och attribut, visa hur Sonen tillbes, samt genom att likställa och identifiera honom med Gud Fadern i Uppenbarelsebokens skildring. Dessa anspråk är det som kyrkan har bearbetat i trosbekännelser och i kristologiska och trinitariska doktriner. Och dessa anspråk är det som vi människor ställs inför vad det gäller Jesus Kristus: ”Vem säger ni att jag är?”
Litteratur

Aune, David, Word Biblical Commentary, Volume 52a-c: Revelation 1-5/6-16/17-22, (Dallas, Texas: Word Books, Publisher) 1998.
Beale, G.K., The Book of Revelation, (Grand Rapids, Michigan/Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company/Paternoster Press)

Read Full Post »

Tillbedjan

Vi ska stanna upp vid tre passager i Uppenbarelsen som visar att Jesus också är objekt för tillbedjan. Också denna kategori flyter dock in i de andra och inte minst den kommande diskussionen om identifikationen av Fadern och Sonen.

Upp 1:5b-6 säger: ”[Jesus Kristus] som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod och som har gjort oss till ett kungadöme, till präster åt sin Gud och fader, honom tillhör härligheten och väldet i evigheters evighet, amen.”

Även om översättningen lämnar öppet för tolkning huruvida den avslutande lovprisningen är riktad till Sonen eller Fadern, menar David Aune i Word Biblical Commentary att denna doxologi är riktad till Jesus Kristus, till skillnad från de mer vanliga riktade till Gud Fadern.
Den grekiska meningsbyggnaden har direkta paralleller i Rom 16:25-27; Ef 3:20-21; samt Judas v. 24-25, men dessa gånger handlar det om lovprisning riktad till Gud (Fadern).

Den andra passagen jag vill stanna vid är Upp 1:17: ”När jag såg honom [Jesus Kristus] föll jag ner som död för hans fötter.” Detta är mer en reaktion av fruktan och spontan undergivenhet än den traditionella formen av tillbedjan – att falla ner inför Gud. Därför används också ordet ”pipto”, snarare än det ord för att falla ner som i sig bär betydelsen tillbedjan – ”proskyneo”. Ändå finns det mycket som tyder på att texten bär med sig implikationer av en reaktion inför det gudomliga. Både GT och NT visar på liknande reaktioner. 3 Mos 9:24, 4 Mos 16:22, samt Hes 1:28 är exempel på omedelbara paralleller där man faller ner inför Gud. Det senare exemplet har jag tidigare argumenterat för att det utgör en litterär förebild för Johannes skildring av Jesus i Upp 1. Reaktionerna och sammanhanget är i stort sett desamma. (LXX använder i dessa exempel samma grekiska ord som Upp 1:17.) Även om det alltså inte handlar direkt om den typen av tillbedjan som vi mest associerar med ordet, så handlar det här om en reaktion av undergiven vördnad och respekt inför den som är både Herre och Gud – Jesus Kristus.

Den tredje passagen är Upp 5:13-14: ”Och allt skapat… hörde jag säga: ’Den som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och väldet i evigheters evighet.’ Och de fyra varelserna sade: ’Amen.’ Och de äldste föll ner och tillbad.”

Precis som i 1:17 handlar det här om en lovprisning till Jesus Kristus (Lammet), denna gång uttryckligen tillsammans med Gud Fadern (den som sitter på tronen). Sammanhanget börjar egentligen redan med änglarnas proklamation att Jesus (Lammet) är värdigt lovsång (v.12) och avslutas med att del äldste faller ner (pipto) och tillber (proskuneo).

G.K. Beale säger i sin kommentar till Uppenbarelseboken:

The emphasis on glorifying Christ is enhanced by the fact that God also is to be glorified, no doubt because it was through God’s sovereign arm that redemption was wrought through Christ. But, even more so, God is mentioned as being glorified together with Christ to highlight that Christ is in the same divine position as God and likewise to be glorified. The glory of God and the Lamb, which is grounded in their sovereignty, is the main point of the ch. 5 vision, as well as of the vision in ch. 4. (s. 365)

Innebörden i den tillbedjan Jesus mottar förstärks dessutom av budskapet i Upp 22:8: “Och när jag hade hört och sett det föll jag ner för att tillbe ängeln som hade visat det för mig. Men han sade till mig: ’Nej, inte så. Jag är Guds tjänare liksom du och dina bröder profeterna och alla de som tar vara på orden i denna bok. Gud skall du tillbe.” (se även Upp 19:10) Ängeln vägrar att motta tillbedjan och förklarar att endast Gud ska tillbes. I ljuset av detta står också Jesu sanna gudomlighet fram så mycket klarare eftersom han tidigare i boken varit föremål för samma tillbedjan som Fadern.

