Det är juletid, och många som jobbar inom äldrevården njuter tacksamt frukterna av den ökade mångfalden i dagens Sverige. Det har helt plötsligt blivit lättare att få ledigt över helgerna, då muslimska kollegor tacksamt täcker upp, glada över de extrapengar som arbetstimmar med helg-ob innebär. Men i andra delar av det svenska samhället bemöts denna pluralism med skepsis och oro.
Bakom ligger en höst där bland annat Halal-TV, moderaternas förslag om svenskkontrakt och Humanisternas outtröttliga opionsskapande har aktualiserat frågor om religion, mångfald och svenskhet. Men frågan är inte begränsad till Sverige: detta är en diskussion som pågår i många europeiska stater.
Den är inte heller ny. Frågan om hur mångfald ska hanteras – om den ens ska tillåtas – har åtminstone 450 år på nacken. Den Augsburgska freden år 1555 begränsade pluralismen inom nationer genom att deklarera att folkets tro skulle vara samma som furstens. Detta var en konsekvens av den politiska teori som sa att ett land som inte var ideologiskt och religiöst enhetligt inte kunde bestå. Under 1700-talets Upplysning föreslogs en delvis annan lösning: staten och de offentliga institutionerna skulle sekulariseras medan religionen hänvisades till den privata sfären. Principen var egentligen densamma som vid den Augsburgska freden, men nu var sekularismen nationens dominerande ideologi.
Detta återspeglas i den svenska debatten idag. Religion är okej, så länge som den används till privat uppbyggelse i det fördolda. Men religion får inte forma utbildning, politik eller ens kritiskt granska det svenska samhället under en halvtimmas TV-tid i veckan.
Religionen låter sig dock inte begränsas till en del av en människas liv, helt enkelt för att religiösa människor – liksom varje annan människa – strävar efter att bli hela människor. Vi kan inte omfamna den schizofrena personlighetsklyvning som sekularismen försöker pådyvla oss. Vi måste tillåtas att tala utifrån våra verkliga övertygelser och perspektiv. Vi måste få tala om världen som om Gud finns.
Anspråket att få göra det möter idag en rad invändningar. Först: Det innebär att ni utgår från religiösa föreställningar som inte går att bevisa rationellt. Men även ateister hänvisar till saker som inte kan bevisas, varken rationellt eller empiriskt. Som ”människovärde” – vem har någonsin mätt och vägt ett sådant? Eller en ”mänsklig rättighet,” för den delen.
Problemet med upplysningsfilosofernas lösning är att den antar att det finns en position som är neutral och objektiv; uppfattningar som alla människor oavsett religiös tro – eller brist därpå – kan dela. ”Förnuft” och ”rationalitet” har åberopats, men frågan är: vems rationalitet?
Nästa invändning är: Om ni religiösa utgår från särskilda uppfattningar, och inte sådana som alla kan omfatta, är dialog omöjligt. Det går inte föra ett vettigt samtal med människor som slår en i huvudet med bibelversar. Mot detta kan man för det första invända att en dialog där den ena parten inte tillåts att tala utifrån sina verkliga utgångspunkter och övertygelser knappast kan sägas vara en verklig dialog. Men dessutom uttrycker denna invändning en svag tro på samtalets möjlighet. I ett gott samtal är det naturligt att göra allt för att bli förstådd av sin motpart, också genom att tala med honom/henne utifrån hans/hennes förutsättningar – så långt det är möjligt. Detta förstod redan Paulus, som i sitt berömda tal på areopagen i Aten anknöt till uppfattningar som var allmänt omfattade i det grekiska samhället.
Slutligen kan man invända att samhället faktiskt faller sönder och atomiseras om gemensamma värden och utgångspunkter saknas. Men det blir allt mer uppenbart att den enhetlighet som sekularismens apostlar eftersträvar endast är möjlig genom totalitära anspråk och krav på åsiktsmonopol. Detta är paradoxen: den liberala utopin blir möjlig endast genom att använda den totalitarism och sekterism som denna ideologi i begynnelsen ville motverka. Vad vi ser i västerlandet i dag är ingenting annat än den klassiska berättelsen om rebellens ovilja att dela med sig av makten när han en gång lyckats erövra den.