Litteratur

Aune, David, Word Biblical Commentary, Volume 52a-c: Revelation 1-5/6-16/17-22, (Dallas, Texas: Word Books, Publisher) 1998.
Beale, G.K., The Book of Revelation, (Grand Rapids, Michigan/Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company/Paternoster Press)

Read Full Post »

Gudomliga attribut och bilder

Under den här rubriken kommer jag att ta med ett urval av sådana beskrivningar av Jesus Kristus som annars i regel exklusivt används för Gud. Den kommer delvis att gå in i föregående rubrik eftersom det är svårt att dra någon definitiv gräns mellan titlar och beskrivningar.

Johannes syn av den förhärligade Kristus i Upp 1 innehåller flera beskrivningar som vittnar om Jesu gudomliga makt, härlighet och suveränitet. Författaren låter Hesekiels och Daniels syner (Hes 1; Dan 7) tjäna som modeller för sin egen skildring, men refererar också till många andra gammaltestementliga sammanhang. När Johannes beskriver Jesu röst ”stark… som en basun” är det sannolikt ämnat att hans med Skrifterna bekanta läsare ska tänka på den hornstöt som hördes på Sinai när Gud uppenbarade sig för Mose (2 Mos 19:16-19; se även Hes 3:12).

Den med Danielsboken väl bekante författaren för också samman motiven av ”Människosonen” (Dan 7:13-14; Upp 1.13) och ”den Uråldrige/Gamle av dagar”, dvs Gud (Dan 7:9; Upp 1:14). Den Uråldrige beskrivs i Dan 7:9 som en vars kläder var snövita, och vars huvudhår var som ren ull. Johannes beskriver den förhärligade J.K. med följande ord: ”Hans huvud och hår var vitt som vit ull, som snö…” Daniel berättar vidare hur den Uråldriges (Guds) tron var eldslågor och hjulen därunder flammande eld med en ström av eld som flöt fram från platsen där han satt. I Johannes version har Jesus ögon som eldslågor och fötter som gyllene brons när den glöder i smältugnen, inte det heller utan paralleller. Lägg därtill Hesekiels beskrivningar av Gud på tronen i Hes 1:27: ”Och jag såg något som liknade glänsande malm, omgivet runt omkring av något som liknade eld, från det som tycktes vara hans höfter och ända upp. Och neråt, från det som såg ut att vara hans höfter, såg jag något som såg ut som eld omgiven av ett sken.” Johannes säger också om Jesus: ”Hans ansikte var som solen när den lyser i sin kraft.” Precis som Hesekiel faller också Johannes ner till marken vid åsynen av det gudomliga. Också Johannes beskrivning av Jesu röst ”som rösten av stora vatten” påminner om Hesekiels beskrivning ”som dånet av stora vatten, som den Väldiges röst” (Hes 1:24). Om min tolkning är riktig vill alltså Johannes dels föra samman Danielsbokens beskrivning av Herren Gud med samma boks beskrivning av Människosonen i gudamänniskan Jesus Kristus. Dessutom identifierar han Jesus Kristus med den som sitter på tronen (Gud) i Hesekiels vision.

I en vers som jag tog upp i förra inlägget (Upp 1:17-18) beskriver Jesus sig själv som den ”förste och den siste och den som lever.” Han fortsätter med att säga: ”Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.” Beskrivningen ”lever i evigheters evighet” återkommer ytterligare fyra gånger i Uppenbarelseboken (4:9, 10; 10:6; 15:7) Vid dessa tillfällen tycks det primärt vara ett attribut på Gud Fadern (han som sitter på tronen; skaparen; Gud), men här används det om Jesus Kristus. Liknande beskrivningar av Gud finns också i t.ex. Dan 4:31; 6:27, en bok vars motiv och språk Uppenbarelsebokens författare ofta återanvänder. Också beskrivningen av Kristus med nycklarna till döden och dödsriket ger oss en bild av något som i judisk tanketradition är Gud förbehållet – makten över liv och död.

Budskapen till de sju församlingarna i kapitel 2 och 3 fortsätter beskrivningarna av J.K., ofta med ord som pekar tillbaka på synen i kapitel 1. I 3:7 beskrivs han som ”den helige och den sannfärdige”, en beskrivning eller titel som används om Gud i 6:10. Beale menar att man utifrån sammanhangets tydliga referenser till Jesaja (22:22; 45:14ff.) kan anta att Uppenbarelsebokens författare här återanvänder Jesajas exklusiva bruk av ordet ”helig” för Gud och därmed förstärker bilden av Jesu sanna gudomlighet. (”’Holy’ and ’true’ are divine attributes elsewhere in Revelation (so 6:10), so their use here suggests Jesus’ deity. In fact, Isaiah uses hagios (‘holy’) almost exclusively of Yahweh as part of the title ‘the Holy One of Israel’ (about 20 occurances). This background is probably present here in anticipation of the Isa. 22:22 quotation and of the Isaiah allusions in 3:9, where Jesus assumes the role of Yahweh and his followers represent the true Israel…”, Beale, s. 283).