Ett samhälle som domineras av en sådan absolutism och sekterism går genom sin inskränkthet miste om den stora rikedom som mångfald faktiskt innebär. Denna rikedom är naturligtvis djupare än att ha kollegor som kan täcka upp för mig under de helger då den tradition jag tillhör har fest – eller möjligheten att äta falafel till lunch, för den delen. Varje mänsklig kultur bär på visdom och insikter som kan göra våra liv rikare, och det är bara genom mötet med dessa ”andra” som vi kan få syn på oss själva, få upp ögonen för vad som är särskilt med vår kultur och det sätt vi lever våra liv på. Mångfald leder alltså till självkännedom. Om vi tillåter mångfald så öppnar vi oss förvisso för ifrågasättande, men också för möjligheten att verkligen berikas. Alternativet är en trång sekterism som gör alla fattigare.
Tack för en intressant text! För egen del har jag hittills accepterat en del av det sekulära paradigmet. När det gäller historisk forskning har jag sagt med Laplace: Jag har inte behov av den hypotesen! Det betyder ingalunda att jag inte har sett Guds hand bakom allt jag studerat men att de inomvärldsliga förklaringsmodellerna räcker i vetenskapliga sammanhang. Men jag är beredd att ompröva min ståndpunkt om någon kan ge övertygande argument för den motsatta hållningen. Det stora problemet är dock att denna försvårar det gemensamma samtalet inom akademin. Men kanske är dialogen ohjälpligt förstörd p g a vissa scientisters absoluta anspråk.
De inomvärldsliga förklaringsmodellerna räcker ofta i vetenskapliga sammanhang eftersom ”det som är vetenskapligt” har formulerats av en sekulär världsåskådning. Det blir inte bara problem för en religiös människa utan faktum är ju att vetenskapen berövas ett perspektiv när den förbjuder en hypotes – den religiösa hypotesen. Den får då i vetenskapliga sammanhang inte göra större anspråk än någon annan hypotes. Om jag förstår tänkare som Charles Taylor och Ian Buruma rätt så finns det idag en större efterfrågan på perspektiv som inte accepterar stängda världsbilder, även om dessa perspektiv har svårt att komma till tals i Sverige. Om vi accepterar tänkare som Taylor och Buruma är det väl snarast en skyldighet att lyfte in ”icke-sekulära” perspektiv i debatten.
fredrik & peter: jag tänker att som historiker är det rimligt att inte använda ”Gud som hypotes”, även ur teologisk synpunkt. Dels för att Gud verkar genom ”historiska omständigheter” (inkarnatoriskt), dels för att det helt enkelt inte är enkelt att avgöra vad som är ”Guds hand” och inte; det finns därför teologiska motiveringar till en viss återhållsamhet.
Hur ett kristet teologiskt perspektiv ändå kan genomsyra vetenskapligt arbete är något jag funderar på. Givetvis är sökandet av sanning i sig något gott. Men det kan också handla om de ”större perspektiv” som Peter referar till. Frågan om mening och tolkningsram. Konkret tror jag att man som historiker måste kunna teologiskt motivera teoretiskt perspektiv och metod. Kan man t.ex. använda Foucault, och i så fall varför? Det handlar inte om att skapa en lista av teologiskt godtagbara teorier, men om att se till att denna del av livet (det vetenskapliga arbetet) hör ihop med ens identitet som kristen.
Verkligen bra skrivet! Jag håller med dig helt. Du borde försöka få den här texten publicerad på SVD Brännpunkt eller DN debatt..
Lev Coram Deo och ha det bra!
Johan
Mycket intressant, Joel. Jag anar vissa lärofäder bakom texten (främst kanske Yoder, men i viss mån kanske också John Milbank?), och gläds åt att se detta tänkande formulerat in i ett svenskt samtida sammanhang.
Vad gäller att använda ”Gud som hypotes” som historiker: Åtminstone måste man väl kunna säga att den som kommer ur ett icke-sekulärt perspektiv kan lyfta sidor i historien som oftast är skriven ur ett högst sekulärt perspektiv. Det finns många ”allmänt spridda uppfattningar” om hur religionen orsakat krig och bannlysningar, i sammanhang där verkligheten (som vanligt…) är mycket mer komplicerad. 30-åriga kriget är bara ett exempel. Jag tänker att man, utan att uttryckligen använda Gud som hypotes i sitt skrivande, kan visa hur ”icke-Gud som hypotes” i hög grad faktiskt vinklar/förvränger historien. Och redan där är ju en del vunnet, genom att upplösa tanken på förnuftets objektivitet.
parbring: skolbildningen är riktig, även om jag läst rätt lite av just de två du nämner. Mer Hauerwas & J K A Smith. Och Gadamer. jag tycker dock det är ett problem när radikalortodoxin (och det radikalreformatoriska perspektivet också, för den delen) hamnar för nära Foucault, vilket det har en tendens att göra. Då syftar jag på en syn på historien och människan (inkl kyrkan, ibland) som i grunden motiverad av begär efter makt. jag vill inte bli bemött med en ”misstänksamhetens hermeneutik” och vill inte själv bemöta människor med den typen av cynism. Det betyder inte att man inte får vara kritisk, dock att man bara får vara det efter att man först har lyssnat noggrant.
30-åriga kriget är ett mycket bra exempel på det du nämner. tydligen har william cavanaugh kommit ut med en bok om krig & religion nyligen som gör lite det arbete du efterlyser. har dock inte läst den än – har du?
De som inte sätter sin tro till Gud är beredda att tro på vad som helst, har jag fått höra. Min uppfattning av att lyssna på de mest högljuda ateisterna är att det också stämmer.
Väl skrivet, bravo!
Joel: Har du läst Graham Wards Cities of God? Jag skulle nog vilja påstå att han presenterar en mycket mer nyanserad bild av människan än att hon är driven av begär efter makt. Visst är begäret centralt, men en del av hans poäng är väl att det finns olika begär och att begäret efter makt är ett uttryck för Augustinus amor sui – det världsliga begäret. Men även amor dei finns oxå i städerna ”intertwined” med världens begär.
Joel: Ja, Hauerwas är ju ganska inspirerad av Yoder. Det är kanske inte huvudpoängen här, att se vem som ligger bakom vad, men jag tycker det är kul att se inspirationskällorna. Jag håller till stor del med dig gällande Radical Orthodoxy. Ibland får jag verkligen känslan av att de fastnar i sin fascination av de postmoderna leksakerna (diskurser, differance, genealogi osv). Skriver närmast obegripligt för alla utom de invigda (och de som överhuvudtaget orkar läsa), och försöker göra häftiga poänger. MEN. För mig personligen har läsandet av kanske främst Milbank (Ward känns ibland lite för cool (cynisk?) för sitt eget bästa) varit en stor hjälp i att se hur klassisk kristen tro faktiskt är rimlig. Eller åtminstone (och det är ju en början): inte orimligare än modernismen. Och där började på allvar min vandring tillbaka till våra kristna källor och rötter.
Själv är jag väl främst skolad av Arne Rasmusson i Umeå. Tyvärr har mitt läsande minskat en del, när han inte längre slänger ner hyllmeter i knät på mig och jag febrilt antecknar vad jag ska söka efter på biblioteket. Har därmed även missat vad Ward skrivit om krig & religion.
Det är för övrigt förunderligt hur Anden kan använda de torraste postmoderna teologierna till att ge liv åt tron. ;)
Hej Joel!
När företeelsen tre unga framåt muslimska tjejer gör ett program är det helt Okej!
När deras program får specialregler som gör att deras journalistiska kvalitet inte behöver granskas!
När billiga Retoriska strategier gör att de kan få ett helt land nyfikna på företeelsen om Halal-Tv är det fräckt och oförskämt, när det bara provocerar!
Då byggs murar och broarna rivs. Om inte en erfaren Svt-tjänsteman förstår det är det beklagligt!
Vi måste se till att alla i vårt samhälle får plats.
Men då vore det bra med fler program av utbildade journalister med den erfarenheten att vara av annan etnisk ursprung.
Det finns ett program som heter Veteran-TV gjort med bland annat en Kurd som programledare det är igenomtänkt och med kunnig ledning.
Sådant upplägg välkomnar jag mer av.
Vi måste ändra vårt synsätt det är inte invandrare vi skall ha focus på utan det är människor av annan erfarenhet som berikar oss och är en positiv del av samhället.
Nuvarande upplaga av Halal-TV skadade frågan!
Peter: har inte läst ward, men får ta tag i det! (intressant att du rekommenderar den och Parbring varnar för honom!)
parbring: håller med. postmoderna filosofer; har delvis en liknande erfarenhet. men intressant med RO-filosoferna är att flera av dem anses arroganta. Om man läser liv och lära holistiskt: vad är det ett tecken på? vad beror det på?
Mikael: Halal-TV:s bidrag är inte att de är överlägset skickliga journalister, utan just att de har ett annat kulturellt perspektiv än det som normalt visas på TV. Men det finns alltid en tendens att påstå att de som är utanför samhället måste göra något fantastiskt bra för att få vara med. Hur många program av ”dålig journalistisk kvalitet” finns det inte på TV? Men de får sällan den typen av kritik, naturligtvis, för vi är vana vid att se dåliga ”vita” program. Men när tre muslimer gör TV måste det tydligen slå det mesta för att förtjäna sin plats i TV:s i digitaltv-tider ganska omfattande tablå (Nu håller jag dock inte med dig om att Halal-TV är av dålig kvalitet, jag ifrågasätter bara argumentet).