Det finns mer att säga om parallella attribut mellan Gud och Kristus i Uppenbarelseboken. De jag har inkluderat här är de som starkast förknippas med just det gudomliga. Om det är så att Jesus beskrivs såsom varande den Uråldrige i Danielsboken och den som sitter på tronen i Hesekiel så är han ingen annan än Gud. Och om det är så att Jesus beskrivs med attribut som är Gud förbehållna så pekar också det i samma rikting.

Litteratur

Aune, David, Word Biblical Commentary, Volume 52a-c: Revelation 1-5/6-16/17-22, (Dallas, Texas: Word Books, Publisher) 1998.
Beale, G.K., The Book of Revelation, (Grand Rapids, Michigan/Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company/Paternoster Press)

Read Full Post »

I några axplock från Uppenbarelseboken ska vi i detta och följande inlägg se hur Jesus beskrivs med gudomliga namn, gudomliga attribut, hur han mottar tillbedjan och hur identifikationen mellan honom och Fadern (och Anden) beskrivs. Tillsammans anser jag att detta ger ett mycket starkt skriftligt vittnesbörd för Jesu gudom och då har vi ändå bara utgått från en bibelbok. Kategorierna kommer tveklöst att gå in lite i varandra men jag tror att de fungerar som ett bra pedagogiskt hjälpmedel för att studera Jesu gudomlighet. I detta inlägg kommer vi att fokusera på hur Uppenbarelsebokens författare beskriver Jesus med gudomliga namn.

(Jag är medveten om diskussionen om författarskapet till Uppenbarelseboken, men väljer i denna serie inlägg att inte adressera den problematiken. Jag utgår från det traditionella författarskapet – Johannes, precis som jag utgår från bokens plats i kanon (även den har ju varit omstridd) och att boken är auktoritativ för kristen troslära.)

Gudomliga namn och titlar

Vi återfinner i Uppenbarelseboken flera tvåledade och treledade temporala beskrivningar som snarast fungerar som namn eller titlar på Gud. Det gäller:

”Honom som är och som var och som kommer” (treledad) (t.ex. 1:4, 8)

”Den förste och den siste (och den som lever)” (tvåledad eller treledad) (t.ex. 1:17)

”A (Alpha) och O (Omega)” (tvåledad) (t.ex. 1:8)

”Början och slutet” (tvåledad) (t.ex. 21:6)

Dessa fyra titlar beskriver till stor del samma sak. Alpha och Omega är den första respektive sista bokstaven i det grekiska alfabetet som författaren använde sig av. Det är därmed synonymt med ”den förste och den siste”, samt ”början och slutet”. Inget och ingen kommer före eller efter. Med andra ord är det en indikation på evighet. Detta förstärks ytterligare av formerna som betonar det pågående varandet: ”honom som är” och ”den som lever”.

Gud är den som är. Judisk tradition (både biblisk och utombiblisk) använder formler som dessa för att reflektera över Gudsnamnet i 2 Mos 3:14: ”Jag är” (JHVH). G.K. Beale hänvisar i sin kommentar över Uppenbarelseboken till Jes 41:4; 43:10; 44:6; 48:12 som bibliska exempel och paralleller till Uppenbarelseboken:

”Jag, Herren, som var den förste och som ännu för de sista är densamme.” (Jes 41:4)
”Ingen gud har blivit till före mig, ingen skall komma efter mig. Jag, jag är Herren.” (Jes 43:10-11)
”Jag är den förste, jag är den siste. Det finns ingen annan Gud än jag.” (Jes 44:6)
”Jag är Gud, jag är den förste och jag är den siste.” (Jes 48:12)

Också i den utombibliska judiska litteraturen finns liknande exempel: ”Jag är den som är och som kommer att vara” och ”Jag är nu vad jag alltid varit och alltid kommer att vara” (Targ. Ps.-J. Exod 3:14, resp. Midr. Rab. Exod. 3:6; Alphabet of Rabbi Akiba; likewise Midr. Ps. 72:1). Det är med denna bakgrund titlarnas gudomliga anspråk i Uppenbarelseboken måste läsas.