Förstår inte hur du menar med ”det är inte invandrare vi skall ha focus på utan det är människor av annan erfarenhet som berikar oss”? Hur och varför skulle det vara två olika saker? Jag menar ju att invandrare och närvaron av andra kulturer berikar oss.
Slutligen: vilken fråga menar du att Halal-TV skadade?
Joel: Ja, det är intressant att vi skiljer oss åt här. På vilket sätt är RO arroganta? Är det ett faktum, eller framstår de bara så eftersom vi är vana vid att teologi ska vara ödmjuk till gränsen till självutplånande? Däremot håller jag med om att de är onödigt svåråtkomliga…
Peter: Äntligen en skiljelinje! :) Jo, dels har vissa av dem ett rykte av att vara arroganta som personer (Milbank och David Bentley-Hart) – alltså lite personlighetsgrej. Fast det kan vara just ”rykte”; innan jag kom hit sa nån till mig att Stanley H var ”divig”, vilket jag måste säga är oerhört långt ifrån verkligheten! Men det finns dock i RO en ibland onödigt hård och avvisande ton, som snarare söker skillnader än mötespunkter. Nu är just detta deras teologiska projekt: att hitta just skillnaderna mellan ex modernitet och traditionell kristen tro, så jag håller med om att det i viss mån är legitimt. Men ibland leder det till dåliga läsningar, och vad värre är så finns det en risk att man fördärvar sin själ genom att se så på världen och sin omgivning. Det måste finnas en balans mellan det kritiska ”avslöjandet” och viljan att se det goda i alla människor. RO är givetvis en reaktion mot en liberal teologi som betonat det senare allt för starkt, men riskerar just därför att hamna i det andra diket. Balansen behövs! Och jag tror att det går att finna den: det går att stå fast för en övertygelse och samtidigt bejaka allt som är gott, rättfärdigt, skönt och sant (vilket, återigen, inte är detsamma som att bejaka allt).
Vet inte om jag direkt vill varna för Ward… Men det finns ju lättillgängligare (och minst lika goda) saker att läsa. Han besökte Umeå Universitet kanske… 2002. Hade inte läst ett dyft RO då, men satt ändå med på ett föredrag han hade. Fattade inte mycket alls, eftersom han mest pratade om hur begreppet RO kommit till, när den där första essäsamlingen uppstod.
Riktigt intressant blir det när man försöker koka ner detta till något som är ”begripligt från en predikstol”. Och där har du kommit en lång bit på väg med ovanstående artikel. De flesta av oss är inte alls vana att tänka i de här banorna, att se bl.a. religionens privatisering. Och det tragiska är att detta ofta genomsyrar vad vi gör i kyrkorna också – utan att tänka på det. Ett exempel: Som pastorsadjunkter (”AT-präster”, som jag säger ibland) har vi fått arbetshandledning i grupp. Denna fokuserar dock uteslutande på våra arbetsrelationer, konflikter, förhållningssätt m.m., medan det som faktiskt är totalt grundläggande i vårt arbete – bön, helgelse, predikoångest (nåja), och annat som har med ”prästblivandet” att göra, inte har beretts någon plats i dessa möten. Det sker en märklig uppdelning mellan en ”arbetssfär” och en ”trossfär”, på träffar som sker i stiftets regi. Båda behövs.
Och vad gäller Halal-TV var jag heller inte särskilt imponerad av den journalistiska kvaliteten. Men i ärlighetens namn har jag inte sett många minuter av det.
Joel: Kanske en skiljelinje men om din tolkning av RO är rätt håller jag med dig. Jag tror verkligen på Isaks Syrierns: den har ett gott hjärta som ser varje människa som god. Utifrån den apofatiska grundinställning som jag (och du?) försöker hålla fast vid, skulle man kunna tänka att RO underbetonar det negativa momentet i talet om Gud – de gör för stora anspråk på att veta vem Gud är – och behöver då inte lyssna. Men jag har nog inte uppfattat Ward på sådant sätt. Jag tycker att han är tämligen tydlig med att skiljelinjen mellan Guds och världens stad INTE går vid kyrkportarna.