Den första passage då en av dessa titlar används är i 1:4-5: ”Nåd och frid från honom som är och som var och som kommer och från de sju andarna framför hans tron och från Jesus Kristus…” Jag lämnar åt sidan det som jag tror är en trinitarisk struktur (Fader, Ande, Son) och konstaterar att Johannes använder en titel för att i det här fallet omnämna Gud Fadern. I den grekiska Septuaginta lyder frasen från 2 Mos 3:14 ”ego eimi ho on” (”jag är den jag är”) och det ”ho on” (”den som är”) som Uppenbarelseboken använder här var en etablerad förkortning av gudsnamnet bland grekisktalande judar. (David Aune påpekar att ”ego eimi”, alltså ”jag är”, anspelningen på det gudomliga namnet används i Uppenbarelseboken exklusivt om Gud och Kristus för att uttrycka gudomliga anspråk.) Lägg märke till att nåd och frid kommer både från Fadern och Sonen. Också i vers 8 i samma kapitel återkommer samma namn/titel på ”Herren Gud”, denna gång tillsammans med ”A och O” samt ”allhärskaren”. (Se även Upp 11:17)

Från Upp 1:9 och framåt får Johannes se en vision av den förhärligade Kristus som bland annat säger om sig själv: ”Jag är den förste och den siste och den som lever” (v.17-18). Frasen den ”förste och den siste” är med största sannolikhet hämtad från ovanstående paralleller från Jesaja bok vilket gör dem till gudomliga anspråk. Också den avslutande frasen ”den som lever”, har förutom den uppenbara referensen till uppståndelsen som sedan utvecklas, möjligen också ett gudomligt anspråk. Den bygger ursprungligen på det gammaltestamentliga begreppet ”den levande Guden” som återfinns i formen ”den som lever” i samtida judisk litteratur. Också Upp 2:8 använder titeln ”den förste och den siste” för Jesus Kristus.

Övergångarna mellan personer i Uppenbarelseboken kan vara knepiga. Ibland tycks Gud Fadern och Jesus Kristus byta plats. Detta är så vanligt förekommande att det sannolikt är ett medvetet grepp av författaren och på så vis ett teologiskt statement. Jag återkommer till detta i senare inlägg. I Upp 1:4 och 1:8 har vi sett att det huvudsakligen är Fadern som tituleras med ”honom som är och som var och som kommer” samt ”A och O”, medan Jesus Kristus har titulerats med ”den förste och den siste” i 1:17. Redan från paralleller med GT och samtida judiska skrifter kan det dock konstateras att också ”den förste och den siste” är ett gudomigt namn eller titel och att dess betydelse är synonym med ”A och O”. Detta blir ännu tydligare i Uppenbarelsebokens två sista kapitel.

I Upp 21:5-7 läser vi: ”Och han som satt på tronen sade: ’Se, jag gör allting nytt.’ […] Och han sade till mig: ’Det har skett. Jag är A och O, början och slutet. Jag skall låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten. Den som segrar skall vinna allt detta, och jag skall vara hans Gud och han skall vara min son.” I senare inlägg kommer jag att gå närmare in på vem det egentligen är som sitter på tronen genom Uppenbarelseboken. För stunden kan vi utifrån Upp 5:6-14 anta att det är Gud Fadern som här sitter på tronen och talar. Han kallar sig själv Gud och använder det gudomliga namnet/titeln ”A och O” som vi tidigare såg användas om Fadern.

”Början och slutet” är ytterligare en gudomlig titel som går tillbaka till GT och som till sin betydelse är synonym med ”A och O” samt ”den förste och den siste”. Övriga fraser har gammaltestamentliga och möjligen också kristologiska paralleller som vi inte behöver gå in på närmare nu (Jes 43:18-19; 55:1; Joh 7:37-38; 19:30; 2 Kor 5:17; Upp 7:17; 22:17).

I Upp 22:12-13, 16 använder Jesus dessa gudomliga namn eller titlar om sig själv: ”Se, jag kommer snart och har med mig lön att ge åt var och en efter hans gärningar. Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet. Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.” I finalen av Uppenbarelseboken drar Johannes alltså samman flera av de gudomliga titlarna/namnen och använder dem om Jesus Kristus. Utan tvekan sätter detta hans gudomlighet i fokus.

Gud (Fadern) är A och O, den förste och den siste, början och slutet.
Jesus Kristus är A och O, den förste och den siste, början och slutet.
Jesu gudomliga namn och titlar i Uppenbarelseboken pekar på hans sanna gudom och jämlikhet med Fadern.

Litteratur

Aune, David, Word Biblical Commentary, Volume 52a-c: Revelation 1-5/6-16/17-22, (Dallas, Texas: Word Books, Publisher) 1998.
Beale, G.K., The Book of Revelation, (Grand Rapids, Michigan/Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company/Paternoster Press)

Read Full Post »

Older Posts »