Om själens räddning: Är det inte skillnad på att vara kritisk mot samhällsstrukturer och att vara kritisk mot människor. Kan man inte se varje människa som god och samtidigt kritiserar de strukturer som snärjer henne? Jag ska även erkänna att min läsning av Milbank är tämligen begränsad…
Apofatisk grundinställning:
Kan någon förklara detta? Gärna fylligt – så man får lite kött på benen. Ställ för och emot så man får en allsidig bild. Jag har hört talas om en inställning till Gud som säger att man inte kan ha kunskap om honom (fast Han har ju valt att uppenbara sig?), åtminstone inte om vad Han är. Möjligen om vad Han inte är. Gud blev, i den förklaring jag läste, så avlägsen och faktiskt svår att älska. Förtjänar kanske detta ett eget inlägg från någon klok författare?
Bokmalin: Det var jag som använda detta begrepp som kan te sig aningen förvirrande eftersom det råder en diskussion om hur vi ska ord som mystik teologi, negativ teologi och apofatisk teologi.
Det hör väl inte till god sed att breda ut sig på någon annans blogg men jag vill ytterst kort förklara mig. Joel får korrigera mig om jag är ute och cyklar. Jag ser apofatisk (mystik, negativ) teologi som en grundinställning (fundamentalteologi? teologisk konception?) till all kunskap om Gud och verkligheten). Det grundläggande är antagandet: ”Gud är alltid större”, d v s större än vi kan beskriva, avbilda och förstå. Detta kan (idag) lätt tolkas som att vi inte kan veta något alls om Gud – en agnostisk hållning som ytterst leder till tystnad om Gud. Problemet är att om Gud aldrig kan beskrivas låter han sig fångas och begränsas av människans förnuft i det som han inte är. Om Gud är Gud och Gud är större- varför skulle han då inte finnas i orden, bilderna och förnuftet. Konsekvensen blir att den apofatiska teologin tror att de kan ”beröra” Gud med beskrivningar, ord och bilder som renast har presenterats för oss av Jesus från Nasaret, men inte endast där. Vi vet vem Gud är men ändå inte. Vi måste försöka tala om honom, samtidigt som vi vet att vi inte kommer ända fram. Vi måste lyssna till alla röster som talar om det goda och sanningen för att på så sätt få en så klar bild som möjligt av vem Gud är.
I fallet med RO som vi diskuterade här menade jag att om kritiken om arrogans och misstänksamhet mot ”världen utanför den kristna traditionen” stämmer så tror man för mycket om sin egen kunskap om Gud – man behöver inte lyssna eftersom man redan vet. Jag själv menar att vi kan hitta en unik balans mellan kritik och bejakande med hjälp av den apofatiska teologin
Typ så…
Tack för förklaringen! Att tala om Gud inte som god men godare? Jag kan fatta att ”god” innebär en begränsning. Märkligt nog känns ”godast” också lite så, fast det är superlativ! Skumt! Men det är något statiskt över begreppet. ”Godare” är faktiskt vettigt eftersom Han alltid kommer att vara godare än allt jag tror Honom om eller erfar av Honom. Är det så du menar ungefär?
Inget att invända mot peters beskrivning. och på tal om detta och om att lära av andra: min högstadielärare i religion lärde oss att muslimernas bönerop ”Allah Akbar” inte betydde ”Gud är stor”, utan ”Gud är större”!
ang ditt skiljande på människor och strukturer: jo, bra! (”makterna” kallar jonas L dem, tycker även det är rätt bra!)
bokmalin: Precis! Det är finurligt med komparativformen – sanningen (Gud) glider oss hur händerna samtidigt som beskrivningen ”snuddar” vid honom.
Joel: Ibland har jag funderat på om rent religionhistoriskt ligger en påverkan mellan Dionysios uttryck och muslimernas böneutrop. Profeten lever väl endast något århundrade efter Dionysios? Jag gillar också Jonas användande av makterna och strukturerna. Spännande och konstruktivt
Mm, det är en intressant koppling! Hur exakt den nu ser ut..
Det är antagligen mycket lös koppling :). Inga belägg whatsoever…
Det bästa hade varit att människor som tar Bibeln på allvar hade fått göra TV prigram
Att inte vara religiös utan ha en levande relation är det bästa som kan hända. Både i livet nu och i det tillkommande.
Att vara frälst har inget att göra med om man firar jul eller inte, utan det har med omvändelse och tro att göra.
Att leva med Gud och endast låta sig ledas av Bibeln är det enda alternativet för den som vill vara en Jesu efterföljare.
Låt oss börja predika evangelium och slänga alla tolkningar och annat avguderi i elden.